Så mycket miljöträning och social träning har det inte blivit för Svarta Faran, det måste medges. Det har sina sidor att vara valp på landet hos människor utan bil och körkort. Viltspåren har blivit fler än tillfällena att möta nytt folk och chanserna att träna bort bilrädsla inga. Första bilresan var trettio mil av kräkningar - det var vägen hit, för två månader sedan. Hon har ogillat motorljud ända sedan dess.
I förrgår prövade vi en liten träning. Lyftas in i baksätet, försiktigt lyftas in i buren, en knapp kilometers åktur. Resultat: darrande fasa, flyktförsök och skrik. Igår gjorde vi samma sak igen. Darrande valp in i bakluckan. Matte sitter med valpen och inväntar att darrandet upphör - och det gör det. Valpen kan lyssna. Valpen går att locka halvvägs in i buren med korvskivor och får själv bestämma när hon vill backa ur igen. Det får hon göra - att ha egen kontroll över sina rörelser minskar skräck. Valpen hoppar ner ur bakluckan, skyndar med låg svans in genom trädgårdsgrinden. Och stannar! Sitter ner, vänder sig mot skjutsande grannen, tar kontakt med honom och sitter kvar och umgås. Träning slut! Ingen åktur den här dagen.
Vi bar in buren sedan. Där stod den för sig själv på golvet och efter ett par timmar klev valpen självmant in och såg efter om det kunde finnas en korvslant kvar. Det gjorde hon i morse också, i övrigt brydde hon sig inte om buren. Slamrade matte med burgrinden? Inget att bry sig om.
Men efter lunch idag var det dags, för nu äntligen kunde vi komma till veterinären. Valpen måste ha sin försenade vaccination, hon skulle vägas och besiktigas och få sin första chans att se världen utanför hemmaplan. Äldretiken skulle få en förändring i nedre ögonlocksranden inspekterad - ny talgkörteltumör på gång? Halt har hon också varit och femton månader efter livmoderoperationen börjar pälsen bli torr och svårskött.
Så valpen lyftes in i bakluckan och in i buren igen, Stortiken hoppade in efter och så åkte vi. Valpen skrek i tre kilometer och blev sedan tyst. Första kräkningen kom efter drygt två mil. En nerspydd, darrig valp hoppade ur bakluckan i utkanten av en stad. Vad gör hon?
Ser sig förvirrat omkring, upptäcker en okänd människa med rullator på väg rakt emot oss... och börjar vifta på svansen. Vill fram och hälsa! Upptäcker ännu fler okända människor. Blir glad! Ser ett antal bilar röra sig på gatan intill - står stilla och konstaterar. Ser flera okända hundar på väg ut från och in i veterinärmottagningen - observerar med intresse, viftar svagt på svansen.
Själva mottagningen var en riktig hit, som valpen såg det. Flera okända vänliga människor att ta kontakt med! Valpen hoppar, svansen viftar, ögonen lyser. Valpen tittar nyfiket på en konstig halvvaken kattvarelse, som bärs ut i famnen på beskyddande matte. Valpen kikar nyfiket på hyllor med intresseväckande dofter från foderförpackningar. Valpen sneglar nyfiket in i okända korridorer med glansiga golv och vill gå dit och utforska. Valpen går runt med matte och tränar Ligg! medan en stressad goldentik leds ut ur ett undersökningsrum och en grovskällande terv försvinner in i det. Veterinär och assistenter kommer och hälsar på oss och valpen hoppar igen av förtjusning. Människorna skrattar åt så mycket oskyldig vänlighet. Valpen står på ett undersökningsbord och låter sig kännas igenom, lite undrande men inte misstänksam. Människorna säger: " Så glad och frimodig... Inte så vanligt på en collie!"
Ja, det har vi ju hört förr. Och när veterinären sedan skakar på huvudet och säger att collie ju tyvärr inte är så vanlig idag, man ser dem inte så ofta längre, så tänker jag att jag förstår varför. Om den pigga, kontktglada, nyfikna valpen uppfattas som ovanlig för sin ras!
Det tog tid, tre och en halv timma innan vi var hemma igen. Äldretiken skall prova med glukosamin för sina stela carpalleder och har ett recept på östrogen att hämta ut. Bäst av allt - ingen ny talgkörteltumör som behöver opereras! Liten vagel i en meibomsk körtel, sköter sig själv, ingen åtgärd.
