Vi ber läsarna ha överseende. Collievänner har fått en rapport från SM med många fina foton, som ska passas in i texten. Den ena Collievännen, som är tekniskt kompetent, är strängt upptagen med liknande jobb på annat håll och den andra Collievännen är för dum för att förstå hur man gör...
Ni får själva gissa vem som är vem! :-)
Bodil Carlsson
söndag 31 juli 2011
THERE`S A HOLE IN THE POCKET
Hundarna satt så vackert i sluttningen från jordkällartaket, i ett hav av självsådda lövkojor, i morse. Måste fotas! Matte rycker ut med kameran.
Vilan i fager dagg och morronsol övergick till febril sökövning och det var så matte upptäckte att hon hade ett hål i fickan på morronrocken.
Bodil Carlsson
fredag 29 juli 2011
MEN FÖRST VILL VI OCKSÅ SÄGA
... det som alla i Oslo och på Sergels torg tillsammans sa idag.
Medan de skottskadade ungdomarna omhändertas på sitt sjukhus. Medan de första begravningarna äger rum. Medan mannen som gjorde allt detta forslas till förhör där inte ett hår kommer att krökas på hans huvud. Medan många av oss tittar bort från TV-rutan för att vi gråter.
Hade vi haft en norsk och en svensk flagga att lägga ut på bild i kväll, så hade vi gjort det. Inte för att vi är nationalister, utan för att säga att vi också är stolta över det vi ser: det civila samhällets oerhörda överlägsenhet.
Vi måste försvara det.
Bodil Carlsson Johan Nilsson
Medan de skottskadade ungdomarna omhändertas på sitt sjukhus. Medan de första begravningarna äger rum. Medan mannen som gjorde allt detta forslas till förhör där inte ett hår kommer att krökas på hans huvud. Medan många av oss tittar bort från TV-rutan för att vi gråter.
Hade vi haft en norsk och en svensk flagga att lägga ut på bild i kväll, så hade vi gjort det. Inte för att vi är nationalister, utan för att säga att vi också är stolta över det vi ser: det civila samhällets oerhörda överlägsenhet.
Vi måste försvara det.
Bodil Carlsson Johan Nilsson
KIKAR FRAM MOT HELGEN
... då vi hoppas ha fler bilder från Collie-SM att visa än just denna observatörs skärpta uppsyn.
Bodil Carlsson
onsdag 27 juli 2011
En stund av lycka
I morse, strax efter klockan sju, tog jag med hundarna ut i skogen. Solen var uppe sedan länge och strök mellan trädstammarna, men vägen där vi gick låg mestadels i behaglig skugga. Daggvåta hundtassar och glada, obekymrade svansar yrde omkring mig. Enstaka fåglar hördes någon gång men det som övrigt var – var tystnad. Inte ens myggorna störde oss. En stund av livet förflöt i lycka.
Skogen - majestätisk och oföränderlig i en annars så föränderlig och oviss värld. Den är ett läkemedel, jag tror till och med att folk kan förskrivas skogsvistelser för att läka sina stressade kroppar och själar. Det är lätt att förstå en morgon som denna.
Man behöver sådana stunder och helst många, här i livet. Och jag tror att man faktiskt blir aningen lyckligare under sin skogsvistelse när man har hundsällskap.
Tyvärr var mobilen den enda kamera med imorse så bilden gör inte verkligheten riktigt rättvisa...
Johan Nilsson
Skogen - majestätisk och oföränderlig i en annars så föränderlig och oviss värld. Den är ett läkemedel, jag tror till och med att folk kan förskrivas skogsvistelser för att läka sina stressade kroppar och själar. Det är lätt att förstå en morgon som denna.
Man behöver sådana stunder och helst många, här i livet. Och jag tror att man faktiskt blir aningen lyckligare under sin skogsvistelse när man har hundsällskap.
Tyvärr var mobilen den enda kamera med imorse så bilden gör inte verkligheten riktigt rättvisa...
Johan Nilsson
måndag 25 juli 2011
THAT´S WHAT THEY DO
Tanken var att åka till Collie-SM med en kompis och två hundar, men planen packade ihop och efter att nyheterna började rulla in i lördags morse kändes det inte så viktigt längre. Med någonting, för att vara uppriktig.
Man behöver inte ha känt offer och anhöriga själv. Det räcker med att ha träffat andra offer i andra sammanhang för att minnena ska vakna. Minnen lever så länge.
Estonia sjunker och en kvinna dyker upp på en vårdcentral, gråtande över far och bror som blev borta i en drunkningsolycka för mer än fyrtio år sedan. Hon ser dem i drömmarna igen, som hon gjorde när hon var liten: hur de försöker ta sig upp ur vattnet och ta sig hem till henne och hennes mamma.
En busschaufför körs in till akuten av sitt fackombud efter en olycka som hon varken kunde ha förutsett eller förhindrat, men ändå känner skuld till. Fackombudet kommer med en mugg kaffe åt henne, men hon gråter så att hon stjälper ut det. Hon kommer aldrig att sova lika bra igen efter ett arbetspass.
En man rushas in med skallen intryckt och en stor pupill stirrande in i evigheten och vi låter honom vara, för det finns inget att göra. Hans arbetskamrater sitter med vita ansikten i väntrummet. Det ögat kommer att stirra mot dem under många år.
Så mycket gråt.
Så många vanliga hedervärda människor och så mycket sorg. Så långa minnen.
