ATT ANVÄNDA EN GENETIKER

TRE)

Det finns nu ett färskt genkombinationstest, som i tablåer visar risken för varje testad hund på Clark Laboratory på Clemsonuniversitetet. Det är inte heller ovanligt – att forskare börjar med att leta generna för mänskliga sjukdomar hos hund och slutar med att starta upp labb, där uppfödare och andra kan gentesta sina jyckar. Det som är lite ovanligt här är, att det inte är en utan tre olika samverkande gener som hundarna testas för. I en intervju för amerikanska Collie Health Foundation 2017 säger Leigh Anne Clark, att hon helst skulle slippa testa collies för DMS-gener överhuvudtaget. Hon ser fram emot den dag, då det inte längre är behövligt. Det hon hoppas på, är att uppfödarna långsamt skall eliminera de förändrade gener som ligger bakom DMS. Då behövs inga tester längre. Man måste, som hon säger, inte gentesta för en utrotad sjukdom.

Clark, who has owned two collies — Dr. Watson, her current dog, is a handsome devil with a merle coat resulting from a gene Clark has studied for years — would just as soon not have to do genetic studies for dermatomyositis.
“The end goal,” she says, “is that slowly breeders start eliminating these mutations. Then there won’t be a need to genotype the dog because the disease won’t exist.”

---

Vad är uppseendeväckande med det? Ingenting. Det är ju precis vad genetiker brukar säga om genetiska problem i en hundras. Det är liksom poängen med att veta vilka gener, som ställer till problem – att man skall kunna undvika dem. Man sorterar bort dem genom att välja avelsdjur med andra genkombinationer, men man kan inte göra så dramatiska förändringar i en stängd avelsbas att man riskerar att få andra problem i stället. Så man får ta ett litet steg i taget i rätt riktning. Det är, i förbigående sagt, precis vad förslaget om mentalindex handlar om: att ta ett steg i taget i rätt riktning för att komma bort ifrån ett problem, som uppenbarligen är grundat i vanligt förekommande gener med resultat som klart oftare än en gång på hundra ställer till bekymmer för hunden.

Varför är den approachen så väldigt fel och farlig i det ena fallet och helt i sin ordning nästa gång?

                                                       * * *

Jag måste ärligt säga, att jag har svårt att förstå försöket att använda Leigh Anne Clarks intressanta och klassiskt förlöpande forskning om gener bakom en mindre vanlig sjukdom hos barn, med upptäckten av tre samspelande gener hos hund som sidoeffekt, som argument i ett gräl om mentalindex. Hennes arbete med immunförsvarsaktiverande gener handlar om saker som inte hör inte hemma i det bråket. I den mån hon är medveten om hur hennes forskning används, är jag inte övertygad om att hon är glad åt det.

Däremot är jag rätt säker på en annan sak. Att förvandla en arbetsduglig ras till en stillsam sällskapshund att ta på promenad när det passar, det låter sig göras. Det har man gjort med den ena rasen efter den andra utan att ägna en tanke åt vilka gener man mixtrar med då. Så visst går det att göra! 

Men man kan inte göra så med genetiker - ta ut dem en sväng när man vill och ha dem sovande i ett hörn annars. 

Fakta går  inte att hantera så. Fakta brukar dyka upp igen i en eller annan form vare sig man vill eller inte. Fakta går inte fot.

Man kan inte rycka loss en grundprincip – som nyttan med variation i immunförsvarets gener – och vifta med den medan man struntar i att testa den mot verkligheten. Är den där ensamma genversionen farlig eller inte? Hur farlig är den? När är den farlig? Talar historien för eller emot att den är farlig? Finns samma sak hos andra raser och hur gick det då?

Bodil Carlsson

HISTORIEN OM DQA1*009:01 - NÄSTA KAPITEL

TVÅ) VARFÖR ÄR INTE ALLA COLLIES DÖDA?