Valpen kräktes en gång till på hemvägen och var en mycket törstig, mycket trött och mycket hungrig liten valp när hon äntligen fick ta hoppet ut från bakluckan och trava in genom trädgårdsgrinden igen. Okej, den här gången dröjde hon inte kvar för att umgås med skjutsande grannen, som just nu säkert har lite skurkroll i hennes ögon. Hon följde med äldretiken ut i fårhagen i stället för att kontrollera om det fortfarande fanns rävspår där!
Så åt hon och sov en timma av pur utmattning. Och så vaknade hon och följde med ner i stallet för att under sedvanligt hövliga former servera katterna deras uppvärmda vintermat. Vet ni vad som impar på mig?
Inte att en kropp på fyra månader och drygt 14 kg är så uthållig och smidig. Utan att insidan av det lilla huvudet är det.
Well done, valp! I´ll reconsider your name.
Bodil Carlsson
torsdag 23 januari 2014
onsdag 22 januari 2014
SMYGFOTOGRAFERING
Ni tror förstås att vi aldrig gör något annat än ligger slängda i soffan och ärligt talat - årstiden inbjuder till det! Fast man kan ju alltid hoppas på att slippa bli smygplåtad.
Valpens tuggben är välförtjänt. Idag var det hennes dag! På förmiddagen stod en helt okänd person plötsligt på gårdsplan - rörmokarkillen, mycket efterlängtad, men det visste ju inte valpen. Hon blev jätteglad! Ja, hon hoppar - hon hoppar så att hon nästintill eskorterar killen gående lika tvåbent som han, men svansen går som en trumpinne och ögonen lyser och rörmokarn - som säger att han inte är särskilt hundvan - bara skrattar på sin väg ner till gamla brygghuset, där den läckande pumpen finns.
Gammeltiken går efter. Hon skäller med jämna mellanrum, ett särskilt skall som alla mina vuxna hundar i äldreställning i flockarna har gjort genom åren. Det är inte ett högtonigt, ljust glädjeskall - sådant reserveras för välkända, omtyckta besökare. Men det är inte ett mörkt uppmärksammande skall heller - så låter det bara, när okända personer som verkar knepiga nalkas. Detta är neutralt, mittemellanhögt. Jag brukar tänka på det som markeringsskallet: "Här rör han sig. Här rör han sig. Här..." - bara för att vi ska veta.
När tystnar det skallet? När personen är inomhus, sitter ner och dricker kaffe med oss och alltså (som hunden ser det) är under vår kontroll. Eller när han uppenbart är upptagen med något som vi vet om och godkänner. Målar en vägg, till exempel. Eller försvinner in i brygghuset. Då ligger äldretiken tyst i närheten.
Valpen är för ung för markeringsskall och hon följer rörmokarn av glädje, inte för att övervaka hans rörelser åt oss. Hon sitter i snön med huvet på sned och lyssnar på ljuden därinifrån. Så måste killen ta en sväng in till verkstan för att hämta utrustning och valpen följer honom till bilen. Jag säger hans namn två gånger till henne. Hon lyssnar. Han åker. Vi går in. Nästa gång vi öppnar dörren är hans bil tillbaka. Jag frågar hundarna: "Oj! Titta! Var är Nicke?"
Äldretiken tittar sig omkring och går lite planlöst mot brygghuset. Jag frågar valpen samma sak igen. Och då glimtar det till i ögonen, hon kastar om och travar rakt mot det lilla huset. Hon lyssnar: samma ljud inifrån igen! Sedan gör hon det som förvånar mig. Hon går målmedvetet runt huset och kollar av!
När hon är klar och har uteslutit att Nicke finns på andra sidan, går hon till dörren och ställer sig. Därinne är han!
Under alla år har jag haft en enda hund, som har sökt av runt ett hus på samma sätt som valpen. Men jag har aldrig haft någon, som har gjort det så tidigt, och jag har aldrig haft någon som så fort lärde sig frågan som är ett kommando - "Leta rätt på den människan åt mig!"
Jag förstår inte folk som klagar på att rasen skäller. Jodå, collies skäller! Och de gör det av en anledning, som de avlades fram för under väldigt lång tid av människor som hade ännu större behov av övervakning och markering än jag. Varför ska jag gnälla för att de gör sitt jobb?
