DUBBLA SPÅR

Detta var dagen, som skulle tas till vara före det utlovade regnets ankomst. Och fint vart det också! Klart och småfrostigt i gräset och rentav lite roséfärgat spill av solljus emellanåt - visst börjar det få lite bättre lyster redan?
Jo, så valpen härjade loss i hästhagen i morse och for över stock och sten och inspekterade kusliga fladdrande plasttrasor knutna runt eltrådarna... medan gamla tiken  gonade sig i soffan och  vilade upp sina stela leder och sitt tålamod, som blir lite fransat ibland.  Otroligt nog fortsatte dagen ljus och fin efter middagsmålet, så vi vandrade i åsslänten i någon timma alla tre... och efter vila var det dags för valpens tredje spår. Gjort på traditionellt sätt, husse och äldretiken drar iväg kanske hundrafemtio meter och två turkosblåa klädnypor visar var de tog av och var de la första vinkeln - genom hålet i grannåkerns gärdsgård, förstås.
Valpen tog upp spåret innan vi hann ut från gårdsplan och gick som ett snälltåg, bejublades i vanlig ordning och strosade hem med oss och bjöds på mat. Nu skulle valpdagens mödor vara över, hade vi tänkt. Valpen tänkte annat.

Vi höll på att göra oss klara för en kort liten kisstur i fårhägnet, äldretiken och jag, när valpen hojtar till därute. Här kommer något som hon inte vet vad hon ska tro om! Ut rusar vi. Vad är detta?
På vägen nalkas tre människor och en hund. Hunden gör inte mycket väsen av sig, men människorna har svarta mössor djupt neddragna över sina pannor och de har mörka ansikten!
Valpen skäller, hest och misstänksamt. Får man se ut så?
Det får man. Granntjejen kommer från Indien och går helgdagspromenad med sina två barn och sin gamla springerspanieltik och när vi har bytt några ord, slutar valpens skall. Svansen börjar vifta allt ivrigare. Hon försöker tränga framkroppen genom grinden för att hälsa, för det här är ju uppenbarligen vanligt trevligt folk, även om de såg lite annorlunda ut vid första ögonkastet.
Grannfamiljen fortsätter, de försvinner längs vägen, men valpen är upplivad och visar att hon vill ta en promenad. Så  snörena åker på och vi går ut genom grinden. I samma ögonblick som vi är ute på grusvägen sätter två hundar i snöre sina nosar i backen och tar upp spåren efter de fyra intressanta varelser som gick förbi...
... och de fortsätter med det i ungefär en och en halv kilometer. Sida vid sida, koncentrerat. Till sist har vi svängt av på vägen som går förb i Jägartorp och vildsvinsskogen och fortsätter upp mot den här familjens ställe och när vägen svänger igen, ligger deras hus där framför oss. Hundarna ställer upp sig och tittar på huset. De pekar med huvudhållning och ansiktsuttryck - "Därborta!"
Man kan inte spåra oskyldigt folk upp på deras förstubro, så det fick bli ett snabbt påhittat Spår Slut: hopp upp på stor sten, sitt fint och räck vacker tass för en godisbit och bra jobbat, hundar!
Sedan gick valpen hela vägen hem med huvudet högt och  sitt koppel i munnen, som hon gör när hon känner sig kaxig, och svansen rakt upp som en pinne.
Hon var trött efteråt. Men hon var trött på ett nöjt sätt. Hon la sig intill äldretiken stillsamt och lite vuxet, inte som en valp hos sin mamma som man kan retas med, utan som hundar gör när de är nöjda med att ha varandra till hjälp. Så när regnet kom till sist, firade vi soffpotatiskväll i soffan framför en bra film...

... och kelade...

och kelade lite till... och vet ni vad?

Dogs make a life good.

Lika trevlig fortsättning på helgen - fast gärna mindre regn - önskas alla!

Bodil Carlsson

HUR MAN UPPFOSTRAR EN VALP

Bombsäkert tips! Beteendeexpert visar!

 Beteendeexperten avancerar mot valpen....