Våra moderna hundraser har en sådan historia av släktskapsavel och slutna stamböcker – där inga nya gener någonsin släpps in – att de har blivit en kickstart för DNA-jämförande forskning. Det finns inga mänskliga populationer och inte många kända vilda djurarter med en sådan genetisk likriktning som en ordinär renrasavlad modern hund. Letar man sjukdomsgener hos människa, så är det alltså ingen dum idé att starta med en hundras där en viss diagnos hopar sig. Det finns flera att välja på. Det är dessutom lättare att få anslag för forskning på hund, om man kan tala om att nästa steg är att leta motsvarande gener hos människor.

Poängen är att man får två kunskaper till priset av en. Man upptäcker något som människor kan få nytta av när det gäller att diagnosticera och behandla sjukdomar. Och man upptäcker något som hundarna kan få nytta av, om uppfödarna lyssnar och anpassar sin avel efter det nya. Win/win!

Det var så det började för Leigh Anne Clarke. Hundar har alltid tyckt om. Hon funderade på att bli veterinär som ung, men kom på att hon hellre ville förstå varför hundar blev sjuka än att lägga ner sitt yrkesliv på att behandla dem. 2015, när hon föreläste här i Sverige, visste hon alltså om colliens specialversion av genen på kromosom nummer 12, där hundar har sina transplantionsantigener. I februari 2017 hade hon och hennes team upptäckt en ännu viktigare sak. Specialversionen på kromosom 12 är långtifrån ensam på jobbet!

DQA1*009:01måste ha hjälp av två helt andra gener i andra specialversioner för att kunna orsaka DMS. Det är faktiskt en stor insikt.

Där har ni förklaringen till den inneboende motsägelsen i tanken om att det måste vara oerhört riskabelt med bara DQA1*009:01.

Om nästan alla collies har den genen och den orsakar DMS - hur kan det då komma sig att nästan ingen collie har DMS?

Vi repeterar! Mer än 90% av undersökta collies i USA har bara DQA1:009:01. I Sverige och andra länder ser det likadant ut.  Om det är så väldigt farligt med avsaknad av genetisk variation på den enda punkten– hur kan det då komma sig, att så få är sjuka? Jo – det behövs mer än den enda genvarianten för att ställa till det för våra hundar.

Förutom DQA1*009:01 på kromosom 12 finns två andra spelare, gener på kromosom 10 respektive kromosom 31, med i leken. Båda finns i olika versioner. Det är inte förekomsten av en enda genvariant, utan kombinationerna av den enda genvarianten och olika versioner av två andra, som avgör om risken för DMS är liten, måttlig eller hög. Kombinationernas vanlighet kan man gissa sig till, när man vet att DMS finns hos kanske 1% av alla amerikanska collies*. 99% har inte DMS trots att de har samma version av DQA1 som de sjuka.

Och för den som undrar om andra sjukdomsrisker: det finns tiotals andra gener med liknande arbetsuppgifter. Varenda en av dem finns i dubbel upplaga, en från vardera föräldern, och de har (med undantag för just DQA1 hos collie) sammanlagt hundratals olika varianter, som tillsammans aktiverar eller lugnar ner immunförsvaret hos hund. Och, som ni ser, de har tänkbara samarbetspartners på andra kromosomer, som talar om för dem vad de skall göra och vad de skall låta bli.

Här kommer nästa fråga. Att ha ett begränsning i sitt immunförsvar kan betyda en ökad risk att dö i infektion. Alldeles riktigt. Rätt tänkt. Så...

Varför överlever rasen?

Collien började spridas från sitt hemland för bara 120 år sedan. Sedan dess har den etablerats i många sinsemellan mycket olika miljöer. I dagens värld finns det collie lite varstans. I nordligaste Sverige och sydligaste Afrika, från Ryssland till västra Californien. I Latinamerika, i Australien. De finns i stadsmiljöer och i lantliga miljöer. Man kan bara föreställa sig den mängd nya smittor - bakterier och virus och parasiter - som de under tiden har utsatts för på så olika platser med så många olika nya djurarter och så många andra hundar. Förutom valpsjuka och annat, som vi numera vaccinerar emot. Det gjorde vi inte förr, som ni minns. Många, många hundar dog i epidemierna i dessa olika länder.