Jag går med hundarna som vanligt, men utan att prata. Jag tänker på sjukhuset i Norge. De har fyrtio stycken med skottskador. Jag tänker hur de ska känna, som måste använda sina kunskaper för att reparera bäst det går efter en prickskytt med en plan och en packning med hålspetskulor. Jag tänker på andra, som ska kämpa i åratal för att mardrömmarna ska sluta, för att våga sova utan tända lampor och någon som vakar över dem. För att slippa fara upp ur sömnen och se mördarna komma. Jag tänker på människor från Bosnien, Iran, Argentina. Det här händer dem fortfarande, efter tjugo år eller mera.
Jag tänker på prickskytten och hans plan. Jag tänker att bomben, som gick av en sen fredag eftermiddag i semesterperioden - det var hans inledande manöver. Ouvertyren till huvudnumret. Maximal smärta och skada åt landsförrädarpartiet? Döda deras barn. Döda nästa kull.
Jag läser kommentarer på nätet och ser att den här mannen inte är ensam. Han sjöng kanske solo den här gången, men han är inte ensam om musiken. En engelsk organisation av likasinnade planerar att hålla en hyllningsdemonstration för honom i London i september. Jag tänker att jag önskar att de vågade hålla den i Oslo. Det skulle inte vara många som åkte tillbaka.
Allt det här tänker jag på under helgen. Det är vad de gör, dråparna. De sprider sitt mörker.
Sedan kommer papillonvalpen och hälsar på igen. Colliehanen är nu nästan säker på sin sak – visst löper hon! När hon hittar hans skatt, en bit avknipsad hästhov, bjuder han henne på den och ställer stilfullt upp sig, medan hon smaskar.
Varje gång han blir för hoppfull, snor hon runt och hotar honom. Han måste väga tio gånger mera, men det struntar hon i. Hon är en femtedel av hans mankhöjd, men det struntar han i. Han backar med strukna öron och ödmjuka svansviftningar. De vet att de är samma sort.
Det finns en riktigt bra sak med hundar: de gör en normal igen. They take away darkness, that´s what they do.
Bodil Carlsson
Man behöver inte ha känt offer och anhöriga själv. Det räcker med att ha träffat andra offer i andra sammanhang för att minnena ska vakna. Minnen lever så länge.
Estonia sjunker och en kvinna dyker upp på en vårdcentral, gråtande över far och bror som blev borta i en drunkningsolycka för mer än fyrtio år sedan. Hon ser dem i drömmarna igen, som hon gjorde när hon var liten: hur de försöker ta sig upp ur vattnet och ta sig hem till henne och hennes mamma.
En busschaufför körs in till akuten av sitt fackombud efter en olycka som hon varken kunde ha förutsett eller förhindrat, men ändå känner skuld till. Fackombudet kommer med en mugg kaffe åt henne, men hon gråter så att hon stjälper ut det. Hon kommer aldrig att sova lika bra igen efter ett arbetspass.
En man rushas in med skallen intryckt och en stor pupill stirrande in i evigheten och vi låter honom vara, för det finns inget att göra. Hans arbetskamrater sitter med vita ansikten i väntrummet. Det ögat kommer att stirra mot dem under många år.
Så mycket gråt.
Så många vanliga hedervärda människor och så mycket sorg. Så långa minnen.
Jag går med hundarna som vanligt, men utan att prata. Jag tänker på sjukhuset i Norge. De har fyrtio stycken med skottskador. Jag tänker hur de ska känna, som måste använda sina kunskaper för att reparera bäst det går efter en prickskytt med en plan och en packning med hålspetskulor. Jag tänker på andra, som ska kämpa i åratal för att mardrömmarna ska sluta, för att våga sova utan tända lampor och någon som vakar över dem. För att slippa fara upp ur sömnen och se mördarna komma. Jag tänker på människor från Bosnien, Iran, Argentina. Det här händer dem fortfarande, efter tjugo år eller mera.
Jag tänker på prickskytten och hans plan. Jag tänker att bomben, som gick av en sen fredag eftermiddag i semesterperioden - det var hans inledande manöver. Ouvertyren till huvudnumret. Maximal smärta och skada åt landsförrädarpartiet? Döda deras barn. Döda nästa kull.
Jag läser kommentarer på nätet och ser att den här mannen inte är ensam. Han sjöng kanske solo den här gången, men han är inte ensam om musiken. En engelsk organisation av likasinnade planerar att hålla en hyllningsdemonstration för honom i London i september. Jag tänker att jag önskar att de vågade hålla den i Oslo. Det skulle inte vara många som åkte tillbaka.
Allt det här tänker jag på under helgen. Det är vad de gör, dråparna. De sprider sitt mörker.
Sedan kommer papillonvalpen och hälsar på igen. Colliehanen är nu nästan säker på sin sak – visst löper hon! När hon hittar hans skatt, en bit avknipsad hästhov, bjuder han henne på den och ställer stilfullt upp sig, medan hon smaskar.
Varje gång han blir för hoppfull, snor hon runt och hotar honom. Han måste väga tio gånger mera, men det struntar hon i. Hon är en femtedel av hans mankhöjd, men det struntar han i. Han backar med strukna öron och ödmjuka svansviftningar. De vet att de är samma sort.
Det finns en riktigt bra sak med hundar: de gör en normal igen. They take away darkness, that´s what they do.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)