Vitsen med att betrakta

 

Känner ni till den? Meningen med att själv sitta still och titta på medan båten oroväckande gungar? Bara för att se.
Om inte, så kan jag ge en glimt av vad man kan uppfatta under tiden.

På sociala medier pågår ständigt diskussioner om allt möjligt, bl a hur man tänker om hundavel , eller mer specifikt – om collieavel, och val av avelshundar. Fortfarande - år 2015 - tycks det finnas uppfödare som anser att folk som köper valp inte har något att säga till om i den frågan. Vilket får mig att spontant fråga dem: Vem ska leva med de valpar ni föder upp?
Ni själva? 
Eller de ni säljer valparna till?

Låt mig gissa att alternativ två definitivt är mest vanligt – dvs valpköparna.
Vem vet i slutänden mest om valparna, så småningom de vuxna hundarna, uppfödaren eller valpköparna? En av dem har hand om valparna i åtta veckor. De andra har hand om valpen/hunden 10-12 år.
Det är självklart att alla valpköpare har mycket att tycka till om. Deras erfarenheter av de hundar de lever med i många år, väger tungt. Mycket tungt.

Så varför protesterar vissa uppfödare mot att valpköpare tycker?
Ja, bra fråga. De har egentligen ingenting att protestera mot – mer än sin egen inkompetens.  Sorgligt nog kan en del inte se den. Tursamt nog kan alla vi andra. Vi som är valpköpare.
Kunskap om genetik och arvbarhet är i princip var mans egendom idag. Det är bra. Väldigt bra för alla valpköpare. Vi kan välja och vraka, vi måste bara känna till att vi kan det.  Det är en av anledningarna till detta inlägg.
(SKK:s  Hunddata ger en hel del information, precis som avsnittet om Mentalindex på Svenska Collieklubbens hemsida. )

Sitter man bredvid och iakttar diskussionerna så ser man det så oerhört klart. En flämtande låga som försöker brinna fast och klart men som snart kommer att slockna och självdö.
Den lite bittra eftersmaken är frågan om ALLA uppfödare är bekanta med genetik, arvbarhet och andra parametrar som är viktiga för hundavel?
Svaret är troligen att en hel del vet och arbetar med kunskapen som bas, några struntar i det och tror det löser sig ändå och några orkar inte ens bry sig.

Det är dock inte bra nog för den ras vi valpköpare har och uppskattar. Att föda upp hundar innebär ansvar. Ansvar för hundens välmående såväl som för valpköparens. Målet kan inte vara annat än att varje uppfödare ska ha gedigen kunskap om allt som påverkar de hundar man föder upp. Såväl fysiskt som psykiskt.  Och att för varje parning ha ett mål att föra rasen framåt. Att bidra.

Vi som sitter bredvid och iakttar. Vi ser det mesta, kanske allt. Och det bästa av allt är att nu vet vi vem vi ska kontakta när vi vill ha nästa valp. Eller hur?

 

Johan Nilsson

MH

På söndag ska hon gå MH.
För oss är det självklart att våra collies gör det. Det är likvärdigt med vaccination, höftledsröntgen eller hälsoundersökning. Vi vill veta hur hon reagerar på momenten.
Uppfödaren vill förstås känna till detsamma. Hur ska de annars veta om kombinationen blev bra? MH, tillsammans med HD ger en indikation som räcker ganska långt i fråga om hälsa och mentalitet.

...

SCK vill hemskt gärna få statistik. Klart de ska få. Utan statistik vet ingen någonting om något och det är definitivt inte bra.
Ju mer vi vet om de collies vi har, desto bättre. Ju färre collies med hämmande rädslor som går i avel, desto bättre. Då behöver inte någon, någonsin, ställa frågan om vad man ska göra med alla rädda valpar... För det enkla svaret är: De ska aldrig födas

Johan Nilsson

Rabaldret kring FS 7a samt några råd till valpköpare

Från SBK:s hemsida

”25. Känd mental status gäller för avel med SBK-raser.

Såsom ”Känd mental status” gäller för avel: Fr o m 2002-01-01 är det krav på ”känd mental status” för hund av SBK-ras för registrering av avkomma.
Detta gäller tilltänkta avelsdjur av dessa raser födda efter 2016-01-01.
Med ”känd mental status” menas att MH är helt genomfört, dvs att hunden beskrivits i alla moment.
I de fall där föraren/ägaren avstår skott kommer ruta 5 att markeras (Avstår skott). Samtliga rutor är därmed ifyllda och hunden har då ”känd mental status”.
Av ägaren/föraren avbrutet prov ska betraktas som ett provtillfälle.”