Så varför har inte alla collies dött?

Ni får göra som jag. Gissa! För min del satsar jag på att det är samma svar som ovan. DQA1*009:01 är inte den enda aktören och vilka de andra inblandade genvarianterna än är, så har de räckt till hittills.

Eller hur?

Bodil Carlsson

*Personligt mail från Leigh Anne Clark 2018 06 18. Att förekomsten av DMS hos amerikansk collie ligger på runt 1% är hennes gissning. Hon påpekar att hennes forskning inte handlade om att fastställa hur vanlig en hundsjukdom är.

HISTORIEN OM DQA1*009:01

ETT) En gammal rymdskorvs bekännelse

Kunskapen om immunförsvarets styrgener* och hur de samverkar har exploderat så att det är svårt att hänga med i utvecklingen. När immungenetiker vill berätta något för oss vanliga dödliga, förenklar de rejält. Sinsemellan diskuterar de saker och samband, som lämnar oss andra stående som nyanlända frågetecken på främmande mark. Vi förstår helt enkelt inte språket. Att läsa immungenetiska forskningsrapporter idag är att vara en rostig gammal rymdskorv bakom Tusenårsfalken, som plötsligt slår om till ljushastighet: på fyra meningar är man trettio år efter. Man får vara glad, om man förstår hälften av bakgrundsredovisningen, något lite av rapporten om metodiken och det mesta av sammanfattningen.

Det är ett riskabelt utgångsläge för alla, som inte själva är genetiker. Och det, kära läsare, skall ni ta som en varning.

Ingenting är lättare än att missuppfatta det som man inte vet så mycket om. Och ingenting är lättare än att vrida faktauppgifter som man inte förstår till något, som passar ens syften.

                             Det man gör när man inte vet. Man letar upp källorna!

Det gäller påståenden som slängdes ut under Collieklubbens senaste årsmöte och som framförts i diskussionen kring colliens mentalitet. Det gäller sättet att hänvisa till lösryckta bitar och meningar ur genetikers forskning, när man inte förstår bakgrunden eller sammanhanget, men tror att man äntligen har fått höra något som man väldigt gärna vill höra. Det gäller den här texten också. Det gäller alla, som inte själva är genetiker. Är ni med?

I så fall tar vi det ett steg i taget. Inte för att ni läsare skall hänga med, utan för att jag själv skall göra det.

Vad är sant? Vad är sant, men inte relevant, i samtalet om avelsurval, genetisk variation och mentalindex? Hur ser colliens genetiska läge ut jämfört med andra raser? Hur kommer det sig att den engelska settern finns kvar och varför är geparden inte utdöd?

De första tre artiklarna är inte lättlästa och kanske lite omständliga och trista. Det är inte bara mitt fel. Så snart jag försöker få det kort och enkelt, får jag bassning av faktagranskaren. Men håll ut! Snärtigare inlägg följer.

                                                              * * *

En amerikansk genetiker höll i slutet av 2015 en mycket uppskattad föreläsning för colliefolk och andra här i Sverige. Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta. Men i kort sammanfattning och enligt anteckningar från föreläsningen, som skickades till mig då, sa Leigh Anne Clark, biträdande professor i biokemi och genetik vid Clemson University, ungefär så här.

Collie har en bristande variation på en punkt i generna som dirigerar immunförsvaret*.  Det handlar om en grupp gener, som har till uppgift att känna av och veta skillnaden mellan det som hör till kroppen och det som är främmande och kommer in i oss utifrån. De här generna producerar ämnen, som  känner av molekyler på cellernas yta, s k transplantationsantigener. Tänk er en virusangripen cell! På dess yta finns främmande virusproteiner. De gener som vi pratar om nu har som sitt jobb att känna igen virusproteinet och visa upp det för immunsförsvarets celler. Då vaknar immunförsvaret. Larmet går! Immunförsvaret aktiveras, viruset oskadliggörs och infektionen är över. 

