NÅGONSTANS LÄNGS VÄGEN TILL CRUFTS

”En hundras blir aldrig bättre än sina uppfödare”. Det säger collieuppfödaren och CS-medlemmen Bo Skalin i sin ledare i Hundsports Utställningsspecial. Det har han så fullständigt rätt i.

Men sedan fortsätter han: ”Ett positivt arbetsklimat för uppfödarna ger oss sunda hundar som blir framgångsrika inom alla grenar.” Han slutar med att tillägga ”Utställning är en mycket viktig del av detta” och det är man kanske nödgad att säga, om man är ordförande i den nationella kennelklubbens Utställningskommitté och presenterar första numret en specialtidning om just utställningar, men vad har det med verkligheten att göra?

Vad har utställningar med sunda hundar att göra?

Ett riktigt positivt klimat för uppfödarna av franska bulldoggar – inga krav och stor mediadriven efterfrågan – producerade min grannhund, frallan Milos, och tiotusentals snarkandande släktingar till honom runtom i världen. Ett positivt klimat för engelska uppfödare av japanese chin – utställningsvinster och inga krav - producerade den groteska dubbelskelningen hos tiken i förra inlägget. Ägaren köpte henne i tron att om man väljer att köpa valp efter en vinnande hane, då måste man ha valt rätt.

Förr födde hon upp Cavalier. Numera föder hon upp en korsning mellan cav och chin. De skelar inte. De är inte kortnosade. Och så säljer de, till högre pris än de renrasiga valparna, därför att efterfrågan är stor. Hon säger, att hennes typiska köpare är välutbildade människor, som är lite pålästa. De vill ha okomplicerade hundar hemma. Sedan finns det också köpare, som har förlorat sina cavaliers i rasbundna sjukdomar, hjärtfel och syringomyeli. De är kanske inte så pålästa, men de lärde sig av bister erfarenhet. De vet vad de inte vill ha en gång till.

Det här med nykorsningar kallas för designerbreeds, har jag förstått, och är ett skällsord för renrasavlare. Men så startade många av de raser vi har idag, inklusive en hel del av dem som stolt visades på Crufts nyss. Min gissning är att närmare hälften av alla små vita, ljusbruna, eller vitbruna ulltottar i flexikoppel som jag stöter ihop med varje dag är blandraser av liknande, eller ännu mera mixad, bakgrund.

Någon har sänt mig foton som påstås vara tagna på Crufts. Bildkvaliteten är lite si och så, men... Låt oss se vad vi skulle vilja ha hemma!

Det här skall vara en mops. Best of Breed. Skulle ni köpa den? För den frimodiga blicken, det obesvärade ansiktsuttrycket, i så fall?

 

Det här är en tax. Den vann sin grupp häromdagen. Någonstans längs vägen till Crufts ramlade benen av. Domaren märkte det inte. Skulle ni köpa den domarens åsikter?

Vad det här skall föreställa undandrar sig min bedömning, men avsändaren av fotot påstår att det gömmer sig en hund någonstans längst in. Det som återstår av rasen pekinese i slutet på vägen, en vaggande limpa med hår på? Det finns ett annat foto, där en djupröd flämtande tunga sticker ut ur hårmassorna, men det är för plågsamt att lägga ut.

Det här skall vara en bulldog, en ungtik. Skulle ni köpa henne? Hon visades på Crufts häromdagen, hävdar personen som skickat mig fotot. 

Dessutom visade den engelska rasklubben sin monter med plakat riktade till allmänheten.

BULLDOGGAR GILLAR MOTION! BULLDOGGEN ANDAS ENORMT MYCKET BÄTTRE NU! BULLDOGGAR KAN VALPA SJÄLVA!

/

Ser ni kronan på verket, den lilla mera diskreta skylten mitt i pannkakan? STÖRSTA ORSAKEN TILL KEJSARSNITT HOS BULLDOG ÄR BRIST PÅ JOURTIDER HOS VETERINÄRERNA!

Sug på den, ni. Rasklubben för engelsk bulldog har uttryckligen undanbett sig fotografering av sina hundar på årets Crufts och jag kan  sjävfallet inte veta, var de här fotona var tagna eller vad de föreställer, levande hundar eller specialtillverkade leksaker för vuxna. Däremot kan vi nog vara säkra på att rasklubbens monter verkligen är rasklubbens monter.

Det är den de borde ha förbjudit folk att plåta.

Någonstans längs vägen till Crufts har renrasaveln börjat tappa köpare. Det är sorgligt, tycker vi som ser selektion för egenskaper och stamboksföring för bedömning av avelsresultatet som ett mycket stort framsteg, både för uppfödare och köpare. Men det är fullt förståeligt.

Vet ni hur det ser ut på hemmaplan? 2011 var 20% av Jordbruksverkets nyregistrerde hundar blandraser. 2017 var det 30%. Om det finns något att lära av exteriöravlarna, så är det man inte skall vara säker på att alla andra delar ens preferenser och i all evighet vill fortsätta betala för dem. Vi kanske hellre köper något annat?

Som till exempel den här lilla cav/chinkorsningsvalpen. Titta på den, kennelklubbar! Och berätta sedan för mig en gång till hur utställningsuppfödare ger oss sundare hundar.

Bodil Carlsson

VIKTORIANSKA VYKORT

Man blir lite less, om man börjar dagen med att läsa A Matter of Breeding i det tröstlösa snöfallet. Samma sak en gång till blir en gång för mycket. Maläten vinter utanför fönstret, malätna skönhetsideal i bokens värld. Ord som aristokratisk, ädel, stolt och elegant yr i kapp med flingorna. Man har hört dem så många gånger förr och de bara fortsätter komma.

Ni minns kanske att Steve Dean röstades bort som ordförande för engelska kennelklubben 2015? Han ansågs för radikal och hårdför. Dean är veterinär och det i sig var kanske inte illa nog; men han hade en del moderna synpunkter på saker som rör hundars hälsa. De verkligt radikala och hårdföra i sammanhanget var de traditionella brittiska utställningsuppfödarna. De ville stanna kvar i ett århundrade, där de kände sig hemma. Så Dean åkte ut och mannen som efterträdde honom höll ett bejublat tal. Han sa:

Hunduppfödning är konst, inte vetenskap. Vetenskapen skall stötta vår

konst, inte dominera den.

Om det uttalandet numera hänger som inramat korsstygnsbroderi bland rosetterna på uppfödarväggar runtom i England, blir jag inte förvånad. Det är ju trots allt ett rätt hövligt sätt att be omvärlden vara så vänlig och hålla tyst, inte komma här och störa med några otäcka moderniteter.

Vadå, tänker kanske någon, konst och vetenskap? Vad handlar det om? Betrakta det här fotot! Det ser ut som ett viktorianskt vykort, inte sant? Det är precis vad det är. Sorgligt nog är det en levande hund också.