Bodil Carlsson
Valpens tuggben är välförtjänt. Idag var det hennes dag! På förmiddagen stod en helt okänd person plötsligt på gårdsplan - rörmokarkillen, mycket efterlängtad, men det visste ju inte valpen. Hon blev jätteglad! Ja, hon hoppar - hon hoppar så att hon nästintill eskorterar killen gående lika tvåbent som han, men svansen går som en trumpinne och ögonen lyser och rörmokarn - som säger att han inte är särskilt hundvan - bara skrattar på sin väg ner till gamla brygghuset, där den läckande pumpen finns.
Gammeltiken går efter. Hon skäller med jämna mellanrum, ett särskilt skall som alla mina vuxna hundar i äldreställning i flockarna har gjort genom åren. Det är inte ett högtonigt, ljust glädjeskall - sådant reserveras för välkända, omtyckta besökare. Men det är inte ett mörkt uppmärksammande skall heller - så låter det bara, när okända personer som verkar knepiga nalkas. Detta är neutralt, mittemellanhögt. Jag brukar tänka på det som markeringsskallet: "Här rör han sig. Här rör han sig. Här..." - bara för att vi ska veta.
När tystnar det skallet? När personen är inomhus, sitter ner och dricker kaffe med oss och alltså (som hunden ser det) är under vår kontroll. Eller när han uppenbart är upptagen med något som vi vet om och godkänner. Målar en vägg, till exempel. Eller försvinner in i brygghuset. Då ligger äldretiken tyst i närheten.
Valpen är för ung för markeringsskall och hon följer rörmokarn av glädje, inte för att övervaka hans rörelser åt oss. Hon sitter i snön med huvet på sned och lyssnar på ljuden därinifrån. Så måste killen ta en sväng in till verkstan för att hämta utrustning och valpen följer honom till bilen. Jag säger hans namn två gånger till henne. Hon lyssnar. Han åker. Vi går in. Nästa gång vi öppnar dörren är hans bil tillbaka. Jag frågar hundarna: "Oj! Titta! Var är Nicke?"
Äldretiken tittar sig omkring och går lite planlöst mot brygghuset. Jag frågar valpen samma sak igen. Och då glimtar det till i ögonen, hon kastar om och travar rakt mot det lilla huset. Hon lyssnar: samma ljud inifrån igen! Sedan gör hon det som förvånar mig. Hon går målmedvetet runt huset och kollar av!
När hon är klar och har uteslutit att Nicke finns på andra sidan, går hon till dörren och ställer sig. Därinne är han!
Under alla år har jag haft en enda hund, som har sökt av runt ett hus på samma sätt som valpen. Men jag har aldrig haft någon, som har gjort det så tidigt, och jag har aldrig haft någon som så fort lärde sig frågan som är ett kommando - "Leta rätt på den människan åt mig!"
Jag förstår inte folk som klagar på att rasen skäller. Jodå, collies skäller! Och de gör det av en anledning, som de avlades fram för under väldigt lång tid av människor som hade ännu större behov av övervakning och markering än jag. Varför ska jag gnälla för att de gör sitt jobb?
Bodil Carlsson
lördag 18 januari 2014
BELÖNINGEN
Engelska kennelkubben skickar ut enkäter om hur man ska få intresset för utställningar att vända uppåt igen. Engelsk press och Dog World rapporterar om en dobermann som knivhöggs till döds efter att ha attackerat folk på gatan. Jemima Harrison skriver om rasrenhetssnobbar i ett bråk med en journalist som försvarar renrasiga hundar mot designer dog-tillverkarna.
Som Jemima påpekar, var alla renrasiga hundar designer dogs från början och rent genetiskt har det stått dem dyrt. Sist jag såg efter fanns 148 kommentarer, en del sansade och eftertänksamma och andra av det gamla vanliga märket.
Kort sagt, hundvärlden är sig lik. So what? Vi hittade prinsessan Storfots snöbädd och spår på ett annat ställe idag och följde det. Vi kravlade i snön under elstängsel och valpen sicksackade upp i branterna medan matte pulsade fram nere på hålvägen upp över åsen. Vi övade Ligg! och hur man möter bil, sittandes, inte jagandes, på grusvägen hem. Och sedan gick nästa promenad åt andra hållet och där stötte vi på två väldigt stora, väldigt bruna varelser som stod alldeles nära och visade vitögat åt en stackars valp... som höll ställningarna rätt bra och t o m övade Ligg! framför näsan på hästarna.