Beteendeexperten demonstrerar sin lugna självsäkerhet, men valpen lyssnar inte och bryr sig den här gången inte om mattes kommando "Sitt still!" nära den ljuvligt doftande skålen med kattmat och upphettat gräddvatten. Valpen glor lystet och gör sig beredd att mitt framför mattes näsa doppa sin egen näsa i kattmaten!

Beteendeexpertens ingripande ger en omedelbar och  kraftig inlärningseffekt. Valpen rycker bort huvud och överkropp för att demonstrera sitt totala ointresse för kattmat!  Därefter lyssnar valpen mycket gärna (fast med förgrämd uppsyn) på mattes rekommendation om hur man uppför sig, när matte säger "Sitt still!" Beteendeexperten visar också hur man snabbt blir vän med valpen igen, när valpen gör rätt.

Arga Katten önskar alla en trevlig helgkväll och planerar vidare för en lukrativ framtid som hundtränare.

Bodil Carlsson

ursäkta bildkvaliteten - blixt och lysrör är en tafflig kombination!

AND A GOOD WILL TO ALL

Gott Nytt År önskar Rädda Katten och den vilda collievalpen Svarta Faran, som här inväntar var sin helgkvällsprinskorv.

Bodil Carlsson

BILDER FRÅN ETT DUBBELDAGIS Social kamplust 4)

Ja, språkträningen inleddes med en bit ömsesidigt avvaktande. Tjejerna hade aldrig träffat valpen. Valpen hade aldrig träffat barn. Kastat boll har vi inte heller gjort, så nu var det dags. Gammeltiken, som känner barnen väl sedan tidigare, visar med sina eftertryckliga svansviftningar att hon övervakar allt som pågår och svarar för båda parternas trygghet...

Men snart börjar det lossna för ett fyrapersoners bollteam...

Aha! Ni menar att vi ska leka med den där?

OK - jag har hämtat den!!

Tempot ökar och slutar med snubbel och platt fall - till Lilltikens bestörtning och valpens förundran:

Vad är det med henne?

Det visade sig vara alldeles, alldeles bra. Så här slutade bollmatchen i gårdagens dubbeldagis för barn och valp. Ser ni hur de två tjejernas ansiktsuttryck speglar varandra?

Och till sist, medan matte och lilltiken och valpen övade sitt kvar bakom huset, rymde barnen och gick oväntat alldeles vilse - helt plötsligt försvunna, när vi kikade fram runt knuten! Ojoj! Valpen blev ifrån sig. Matte behövde inte ens be henne ta upp spåret ut genom grinden och uppför skogsslänten fram till den stora breda enbusken, där de stackars vilsegångna barnen blev lika lättade och glada över att hittas av en så duktig spårhund som matte blev överraskad och stolt!

Det tog väl en fyrtiofem minuter alltsammans, bekantskap och bollspel och spår. Men om en valp hade kunnat ragla av utmattning, så hade den här valpen gjort det på väg hem. Vi såg inte mycket social kamplust resten av dagen heller. Inte för att kroppen var trött - den har varit med om mycket värre tag. Utan för att hjärnan hade fått något nytt att lagra in.
Ungen som först bara ville rita hade fått något annat att kommunicera med.

Bodil Carlsson

TANKAR FRÅN ETT HALVKASST HUNDDAGIS Social kamplust 3)