Japanese chin är en mycket liten och åtminstone idag mycket kortnosad ras. Den uppges, som många andra raser, vara väldigt, väldigt gammal. Den kom som present från det koreanska kejsarhovet till det japanska på 700-talet, om den nu inte kom som present från en kinesisk kejsarinna till en japansk dito på 900-talet, för båda versionerna går lätt att hitta i olika rasklubbars berättelser. Förmodligen var ingen av uppgiftslämnarna med, när det begav sig. I Japan har rasen levt som den japanska adelns älskling i hundratals år, sägs det. Någorlunda säkert är väl, att den slutligen damp ner i England som present till drottning Viktoria. Viktoria höll sig med två chin, men hennes svärdotter drottning Alexandra – hon från tavlan med borzoi och collie – hade tjugosex och attraktionskraften var därmed etablerad: chin blev en av de raser, som presenteras som ”favoriten bland överklassdamernas knähundar” på artonhundratalet. Den är givetvis "intelligent och elegant", den är ”blid och älsklig”, den är ”nobelt reserverad” mot främmande... och allt det här har vi hört förr. Vad är så speciellt med chin?

Det finns faktiskt en sak, som är mycket speciell och som intensivt värnas av utställningsuppfödarna. Ett ”uttryck av förvåning”. Man åstadkommer inte det genom att förvåna hunden. Man gör det genom att sabotera dess ögonmuskler.

Oavsett vad de traditionella brittiska uppfödarna tycker att de skall behöva höra är det så, att däggdjursögt ser i stort sett likadant ut. Det försöker hålla sig inom vissa mått, för att ljuset skall brytas i näthinnan och inte framför eller bakom den. Elefanten är hundra gånger större än jag, men elefantens öga är inte hundra gånger större än mitt. Det är mindre än så. En husmus är en hundradel av min storlek, men musögat är inte en hundradel av mitt ögas storlek, det är större än så. Skillnaden i storlek mellan elefantens, människans och musens öga är mindre än skillnaderna i kroppsstorlek: det beror på att ögat insisterar på att det är till för att se med, så det strävar efter att hålla sig inom vissa mått. Japanese chin är en mycket liten hund med ett mycket litet ansiktsskelett. Men ögat är av nästintill normal hundstorlek. Så klämmer man in det ögat i en liten grund ögonhåla, då får man ögon, som inte är ”stora”, oavsett vad det står i rasstandarden, bara framträdande och utstående. Sött?

Alla däggdjurögon har också en uppsättning styrmuskler. Vi har sex stycken – två raka och två sneda. Det tycks som om hunden har en sjunde, en som drar ögat längre in i ögongloben – säkert en mycket bra sak att ha som skydd, när man förföljer vilt i hisnande fart genom snåren, eller råkar i slagsmål med vargen i flocken intill. Men i övrigt ser det för mig ut att vara samma ögonmuskler. Vad de sysslar med, ser ni här. Det är människans, men evolutionen ändrar sällan på ett vinnande lag, så hundarnas är i stort sett desamma.

Illustrationerna från Sobota/Becher, Atlas of Human Anatomy. Klottret med nervnamn är mitt.

De arbetar samstämmigt med stor precision för att vrida båda ögonen samtidigt i samma riktning, så att pupillerna skall fokusera på samma sak. Tanken är ögonens ägare skall se skarpt och slippa dubbelseende. Det händer ibland, att en ögonmuskel tappar greppet – då kommer det ögat att titta åt ett annat håll. Vi kallar det för skelning och opererar, när det går: vetenskap, inte konst. Hos japanese chin kallas två skelande ögon för uttryck av  förvåning och prisbelönas: konst, inte vetenskap.

Exakt hur man har burit sig åt för att få fram den ständiga förvåningens vykort vet jag inte. Men jag törs garantera, att det vet inte de här uppfödarna heller. Det troliga är, att det finns en förkortning av den sneda övre ögonmuskeln, m. obliquus superior, som roterar ögat nedåt/utåt. Den muskeln har ett specialarrangemang – den löper genom en liten plutt av brosk och bindväv, som heter trochlea m. obliqui superioris: den sneda övre muskelns trissa. Namnet tar upp större plats på ett papper än vad plutten gör inne i ögonhålan, men alla har den, hundar också. Är den försnävad eller förändrad i det hopträngda ansiktsskelettet hos en chin? Krokar den upp sin muskel på fel sätt? Kärvar muskelns sena i stället för att löpa lätt i trissan? Eller är det tvärtom så, att det är motsatt muskel, den sneda undre, som inte fungerar och inte kan hålla emot den övres dragning neråt/utåt? Tre olika kranialnerver är inblandade i styrningen av ögonmusklerna. Ligger någon av dem i kläm i den grunda ögonhålan, så att muskelfunktionen påverkas? Och varför i så fall bara hos denna ras och inte hos andra i motsvarande storlek?

 Vilka gener bygger det här komplicerade samspelet mellan muskler och nerver, där så mycket skall stämma och få plats på så litet utrymme?
Ingen vet, minst av allt de uppfödare som satsar på felvarianter dem, därför att de betraktar dubbelsidig skelning som ett omistligt värde hos en hund. De flesta av dem skulle inte kunna leverera en beskrivning av ögats anatomi, om deras liv hängde på det, men de har inga problem med att ta sig rätten att tala om för alla oss andra hur ögat hos de valpar som de säljer skall se ut; de blir dessutom väldigt arga, om någon vågar säga emot. Ingen vet heller vad den lilla hunden tycker om att livet igenom behöva se dubbelt, när den tittar på världen. Ögon brukar ju vara till för att se med, men här har vi alltså ögon som mera är till för att tittas på än tittas med. Utklädda i artonhundratalsanspråk på exklusivitet skelar de sorgset emot oss ur det levande vykortets ansikte. Sött?

Femårig tik efter Cruftsvinnande hanhund. Ägaren säger att hon älskar sin hund för hennes personlighet, men att hon blivit illa bemött efter att hon påtalat tikens hälsoproblem - knipta näsborrar, extremkortnosad. Ögonens ställning ser ni själva. För att hon tagit upp detta har ägaren fått hatmail och hot. 

Måste hunduppfödare vara experter på anatomi? Kunna rabbla ögonmusklernas namn om man väcker dem mitt i natten? Självklart inte. Det räcker att avla på normalstora, normalställda ögon i någorlunda normalformade huvuden. Håll er till det, så gör biologin jobbet åt er!

Och vi andra, vad skall vi göra ? Vi skall sluta vara lättimponerade! Att föda upp hundar och vinna på utställningar är ingen garanti för att man vet vad man håller på med. Inte att springa efter engelska uppfödare heller. Det är inte så man hjälper renraserna att hålla ställningen och det är inte därför som folk har hund..

Ibland tror jag, att SKK lite diskret tänker samma sak. Frasen uttryck av förvåning har försvunnit ur den senaste svenska rasstandarden för japanese chin, trots att den står kvar i den brittiska och den amerikanska. Svenska rasklubben, Japanese Chin Societe, beklagar sig: deras ”största fråga är att få tillbaka detta in i standardtexten igen”, står det i RAS. Jag tror inte att de kommer att lyckas. Jag tror, att SKK – i motsats till en del andra kennelklubbar – har tagit klivet in i nutid och jobbar på få sina uppfödare med sig.