Och sedan har det sprungits så att snön sprutat och förstås har ett och annat ben ryckts av och magen slitits upp ett par gånger, och stallkatternas mat levererats under hövliga former, och matte attackerats med hängande i det som är kvar av vinterjackans ärmar, och då har valpen åkt omkull i snön, eller så är matte inte på lekhumör utan det hela bryts till att öva Sitt!... och kort sagt övergår det mitt förstånd hur den lilla kroppen hänger med.
Men nu är det kväll och Last Night of the Proms. You know what?
Hundar gör en soffa skön!
Trevlig helg alla!
Bodil Carlsson
Som Jemima påpekar, var alla renrasiga hundar designer dogs från början och rent genetiskt har det stått dem dyrt. Sist jag såg efter fanns 148 kommentarer, en del sansade och eftertänksamma och andra av det gamla vanliga märket.
Kort sagt, hundvärlden är sig lik. So what? Vi hittade prinsessan Storfots snöbädd och spår på ett annat ställe idag och följde det. Vi kravlade i snön under elstängsel och valpen sicksackade upp i branterna medan matte pulsade fram nere på hålvägen upp över åsen. Vi övade Ligg! och hur man möter bil, sittandes, inte jagandes, på grusvägen hem. Och sedan gick nästa promenad åt andra hållet och där stötte vi på två väldigt stora, väldigt bruna varelser som stod alldeles nära och visade vitögat åt en stackars valp... som höll ställningarna rätt bra och t o m övade Ligg! framför näsan på hästarna.
Och sedan har det sprungits så att snön sprutat och förstås har ett och annat ben ryckts av och magen slitits upp ett par gånger, och stallkatternas mat levererats under hövliga former, och matte attackerats med hängande i det som är kvar av vinterjackans ärmar, och då har valpen åkt omkull i snön, eller så är matte inte på lekhumör utan det hela bryts till att öva Sitt!... och kort sagt övergår det mitt förstånd hur den lilla kroppen hänger med.
Men nu är det kväll och Last Night of the Proms. You know what?
Hundar gör en soffa skön!
Trevlig helg alla!
Bodil Carlsson
fredag 17 januari 2014
JAKTENS GLÄDJE
Det oväntade händer faktiskt, ibland på flera plan samtidigt. Här stod jag i morse, i första ljuset, på förstubron med tekoppen och tjärpinnen i händerna och kände det som att jag äntligen hade fåt syn på något som har gäckat mig länge. Där sprang valpen omkring på gårdsplan, lite osäkert, med argrädda gläfs åt vinden som blåste in söderifrån, från fårhagen - men inte brydde jag mig! Inte var jag uppmärksam! Jag gjorde det människor är sorgligt bra på, vårdade mina egna tankar och såg inte vad jag hade framför näsan. Inne i värmen låg Stortiken och drog sig i sin fulla längd, mycket nöjd med att valpen störtat ut för kissning så att hon kunde få ha mattes säng för sig själv.
Valpen sprang oroligt fram mot fårhagen och vädrade, vände tillbaka och tittade förhoppningsfullt på matte, men inget hände. Matte var djupt försjunken i att tänka på en bok. Så valpen satte sig ner på backen, lyfte huvudet mot himlen och ylade. Flocksammankallning!
Därinne bakom ytterdörrn blev det full fart. Klor sladdade över hallgolvet! Vi möttes på tröskeln, Stortiken på väg ut och matte på väg in för att hoppa i stövlar och jacka - minus sex känns som minus sexton i den vinden - och så i full parras ut i fårhagen. Valpen håller sig bakom den stora, hon sneglar så att matte kommer efter, hon låter den gamla gå före och resa svans och varningsskall ... lite på måfå, för inget syns och det är oklart vad som rör sig därnere i snårskogen på andra sidan stängslet.
Vi lommar in, skakar snön ur pälsar och stövlar och ägnar oss åt frukosten.
Sedan ger vi oss ut igen, för nu har hundarna flera kvällar i rad pratat om detta som rör sig nära oss och vi krånglar oss ut bakom fårhagen för att äntligen reda ut vad det kan vara. Två lösa hundar snokar i snön... hittar igensnöad lega efter en stor kropp... och så en till, mindre översnöad, båda intensivt fascinerande för hundarna, för vem visste att älgar lämnar gula fläckar och bruna kulhögar efter sig i snön medan de ligger och vilar? Nu är det åtminstone klart varför de byter sovplats!
