DET BOKSTAVLIGA KONTRA PÅHITTEN

De uppskakande händelser som skildras i sista delen av serien om den fiktiva rasen humhumterrier har givetvis aldrig inträffat. Det har aldrig funnits någon KC-ordförande som övervägde en drastisk utväg, det har aldrig satts upp kravallstaket på Claridge Street. Ingen känd pudeluppfödare har någonsin försökt utsätta KC:s ordförande för kroppsnära kontakt med hårvårdsprodukter och det existerar förstås inga Damer och Herrar som förväxlar sig själva med hela den stora hundvärlden, där massor av människor har hundar som livsintresse eller arbetskamrater eller familjemedlemmar – eller allt samtidigt.

Nu är nästa tacka klippt så nu kommer sista delen. Så här går det till. Det tar tre personer fyrtio minuter, men efteråt finns inte en rispa i fårhuden. Man breder ut en riktigt tjock filt på stallgolvet. Där lägger man försiktigt omkull tackan och sedan håller den tyngsta personen kvar henne. Med tyngden av sin kropp, inte med hårda tag. De två andra klipper så fort de säkert kan med vanliga hushållssaxar i mindre modell – rundade spetsar, men vassa skär. Man stryker ullen åt ena hållet och spänner huden åt andra och så klipper man i ett längsgående stråk över kroppen. De små saxarna kommer fram när det ska klippas runt armbågar och ljumskar och svans. Ullen lossnar som en bred fäll och sveps åt sidan. Man byter sax, när ullfettet har gjort skären slöa.

Tackans åsikt om det hela är att hon håller på att bli mördad. Den tyngsta personen svarar för att hon hålls nere, att hon har fria andningsvägar och ligger så bekvämt som möjligt på filten, att inget av hennes ben är vikt under henne och att hon vänds på andra sidan så fredligt som det går. Det går att göra samma sak på tio minuter med en elsax och med tackan lyftad upp på bakbenen. Men då får man en ännu räddare tacka och troligen några fula klipp i huden också.

Det är fint att se ullfällen falla av i ett sammanhängande lager. Men det är ännu bättre när man släpper upp tackan och hon står omtumlad och på väg att fly... innan hon ser sig om, funderar, tittar på handen som kliar henne och tackar ja till några munnar havre ur den väntande hinken.
Djur är inte leksaker. Det är bokstavligen så att deras liv är i våra händer. Har man inte förstått det förut, så förstår man när man sätter ett skärande verktyg mot en tackas strupe och fasar för att hon ska kränga till.
Det finns ingen anledning att hantera dem med orespekt.



Bodil Carlsson

HUMHUMcomhem.he

Femte delen, i vilken en resa mot nya trakter påbörjas - fortfarande bara påhitt, förstås!

Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade inspiration på nätet. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussienmåste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej... men hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.


Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några bärs vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Och varför så lite folk?


Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!

Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en
ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen...

Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?


Forts följer, sista avsnittet när nästa tacka är klippt!

Bodil Carlsson

HUMHUMcomhem.he

Fjärde delen: fortfarande påhitt

Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!

Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!

Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.

Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.

Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?


Forts följer!

Bodil Carlsson

HUMHUMcomhem.he

Tredje delen: fortfarande rena påhittet


Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...

Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:

”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”

Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.


Forts följer!