Bodil Carlsson

EKON 2)

En av de mest hjärtlöst roliga hundböcker jag läst är Michael Brandows A Matter of Breeding från 2015. Den är också en av de mest sorgliga. Skrattet fastnar ofta i halsen. Den långa undertiteln A Biting History of Pedigree Dogs and How the Quest for Status Has Harmed Man´s Best Friend säger vad det handlar om: en bitsk historik över renrasiga hundar och om hur jakten på status har skadat människans bästa vän. Och nog biter den, alltid. Jag lägger den ifrån mig gång på gång och tänker att här har vi en man, som ser på hundvärldens dåtida och nutida framstående personer med ett enda stort, svart öga.

Men hur hade jag själv sett på dem, om jag hade försörjt mig som hundrastare åt förmögna New York-bor i tio år?

Brandow går på anställningsintervju hos en kvinna med en fralla, som behöver komma ut medan hon jobbar. Kvinnan älskar uppenbart sin hund och tycker om Brandon för att han tycker om hunden och Brandon – som tycker om alla hundar – lyssnar till berättelsen om vad lilla Winnie gillar och inte gillar när hon är ute på promenad, att hon vill ha TV:n på när hon är ensam hemma så att hon kan titta på Animal Planet och var hennes godis finns. Då – säger Brandon – smyger sig en okänd närvaro in i rummet. En skugga faller över kaffebordet. Winnies matte sänker rösten. ”Uppfödaren säger att hon inte håller utställningskvalitet”, erkänner hon. Hon ber nästan om ursäkt: ”Hennes öron hänger.”

Hur kunde det bli så illa för stackars Winnie? Ett arv i öron från den engelska bulldoggen följde med hundar, som flyttade från England till Normandiet tillsammans med sina ägare, spetsmakare och vävare. De var familjehundar. De blandade sig alldeles självmant med lokala hundar - råttjägare, terrier, vem vet? De blev mindre. De hade varken stamtavla eller erkännande som ras, när de plockades upp av damer i de finare kretsarna i Paris och blev favoritknähundar. Men de hade  någonstans längs vägen fått två sorters öron! Dels de tippade så kallade rosenöronen, som hos engelska bulldoggar. Dels de stora, upprättstående öronen som påminner om fladdermössens utrustning.

Engelsmännen höll på traditionen – rosenöron var det som gällde! – och vid den här tiden var det ju England, som bestämde. När hundarna så dök upp i USA hos damerna i den amerikanska versionen av pariselit dömdes de av engelska domare, som titt som tätt tog sig över Atlanten för att döma på de nya fashionabla utställningarna, vars deltagare och resultat slogs upp stort i New York Times. Ibland måste de engelska exporthundarna ha seglat på samma ångfartyg, för amerikanerna var inte sena att skaffa just den sortens hundar som de ansedda engelska domarna var kända för att döma fram. Om de var frallor, då hade  de rosenöron. Men pass upp, för nu samlas redan åskmolnen! I de stolta husen längs Femte Avenyn bodde frallor, vars huvuden pryddes av fladdermössöron.

Och här startade kriget. Inte rosornas, men rosenöronens.

Vad hade hänt? Den engelske domaren George Raper gav pokalen till fel hund en kväll i New York 1897.

”När priset gick till en rosenörad fransk bulldog i Madison Square Garden smällde det hårdkorsetterade och vasstandade tjejgänget ihop sina solfjädrar som drakkäftar. De reste sig från sammetsklädda säten, kastade luxuösa djurskinn över sina skuldror och stormade ut ur visningshallen, medan fjäderprydnaderna på deras huvudbonader darrade av ursinne.” (S 39, min övers*)

Redan på samma dag och samma plats hölls det första mötet med krav på att domarens beslut skulle ogiltigförklaras, att vinnaren skulle återlämna silverpokalen och att varenda hund med rosenöron fortsättningsvis och i all evighet skulle anses diskvalificerad. Det gick inte hem den gången, men damerna fick sina äkta män att starta en rasklubb åt dem – det var så det gick till, för kom ihåg: det var klent med både rösträtt och annat för kvinnor då – och i april 1897 hölls det första mötet. Det nedkom med en rasstandard, som andäktigt publicerades i New York Times: ”Örat skall hädanefter gå under namnet ´fladdermusöra´´”. Handsken var kastad.

Det blev ilskna motattacker i utländsk press, inte minst den brittiska. Jänkarna hade kapat statussymbolen! Vanställt rasen! Hur skulle detta sluta?

Det slutade på det viset, att donationerna till förstaprispokaler uteblev, när domare som höll på rosenöron dök upp på de stora utställningrna. Det slutade med att newyorkdamerna bildade den allra första rasklubben ”för att främja franska bulldoggars intressen” och fick den erkänd. Och det slutade med ett kortvarigt namnbyte för den nyskapade rasen: den skulle nu heta Boule-Dogue Francais, tyckte damerna, eftersom det passande i att ge den ett engelskt namn som antydde att den var en bulldogg måste ifrågasättas. Namnet är i sig underbart – boule är det franska ordet för boll, klot eller kula, och dogue brukar på engelska bli mastiff, men att behålla uttalet och döpa om stavningen var tydligen värt det, bara man slapp bli påmind om England. *

De amerikanska damerna vann alltså matchen – de hade resurser – och slog på stort med en segerstillställning på självaste Waldorf Astoria mot en bakgrund av marmorpelare, palmer och hängande ljuskronor. Rader av burar med fladdermusörade frallor visades i en gravyr i New York Herald, medan New York Times lade ut texten för de oinvigda, som behövde upplysas: ” I syfte att allmänheten skall få ett perfekt begrepp om denna särskiljande kvalitet riktar vi särskild uppmärksamhet mot återgivandet av huvudet på Schutto, vilken belönades med en magnifik pokal som särskilt pris till ´hund eller tik med de bästa öronen, både avseende form och position, och han besitter detta attribut i högst remarkabel grad.”

Så gick det till, när fladdermusörat vann kriget och blev det enda godtagbara.

Men – säger Winnies matte tappert etthundra år senare om sin rosenörade tik :”Vi älskar ju henne ändå.”

                                                                 * * *

Med jämna mellanrum stöter jag ihop med en fransk bulldog. Långt borta från Waldorff Astoria bor han i ett vanligt bostadsområde hos en vanlig människa. Det är anledningen till att han inte hamnar i världsledande tidningars rubriker längre. Det är i sociala media, som hundraser annonseras och sprids och debatteras idag, kanalerna för vanligt folk. Milo är reggad, han har stamtavla och han följer standarden. Han har praktfulla fladdermössöron. Han går lös – det nya modet här för kortnospromenader – och springer så gärna fram till min tik för att hälsa. Inte alla hundar vill hälsa på honom. Collien var lite bekymrad de första gångerna, för ljuden från den lilla hanhundens andningsvägar när han blir ivrig låter som morrningar. Hans ägare skrattar. Han är fäst vid sin hund. ”Han låter som en gris, men det är bara hans sätt att prata. En liten gris är vad han är. En gris i hundkropp!”