 

Undersökningar utförda av Leigh Ann Clarke och hennes team har alltså sett, att collie inte har någon variation alls i en av generna i den delen av sitt DNA, som aktiverar immunförsvaret på det här sättet. I stort sett varje testad collie i USA, Sverige och Europa - över 90% - har en enda version av genen DQA1, den version som kallas DQA1*009:01. Att vara så låst i den genetiska möjligheten att upptäcka och känna igen kroppsfrämmande proteriner kan medföra en framtida risk. Det kan alltid dyka upp en ny ilsken smitta - ett virus eller en bakterie - som kanske då inte skulle kunna visas upp för immunförsvaret hos en enda hund av rasen collie, eftersom varenda collie har samma variant och den varianten kanske inte är bra på att reagera på just den smittan. Då skulle ingen collie kunna aktivera sitt immunförsvar och alla skulle dö. Hade collies som ras däremot haft många olika varianter av DQA1, skulle några av dem fungera även mot detta nya virus och även om många hundar dog, skulle många andra inte göra det. Rasen skulle överleva. Nu har de bara en version av DQA1. Vad har de att sätta emot, om den nya smittan kommer? Skulle de inte känna igen den som främmande? Skulle immunförsvaret inte gå i gång?

Det är grundtanken. Som princip är den helt riktig och gäller som huvudregel för alla levande organismer.

En brist på genetisk variation i dessa immunförsvarsstyrande gener kan också betyda en ökad risk för att en eller annan snutt av hundens eget protein felaktigt presenteras som främmande för immunförsvaret och att hundens kropp därmed börjar attackera sig själv. På det viset uppkommer autoimmuna sjukdomar. Immunförsvaret tror fel och attackerar egna celler som om de vore en främmande invasionsstyrka. Autoimmuna sjukdomar hos människor är ofta vanligare hos individer som har en viss variant av ett transplantationsantigen, d v s en viss typ av ytproteiner på sina celler som är lättare för styregenerna att missuppfatta som främmande. Det finns många kända autoimmuna sjukdomar både hos människa och hund. De är rätt jämtfördelade hos människor och oftare rasbundna hos hund. En av dem är den otrevliga sjukdomen dermatomyosit (förkortat till DMS för att skilja den från den lika otrevliga DM, degenerativ myelopati). Det finns en form av den som angriper barn och som kallas juvenil DMS. Den är gudskelov ovanlig.

De enda hundraser där DMS inte är helt ovanlig är collie och sheltie, som ju är nära släkt med varandra. Alltså var collie och sheltie ett naturligt val, när Anne Leigh Clark började se sig om efter den genetiska bakgrunden till juvenil DMS hos människa. Det är lättare att leta efter öar av DMS-relaterade gener i en liten hink med släktavlade hundpopulationer än att fiska runt på måfå i en stor sjö av olika gener, som vi utavlade människor ståtar med.

Därför börjar man där det är lättast, med hundarna. Hittar man då gener, som oftare finns hos hundar med DMS, så går man över till att titta på generna hos människor med DMS och ser, om det ser likadant ut hos oss.

Det var Leigh Anne Clarks projekt. Hon gav sig av på jakt efter generna bakom en autoimmun sjukdom hos människor och snubblade på vägen dit in i upptäckten av den ensamma genversionen DQA1*009:01 hos collie. Någon annan hade redan sett den, men inte satt den i samband med sjukdom. Under resans gång sprang hon på hon andra gener, som har en del att säga till om i sammanhanget.