Tredje legan var purfärsk. Icke ett snökorn hade hunnit blåsa ner från tallarna på den fläcken och inte heller i spåren som ledde bort från den. Och så tar Stortiken fart och valpen tvärnitar - för hundra meter bort från oss står hon, älgkon. Hon vaktar på våra rörelser. En ung en, född för knappt två år sedan och som alla av sin sort löjligt ful när hon står stilla och vacker som en dröm så fort hon börjar röra sig. Stortiken haffas i språnget och kopplas och sedan följer vi älgens långa steg.
Valpen är först eftersom hon är lös. Hon håller bra fart, men hon har inte så brått att hon inte kollar åt sidorna. Hon sicksackar- för att kolla vittringskorridoren? För att kolla att inte älglukten plötsligt kommer från sidan, som den skulle ha gjort om älgen hade gjort en hårnålssväng och inte funnits i spårets riktning framför oss utan vid sidan av oss bland träden?
Innan vi hinner fram till trädridån rakt framför oss stannar valpen. Hon ser efter att vi är med. Hon reser upp sig. Kroppshållningen blir allvarsam. Någonstans därinne finns hon, älgkon...
...så då vänder vi och går hem. Varför provocera ett så stort och kraftfullt djur? Stortiken är inte missnöjd, hennes vilda dagar är över och hennes och valpens livhank är viktigare för henne nu än glädjen att få sätta full fart efter något.
Hundarna vilade tillsammans. Matte försjönk i sina tankar igen. Människor känner jaktens glädje på sitt eget sätt. Nu har jag försökt i över ett år att få syn på det som sätter allt större och tydligare spår i vårdens vardag, en stor förändring vars vittring jag tycker riktigt illa om. Äntligen känns det som att konturen går att urskilja. Det är ingen vacker best, den som osynligt rör sig i vår närhet och lämnar dessa märkliga avtryck i den gemensamma sektorns insatser!
Varför är vi så underbemannade på min nysammanslagna arbetsplats att vi inte fungerar? Varför skärs vårdplatserna ner så att folk dör på akutmottagningen i Region Skåne? Varför tillåts våra IT-system att vara så dysfunktionella att det skvätter och den väsentliga åtgärden från VG-regionen blir att leja in en f d IT-direktör från ett f d bilföretag? Vad är det som gör att våra skolresultat sjunker som en sten och att Stockholms kommunstyrelse reagerar med att hyra in konsultföretaget McKinsey, gissningsvis en av världens minst uppmärksammade och mest inflytelserika organisationer, för att hålla hallelujamöten om "effektivisering" av lärarna?
Varför är våra politiker antingen apatiskt tysta eller snacksaligt pådrivande inför allt detta? Av samma anledning som minsta lilla provinsiella till sjukvårdspolitiker här ute i avfolkningstrakterna kallar sitt landsting för "Koncernen", som om det var det vackraste ordet de känner.
Alla som har undrat över samma sak föreslås skaffa sig ett ex av Colin Crouchs Postdemokrati. Det är ingen behaglig spårning den bjuder på, men när man har fått syn på besten blir man i alla fall mindre konfunderad. Det är då man kan gå över till att fundera på hur man kan hjälpa till att fälla den!
Somligt stort och kraftfullt kan man faktiskt inte backa undan för.
Bodil Carlsson
Valpen sprang oroligt fram mot fårhagen och vädrade, vände tillbaka och tittade förhoppningsfullt på matte, men inget hände. Matte var djupt försjunken i att tänka på en bok. Så valpen satte sig ner på backen, lyfte huvudet mot himlen och ylade. Flocksammankallning!
Därinne bakom ytterdörrn blev det full fart. Klor sladdade över hallgolvet! Vi möttes på tröskeln, Stortiken på väg ut och matte på väg in för att hoppa i stövlar och jacka - minus sex känns som minus sexton i den vinden - och så i full parras ut i fårhagen. Valpen håller sig bakom den stora, hon sneglar så att matte kommer efter, hon låter den gamla gå före och resa svans och varningsskall ... lite på måfå, för inget syns och det är oklart vad som rör sig därnere i snårskogen på andra sidan stängslet.
Vi lommar in, skakar snön ur pälsar och stövlar och ägnar oss åt frukosten.
Sedan ger vi oss ut igen, för nu har hundarna flera kvällar i rad pratat om detta som rör sig nära oss och vi krånglar oss ut bakom fårhagen för att äntligen reda ut vad det kan vara. Två lösa hundar snokar i snön... hittar igensnöad lega efter en stor kropp... och så en till, mindre översnöad, båda intensivt fascinerande för hundarna, för vem visste att älgar lämnar gula fläckar och bruna kulhögar efter sig i snön medan de ligger och vilar? Nu är det åtminstone klart varför de byter sovplats!