Min hund har vant sig. Den lilla hanhundens beteende, när han nosar och snackar in sig, är helt normalt, så hon svarar med inget annat än den lätt besvärade hållningen hos en tik som inte löper; men jag förstår av ägaren att andra hundar har trott att hanen är aggressiv.

Hundarna hälsar: två standards möts. Den ena är hörbar. Sedan fortsätter de åt sitt håll, den storvuxne mannen med sina långa kliv och den kortbenta hunden med amputerade övre luftvägar, som är lätt att ha lös. De påminner om ett youtubeklipp, som gick runt på nätet för några år sedan, där halva världen kunde se den kände amerikanske skådisen Hugh Jackson med sin fralla längs en gata i New York.

Det är ofta oklart för mig, när människor inom hundvärlden talar om rasens standard, vilket de tar på störst allvar, standarden eller sig själva. Det brukar i vilket fall sällan vara hundarna.Vi kan väl alla vara tacksamma för att namnbytet till klotmastiff blev kortvarigt, men vems intresse var den där rasklubben till för att främja? Hundarnas?

Eller damernas?

Vad tror vi? Hade Schutto kul i buren och tackar Milo standarden för att den har ordnat så att en människa kan springa fortare än han?

Bodil Carlsson

*Apropå att vara hjärtlöst rolig.

EKON

Som underhållning denna dag av dubbla underställ, dubbla sockor och dubbla vantar (och för att bidra till ett perspektiv på saker och ting) bjuder vi på en kort skildring av ett hundra år gammalt hundbråk återgivet i den utmärkta boken Bred for Perfection av Margaret E. Derry, en historik över renrasavel av nötboskap, hundar och hästar.  Varenda hundnörd borde ha den i hyllan. Boken berättar hur det kom sig, att vissa människor började föra stamböcker över djur för tvåhundra år sedan och hur begreppet ”ren ras” har använts sedan.

Det här är ur kapitlet Patterns in Collie breeding and culture. Händelserna utspelar sig under de första tio åren av nittonhundratalet. Bakgrunden är den då mycket framgångsrika aveln av utställningscollie, en betydande inkomstkälla för brittiska uppfödare och en lika betydande statuskälla för rika amerikanska importörer och wannabeuppfödare. En huvudperson på scenen var engelsmannen William E. Mason, utställare, uppfödare, hundauktoritet och framför allt mäklare i kontakten mellan brittiska säljare och amerikanska köpare. Det är litet svårt för oss nutidingar att ta in hur stort detta med collie var, vilken status rasen hade, vilka belopp det rörde sig om, och vilken celebritet Mason hade blivit på kuppen – tänk Ingvar Kamprad spetsad med en dos Carl Bildt, ständigt på seglats mellan gamla Englands traditioner och USA:s växande förmögenhetskoncentrationer. Men målningen från 1902 säger en del om hur man såg på collien: den sägs visa det brittiska imperiets drottning med sina barn och hundar, men ger snarare intrycket att visa nobla hundar omgivna av nobelt folk. Två borzoi, presenter från ryska tsarfamiljen, och två collies – den tredje är på väg från vänster i språng - dominerar bilden. Från bakgrunden sprider kungafamiljen glans över hundarna.

Detta var den position, som skulle försvaras, och Mason hade goda möjligheter att göra det. Vid den här tiden var han ovanpå allt annat utgivare av den framgångsrika amerikanska tidskriften Collie Folio. Den uppdykande rasen från Shetland ställde till det för alla inblandade.

Mason deltog på den brittiska collieklubbens årsmöte 1908. Han ställde sig upp och begärde ...

”... att klubben skaffar sig kännedom om bruket av ordet ´collie´ i relation till en ras av gatukorsningar, som ställs ut i Skottland som Shetland Collies. Det står klart att många av de närvarande medlemmarna icke har insett, att de personer som bär ansvaret för att allmänheten påprackats denna föraktliga, korsavlade leksak i den letargiska allmänhetens föreställningsvärld gradvis inför den felaktiga tanken, att den har anspråk på eller rätt att dubbas till collie.” ( s 93, min översättning)

Ord och inga visor i en brännande fråga! "Dubbad" har inte med vinterväglag att göra. Det är beteckningen på den dask på axeln med ett kungligt svärd, som gör en ofrälse till  riddare. Skratta ni, men striden engagerade heta viljor på båda sidor av Atlanten och läsarbreven strömmade in till Collie Folio. Många höll med Mason – givetvis inte alls för att man var avundsjuka på ”den växande populariteten hos denna rival till colliens herravälde”, som någon uttryckte det, utan för att dessa nya hundar ”inte hade avlats från collies och inte hade någon likhet med rasen.”

Andra tyckte tvärtom - ”Varför skulle inte den här lilla hunden få chansen att bli presentabel, när collien hade fått det?” - och någon frågade sig oroligt, vem eller vad Mr. Mason skulle få för sig att krossa härnäst. Till och med den man, som i brittiska parlamentet representerade Shetlandsöarna, var djupt involverad i kontroversen.

När kennelklubben våren 1909 beslöt att inte registrera några Shetland Collies, just med motiveringen att de inte liknade collies och inte var avkomlingar till collies, gick Damernas Kennelsällskap i taket. Damerna hade själva  varken rösträtt eller ens rätt att vara medlemmar i Kennelklubben, utan fick hålla till godo med att vara just ett Damsällskap, men de verkar ha varit ganska duktiga på att göra sig hörda ändå. Damsällskapet hade planerat en utställning med fyra klasser för shetlänningar den våren. Uppfödarna måste ju ha stamtavlor för att kunna ställa ut. Skulle stamtavlorna nu frysa inne? Vafalls? Alla började skriva till Kennelklubben.

...och för att göra saken knivigare för den stackars Kennelklubben, så var den tilltänkta domaren för utställningen förstås hustru till parlamentsledamoten för Shetland och hade själv fött upp shetlandshundar i hela sitt liv.

                                                  *   *   *

Varning! Man bör inte dricka sitt te, medan man läser den här boken. Man sätter i halsen många gånger, ömsom av förfäran, ömsom av igenkännandeskratt. Vissa saker förändras drastiskt med tiden. Andra verkar inte ändra sig alls.

Margaret Derry avslutar sitt förord till boken med att säga att hennes berättelser visar att ”passion, girighet, idealism och kärlek spelade roll i uppfödarnas värld och att vissa handelsavtal hade en central roll i utvecklingen av djurindustrin.” And what else is new?

Kärlek är ett starkt ord. Men om min gamla sheltie kan jag säga, att jag gladeligen skulle ge mig av till Shetland, om jag trodde att det gick att hitta hennes like där. Domarnas synpunkter på hennes öron intresserar mig lika mycket som Mr. Masons åsikt om hennes bakgrund; en resa till öarna skulle vara liten möda för att få komma hem med en sådan hund i famnen en gång till.