Alla vi som har hundvalpar är som bäst lite halvkassa dagis. Vi talar i bästa fall bruten hundiska. Vi har ibland skallarna så fulla av förutfattade idéer om vad som är en "bra hund" att vi inte ser den hund vi har framför näsan. Vi ska fostra hit och dit och bestämma.  Vi jämför hundarna med andra hundar och ser inte att vi ofta i själva verket jämför oss själva med andra hundägare.
För ett par veckor sedan knallade jag över stallbacken med Svarta Faran hängande i byxbenet och funderade på varför hon ständigt valde social kamplust som kontaktmetod. Vad var det med valpen - kunde hon inget annat? Va? Där kunde jag sitta fredligt framför TV:n och sträcka fram handen för att smeka - och så satt valptänderna i tröjärmen igen. Som i "Men kom igen då!" Och...
... så kom jag ihåg varifrån vi kom, valpen och jag. Vi kom från stallet. Där bor två katter, Rädda Katten och Arga Katten. Rädda Katten är mycket skygg för främmande. Grannen och hennes fredliga lilla pappe har dykt upp här med jämna mellanrum i flera år, men det hjälps inte - Rädda Katten drar som ett streck, så fort han hör dem. Första gången han stötte ihop med Svarta Faran upplöstes han i flyende kattatomer. Nu sitter han lugnt vid sin matskål och hälsar på henne med nosbuff och kurr. Arga Katten har bott hos oss i ett år och det tog mig nästan lika lång tid att få honom att sluta hälsa på mig med varnande ylmorr och fräs. Svarta Faran gjorde det på sex veckor. Hur bar hon sig åt hon?
Ja, inte körde hon social kamplust! Faktum är, kom jag på, att den enda katt hon visar en liten ansats till social kamplust mot är vår kejserligt lagde innekatt Jamie... som är den enda katt som visar ansats till social kamplust mot henne.
PLING! 
Tioöringen föll ner till sist.


När fungerar social kamplust? Inte mot den som inte själv har ett skvatt av varan. Den fungerar bara  för att skapa en relation med den som är jämbördig eller överlägsen. Då kan man få en plats genom att utmana - på lek eller allvar. Om man utmanar den som är väldigt rädd, sticker den rädda bara - slut på det roliga. Ingen kvar att nosa på, undersöka och slicka på kinden! Om man utmanar den som är väldigt aggressionsberedd, får man sticka själv, i det här fallet med fula rivsår på näsan - också slut på det roliga.
När började valpen visa social kamplust mot äldretiken? Inte när hon kom, inte!  Det gradvisa, stillsamma, envetna närmandets tid handlade om att få lov att finnas till. Social kamplek kom sedan och visst var det valpens initiativ, för hon har mycket av det - men hade äldretiken inte svarat med samma mynt, hade det inte sett ut som det gjorde.
Och när visar hon denna envetna sociala kamplust mot mig? Ähh... det är lite pinsamt, men jag har kommit på en sak. Valpen har mindre fysiskt kontaktbehov - ni vet, ligga i knäet, ligga tätt intill i sängen och sådant - än mina tidigare valpar. Hon vill hålla sig nära, hon vill vila intill, men inte med massor av direkt kroppskontakt. Det är hennes personlighet. Så vad hände alla de där gångerna framför TV:n?
Hon ligger där två dm ifrån mig och vilar utsträckt och avslappnad. Jag kommer med handen och börjar stryka längs hennes kropp. Hon vaknar lite motvilligt och jodå! bett i tröjan! Jag morrar till. Här ska fostras! Valpen morrar tillbaka och tar hårdare tag. Vad hände? Valpen kanske uppfattade detta som att jag inbjöd till social kamp! Nu låter jag bli och vad händer? Valpen tar intiativet... till att slicka mig i mungipan och flyktigt lägga kinden mot min.
Faktiskt visar hon mindre och mindre kamp, som om hon höll på att upptäcka att andra sätt att umgås är roligare i längden. Att vandra ut och upptäcka nya saker ihop. Att träffa nya människor tillsammans. Att lära sig något nytt!

Det här togs idag. Tre barn och en valp - första gången för valpen, barnen är mycket hundvana. Så här såg det ut. Den enda som visade lite social kamplust var den sexåriga flickan som skrek "Sitt!" väl högt... men en puss fick henne på bättre tankar.

Bodil Carlsson

VÄRLDENS VÄRSTA DAGIS! Social kamplust 2)

Det här, tyvärr, en alldeles sann historia. Den handlar om vad man kan göra av social kamplust hos hund, om man bara matar och matar kamplusten.

Det handlar också om en hund. Fast i vanlig ordning ännu mer om människor och vad vi håller på med, när vi tror att vi håller på med något helt annat. Hunden är en hanhund av en stark, snabb bruksras - ingen collie, ingen schäfer, ingen malle heller. Människan är en tävlingsmänniska. Här snackar vi social kamplust, men fundera på vem av de två som har fått mest av varan!

