En vänlig själ mejlade länken till föreningen Cockapoo Sverige, CPS. Utan större förhoppningar gick jag in och kikade. Jag väntade mig ännu en glassig hundsäljarsida, gullegullvalpar, vackra fraser och kanhända lite allergisäkra hundar.
Glöm det!
För första gången hittar jag en hemsida som inleder avsnittet om avel och uppfödning med Djurskyddslagstiftningens paragraf:
DET ÄR FÖRBJUDET ATT AVLA PÅ DJUR MED ANLAG SOM MEDFÖR LIDANDE FÖR AVKOMMAN.
Vet ni en sak? Det skulle inte skada om den paragrafen stod överst på en del andra rasklubbars hemsidor också.
Det blev ett långt telefonsamtal med en medlem i CPS:s styrelse. Föreningen har funnits i Sverige sedan 2007, men planerad avel har bedrivits i cirka tio år. Idag finns runt 200 familjer som medlemmar – så fort en person blir medlem, blir alla under samma tak också det. Jag hittade 18 uppfödare på hemsidan.
Hur många cockapoo-valpar som säljs per år är svårt att ens uppskatta – det är ju inte bara föreningsanslutet folk som säljer valpar - men ”det har exploderat på sista tiden”. Så till den grad att föreningen bekymrar sig för valpförsäljare - på Blocket och andra ställen - som gärna struntar i föreningens rekommenderade hälsoundersökningar, men inte har något emot att ta betalt för de genomfriska, allergisäkrade hundarna. Snålskjutsåkare.
Låter bekant, någon?
CPS säger inte alls att man har allergisäkra hundar. Kvinnan jag pratade med lät riktigt arg på rösten, när hon kom in på det ämnet. Och man är väl medveten om vilka sjukdomar som förekommer hos de ingående raserna. Så därför vill man att uppfödarna ska säkra hälsan på sin uppfödning och därför ligger en lista ute på hemsidan – sjukdomar som kan nedärvas till valparna. En rätt lång lista. Så att valpköparna åtminstone vet vad de ska fråga om. Det finns också en lista med 13 punkter där det talas om vad valpköparen ska vänta sig av uppfödaren.
-Det viktigaste är att våra hundar får vara friska, därför måste vi vara öppna!
De har faktiskt eget stamtavleregister, bl a för att kunna hålla kolla inavelsgrad.
Hade valpköparna svårt att förstå eller ta till sig detta? Nej, det tyckte inte styrelsemedlemmen. Däremot händer det att uppfödarna hör av sig och är arga för att det är alldeles onödigt att skylta med ärftliga sjukdomar!
(Hmm...låter bekant, någon?)
Styrelsemedlemmen sa att det tyckte inte hon. Hon har ett antal år med en av de ingående raserna bakom sig. Hon sa att hon visste hur mycket det mörkas i renrasaveln – och hon tyckte inte om det.
Nå, tänkte de satsa på att bli erkänd ras? Nej, det tänkte de inte! Nackdelen med att inte vara medlemsklubb i SKK var att man inte kunde tvinga uppfödare till hälsoundersökningar med hjälp av registreringskrav. Man kan ju bara rekommendera. Men majoriteten gör som det rekommenderas och blanketten för att registrera valp hos föreningen tar med föräldrarnas ras och hälsostatus.
Nackdelen med att inte ingå i SBK var att man inte fick delta på MH. Och att folk som hon själv fick betala tävlingslicensen för sin viltspårande cockapoo, men hur duktig den lille killen än var, så kunde han aldrig få ut en titel. ”Annars hade han varit viltspårschampion nu...”
Sa alltså den här cockapooägaren, som körde jaktträning och viltspår med renrasig spaniel förr.
Fanns fördelar också? Jo, det fanns en stor fördel, tyckte den här kvinnan. Ingen rasstandard. Inga utställningar. Inte en massa konkurrens och prestigetänk. (Jag blev riktigt avundsjuk.)
Så varför har cockapoo blivit poppis? Att den är sjukdomsbefriad och allergisäker lär ingen kunna tro efter genomgången på hemsidan. Men den är ny på scenen, den dras inte med de gamla rasernas stämpel eller rykte, på gott eller ont. Den är liten och oöm, kräver ett minimum av pälsvård och beskrivs som att den hänger med på allt, från agility till fjällvandring...
... och så brukar valpköparna säga att den är lättlärd och glad!