Bodil Carlsson

* Det jag litet slarvigt här kallar för ”gener som dirigerar immunförsvaret” eller kort och gott ”styrgener” heter HLA hos människa– de bestämmer bland annat om vi kan ta emot en njure från en annan person eller inte. Nära släktings njure? Går ofta bra med lite hjälp. Helt obesläktad persons njure? Stor risk för avstötning. De här generna, HLA hos oss och DLA hos hund (Human LeukocytAntigener respektive Dog Leukocyte Antigener) – kallas sammantaget ofta för MHC: vävnadskompatibilitetskomplexet. Kompatibel betyder ”förenlig”. D v s detta är de som bestämmer vilka vävnader en kropp tänker godta som sina egna och vilka den tänker se som främmande. Som någon sa: det de här generna gör är att producera ett korvbröd. När ett protein, korven, kommer i närheten, slår brödet ihop om det och sträcker fram hela paketet mot immunförsvarets spejare. Som då antingen sniffar vänligt på korven och säger ”Nothing to see here, hemmatillverkad” eller slår på Hesa Fredrik och samlar trupperna. Ni ser, att välfungerande HLA- och DLA-gener är bra att ha. Utan dem riskerar man att dö i en infektion som inte blir igenkänd eller att få sina egna organ attackerade, i värsta fall med samma resultat.

 

EN NYPA SALT

   

    Två systrar pustar ut på trappan till en brukshundsklubb efter lite spring i högsommarvärme. Ni ser de två bruksraserna, som poserar under dem?

Vad som är sant och inte sant när det gäller biologi, vad som är genetiskt hållbart eller ohållbart, bestäms inte av förhandlingar i slutna rum, via personliga kontakter eller genom namninsamlingar. Varken uppfödare eller hundorganisationstoppar kan bedöma sådana frågor efter eget tycke.

Det är i genetikernas samsyn som hundvärldens folk skall leta efter ledning och goda råd i genetiska frågor.

Om genetikernas samsyn inte lämnar något stöd för en uppfödargrupps intresse av att slippa omprioritera sitt val av avelsdjur, så tycker man ju att det var ledsamt för uppfödargruppen. Men de får väl ändra sig?

I hundvärldens historia har uppfödargrupperna varit vana vid att säga till genetiken att det är den, som skall anpassa sig. Har man någon gång hittat en genetiker, som man tror säger det man vill höra – saker som att det inte finns någon enkel ärftlighet för HD, till exempel - då har man varit snabb med att höja segerfanan: "Se bara så rätt vi hade! HD är inte ärftligt!"

Det har alltid tagit tid, innan verkligheten överbevisat dem om motsatsen. Och de stora hundorganisationerna, inte minst ärorika engelska KC, har av samma tradition varit böjda att hålla med eller åtminstone att hålla tyst.

Därför har renrasaveln lite för ofta blivit ledsam både för hundarna och för deras ägare.

Förhoppningsvis är den tiden snart över. Både de slutna rummens och den biologiska okunskapens tid. Svenska SKK har i mina ögon gått först i ledet på vägen mot förbättring av renrasaveln, inte minst genom sina offentligt tillgängliga databaser Hunddata och Avelsdata och genom sitt stöd till forskning inom området. Till exempel utarbetandet av HD-index men även upprättandet av mentalindex för collie. Kvalificerat arbete är nedlagt här för att ta fram och kvantifiera (bedöma storleken hos) genetiska anlag, som inte är enkla, därför att de hänger ihop med flera samverkande gener.

Renrasavel är ett projekt, som biologiskt sett på sikt är så riskabelt att öppenhet och kunskap krävs, om det skall hållas flytande. Att dagens kunskaper och synsätt väcker starka motreaktioner hos företrädare för gårdagens synsätt är bara att vänta. Uppfödares intresse av att få göra som de vill sammanfaller inte nödvändigtvis med hundarnas intresse av ett bra liv eller med hundägarnas intresse av fysiskt och psykiskt okomplicerade hundar.

Med detta sagt – välkomna till en kort resa genom delar av hundgenetiken! Agnes Wold, professor i bakteriologi vid Göteborgs universitet, har bistått med faktagranskning avseende immunförsvaret och dess gener. Hennes vänligt bistra påpekanden har påmint mig om att ny kunskap inte är lätt att hänga med i och att man inte alltid vet det som man gärna vill tro att man vet.