Vad gör hunden på tävlingsplan? Tävlar skydds. På hemmaplan är han så ranghög - över alla i familjen utom den tävlande ägaren - att han pissar på möblemanget för att sätta sig i respekt. Vardagsrummet är så att säga numera hans revir, för ingen utom hunden och ägaren har lust att vistas där.
Utomhus sätter hunden sig i respekt genom att bita folk som kommer in på gårdsplan.
-Men varför i jisse namn får han hålla på så där?! sa jag, förfärad.
-Joo, sa den som berättade, han går ju så bra på tävlingarna...

Det där tror jag var en rätt normal hund en gång i tiden. Han hade bara skapligt mycket social kamplust och blev belönad, så fort han hävdade sig - för då byggde han ju upp en sorts handlingsberedskap och en sorts självförtroende, som gjorde att han flög på vad som helst på tävlingsbanan. Det är ju för all del möjligt, att den tävlande ägaren har ett trevligt liv tack vare detta. Men omgivningen har det inte och jag tror inte, att hunden har det heller.
Hundar är inte sämre än de flesta av oss, när det gäller att skilja rädsla från respekt och vänskap. Och precis som vi tycker de nog, att kan man inte få det ena, så får det duga med det andra. Hellre vara någon som människor kommunicerar rädsla till än någon de inte kommunicerar med alls! Hellre högt i kurs för att man går på än inte anses vara värt nåt överhuvudtaget...
Nej, jag gillar inte tävlingsmentalitet hos människor:  den gör oss gränslösa. För att plocka några ömkliga vinnarpoäng gör vi om utsidan eller insidan, alltefter vårt eget intresse, på en så intelligent och samarbetsinställd varelse som hunden till något missfosteraktigt.

Bodil Carlsson

INNAN JAG BÖRJAR... Social kamplust 1)

Jo - jag hade tänkt skriva lite kring social kamplust. Sista tiden har jag haft anledning att fundera på det begreppet, för Svarta Faran har råkat få mera av den varan än de andra collievalpar jag har haft. Men innan jag börjar, vill jag ber er som läser detta att göra ett tankeexperiment. Tänk er ett litet barn!

Det kan vara ert barn, eller det kan vara så att det är ett barn som precis skall börja på ert dagis. Spelar ingen roll, bara ni kan leva er in i situationen. Där står ni med en mycket liten och oerfaren individ, som råkar vara född med en osedvanligt stor fallenhet för att rita. Alla ungar ritar, men den här ungen är född med benägenheten att förstå världen och att kommunicera med den genom att göra teckningar. Ungen tecknar hellre än pratar och det blir mycket teckningar.  Inte tidernas bäst utförda teckningar ännu, det är  huvudfotingar och lösa streck i olika färger hitan och ditan, både på papperet och vid sidan om, vid väldigt många tillfällen, för den bildskapande hjärnan har inte vuxit i sin förmåga än. Fallenheten är stor, men färdigheten fortfarande liten, om man säger så. Barnet är, som sagt, en liten unge. Alldeles för liten för att inse att det är inte alla sammanhang som man kan teckna sig in i eller teckna sig ut ur.
Så barnet kommer till dagis. Allt är nytt, folk och väggar och golv. Vad gör barnet för att etablera sig?
Tecknar! Ju mer papper och kritor ni erbjuder, desto mer kladdar ungen!

Vad gör ni då?  Troligen detta: 1) accepterar att just detta barn är så funtat och utgår från det. 2) Börjar med att delta i tecknandet för att få kontakt. 3) Fortsätter med att lite grand i taget börja prata med barnet, för att locka fram den ännu jämförelsevis slumrande förmågan att uttrycka sig i ord, inte bara i bilder... och börjar samtidigt ransonera tillgången till papper och kritor, väl?
Det skulle vara ett klent dagis som omedelbart jämför ungen med 128 andra ungar, funtade på annat sätt, skäller på ungen och dessutom börjar diskutera huruvida detta är ett "bra barn" eller ett "mentalt risigt barn"!
Eller vad?

Bodil Carlsson