Därmed har jag säkert placerat mig som en i raden av röster som i mer än hundra år har sagt att utställningsaveln eroderar hundrasernas inre egenskaper och gör dem till kommers. Låt gå för det! Kanske är jag en oförbätterlig romantiker. Men jag skulle vilja säga något, som jag ibland tror att kennelklubbarna, damsällskapen och många uppfödare nu som då kanske har missat.

Det är hunden, som gör stamtavlan värdefull. Inte tvärtom.

Bodil Carlsson

NAMNET OCH INNEHÅLLET

En gång för längesedan stod jag med en hund på en hållplats i Göteborg och väntade på sjuans spårvagn mot Bergsjön. En man kommer gående och får syn på oss. Han stannar. Tittar. Kommer fram.

• Var har du fått tag på den där? Jo – den var ju köpt i Småland. Mannen ser oväntat besviken ut.
• Småland? Va? Men såna har jag sett på Shetlandsöarna!

Han var sjöman och hade jobbat på båtar som gick mellan Norge och Shetland. Långt ifrån den första sjöman som klivit i land på Shetland och blivit förtjust i deras hundar. Shetlandsöarna började exportera sina kortbenta hästar när de engelska gruvorna förbjöds att använda kvinnor och barn framför kolkärrorna i gruvgångarna. Behovet av andra småvuxna dragdjur gav öborna en chans att tjäna pengar. Det var början till shetlandsponnyns segertåg. Hästarna själva såg det nog annorlunda, för de gick från ett liv i flockar ute på hedarna året om till ett annat, i mörkret under jord, resten av sina liv – som ofta nog, påpekas det i böckerna om rasen, blev korta.

OBS! På förekommen anledning: inget foto i det här inlägget, varken detta eller de ni hittar via länken nedan, visar någon "ursprunglig" hund. Alla visar tidiga varianter av den nystartade rasen shetland sheepdog. Men som ni ser, är de verkligen varierande.

Shetlandshunden började spridas litet senare. Som hästarna och fåren på öarna var de små och härdiga och klarade sig på mycket litet föda. De vallade fåren, de höll dem borta från potatislanden och på vårkanten roddes de ut med fåren till holmarna för att skydda lammen mot hungrig sjöfågel; mat fick de skaffa bäst de kunde. Sjömän klev i land, köpte en hund eller två och tog med hem eller sålde vidare i nästa hamn. En bit in på artonhundratalet började välbeställda besökare från rikare delar av landet komma för att  bese den karga ögruppen. De tog med sig hundar hem igen. Runt sekelskiftet hade även shetlandsborna insett potentialen i den nya organiserade hundaveln: det hade helt enkelt blivit tillräckligt många människor med pengar och intresse för att köpa ”renrasigt” nere i söder och snabbt också på andra sidan Atlanten. Någon skrev triumferande ”Snart kommer ingen gentleman och ingen lady att vilja bli sedd med något annat än en renrasig hund i släptåg” och gjorde sig sannspådd. Nya raser kokades ihop och marknadsfördes och blev sålda med hjälp av sådana skriverier. De första hundtidningarna började tryckas.

Shetlänningarna var inte sämre företagare än andra och de hade ett minst lika gott skäl: det fanns inte så mycket annat att sälja som kunde platsa nere i söder. De fick ihop sin egen renras. Inte utan strider om det lämpliga eller olämpliga i att blanda in collie, inte utan ilsket gräl om hur den önskade ”typen” skulle se ut, och inte utan våldsamt motstånd från de engelska collieuppfödarna, som vägrade gå med på att byrackan skulle tituleras ”shetland collie” - det var ett för fint namn på en konkurrent med den bakgrunden. Engelska Kennelklubben klev in och ordnade eldupphör genom att besluta till de först etablerade uppfödarnas fördel: det rätta namnet på nykomlingen var Shetland Sheepdog och därvid blev det. Namnet är detsamma idag, men hundarna är det inte.

Så här såg de ut, gamlingarna:

http://www.portmazathe.nl/ped/statichtml/earliest.html

Ni ser hur olika de är? Tänk er att börja med dem och inom rimlig tid få till en standardiserad prototyp!

Nära släktskapsparningar då i början måste ha varit lika vanliga som ryktena om smygparningar med långhårig collie var långt in på trettiotalet. Då hade sheltien redan lämnat shetlandsöarna och startat sitt liv som internationell sällskaps- och utställningshund. Den efterträddes på hemmaplan av en annan gren av de brittiska vallhundarna, nämligen border collien, som tog över dess jobb.

Vad finns kvar idag? Jag träffade den lätt konjaksdoftande sjömannen på hållplatsen 1989. Idag kan det ha gått fyrtio år sedan han såg toonie dogs på Shetland och sedan dess har världen förändrats på sätt som ingen hade kunnat föreställa sig då. Nätet och de billiga resorna kommit in i allas liv. Ett mail till shetlandsöarnas turistbyrå får svar redan nästa dag. Jo, det går bra att ta sig till Shetland från Norge, hälsar turistbyrån, sommartid går ett par flyg i veckan från Bergen och biljettpriserna är överkomliga, men det där med toonie dogs var svårare att reda ut. Det har börjat dyka upp Shetland Sheepdogs på öarna igen, men okänt om det finns några uppfödare av den rasen, de har varit frånvarande ett antal år. Jag fick en länk till The Shetland Dog Club, som borde kunna berätta mera.

Klickar man på en länk till den lokala hundklubben i en del av världen, som man har varit van vid att tänka på som avsides, så får man verkligen se shelties. Träningen pausar nu i vintervädret, men det finns foton från en inomhushall där hundar övar platsliggning. Det ser ut som vilken svensk inomhusträning som helst. Hundarna på fotona är samma raser som här och sheltiesarna ser ut precis som de gör här.

Projektet lyckades. All den där lokala variationen, som förstås var en genetisk variation, är borta. Sheltien har försvunnit från sitt ursprung och sina arbetsuppgifter, men kommit ut i standardiserad internationell upplaga i stället - som sällskap, som utställningsobjekt - och i den upplagan finns den i stället överallt, inklusive på Shetland.

Det finns inga avsides platser längre.

En gammal sägen handlar om en persisk prins. Han föddes med två ögon som alla vi andra, men ett öga var blått och när han tittade på världen med det ögat, då såg han det goda hos människorna omkring sig. Det andra ögat var svart; det såg deras andra sida. Jag tittar på den moderna hundvärlden. Mitt blå öga ser hur mycket bättre liv många människor har fått tack vare sina familjehundar och hur mycket bättre liv hundarna har fått hos människor, som väljer att ha dem för att de vill, inte för att de måste för att försörja sig. Ingen slänger längre ut sin hund tillsammans med fåren på en holme i början på sommaren och hämtar hem den som lever, när hösten kommer. Våra hundar har slutat vara smutsiga arbetsredskap, de har blivit vänner som delar vårt hem med oss.