Så det är vad nyare hundköpare dras till? Liten ras, lättlärd, okomplicerad att leva med, användbar till lite av varje, och med uppfödare som inte släpar på ett lass av det förflutnas prestige och avelsmetoder, utan lägger upp korten på bordet?
Hmmm....
Bodil Carlsson
söndag 30 januari 2011
fredag 28 januari 2011
Hundgeschäft
Har lagt en stund på att titta på Blockets "hundar till salu". Intressant bl a att titta på skillnad i prissättning mellan renras och blandras. Visst kan man köpa sig kärlek för pengarna och det kostar inte skjortan heller:
En fyrvägskorsning kan man få för 2.500:- (pudel/husky/flat/labb)
Trevägskorsning 4000:- (pudel/bichon ospecad/jack russel)
Tvåvägskorsning (siberian husky/rottweiker) 3.500:-. Endast 14 v gammal och redan på väg mot sitt tredje hem...
En tvåvägskorsning mellan Shih Tzu och Japanese Chin däremot går loss på 10.000:-
Vad man får för hund varierar förstås och det ska till en tämligen kunnig hundmänniska för att hitta en kombination som verkar lämplig.
Det finns faktiskt en hel del renrasigt att fynda, men oftast beror priserna på att hundarna saknar stamtavla. Det är klart att de har en stamtavla, men ingen som finns registrerad och framför allt inte hos SKK. Men - man kan få en reggad Jack Russel eller en Gordon Setter för 7.000:- Eller en rottweiler för 8.000:- I dessa fall gäller det valpar.
(Sedan ska tilläggas att Blocket är ju en annonsplats där säljaren själv formulerar sin annons. Om de ljuger hejdlöst är det ingen som vet, men priser sätter de ut även om annan information ibland är knapphändig. Måste bara citera en av de ordsnåla annonserna: " Söta blandrasvalpar söker nya hem. Leveransklara den xxxx. Svarta, lurviga, blir inte så stora" Det var allt som stod, förutom kontaktinformation...)
Efter denna helt ovetenskapliga undersökning av annonser kan man se en tendens (precis som på valvakan) att vissa renraser ligger på ungefär samma priser som vissa blandraser.
De billigare renraserna är framför allt större hundar, medan de dyrare blandraserna består av mindre raser x2 eller mer. Renrasiga småhundar kostar förhållandevis mycket medan blandraser, modell större, ligger något under de billigaste större renraserna.
Undantag finns förstås.
Är det rent av rea på renraserna och i så fall, varför? Kan det vara den gamla myten om de friska blandraserna som fortfarande har ett fast grepp om konsumenterna? I så fall innebär det ett klart ICKE GODKÄND för en stor mängd renrasuppfödare. Det vill till hårt arbete för att avliva den myten!
Eller kan det hela förklaras av att marknaden är mättad på renrasiga, större hundar?
Men det som jag undrar mest över är: Hur ser valpköparen ut idag? Vad vill han/hon ha för hund - och varför?
Johan Nilsson
En fyrvägskorsning kan man få för 2.500:- (pudel/husky/flat/labb)
Trevägskorsning 4000:- (pudel/bichon ospecad/jack russel)
Tvåvägskorsning (siberian husky/rottweiker) 3.500:-. Endast 14 v gammal och redan på väg mot sitt tredje hem...
En tvåvägskorsning mellan Shih Tzu och Japanese Chin däremot går loss på 10.000:-
Vad man får för hund varierar förstås och det ska till en tämligen kunnig hundmänniska för att hitta en kombination som verkar lämplig.
Det finns faktiskt en hel del renrasigt att fynda, men oftast beror priserna på att hundarna saknar stamtavla. Det är klart att de har en stamtavla, men ingen som finns registrerad och framför allt inte hos SKK. Men - man kan få en reggad Jack Russel eller en Gordon Setter för 7.000:- Eller en rottweiler för 8.000:- I dessa fall gäller det valpar.
(Sedan ska tilläggas att Blocket är ju en annonsplats där säljaren själv formulerar sin annons. Om de ljuger hejdlöst är det ingen som vet, men priser sätter de ut även om annan information ibland är knapphändig. Måste bara citera en av de ordsnåla annonserna: " Söta blandrasvalpar söker nya hem. Leveransklara den xxxx. Svarta, lurviga, blir inte så stora" Det var allt som stod, förutom kontaktinformation...)
Efter denna helt ovetenskapliga undersökning av annonser kan man se en tendens (precis som på valvakan) att vissa renraser ligger på ungefär samma priser som vissa blandraser.