Tredje legan var purfärsk. Icke ett snökorn hade hunnit blåsa ner från tallarna på den fläcken och inte heller i spåren som ledde bort från den. Och så tar Stortiken fart och valpen tvärnitar - för hundra meter bort från oss står hon, älgkon. Hon vaktar på våra rörelser. En ung en, född för knappt två år sedan och som alla av sin sort löjligt ful när hon står stilla och vacker som en dröm så fort hon börjar röra sig. Stortiken haffas i språnget och kopplas och sedan följer vi älgens långa steg.
Valpen är först eftersom hon är lös. Hon håller bra fart, men hon har inte så brått att hon inte kollar åt sidorna. Hon sicksackar- för att kolla vittringskorridoren? För att kolla att inte älglukten plötsligt kommer från sidan, som den skulle ha gjort om älgen hade gjort en hårnålssväng och inte funnits i spårets riktning framför oss utan vid sidan av oss bland träden?
Innan vi hinner fram till trädridån rakt framför oss stannar valpen. Hon ser efter att vi är med. Hon reser upp sig. Kroppshållningen blir allvarsam. Någonstans därinne finns hon, älgkon...
...så då vänder vi och går hem. Varför provocera ett så stort och kraftfullt djur? Stortiken är inte missnöjd, hennes vilda dagar är över och hennes och valpens livhank är viktigare för henne nu än glädjen att få sätta full fart efter något.
Hundarna vilade tillsammans. Matte försjönk i sina tankar igen. Människor känner jaktens glädje på sitt eget sätt. Nu har jag försökt i över ett år att få syn på det som sätter allt större och tydligare spår i vårdens vardag, en stor förändring vars vittring jag tycker riktigt illa om. Äntligen känns det som att konturen går att urskilja. Det är ingen vacker best, den som osynligt rör sig i vår närhet och lämnar dessa märkliga avtryck i den gemensamma sektorns insatser!
Varför är vi så underbemannade på min nysammanslagna arbetsplats att vi inte fungerar? Varför skärs vårdplatserna ner så att folk dör på akutmottagningen i Region Skåne? Varför tillåts våra IT-system att vara så dysfunktionella att det skvätter och den väsentliga åtgärden från VG-regionen blir att leja in en f d IT-direktör från ett f d bilföretag? Vad är det som gör att våra skolresultat sjunker som en sten och att Stockholms kommunstyrelse reagerar med att hyra in konsultföretaget McKinsey, gissningsvis en av världens minst uppmärksammade och mest inflytelserika organisationer, för att hålla hallelujamöten om "effektivisering" av lärarna?
Varför är våra politiker antingen apatiskt tysta eller snacksaligt pådrivande inför allt detta? Av samma anledning som minsta lilla provinsiella till sjukvårdspolitiker här ute i avfolkningstrakterna kallar sitt landsting för "Koncernen", som om det var det vackraste ordet de känner.
Alla som har undrat över samma sak föreslås skaffa sig ett ex av Colin Crouchs Postdemokrati. Det är ingen behaglig spårning den bjuder på, men när man har fått syn på besten blir man i alla fall mindre konfunderad. Det är då man kan gå över till att fundera på hur man kan hjälpa till att fälla den!
Somligt stort och kraftfullt kan man faktiskt inte backa undan för.
Bodil Carlsson
söndag 12 januari 2014
DAGEN DÅ VINTERN KOM
Det enda djur jag vet som kan sova av pur vrede är en katt. Nu har han gjort just detta i två dygn - först i ilska över regnet och sedan i ilska över snön. Från kökssoffan öppnar han en enda ögonspringa och låter sitt förakts ljus lysa över mig, när jag vågar slå mig ner med tidning och tekopp. Från datorskrivaren möter han mig med minen som förnekar världens existens. Om världen inte passar, är det bara att stänga av den.
Ibland har jag planer på att beställa ett nästa liv som katt.
Hundarna avverkar sina dagar oavsett väder. Det viktiga, den sociala kompassen, är påslagen oavsett årstid.