Det där ju jättebra, eller hur? För vilken seriös uppfödare tänker ens tanken att avla på en hund som brutit sitt MH? Förmodligen ingen av dem.

Men det finns ju alltid andra som tror sig veta mer, veta bättre eller helt enkelt struntar i allt som har med MH att göra. Tro inte på dem. Hur insmickrande de än försöker sälja in sina kommande valpar. Som valpköpare finns ett oöverträffat sätt att skaffa information: via SKK hunddata och SCK:s Mentalindex. På Hunddata finns MH-protokoll från föräldradjuren, deras syskon etc. dvs om hundarna gått MH.  Och på Svenska Collieklubbens hemsida finns Mentalindex, som är ett index över den kommande kullens förväntade reaktioner gällande: Socialitet, Nyfikenhet/orädsla, Lekfullhet, Jakt samt Skott.
Fem parametrar som säger det mesta. Och dessa parametrar baseras på vad då? Jo de MH som föräldrar med släkt gått.
Ta dig tid att titta igenom dessa. Bilda dig en uppfattning om hur släkten ser ut, för det är inte bara föräldradjuren som är betydelsefulla. Gener kan hoppa lite hur som helst så även om modern till din tilltänkta valp är skottfast så kan det vara så att hennes fyra syskon är allt annat än skottfasta. Då finns förstås risken att din valp inte kommer att ha samma inställning till skott som sin mor, kanske snarare densamma som hennes syskon. Detsamma gäller förstås fadern till kullen, samt hans syskon. Jämna kullar i fråga om MH-resultat är att föredra.

Vad vi valpköpare kan göra för att förbättra rasen är att välja rätt valpar. Och rätt valpar väljer vi genom att vara pålästa och kunniga. Avel handlar inte om att ”snygga” hundar paras och får förhoppningsvis snygga valpar. Avel handlar om att medvetet förbättra rasen genom noga genomtänkta kombinationer som får just sociala, nyfikna, orädda, lekfulla, skottfasta och lite jaktglada valpar att bli fler.

Johan Nilsson

Den inofficiella varianten och lite om skogen

Vi har här hemma två långhåriga collies. Officiellt. Inofficiellt har vi två långhåriga skogscollies. Det som skiljer de vanliga långhårsvarianten från den helt inofficiella skogsvarianten är, inte oväntat, tillgången till skog i dess närmiljö.
Skogen är hundens gym. Där finns alla möjligheter till träning av hela kroppen. Hopp över stock och sten, balansövningar på kullfallna träd, racingbanor genom slyskog och sedan rekreation i naturliga pooler osv. Skogen har allt. Och våra hundar älskar den. Det gör också jag.

 

Vi har förmånen att bo nära skogen.  Och våra hundar kan njuta av allt det ovan nämnda, men det finns ju alltid en baksida, eller hur? Baksidan är grankvistar i pälsen. Dessa rensas bort dagligdags, framför allt på tiken märkligt nog. Hon är minst bepälsad men samlar mest skräp ändå. Hanen klarar sig bättre från skogens små lämningar, trots sin något större pälsmängd.
Men det är ett kärt besvär, trots allt. Glädjen över att få ha sina skogscollies lösspringande varje dag i den härliga skogen är värt en stunds rensning av skräp. Definitivt.

 

 

 

 

Björnskiten vi ser ibland bortser vi från. Jag är helt övertygad om att björnen är mer rädd för mig än jag är för den. Och dessutom tror jag att hundarna skulle reagera om det luktade av björn i skogen. Vi ser lämningar men vet, kanske inte hundarna men jag, att björnen har ett vidsträckt revir. Den förflyttar sig fort och den förflyttar sig långt.
Och är det inte björnen man funderar över så är det vargen eller vildsvinen, beroende på var i Sverige man bor. Vilda djur finns i skogen. Så har det alltid varit och det känns som om att det är ett lika naturligt inslag som svampplockande människor. Saken är den att man får inte låta sig skrämmas. Vilda djur har stor respekt för oss människor och vi bör ha samma respekt för dem.
 Ingen vet ju vem som var först. Och ingen vet om det spelar någon roll.

Johan Nilsson

Och hur går det för rasen?