Åsikterna och slutsatserna i inläggen som följer är däremot enbart mina. Och kom ihåg: alla som uttalar sig utanför sitt speciella kompetensområde talar i egenskap av privatpersoner, oavsett om man för sin försörjning är uppfödare,  immungenetiker, jurist eller läkare. Tänk alltså efter själv och ta det jag säger med en nypa salt!

Det är en nyttig krydda, som vi lite till mans borde pröva oftare. 

Bodil Carlsson 

ALL VÅR VÄNTAN BLIVER LÅNG

Datainspektionens svar dröjer. Den nya lagen måste ha ställt till det på en del håll. När jag kontaktade Myndigheten för radio och TV för att förnya utgivningsbeviset för den här bloggen, sa de lite utmattat att de var överbelupna med ansökningar om helt nya utgivningsbevis från folk som ville säkra sin rätt att skriva trots GDPR...
Jag undrar, om inte en del bekymmer är onödiga och en del hot tomma. Så här svarar juristen Monique Wadsted, som framstår som en mycket bra person att vända sig till, i sin nätfrågespalt en orolig bloggare:

Bloggar och GDPR

Fråga:
Hej, Har hört att GDPR innebär att det inte längre går att nämna namn på personer i löpande text i en blogg utan att begära samtycke. Stämmer det verkligen?
Svar:
Nej, det stämmer inte. Det som stämmer är att personuppgiftslagen hade mindre sträng reglering för behandling av personuppgifter (ex. namn) i löpande text än i olika typer av register. Genom GDPR tas den skillnaden bort. Det som fortfarande gäller är dock undantag för behandling för sk journalistiska ändamål. Det är inte enbart journalister som kan ha journalistiska ändamål med sina texter utan undantaget gäller alla som  vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten oavsett om det är privatpersoner eller företag. Det innebär att du kan fortsätta att skriva i din blogg om andra personer så länge som du inte förtalar dem förstås.

Monique Wadsted

Alla som vill informera om saker av allmänt intresse - så länge det görs korrekt. För det behöver man inget utgivningsbevis och handlar inte i strid med GPDR. Att utan kommentarer eller värdeomdömen återge redan offentliga uppgifter i syfte att informera intresserade borde enligt den tolkningen knappast kunna ses som ett möjligt brott mot GDPR, särskilt som personuppgifter enbart kan nås via fortsatt separat sökning. Men vi får väl se! Är reggade valpkullar på facebook ett journalistiskt ändamål? Måste samtycke begäras? Om någon begär att slippa få sina kullar inkluderade - trots att de både redovisas och annonseras ut till försäljning på andra platser på nätet - är man då skyldig att efterkomma denna begäran, eller gör man det - om man gör det - enbart av ren hövlighet?
Ytterligare svar inväntas. 

Och under tiden bubblar en liten allel. Det finns en där det borde finnas många. Men vilka växlar kan man dra på det? Låt oss se efter!

Bodil Carlsson

EN EFTERLÄNGTAD NYHET

Mail till Konsumentverket:
Hej!
Mycket tacksam, om Konsumentverket tittar på nedanstående mail, skickat till Datainspektionen. En privatperson listar i en sluten facebookgrupp offentligt åtkomliga uppgifter om hundvalpar till salu. Av uppgifterna framgår tydliga skillnader mellan olika uppfödares val av föräldradjur avseende bl a hälsa och mentalitet - av stort intresse för presumtiva valpköpare. Denna privatperson möts nu av hot om polisanmälan och böter med hänvisning till GDPR. Mitt intryck är att reaktionerna i första hand är ett försök att begränsa information till konsumenter. Vad har Konsumentverket att säga?