Bodil Carlsson

HUMHUMcomhem.he

Andra delen: fortfarande ren fiktion

- TVÅ sidor? skrek de andra damerna. - Är du galen? Tänk på pengarna! Och vem ska vi få att göra allt jobb åt oss?
Första Damen – alla hundraser har en Första Dam, som ni vet - log blitt. Andra Damen, Tredje Mannen (mera känd som Mannen Med Mustaschen eftersom hans livs näst största intresse var att se ut exakt som Erroll Flynn) och Fjärde Damen, som bakom sin rygg brukade kallas för Oplacerad* av de andra, när hon var på annan utställning eller inte kunde delta i lunchen – alla väntade.
Första Damen nickade mot en yngre kvinna. Tjejen hade inte på något sätt hunnit bli Dam ännu, inte ens en Oplacerad, men hon skulle kunna kallas för Aspiranten, för det var den positionen hon hade. Aspiranten hade köpt sina första två Humhummare av Andra Damen. När hon insåg att det var därför hon blev knuffad av Första Damen vid varenda ringside, köpte hon sin tredje hund av henne.
Aspiranten tittade blygt och klädsamt ned på sin serviett. - Jaa... det är ju ni kända uppfödare som förstår bäst, började hon. Vi nya kan ju bara vara tacksamma att få lära av er...
Andra Damen nickade belåtet. Tacksamma valpköpare är en kennels prydnad. Första Damen blev otålig. Visst var det snyggt med aktiv underkastelse från nybörjarna, men det kunde räcka nu och från vem hade flickan förresten fått sin tredje, absolut mest lovande, humhummare?
- Jaja, sa Första Damen därför barskt.- Det där vet vi. Så rätt, så rätt! Men kom till saken!

Och det gjorde Aspiranten. När hon hade pratat färdigt, såg ingen längre tvivlande ut. Andra Damen ville klargöra att hon hade en betydande andel i Aspiranten och därför vände hon sig mot församlingen och sa halvhögt: - Ni vet, hon läser offensiv marknadsföring...
Alla nickade tankfullt. Offensiv marknadsföring! Det var bara Fjärde Damen, som muttrade bakom servietten. Mannen med mustaschen tyckte att det lät som något i stil med teach your granma to suck eggs.** Fjärde Damen hade förstås alltid varit lite egen, mindes han. Ryktet sa att i sin ungdom hade hon provat på skydds med sin allra första tåtuggande humhummare och det hade krävts en hel del övertalning innan hundens uppfödare, rasens dåvarande Första Dam, fick henne att ta reson och förstå skillnaden mellan varumärket och verkligheten.
Mannen Med Mustaschen återvände till nuet, när han insåg att det väntades att han skulle säga något klokt.
- Ja, som ju alla ser är den stora fördelen med två hemsidor att det får oss att se ut som fler. Som många! Och när vår vän – ähh, vår unga vän här, alltså – nu åtar sig att sköta det, ni vet, tekniska åt oss...

Första Damen och Andra Damen log blitt. Saken var avgjord. Aspiranten log också med blygt nedslagna ögon – det var inte alltid så lätt att stå mittemellan två Damer och hon hade kommit helskinnad ur det den här gången. Inom sig tänkte hon: NÖTTER! Aldrig hört talas om diversifierad info?


Forts följer!


Bodil Carlsson

* Ungefärlig översättning av engelska uttrycket Also Ran, som dessa engelska hundvänner givetvis använder

**teach your granma to suck eggs, ung lära väldigt gamla hundar sitta

HUMHUMcome.hem.he Första delen

Den här berättelsen är rent påhitt och alla eventuella likheter med personer, grupper, hundraser, organisationer, företag och händelser är ren och skär, oavsiktlig slump – som varje insatt läsare förstår.


Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.

Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.

Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!

Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...

Forts följer!


Bodil Carlsson

TÅLAMOD ÄR EN DYGD

... och det har behövts massor av den de sista veckorna. Jobb och djur ska skötas och vad man än påbörjar, måste det avslutas i sprintertempo under de ständigt nya framvältrande regnmolnen.
Uppehåll i åtta timmar? Fram med stålborste, färgskrapa och algtvätt! Ring fårklipparkunnig kompis och fråga om hon kan komma fort som ögat, innan all ull är dyblöt igen och också behöver algtvättas innan den stoppas i säck! Kamma loss fin hundull, när colliesarna för en gångs skull är torra! Flytta hästarna till mer höglänt mark, risk för regnfång när gräsrötterna står i sjöar i hagen!

Alltså, ursäkta dröjsmålet med humhumterrierns vedermödor, men det har varit mycket att stå i.

Bodil Carlsson