Har ni läst den årliga insändarstormen mot hundskit? Den dyker alltid upp under snösmältningsveckorna och det krävs alltid krafttag. Det är alltid lika ä-c-k-l-i-g-t med hundskit på barnvagnshjulen och barnoverallerna. Man kan undra om det inte är lika äckligt med luftföroreningshalter som ger ungarna i centrala Göteborg asthma varje vinter, eller med flamskyddsmedel i modersmjölken, men det är inte det folk klagar på. De klagar på hundskit, som inte är ett hälsoproblem – än. Vilket tänker kommunpolitikerna göra något åt?
Hundskiten eller hälsoproblemet?
Holland har en arbetslöshet som ligger klart lägre än motsvarande svenska officiella siffra. Annars är landet kanske inte så olikt oss. Mindre inkomstskillnader än i grannländerna, tack vare progressiva skatter och bidrag, men precis som här håller det där på att ändra sig sedan en tjugo år tillbaka. En hel del problem med segregation i bostadsområden och skolor. Utbildningsministern lär ha sagt nyligen att det är meningslöst att försöka hindra att skolor blir ”helsvarta”, man får rikta in sig på att utbildningen är lika bra. En uppskattning säger att mellan 5 till 10 % av befolkningen lever på miniminivå rent ekonomiskt. Låter som om politikerna och väljarna trots ett bra utgångsläge har fått en del att ta tag i, inte sant?
Ändå är det i Holland som ett djurrättsparti har två platser i parlamentet sedan några år tillbaka och i Holland som stiftelsen Dier&Recht nu kräver ett stopp för avel på Cavalier King Charles. Går inte uppfödarna med på att lägga ner rasen frivilligt, så planerar stiftelsen att dra holländska Kennelklubben inför rätta för brott mot djurskyddslagen. Cavalieruppfödarna känner sig rätt trängda, tydligen – de kallar in experthjälp för att klarlägga att det inte är riktigt så illa ställt med rasens hälsa som stiftelsens hemsida påstår. Cavalier beskrivs som ett praktexempel på vad hjärtlös djurindustri utsätter hundar för för att vi ska kunna hålla oss med något så moraliskt tvivelaktigt som sällskapsdjur.
Jag förstår inte vad det är för ont i att ha hund för glädjens skull. Så jag begriper mig inte riktigt på djurrättsaktivisternas argument. Men jag förstår att följden av vissa varianter av hundavel sätter ammunition i nävarna på dem!
Och jag tror att jag förstår att risken för fientlighet mot hundar ökar, ju fler de blir i samhället.
Vi är vana vid att tänka på våra hundar som en hobby, en personlig angelägenhet, en självklar rättighet. Men om antalet närmar sig åttahundratusen bara i vår lilla befolkning, så är det inte säkert att alla tycker att det är en privatsak.
Man drömmer, om man tror att politiker struntar i hundar och hellre fokuserar på de stora problemen, arbetslöshet och barnfattigdom och sådana saker. Politiker fokuserar på vad som går hem hos väljarna. Och om det är dvärgbandmaskspridande hundar i tiotusental som skrämmer folk, eller gott om stora hundar i bostadsområden där det också finns gott om barn, gott om folk från hundovana kulturer och gott om killar med muskeljyckar – då är det vad politikerna kommer att ta upp. Deras favoritras är den som skapar väljarpoäng.
Det är enklare att förbjuda vissa hundraser än att förbjuda sociala problem. Det är mycket enklare att begränsa hundarnas rörelsefrihet än dvärgbandmaskens, gnagarnas och rävens.
Kommer politiker i Sverige att göra ingenting, när insändarstormen om hundskit på barnvagnshjulen inte handlar om hur äckligt det är – utan om hur farligt?
Bodil Carlsson
En nätkrönika för alla vänner av collierasen. Ansvarig utgivare: Bodil Carlsson, medlem av Publicistklubben och Reportrar Utan Gränser
måndag 11 april 2011
söndag 10 april 2011
DET SOM FINNS KVAR
Gårdsplan är nästan krattad och stängslen nästan uppe igen, så vi tog en promenad för att mjuka upp stela muskler och räta på ömma ryggar och för att hundarna skulle få något roligare att titta på. Nu kan man ta sig fram igen, vätan håller på att torka upp. Mjölkkorna hålls inne och hagarna är öppna för vandringar.
Det här är det som finns kvar av Slänga – en halvcirkelformad trappsten och en stolpe med hembygdsföreningens namnplåt. Två inristade meningar:
Försvann på 10-talet. Senast boende Carl och Lotta Wall.
Den lilla kullen bakom trappstenen är förmodligen murstocken. Längre bort växer modern plantageskog in, men runt husresten är ängsmarken öppen – kor betar fortfarande här. Stengärdsgården står upprätt. Jag brukar gå hit varje vår och ta av mig mössan för Carl och Lotta Wall.
Sen fortsätter vi och går in en halvcirkel för att komma tillbaka till vägen och gårdarna – Slänga betyder ungefär ”Svängen”, stället vid sidan av.