De billigare renraserna är framför allt större hundar, medan de dyrare blandraserna består av mindre raser x2 eller mer. Renrasiga småhundar kostar förhållandevis mycket medan blandraser, modell större, ligger något under de billigaste större renraserna.
Undantag finns förstås.
Är det rent av rea på renraserna och i så fall, varför? Kan det vara den gamla myten om de friska blandraserna som fortfarande har ett fast grepp om konsumenterna? I så fall innebär det ett klart ICKE GODKÄND för en stor mängd renrasuppfödare. Det vill till hårt arbete för att avliva den myten!
Eller kan det hela förklaras av att marknaden är mättad på renrasiga, större hundar?
Men det som jag undrar mest över är: Hur ser valpköparen ut idag? Vad vill han/hon ha för hund - och varför?
Johan Nilsson
torsdag 27 januari 2011
GONATT!
Nu har det blivit så många kommentarer under Gästskribentens inlägg att vi måste bryta för att det blir ohanterligt att rulla upp och ner. Satsar på nytt inlägg snar, om hur man kan tänka sig de stamboksförda rasernas framtid och de mer eller mindre eldfängda diskussionerna om avelsinriktning etc som just nu pågår för fullt - inom ett antal raser och i ett antal länder.
Men som någon av våra kommentatorer sa - Det finns ett liv utanför det här också. Så efter lång arbetsdag drar sig denna collievän tillbaka för natten.Den berömda rembrandtsmålningen Soffpotatisen tröstar trötta ögon.
Bodil Carlsson
onsdag 26 januari 2011
NAO
...är ju inget man älskar till vardags, men jisses vilken fin dag det blev! Där ligger den där skumma nordatlantiska oscillationen, vad det nu är, och pustar polarluft hit ner. Kallt, halt och eländigt. Oforcerbar snö. Oupphörlig vinter.
Men idag! Gnistrande sol, tio minus en bit in på morronen – och äntligen har vi varit i skogen igen. NAO har i en handvändning gjort skarsnön så stadig att inte bara hundarna utan gamla matte också kan gå på den. Springa! Hoppa!
Plötsligt står man ut igen. Lappri att fågelrestaurangen behöver fyllas på jämt – ett moln av små fågelkroppar lyfter när man kommer, de äter kontinuerligt i kylan och de är så många att ljudet av alla vingar låter som en liten hästfrustning – att kattrestaurangen måste öppna för varmlunch tre gånger om dagen, att rådjurens ranson behöver dubblas och hetvatten bäras ner i omgångar till hästarna.
Allt går, bara man slipper halka som en skröplig nittiåring längs samma hundbajsmarkerade vägrenar med uttråkade colliesar i snöret!
Vilda fajter på tjock snö, taskigt foto för fort gick det.
Stallväntan – chans att diska kattens matskål snart?
Sedan soffan... för matte också.
Dogs make a life good och precis lagom med NAO önskas alla läsare.
Bodil Carlsson
måndag 24 januari 2011
GULA BLIXTEN - valpköparen och kraven 2)
Hästtjejen - som hade lovat bli dagmatte åt Gula Blixten – släpade hem mamma och pojke. Rådslag hölls kring köksbordet, medan colliesarna först myllrade och sen förnöjt la sig under bordet och gnagde tuggben.
- Tänk först igenom varför ni vill ha hund! sa Hästtjejen och jag. - När ni har gjort det, då vet ni på ett ungefär vilken sorts hund ni vill ha också. Och om man inte är så van, och inte själv känner hundföräldrarna, då tycker vi att man skaffar en renrasig!
- VA? sa mamman häpet. - Dom är ju SVINDYRA!
Jo, stamboksförda hundar kostar. Mycket! Och en del av deras producenter är inte kunnigare eller bättre än vilka blandrasuppfödare som helst. Så varför ska en familj med begränsade inkomster och mycket annat som slukar pengar ändå satsa på en?
Det finns bara tre skäl. Men det är så bra skäl att de tar hem spelet.
För det första är de stamboksförda raserna avlade för en viss sak: de ska hjälpa oss med något. Arbete eller livskvalité eller både och – men de har valts ut och formats för ett syfte. Om det syftet är mitt eget, då är det en sådan hund jag ska tänka mig.