Det svarta ögat ser industrialiserad genetik och förlorad respekt. Ett maskineri, som fortfarande dammsuger världen efter nya hundsorter och stöper om dem till något lättsålt. Inte många vet längre hur man får fram hundar som kan klara både sig själva och fåren, om det kniper. Och vem skulle uppskatta den förmågan? Hur mångas tillvaro har utrymme för särpräglade hundegenskaper, ekon från en värld som inte finns kvar? En skällig bilvallare? Den går inte att sälja. Folk vill ha bekväma hundar.

Brukar vi få höra.

Dyster går jag ut. I mörkret och halkan stöter jag ihop med mannen med kryckor, han som går så långsamt och stelt. Hans engelska springer spaniels gläfser och varnar som vanligt. Min hund gör numera samma sak tillbaka. Vi brukar undvika varandra av den anledningen, men den här kvällen kommer vi från var sitt håll runt en husknut och är på talavstånd. Mannen säger urskuldande, att hans hundar har blivit så beskyddande sedan hans ryggbesvär blev akuta: de vet att han inte kan försvara sig. Och då går det upp för mig - min hund gör samma sak. Sedan vi blev ensamma på alla våra promenader, så är hon vaksam mot hundar som hon uppfattar som fientliga. Konstigare var det inte.

Vi släpper fram hundarna – först hälsar den unge springerhanen, som nosar allt ivrigare och gör ett kast åt sidan. Collietiken svarar med en förtjust lekbugning. Sedan kommer den äldre springertiken, som är tveksam först, men snart godkänner den nya bekantskapen. Hundarna umgås, så gott de nu kan i sina koppel, och deras lättnad går nästan att ta på. Det är skönt att sluta vara misstänksam. Det är bra, när människor pratar med varandra. Så vi pratar. Vi pratar hund.

Mannen berättar, att han har hundarna lösa när han går med dem i skogen. Springerhanen springer före och sicksackar i sök efter viltspår. Den elvaåriga tiken lommar bakom husse och ansluter sig bara till hanen, när han hittar ett spår. Husse väntar på operation för sin rygg och hundarna håller honom igång, men det var lessamt i somras – han kunde inte tävla spår, som han brukar. I förbifarten nämner han hur hundarna vi ser runt oss har förändrats, mest mentalt – han nämner en ras, som han tycker har blivit skraj i kontakten med folk, och skakar på huvudet. Själv gör han MH på sina. Han höftledsröntgar. Och så går han dagligen, med sina kryckor och sina onda rygg, för det är en aktiv ras, säger han. Han går så länge han orkar och sen en bit till, ont gör det ju även om han sitter stilla och hundarna måste få sitt. Jag säger att den bästa hjälp en väntande ortopedkirurg kan få är aktiva hundar hos patienten och han skrattar till.

Om springer spaniel kan jag absolut ingenting. Efter promenaden i det iskalla motionsspåret tittar jag in på rasklubbens hemsida. Så här står det i RAS:

Vi får aldrig glömma att springern enligt standarden, skall

vara en stark, glad och aktiv hund. Den skall arbeta i god kontakt tillsammans med sin förare. Det är just dessa egenskaper som gör engelsk springer spaniel till den populära och sportiga familjehund som passar så väl in i dagens samhälle.

Vad jag ser, när jag tittar med båda ögonen, är ännu en rasklubb, som håller emot trycket från sällskapshundsindustrins strävan att göra alla insidor lika och alla utsidor så dramatiskt olika; ännu en människa, som ger sina hundar det liv de är gjorda för och som själv mår bättre på köpet.

Och så ännu en siffra, som säger mig att det nog finns en nisch för den starka, glada, aktiva hunden också. För den som har lite av innehållet och inte bara namnet kvar. Engelsk springer spaniel hade 608 reggade valpar förra året.

Bodil Carlsson

NYTT ELLER GAMMALT?

I fredags ramlade mitt andra nummer av Hundsport ner i brevlådan. Det visade sig vara första numret av ett nytt upplägg: från och med nu finns en ”stor” Hundsport, med något för alla, och så kommer det att finnas två mindre, Hundsport Utställning och Hundsport Jakthund, som skall turas om att vara tillägg. Den här gången var Utställning med. Pekka Olson, SKK:s ordförande, skriver i numrets ledare om det nya. ”En bra medlemstidning är viktig för att vi ska vända medlemsutvecklingen.” Jag förstår först ingenting – hur då vända? Drygt 300 000 medlemmar är väl kanon?

Men tydligen tappar SKK sedan några år tillbaka medlemmar och är tillräckligt bekymrat för att vilja göra något åt saken. Jag läser och funderar. Visst är det rätt smart tänkt? Man vill ha en huvudtidning för majoriteten, för alla de vanliga hundmänniskorna, och så två mindre specialversioner för två viktiga kärngrupper: utställningsfolket och Jägarförbundet.

I huvudnumret den här gången hittar jag artiklar som jag gärna läser – om en ung tjej, som jagar med sina labbar, men klokt säger att det viktiga för hundar som hennes är att de får jobba med något, räddning eller lydnad, bara de får kombinera fysisk aktivitet med samarbete, för det är vad de är födda till.

Det finns en notis om hur hundägare i en stockholmskommun samarbetar med den lokala brukshundsklubben och med polisen för att hålla koll på vad som händer i deras område och lära sig känna igen tecken på t ex inbrott. Vi rör oss ju ändå ute sent: det är vi, tonåringarna och skummisarna som stryker omkring i snöfallet en sen måndagskväll i februarisom den här. Per Jensen, etologen, bjuder på en fint fotad helsida oss hundägare på tankar om hur våra hundar uppfattar oss och om hur vi borde uppfatta dem. Han serveras i kortversion, men han är lika bra som han brukar vara. Tips från veterinär och hundfysioterapeut om vad man skall hålla ögonen på hos sin hund och en påminnelse om att bästa hundgymmet finns runt hörnet – det kallas skogen och är gratis. Och så en lång, välskriven artikel om en kvinna som fått hjälp av sina hundar att komma ur sin utbrändhet. Det finns två uppslag från Stora Stockholm och MyDog också, självklart, men fotona visar inte proffsen, bara vanligt folk med glada eller sömniga hundar.

De flesta av oss tycker nog spontant om nya infallsvinklar på det vardagliga och det är vad det här numret av Hundsport bjuder på. Det är samtidigt välbekant och nytt. Folk som hålls uppe och igång av sina hundar har de flesta av oss känt och emellanåt själva varit, och många av oss känner väl igen mödan med att få till det så att det räcker för hundknoppen och hundkroppen. Vem gillar inte Per Jensens vettighet? Vem har inte kastat ett öga på ett lulligt tonårsgäng, när vi ändå var ute på sen kvällis?