M v h

Bodil Carlsson

Konsumentverkets jurist har samma sak att säga som Konkurrensverket. Fråga Datainspektionen! Även detta var som förväntat:

Hej Bodil,

Vad jag kan se så handlar detta inte om marknadsföringsregler eller avtalsvillkor och därför tror jag att frågan lämpar sig bäst för Datainspektionen.
 Hoppas därför du fått svar på dina frågor från Datainspektionen!
 Med vänliga hälsningar,
 Elin Söderlind

Verksjurist

Sakta mala Vår Herres kvarnar och Datainspektionens jurister. Vad gör man, när man har tryckt på alternativet ”Har du frågor om tillämpning av personuppgifter?” flera gånger ännu en morron och den obevekliga telefonsvarsrösten hos Datainspektionen alltid levererar samma sak fram till en minut över utsatt telefontid? ”Alla våra jurister är för närvarande upptagna...”

Man skickar ett påstötningsmail.

Hej!

Återkommer om mail skickat till er den 30 maj - "Tolkning av GDPR i specifik frågeställning". Jag har all förståelse för att era svar just nu dröjer t f a arbetsbelastning. När kan jag vänta ett svar?

M v h

Bodil Carlsson
xxxmail@x.com
076-xxx xxx x

När man har gjort klart att man är en fysisk person, som inte gömmer sig bakom anonymitet, tar man sin hund till agilitybanan på brukshundsklubben och testar om amatörsnaggen gör någon skillnad i värmen. Det gör den!

.

                                                     Årets utställningsfrisyr.

Där kom den riktigt efterlängtade nyheten. Äntligen hade vi roligt ihop! Sedan åkte vi hem, förstås, för i värmen räcker två varv över hindren. Vad väntar i mailkorgen i inomhussvalkan? En påminnelse om att Sverige är sig likt trots systemkollapstungomålstalarnas alla sagor. Våra myndigheter svarar  på tilltal.

Hej!

Jag kan inte säga när du kommer att få svar och anledningen är att myndigheten får väldigt mycket frågor pga GDPR.

Men du kommer att få svar.

Med vänlig hälsning

Registrator, Datainspektionen

datainspektionen@datainspektionen.se

08-657 61 00

www.datainspektionen.se
Bodil Carlsson

 

HUR MAN GÖR FÖR ATT FÅ ETT SVAR

Från: Bodil Carlsson
Skickat: den 31 maj 2018 09:49
Till: Registrator KKV <registrator@kkv.se>
Ämne: Tolkning av GDPR i ett konkret ärende - informationsbegränsning?

Mycket tacksam, om Konkurrensverkets jurist tittar på nedanstående mail, som också skickats till Datainspektionen. En privatperson listar i en sluten facebookgrupp offentligt åtkomliga uppgifter om hundvalpar till salu. Av uppgifterna framgår skillnader mellan olika uppfödares val av föräldradjur avseende bl a hälsa och mentalitet - frågor av intresse för presumtiva valpköpare. Denna privatperson möts nu med anledning av att GPDR börjat gälla av hot om polisanmälan och ”dryga böter” om redovisningen av valpkullar i fb-gruppen fortsätter. Reaktionerna hänvisar till GDPR. Mitt intryck är att det i första hand är ett försök att begränsa information till konsumenter. Vad har Konkurrensverket att säga?

M v h

Bodil Carlsson

2018-06-01 10:52 GMT+02:00 Konkurrensverket <tipsa.kkv.se@mail.kundo.se>:

Hej Bodil

Tack för din e-post till Konkurrensverket.

Vår uppgift är att arbeta för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna samt en effektiv offentlig upphandling till nytta för det allmänna och marknadens aktörer. I detta ingår bl.a. att spåra upp och beivra allvarliga överträdelser av konkurrensreglerna, t.ex. missbruk av dominerande ställning eller karteller. Det är först när det finns förhållandevis tydliga indikationer på en överträdelse av konkurrensreglerna som Konkurrensverket kan agera.

Såvitt jag kan bedöma är den fråga du ställer inte något som vi har anledning att granska närmare. Är det någon myndighet som eventuellt kan ha synpunkter så är det, vilket du själv indikerar, Datainspektionen.