Här rycks ett valpben av - om det nu inte är valpmagen som slits upp - efter den erfoderliga mängd inledande oförskämdheter som krävs för att få den gamla damen att agera. Till sist ligger valpen på rygg och får lycklig strupen avbiten. Så är det bra en liten stund, båda är nöjda. Valpen har demonstrerat sin förmåga att styra en del av relationen, den som hittas under rubriken Hur man får igång en surkärring. Gammeltiken har demonstrerat sin del av boken om att höra ihop, kapitlet Den som bestämmer när det räcker, och...
... ligger kvar i ensamt majestät på backen medan de glödande kolen i ögonen falnar och dör.
Valpen och jag går på egen promenad efter lunch. Snön har slutat komma, men plötsligt faller temperaturen. Vantar och jacka som var lagom i morse känns som papper i vinden. Valpens undersökning av alla varianter av vatten intensifieras. Varför blöt om tassarna igår när det krasar under dem nu? Varför låter inte bäcken längre? Ner och undersök!
... och upp på stört med issörja på näsan!
Mycket märkligt, allt detta tunga djupa vita...
... men visst är det lite härligt?
Nu i kväll, när vi går ut sista gången, är bäckarna tysta. Termometern har fastnat på tio minus.Valpen är oberörd. Timmar ute i kylan och långa springrundor i två decimeter snö - man skulle vänta sig utmattning, men valpen skulle gärna åta sig att göra om det. Hon är otroligt precis och smidig när hon rör sig, men det är inte det bästa med den hunden. Hon är smart också, men inte ens det är det bästa. Hon är snäll!
Bodil Carlsson
Ibland har jag planer på att beställa ett nästa liv som katt.
Hundarna avverkar sina dagar oavsett väder. Det viktiga, den sociala kompassen, är påslagen oavsett årstid.
Här rycks ett valpben av - om det nu inte är valpmagen som slits upp - efter den erfoderliga mängd inledande oförskämdheter som krävs för att få den gamla damen att agera. Till sist ligger valpen på rygg och får lycklig strupen avbiten. Så är det bra en liten stund, båda är nöjda. Valpen har demonstrerat sin förmåga att styra en del av relationen, den som hittas under rubriken Hur man får igång en surkärring. Gammeltiken har demonstrerat sin del av boken om att höra ihop, kapitlet Den som bestämmer när det räcker, och...
... ligger kvar i ensamt majestät på backen medan de glödande kolen i ögonen falnar och dör.
Valpen och jag går på egen promenad efter lunch. Snön har slutat komma, men plötsligt faller temperaturen. Vantar och jacka som var lagom i morse känns som papper i vinden. Valpens undersökning av alla varianter av vatten intensifieras. Varför blöt om tassarna igår när det krasar under dem nu? Varför låter inte bäcken längre? Ner och undersök!
... och upp på stört med issörja på näsan!
Mycket märkligt, allt detta tunga djupa vita...
... men visst är det lite härligt?
Nu i kväll, när vi går ut sista gången, är bäckarna tysta. Termometern har fastnat på tio minus.Valpen är oberörd. Timmar ute i kylan och långa springrundor i två decimeter snö - man skulle vänta sig utmattning, men valpen skulle gärna åta sig att göra om det. Hon är otroligt precis och smidig när hon rör sig, men det är inte det bästa med den hunden. Hon är smart också, men inte ens det är det bästa. Hon är snäll!
Bodil Carlsson
torsdag 9 januari 2014
EFTERTANKENS KRANKA VEKHET
Jahapp. Så vart det! Gud var inte god igår, för regnet väste ner vid blotta ingivelsen att gå ut och lägga spår och inget spår blev lagt: inte kan man träna hund i sådan väta? I stället tidig morron idag, lång buss genom mörkret till det som ofta är hellwork and no music: åtta timmar framför skärmen i expressfart som medicinsk kontorist. Nu blev det inte på det viset heller. Där sitter man med en tankeställare mitt emot sig.
Mannen som var sex år när stridsgas användes mot hans hemstad satt instängd i en källare med sin familj: de vuxna trodde att källarväggarna skulle hindra gasen att nå dem. De hade fel, för gasen trängde in, men människorna kom inte ut. Hans syskon dog därnere. Hans mamma blev blind.
Sedan kom inbördeskriget, folk sköts framför honom - fiendesoldater med bundna händer - och idag tittar han ner och säger mycket tyst på bara lite bruten svenska: - Det är inte rätt att göra så.
Hans mardrömmar låter honom inte sova. Han stänger in sig i badrummet på nyårsafton och skyller på magsjuka: han vill inte göra barnen lessna genom att berätta varför smällarna gör honom så rädd.