Till sist slår jag mig ner med rasspecialen. Sheltie, familjens första ras! Hunden som vallade barnen och höll vår lösflygande papegoja på platser där den fick lov att vara. Hon som förbluffade åskådarna på karaktärstestet genom att inte vara rädd för någonting och som avslutade med att dra till agilitybanan för att äntligen få ägna sig åt det hon trodde att vi hade kommit dit för. Alla skrattade. ”Det var en stabil liten hund!” ropade domaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”

Jag förstod inte den kommentaren. Inte då.

Under de fjorton år vi fick behålla henne lärde hon oss mycket om vad hundar kan betyda för människor. Hon är den första hund som hedrats med ett formellt avgångsbetyg från åldringsvården i Göteborg, skrivet på samma blankett som anställda tvåbeningar brukade få: ” Till hunden Pixie för den tröst och glädje hon givit patienter och personal” med särskilt omnämnande för ”Gott uppförande” och ”Mycket god aptit”. En gång togs hon till en utställning och blev avfärdad med orden ”Grovt byggd, maskulin”. Hon såg med andra ord inte riktigt ut som den modernaste diminutiva versionen. Dottern grät av harm, men jag lärde mig något som jag fortfarande står för, när det gäller utseendetävlingar:

             Om någon inte känner igen en vacker hund, så är det inte mitt problem.

Så många minnen... Fotosamlingen i min dator innehåller 1 361 bilder och den första av alla är bilden av hennes ansikte. Det fotot hänger inramat i mina barnbarns sovrum nu. Jag tänker på henne, minns hennes vänlighet mot gamla, sjuka människor, hennes vaksamma uppsikt över de barn hon kände ansvar för, hennes sätt att pinna över balansbommen som om den var plan mark, och funderar ibland på om det skall bli en sheltie nästa gång. Av alla dessa skäl läser jag raspresentationen med stort intresse. Den är traditionell. Rasens standard, stort uppslagen: elegans och uttryck. Öron. Sheltiens historia: the toonie dog, torparhunden, som blev något annat. Den genetiska bakgrunden – en salig blandning. Om ni vill ha det kort: vikingaspetsar ihop med gamla tiders arbetande collies och så kanske en och annan inkastad buhund eller toy spaniel, som det föll sig, beroende på vem som steg i land var på öarna. Långhårscollie avlades in för hundra år sedan, när torparhunden hade döpts om till ren ras och någon önskade sig mera päls och ”ädlare" huvud att konkurrera med. 

 

Hälsodelen gås snabbt förbi; nothing to see here, folks. Move on! Det hade kunnat sägas mera – det finns t ex mera ledproblem hos sheltien än man väntar sig hos en så småvuxen ras – och temperamentet beskrivs lika kortfattat som milt och vänligt; kanske ”ibland lite reserverad mot främlingar, men aldrig rädd eller blyg.”. Det stämmer inte riktigt, om man läser rasklubbens egen hälsoenkät från 2008. Där påstås närmare en tredjedel av rasens hundar vara skott- och/eller åskrädda och ungefär lika många avvaktande eller ängsliga inför obekanta barn. Det stämmer inte heller med rasens MH-spindel. Den är gjord på 283 shelties och den är inte uppmuntrande. Stora utslag för rädsla och skott, lite utslag för nyfikenhet och lek. Om man jämför med brukshundsraserna? Ja.

Men även om man jämför med Cavalier King Charles.

Inget av detta hittar man i det här numret av Hundsports nya version. Som kanske trots allt är en gammal version. För det nya som nämns är inte patellaluxationer eller om skotträdsla är vanlig. Sådant får man själv leta rätt på i RAS, om man är intresserad. Det nya som utförligt tas upp är konkurrensen från importerade amerikanska linjer – och den, får vi lika utförligt veta, är inte bra. Agilityfolket vill kanske ha sådana hundar, men den tillfrågade domaren vill det inte. Avlar man på sådana gener, då får man in ”otypiska exteriöra drag” och ännu värre: ”ett annat, mera terrierlikt, temperament”. Personen, som kungör detta, är inte bara domare av rasen, utan stor svensk uppfödare av shelties från brittiska linjer och tidigare medlem i Avelskommittén, SKK:s inre krets.

Så den som i dessa dagar funderar på sheltie och som läser Hundsports version för vanligt folk, får ju redan på startlinjen klara och tydliga besked om vilka uppfödare man inte ska vända sig till.

Vet ni vad sådant brukar kallas i andra produktionsvärldar?

Konkurrensbegränsning. Försvar av marknadsandelar. Redaktionell reklam.

Det är inget nytt med det. Det förvånar mig bara, att denna gamla insiderkultur fortfarande är så självklar för redaktionen att man inte förstår hur artikeln ser ut för uppfödarna av amerikanskättade hundar, som inte får komma till tals. Eller hur den ser ut för alla andra, vanliga hundintresserade människor.

Eller ens vilken mindre behaglig position man försätter domaren, storuppfödaren och tidigare AK-medlemmen i.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN Del 17)

Vem mjölkar anabaptisternas kor? eller Minnen som biter sig fast

De kommer från 1500-talets Europa, båda två, så olika på ett sätt och så lika på andra. På den tiden kallades de för anabaptister – ett ord som bokstavligen betyder ”omdöpare”. Nu kallar vi dem för Amish och för hutteriter och ser dem som mycket speciella, men fredliga, troende själar. Det var inte alltid på det viset. Det finns numera flest anabaptister i USA, eftersom det var dit de tog sig efter att ha blivit avrättade, fängslade, ihjälslagna och förföljda i sina hemländer, som var de tysktalande delarna av Europa. Några kom över tidigt, redan på 1600-talet, andra flydde först till Östeuropa och kom till USA först på 1800-talet. Från början kom de från södra Tyrolen och från Schweiz. Vad hade de gjort för ont för att råka så illa ut?

De var sammansvetsat organiserade kristna, som inte erkände statens rätt att lägga sig i religiös tro. En del av dem ville inte bara råda över sig själva, de ville gå tillbaka till den första kristna kyrkans ideal: egendomsgemenskap och sammanhållning. Att tro var en personlig sak, ett eget val, som bara en vuxen kunde göra och sedan stå fast vid: därför godkändes inte barndop. Alla som blivit döpta som spädbarn måste döpas om i vuxen ålder. Värst var kanske, att de vägrade gå med på att låta sig rekryteras till statligt våld – de ansåg att ingen överhet hade rätt att kräva militärtjänstgöring. De ansåg rentav, att ingen överhet hade rätt att kräva någon form av tjänstgöring alls och en del av dem drog sig inte för att säga rentut, att alla var jämlika inför Vår Herre.

Inget av detta föll de framväxande centralstaterna på läppen. Det smakade inte bara kätteri, det smakade bondeuppror, och det hade man haft gott om redan. Katolska likaväl som protestantiska kungar ville se en följsam, strikt organiserad kyrka och fogliga, strikt organiserade undersåtar utan alltför mycket egna påfund och lojaliteter. Så även om furstehusen slogs med varandra, var de hjärtligt överens om en sak.  Anabaptisterna skulle bort!