Du kan läsa mer om vårt uppdrag och konkurrensreglerna på vår hemsida: http://www.konkurrensverket.se/.

Med vänlig hälsning

Peter Delden

Hej och tack för svar!

Jag gör för både egen och andras information en genomgång av vad olika instanser svarar på min fråga. GDPR har väckt en del oro och mycket spekulationer i vad som gäller resp inte gäller. Har du något emot att Konkurrensverkets svar publiceras på en nätkrönika, vars ansvarige utgivare jag är?

m v h

Bodil Carlsson 

   Hej igen Bodil

Som svar på din nya fråga så gäller rent generellt att vi inte har några synpunkter på hur mottagare av våra svar väljer att använda dessa.

Med vänlig hälsning

         Peter Delden

Ovanstående adrenalinbefriade mailväxling avslutas med att jag tackar Konkurrensverkets rådgivare för hans snabba, vänliga (och helt förväntade) svar. Konkurrensverket sysslar mest med att granska sådana saker som vilket taxiföretags underbetalda chaufförer skall få köra Stockholms färdtjänst och vilken av alla sugna byggjättar som inte fick kontraktet på NKS; men det är principen, inte storleken på beloppen, som är avgörande. En gång tog de  upp ett ärende, där någon begärde att en importerad border collie utan vallanlagstest skulle få gå i avel här i Sverige, eftersom hans ägare ansåg att det svenska kravet på vallanlagsintyg var konkurrensbegränsande och, tja, väldigt svenskt, jämfört med hur det är i andra länder och varför ska det vara så speciellt just här? SKK gick in och stöttade Svenska Vallhundsklubben och slutet blev att Konkurrensverket lade ner ärendet - till Vallhundsklubbens eviga tacksamhet. Svenska regler gäller fortfarande för avel på BC.
 Konkurrensverket vägrar alltså inte att befatta sig med hundärenden. Konkurrensverket bryr sig om konkurrensbegränsning, oavsett om det gäller hundar eller något annat. Men på den här frågan kom det förväntade: fråga inte oss, fråga Datainspektionen!

Varför lägga ut detta? Det handlar om hur man gör för att få ett svar, när man undrar över något som har med lagar och myndigheter att göra. Man ställer en fråga. Man måste inte sitta och vara orolig, när någon hotar med polisanmälan och böter och hänvisar till en svåröverskådlig, helt ny lag. Man måste inte heller sitta och hoppa av förtjusning för att man gissar att man kan polisanmäla någon, som förtretar en. Man kan fråga! Frågar ni fel myndighet? Ni kommer att bli visade rätt.
Som ni noterar, är den här rådgivaren inte snäsig eller irriterad, även om han kanske i all stillhet tycker att jag är lite korkad och fel ute. Det visar han i så fall inte. Vänlig och oanonym svarar han tålmodigt på det jag undrar över. Det är hans jobb: han är en svensk myndighetsanställd som får en fråga från en medborgare. Har han något att invända mot att det han säger sprids? Nej.

Om de som nu hotar andra hade haft ett ärligt uppsåt med sina hänvisningar till GDPR, hade de väl gjort samma sak. De hade frågat om lagens konsekvenser. Exakt vad var tillåtet förut, som är olagligt nu?
Vi redovisar kommande svar på den frågan från andra instanser. Ett preliminärt svar från en praktiserande jurist föreligger redan, men där vill jag ha ett förtydligande. Datainspektionen är mycket riktigt på väg att drunkna i frågor om vad GDPR egentligen gör för skillnad, men vi hoppas på ett skriftligt svar i början på nästa vecka. Per telefon kan DI:s egna jurister nås på 08-657 61 00 mellan 9 - 11. Dra er inte för att ringa - de har säkert hört ännu mera besynnerliga frågor än en som handlar om hurpass  olagligt det kan vara  att redovisa offentligt reggade valpar i en sluten facebookgrupp.

Bodil Carlsson