Mentalindex är ett lättförståeligt verktyg framtaget av Svenska Collieklubben tillsammans med SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Det omfattar fem parametrar:

• Socialitet
• Nyfikenhet/Orädsla
• Lekfullhet
• Jaktintresse
• Skott

 

Läs mer om Mentalindex på Svenska Collieklubbens hemsida http://www.svenskacollieklubben.se/mentalindex/index.htm

 

Det enkla med detta verktyg är att man vid tilltänkt parning lägger ihop de två tänkta föräldrarnas resultat och sedan delar med två. Om momentet Socialitet har givit resultatet 98 för tiken och 103 för hanen – då blir kullens förväntade MI på denna egenskap 100,5. Dvs 98+103 delat med två. Så räknar man ut summan för varje parameter och målet är att alla kommande kullar ska hamna runt ett värde helst inte understigande 100, hellre en bit över.

 

För collierasens del är just Nyfikenhet/orädsla och Skott två huvudsakliga intressepunkter. Nyfikna och orädda hundar har betydligt bättre förutsättning att klara det moderna vardagslivets prövningar. Det gäller även hundar som inte är rädda för skott. Här bör det förväntade mentalindexet för kullen definitivt ligga över 100. Då är chanserna större att det blir en kull utan hämmande rädslor.

 

 

 

 

Så vad visar diagrammet?

 

Det visar att inte ens en tredjedel av kullarna når upp till minimivärdet 100, år 2014. Det är med råge underkänt, kära uppfödare... Det duger inte att slarva när man ägnar sig åt hundavel!

Den mörkare gröna stapeln borde ligga runt 80% om man utesluter de som saknar eller har brutit MH. Om rasen ska stärkas så duger det inte att avla på mentalt svaga individer och definitivt inte på individer som man inte vet något om, dvs de som inte ens gått MH.

Skärpning!

Johan Nilsson

Vårdagjämning

Ovanligt lite snö denna vårdagjämning 2015. Allt i från barmark till dryga 20 cm inne i skogen. Det är lite. Det säger de som vet. Efter tretton år i Västerbotten konstaterar jag att det nog stämmer.
Innan dagens solförmörkelse tog jag med hundarna på sin dagliga långtur, utan sparken idag. Kameran fick också följa med i hopp om att fånga hundarna på en eller annan bild. Och se – det gick bara bra.

Sobeltiken är ett energiknippe och en hund som vill göra saker hela tiden. Hanen börjar gärna sina turer med att kolla läget innan han vill leka. Det finns ju så mycket att kolla. Kissfläckar, rådjursspår, feta skogsfåglar som plötsligt flaxar upp. Och en massa annat som jag aldrig får veta.
De är alltså aningen osynkroniserade, våra två. När hon vill leka vill han nosa och hennes inviter blir inte alltid mottagna med största glädje. Följande bilder är ett bevis så gott som något:

 

 

 

Det slutar i alla fall alltid väl. Han kommer att jaga henne när nosandet är över och hon får jaga honom. Fortfarande är hanen bättre på att finta även om tiken börjar få allt mer gedigna kunskaper. Till hennes nackdel talar det faktum att hon har så bråttom, hon kollar inte tillräckligt efter hans nästa drag och plötsligt tog han en helt annan väg.
Det är alltid en glädje att se dem leka och vi är förstås glada att ha två hundar med lust att leka.

Johan Nilsson

Vintern som försvann

Som boende i norra Sverige känns februari som en mycket märklig månad. I snart femton år har jag bott här uppe och aldrig tidigare upplevt en sådan mild februari (eller december och januari) som i år. Är det klimatförändringar eller är det normala fluktuationer? Vem vet? Inte jag, i alla fall. Men jag lider inte.
Jag tillhör den del av befolkningen som tycker om milt väder och så lite snö som möjligt. Det kan bero på att jag tillbringade en ansenlig mängd år av mitt liv på västkusten. I duggregn med ömsom blötsnö och ömsom regn. Jag kan "milda vintrar" och jag har egentligen inget emot dem... Möjligtvis att de är mörka och ruggiga. Men vilken vinter är inte det i Sverige?

Men - idag sken solen. I alla fall nästan. Hundarna ut på daglig långrunda med mig på sparken. Sparken är ovärderlig här när det blir isgata flera veckor i rad.
Och skiner solen - då kommer kameran med ut!

 

 

 



Johan Nilsson