Chansen kom i Münster 1535. Från den staden hade en katolsk biskop hastigt avvikit två år tidigare, när ett växande antal radikala anabaptister tog sig dit och tog över och startade sitt alldeles egna himmelska kungadöme på jorden i väntan på Jesu snara återkomst. Det gick som det brukar i sekternas värld. Jesus kom inte, men det gjorde en gemensam katolsk/protestantisk armé under befäl av biskopen, som belägrade staden under ett år och lät folk svälta bäst de ville därinne. Till sist bröt de igenom murarna och massakrerade anabaptister. Ledarna torterades till döds framför biskopens belåtna ögon och kropparna hissades upp i stålkorgar i ett kyrktorn, där de låg kvar i i femtio år.

Burarna hänger  fortfarande från St. Lambertkyrkans torn, numera som turistattraktion och sedan länge utan skeletten, men anabaptisterna skingrades. De flesta försvann i tidens strömmar – höll sig undan och blev som andra igen. Andra flydde och upprätthöll sin identitet över generationerna.  Några gör fortfarande det – på landsbygden i USA. De lever för sig själva.  Man kan föreställa sig, att traditionen att hålla sig på sin kant sitter djupt i deras traditioner. Vissa minnen biter sig fast.

  Skyddar nog inte mot asthma, men mot en hel del annat, bara genom att finnas till och vara vacker och glad.

Så där har ni bakgrunden till dagens Amish och hutteriter. Och varför i hela fridens namn dyker de upp i en serie om allergier?

Jo, det är så här. Hutteriter och Amish-folk är lika på många sätt. De kommer från närliggande delar av den europeiska kontinenten, så det finns ingen anledning att tro att de genetiskt är särskilt olika. De gifter sig inom sin respektive grupp, så det har inte kommit in särskilt mycket nytt DNA på några hundra år. De bär sina traditionella kläder, de vidhåller sin religiösa övertygelse och håller ihop sinsemellan med begränsade kontakter utåt. De slutar skolan tidigt och har ofta många barn, som ammas länge. Barnen vaccineras, för ingenting i Bibeln förbjuder vaccinationer och anabaptister är inte vetenskapsfientliga, bara djupt troende. Båda grupperna bor på landet och har jordbruk med mjölkproduktion. De äter i stort sett samma sorts mat, de har ungefär samma låga andel barnfetma, vilket troligen betyder att deras ungar vistas mycket utomhus. De får absolut inte röka och de får inte heller ha sällskapsdjur inomhus.  Men trots alla dessa likheter...

... har de båda grupperna var sin mycket olika allergifrekvens. Hutteriterna är nästan lika illa ute som andra amerikaner, när det gäller asthma och atopi. Amish-folket ligger mycket, mycket bättre till.

Hur kan det hänga ihop, när de är så lika? Den frågan ställde sig en specialist i allergiska sjukdomar efter att ha arbetat bland anabaptisterna ett antal år. 2012 skrev han en artikel om saken. Hutteriterna hade en asthmafrekvens bland sina barn på 21%. Amishbarnen låg på 5%. En hel tredjedel av hutteriternas barn reagerade med allergiska symptom på katter, hundar, mögel och annat vanligt. Men av Amish-barnen var det bara i 7%! Hutteriterna har bekymmer fyra gånger så ofta.  Det är  faktiskt uppseendeväckande. (Innan ni drar efter andan – befolkningen i USA i stort, många av dem stadsbor, visar någon form av allergiska symptom i 45%.)

Allergispecialisten rev sig i huvudet och kontaktade universiteten i Iowa och Chicago. Intresset blev stort, för kanske fanns här någonstans bakom ett hörn ett svar på en fråga som många ställt sig de senaste femtio åren. Varför så många allergiker nuförtiden? Man visste redan, att barn på landet där det finns kor har färre allergier än barn i städer, och man hade kommit fram till ”hygienhypotesen” - för rent, för lite bakterier, för lite infektionssjukdomar, en ny modern livsstil – men man visst inte exakt vad som åstadkom den skillnaden. Här bodde ju båda grupperna på landet och höll på med kor! Här fanns kanske en chans att upptäcka något väsentligt.

Forskarna från universiteten ryckte ut med sin utrustning. De tog dammprover från Amish-hem och de tog dammprover från hutterithem och så åkte de tillbaka till sina laboratoriemöss. En omgång möss sprejades i nosen med damm från hutterithemmen, en annan med damm från amishhushållen. Sedan utsatte man mössen för ett ämne som är bra på att utlösa asthma. Det lyckades med hutteritmössen, som fick svår asthma. Men det lyckades inte med amishmössen, för de fick ingen asthma alls. Någonting i dammet från amishfolkets hem skyddade mot asthma!

Så vilken är skillnaden mellan amish och hutterit? En enda stor skillnad finns. Hutteriterna upprätthåller den gamla livsstilen på så sätt, att de organiserar sitt mjölkjordbruk i stora kooperativa enheter. Men i övrigt är de inte gammaldags alls i sitt jobb. De driver  industriliknande mjölkproduktionsanläggningar, där kostallarna ligger på avstånd från hemmen och där bara män arbetar. Männen tar bilen, eller går, till jobbet, precis som de skulle göra till en annan fabrik. Kvinnor och barn uppehåller sig inte där.

Amish-folket lever på små, enskilda familjegårdar, som brukas som för hundra år sedan. Ladugården ligger intill boningshuset och alla i familjen hjälper till. De går mellan hus och lagård. I vilket hem finns det rester av bakterier från hud och tarm hos ko? Vem kommer in med ko på händer och kläder och lyfter upp minstingen?

Den här upptäckten kan verka obetydlig. Men för min del är det det bästa stöd för hygienhypotesen jag har sett – och det ojämförligt vackraste exemplet på vad som ryms i ordet ”livsstil”, när man skall förklara skillnader i sjukdomsfrekvenser. På gårdarna där jag vistades som barn levde man ungefär som Amish-folket gör idag. Vet ni hur det går till, när man mjölkar för hand? Man sitter ner på en låg hemsnickrad träpall, man lutar pannan mot kons ljumske, man stryker med handen över juvret för att kon skall slappna av och släppa ner mjölken. Om juvret har stänk av lera och kobajs, så torkar man av med en torr mjuk trasa. Sedan använder man händerna för att få ut mjölken. Obehandskade händer med korta naglar, rentvättade men nakna. Mycket direktkontakt, om man säger så.

 På den tiden var det där mestadels kvinnornas jobb. Spelar det någon roll? Mycket troligt gör det det. Vi vet idag att moderkakan innehåller immunaktiva celler, som känner av det som den gravida kvinnan träffar på och som vidarebefordrar informationen till fostret. Kom ihåg: även immunförsvarets minnen biter sig fast.

Så jag har skickat ett mejl till ett av Amish-folkets kontaktcentra och frågat: vem mjölkar korna hos er? Vi får se, om de mejlar tillbaka. De är inte överdrivet förtjusta i moderniteter.

Bodil Carlsson