Gunnar Lindgren nämner som slutkläm i sin blogg ”Är MH något att fortsätta vidare med?” en person som beskrivs som en gammal räv i hundbranschen.
Den gamle räven visar sig föda upp en tysk brukshundsras. Jag tittade in på hans hemsida. Gör det ni också!(Hedeforsens kennel)För där hittar man det sammantagna spindeldiagrammet av 184 schäfrar från den kenneln.
De har mera nyfikenhet och leklust än den rasens genomsnitt. De kontrollerar spökena en aning mer – men de visar mera kontaktvilja mot spökena också. Undrar om inte den gamle räven tycker att MH är något man kan ha nytta av i sin avel?
Bodil Carlsson
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Kära (vissa) kommentatorer...
Visst är det roligt att ni med liv och lust deltar i debatten. Vi debatterar förstås gärna de sakfrågor som tas upp i våra olika inlägg.
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
fredag 29 januari 2010
Ägaren bättre än MH...?
Del 2
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Den mystiska mentalhjältinnan
I en kommentar till ett tidigare inlägg får vi upplysningen att "vår mentalhjältinna" har hoppat av. Jag har funderat och funderat på vem det kan vara. Ingen av de kvinnliga Collievännerna har hoppat någonstans såvitt jag vet, det är alltså ingen av dem. Du, Clara, som skrev om den hoppande hjältinnan - kan du förklara vad du menar?
För övrigt finns det många som aktivt arbetar för en sund mentalitet hos collien, tack och lov! Om någon av dessa har annat att göra ett tag så är det ingen fara. Andra tar vid och fortsätter jobba för att befria collien från dess rädslor. I mina ögon är de mentalhjältinnor allihop. Kanske finns en eller annan mentalhjälte också!
Och appråpå sanningen: Don't mock the truth - it'll get you in the end...
Johan Nilsson
För övrigt finns det många som aktivt arbetar för en sund mentalitet hos collien, tack och lov! Om någon av dessa har annat att göra ett tag så är det ingen fara. Andra tar vid och fortsätter jobba för att befria collien från dess rädslor. I mina ögon är de mentalhjältinnor allihop. Kanske finns en eller annan mentalhjälte också!
Och appråpå sanningen: Don't mock the truth - it'll get you in the end...
Johan Nilsson
torsdag 28 januari 2010
ÄGAREN BÄTTRE ÄN MH...?
Del 1
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
onsdag 27 januari 2010
Nu vet jag hur dom gör det!
Karln i huset står i hallen med bara, blåröda tåskruttar direkt på golvbrädorna och ler fånigt. Stallstövlarna är inte kalla längre, mina förvånade fossingar glider ner i ljummet fuskpälsfoder. Såpvattnet behöver inte timmar för att dunsta torrt från golvet. Man får impulser att vränga av sig yttersta extratröjan.
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
lördag 23 januari 2010
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING: HACKA PÅ HÖGMAN?
Privatpersonen Lisbeth Högman känner jag inte och har ingen anledning att tycka varken bra eller illa om. För allt jag vet kan hon vara en jättetrevlig människa, en bra kompis, en utmärkt hundägare och en person med förträffliga idéer om åldringsvården. Vem vet, vi kanske gillar samma filmer?
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)