Man kan inte jobba i en organisatorisk omöjlig situation, så är det. Det håller inte. Men om jag kliver ut genom dörrn på mitt jobb och inte går dit igen - vem ska då anstränga sig för se till att denna hedervärda människa får sova lugnt igen och slipper skaka på nyårsafton?
Nu i kväll yr blötsnön ner och vinden ligger på. Man kan väl inte träna spår i detta? Man kan tänka över saker. Hundarna och jag promenerar ut i tjockmörkret för att diskutera vad som är möjligt och inte möjligt att göra. Några hundra meter bort sätter de nosarna i backen och börjar följa något från vägkanten in i skogsbrynet. Ficklampan är med och jag hinner precis se avtrycket innan hundtassarna trampar över. Ett rådjur gick här nyss och vartåt?
Hundarna stannar och vädrar och visar med huvudet.
Hundar är ganska bra på att göra saker som man tror är omöjliga. Det finns människor, som också är det och en av dem träffade jag idag.
Båda sorterna är värda att vi anstränger oss för dem.
Bodil Carlsson
Mannen som var sex år när stridsgas användes mot hans hemstad satt instängd i en källare med sin familj: de vuxna trodde att källarväggarna skulle hindra gasen att nå dem. De hade fel, för gasen trängde in, men människorna kom inte ut. Hans syskon dog därnere. Hans mamma blev blind.
Sedan kom inbördeskriget, folk sköts framför honom - fiendesoldater med bundna händer - och idag tittar han ner och säger mycket tyst på bara lite bruten svenska: - Det är inte rätt att göra så.
Hans mardrömmar låter honom inte sova. Han stänger in sig i badrummet på nyårsafton och skyller på magsjuka: han vill inte göra barnen lessna genom att berätta varför smällarna gör honom så rädd.
Man kan inte jobba i en organisatorisk omöjlig situation, så är det. Det håller inte. Men om jag kliver ut genom dörrn på mitt jobb och inte går dit igen - vem ska då anstränga sig för se till att denna hedervärda människa får sova lugnt igen och slipper skaka på nyårsafton?
Nu i kväll yr blötsnön ner och vinden ligger på. Man kan väl inte träna spår i detta? Man kan tänka över saker. Hundarna och jag promenerar ut i tjockmörkret för att diskutera vad som är möjligt och inte möjligt att göra. Några hundra meter bort sätter de nosarna i backen och börjar följa något från vägkanten in i skogsbrynet. Ficklampan är med och jag hinner precis se avtrycket innan hundtassarna trampar över. Ett rådjur gick här nyss och vartåt?
Hundarna stannar och vädrar och visar med huvudet.
Hundar är ganska bra på att göra saker som man tror är omöjliga. Det finns människor, som också är det och en av dem träffade jag idag.
Båda sorterna är värda att vi anstränger oss för dem.
Bodil Carlsson
tisdag 7 januari 2014
HEELWORK TO MUSIC
Och vilken rad i texten börjar till sist spöka för den som i övermorron ska träffa chefen och diskutera om hon kan tänkas ta tillbaka sin uppsägning?
Du-dudu dumdum, du-du dumdum, dupp dupp dupp! "I got no time for..."
Så det blev heelwork to music ikväll medan ett problem löstes och valpen var fint med. Fotgående till dansande matte! Du-dudu dumdum, du-du-dumdum...
I got no time for the office boys
And all them bosses makin´all that noise...
´Cos from now on, I wanna be with you!
So tonight, I gonna start that ride
from workin´years to the other side...
Don´t bother me, man, I ain´t got no time!
I´ll be busy with that dog of mine!
Not much that matters in the whole wide world
When you go tracking with a Collie girl...
Tack en gång till, gamle Bruce, för rätta svaret! Mitt jobb har varit en av de viktigaste bitarna av de sista trettiofem åren av mitt liv, men det har aldrig varit den enda biten och det kanske är dags att lära sig andra danser. New Public Management är visserligen en enda vals från början till slut, men den har jag dansat färdigt. Och ifall ni undrar: den där valpen, som fyller fyra månader idag, hetsade inte upp sig över varken musiken eller mattes ovanliga uppträdande. Hon följde fint med i fotgåendet, lät sig lugnt lyftas och valsas runt med i famnen, lät sig dansas över under platsliggning och varken skällde eller bet.
Om gud är god blir det regnfritt i morron och då lägger vi ett nytt spår.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)