För det andra: de stamboksförda raserna går att skaffa fram information om. De har rasklubbar, de har en rashistorik som går att luska fram. De hör till SKK med regler för försäljningen och köpekontrakt. Visst, de moderna rasversionerna har oftast grundats på alldeles för få djur och har rastypiska sjukdomar på kuppen - men de har också försäkringsbolagsstatistik, som går att kolla. Rasklubbarna vet vilka hälsoprogram de vill se genomförda och de kan tala om varför.
Ni vet vad ni kan hoppas få.
Ni kan ta reda på vad ni riskerar att råka ut för och hur stor risken är.
Och om ni läser på, så att ni vet vad ni ska fråga om, så kan ni hitta en riktigt bra uppfödare.
Det är det ni betalar för. De tre sakerna, inget annat.
Allt det här var nytt för både mamman och pojken. Men det var ingenting som de hade svårt att förstå. Tvärtom!
- Hur känner man igen en bra uppfödare? frågade mamman.
- Enkelt - dom är besvärliga! sa vi.
Och så åkte de hem och funderade. Efter en vecka av bokläsande och kollande på nätet hade kommit fram till en mellanstor sällskapsras. Efter en vecka till hade de pratat med rasklubben och ringt Agria och fått kontakt med en uppfödare. Uppfödaren hade en del att säga om patellaluxation och vit färg utan dövhet och annat som mamman och pojken just hade lärt sig att fråga om. Hon hade massor av frågor själv och en hel del krav på familjen – valpkurser och annat - och hon var väldigt bestämd.
- Och det känns bra! sa mamman.
Jorå, forts följer...
Bodil Carlsson
- Tänk först igenom varför ni vill ha hund! sa Hästtjejen och jag. - När ni har gjort det, då vet ni på ett ungefär vilken sorts hund ni vill ha också. Och om man inte är så van, och inte själv känner hundföräldrarna, då tycker vi att man skaffar en renrasig!
- VA? sa mamman häpet. - Dom är ju SVINDYRA!
Jo, stamboksförda hundar kostar. Mycket! Och en del av deras producenter är inte kunnigare eller bättre än vilka blandrasuppfödare som helst. Så varför ska en familj med begränsade inkomster och mycket annat som slukar pengar ändå satsa på en?
Det finns bara tre skäl. Men det är så bra skäl att de tar hem spelet.
För det första är de stamboksförda raserna avlade för en viss sak: de ska hjälpa oss med något. Arbete eller livskvalité eller både och – men de har valts ut och formats för ett syfte. Om det syftet är mitt eget, då är det en sådan hund jag ska tänka mig.
För det andra: de stamboksförda raserna går att skaffa fram information om. De har rasklubbar, de har en rashistorik som går att luska fram. De hör till SKK med regler för försäljningen och köpekontrakt. Visst, de moderna rasversionerna har oftast grundats på alldeles för få djur och har rastypiska sjukdomar på kuppen - men de har också försäkringsbolagsstatistik, som går att kolla. Rasklubbarna vet vilka hälsoprogram de vill se genomförda och de kan tala om varför.
Ni vet vad ni kan hoppas få.
Ni kan ta reda på vad ni riskerar att råka ut för och hur stor risken är.
Och om ni läser på, så att ni vet vad ni ska fråga om, så kan ni hitta en riktigt bra uppfödare.
Det är det ni betalar för. De tre sakerna, inget annat.
Allt det här var nytt för både mamman och pojken. Men det var ingenting som de hade svårt att förstå. Tvärtom!
- Hur känner man igen en bra uppfödare? frågade mamman.
- Enkelt - dom är besvärliga! sa vi.
Och så åkte de hem och funderade. Efter en vecka av bokläsande och kollande på nätet hade kommit fram till en mellanstor sällskapsras. Efter en vecka till hade de pratat med rasklubben och ringt Agria och fått kontakt med en uppfödare. Uppfödaren hade en del att säga om patellaluxation och vit färg utan dövhet och annat som mamman och pojken just hade lärt sig att fråga om. Hon hade massor av frågor själv och en hel del krav på familjen – valpkurser och annat - och hon var väldigt bestämd.
- Och det känns bra! sa mamman.
Jorå, forts följer...
Bodil Carlsson
söndag 23 januari 2011
DEN GULA BLIXTEN
OM VALPKÖPAREN OCH KRAVEN
Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.
Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.
Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!
Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.
Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?
Forts följer!
Bodil Carlsson
Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.
Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.
Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!
Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.
Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?
Forts följer!
Bodil Carlsson
måndag 17 januari 2011
Gästskribenten har ordet
Nu känns det som om några tappat greppet! Och börjat blanda ihop äpplen och päron med bananer..
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)