Åkrarna ligger svarta eller klargröna. Bergen på andra sidan är Östergötland. När vi kommer hem lyser det här i eftermiddagssolen, det som finns kvar efter de som var här före oss.
P S: Dubbelklicka på fotona, så syns vackra hundar bättre!
Bodil Carlsson
fredag 8 april 2011
Tankar under hatten
Jag tog på mig foliehatten i veckan. Den har nästan blivit som en kär vän, trots att vi inte känt varandra så länge. Men den är riktigt bra när man ska skriva om den där konstiga hundvärlden för den stänger ute det störande bruset och fångar upp den vanlige hundägarens funderingar.
Så här kommer de aktuella signalerna:
Det kommer nya hundraser varje år. Upphovet måste vara att någon eller några vill testa en kombination av olika raser för att se vad resultatet blir och om det kan tänkas sälja bättre än de existerande varianterna av hund. Människan experimenterar lite för att - vad då? Skicka ut ännu en hundras på en marknad som har hundratals redan?
Om så är fallet har hunden blivit en produkt, som exempelvis en deodorant. Att marknaden redan är mättad på liknande produkter gör ingenting, se bara till att den nya är något alldeles exceptionellt. Om inte annat kan ju en fräck förpackning göra underverk, tänk bara på Absolut - en svensk vodka som tog USA med storm. Tack vare, eller kanske på grund av, sin snygga flaska. En påkostad PR-kampanj gjorde ju inte saken sämre.
Men innehållet då? undrar säkert någon. Tja, jag misstänker att för gemene man är inte skillnaden mot något annat märke så väldigt stor. I det här fallet var innehållet mindre viktigt än förpackningen. Absolut byggde sin framgång på design och PR. Man kan bevisligen komma väldigt långt med två rätt av tre...

Det finns de som anser att hundar är en produkt som ska säljas på en marknad och i princip är det riktigt. Skillnaden mot en deodorant eller en vodka är att produkten i det här fallet lever och att köparen förhoppningsvis inte lika lättvindigt kan slänga den i soptunnan om den inte verkar ok.
Hundavel är i mångt och mycket en fråga om ett etiskt ställningstagande. Vad är rätt, vad är bra? Att kombinera olika raser för att hitta en storsäljare på marknaden känns som fel väg att gå i sammanhanget. Detsamma gäller om man får för sig att dela en befintlig ras i två för att få fler att kunna särprägla.
Marknaden är sedan länge mättad, nu handlar det bara om kvalitet inom raserna. Såväl fysisk som psykisk. Bättre att reda ut de problem olika raser har, än att konstruera nya raser med helt okända!
Johan Nilsson
Så här kommer de aktuella signalerna:
Det kommer nya hundraser varje år. Upphovet måste vara att någon eller några vill testa en kombination av olika raser för att se vad resultatet blir och om det kan tänkas sälja bättre än de existerande varianterna av hund. Människan experimenterar lite för att - vad då? Skicka ut ännu en hundras på en marknad som har hundratals redan?
Om så är fallet har hunden blivit en produkt, som exempelvis en deodorant. Att marknaden redan är mättad på liknande produkter gör ingenting, se bara till att den nya är något alldeles exceptionellt. Om inte annat kan ju en fräck förpackning göra underverk, tänk bara på Absolut - en svensk vodka som tog USA med storm. Tack vare, eller kanske på grund av, sin snygga flaska. En påkostad PR-kampanj gjorde ju inte saken sämre.
Men innehållet då? undrar säkert någon. Tja, jag misstänker att för gemene man är inte skillnaden mot något annat märke så väldigt stor. I det här fallet var innehållet mindre viktigt än förpackningen. Absolut byggde sin framgång på design och PR. Man kan bevisligen komma väldigt långt med två rätt av tre...

Det finns de som anser att hundar är en produkt som ska säljas på en marknad och i princip är det riktigt. Skillnaden mot en deodorant eller en vodka är att produkten i det här fallet lever och att köparen förhoppningsvis inte lika lättvindigt kan slänga den i soptunnan om den inte verkar ok.
Hundavel är i mångt och mycket en fråga om ett etiskt ställningstagande. Vad är rätt, vad är bra? Att kombinera olika raser för att hitta en storsäljare på marknaden känns som fel väg att gå i sammanhanget. Detsamma gäller om man får för sig att dela en befintlig ras i två för att få fler att kunna särprägla.
Marknaden är sedan länge mättad, nu handlar det bara om kvalitet inom raserna. Såväl fysisk som psykisk. Bättre att reda ut de problem olika raser har, än att konstruera nya raser med helt okända!
Johan Nilsson
onsdag 6 april 2011
JOVISST, MEN...
Folk har hört av sig och påpekat att England har ett annat system än vi: man reggar inte alla renrasiga valpar. Men reggar de som är lovande, de som ser ut att kunna ”bli nåt” - utställningshundar, kort sagt. Tilltänkta avelsdjur. Resten säljs till ”pet homes” - det är vi vanliga.
Visst är det så att det har fötts fler collies än de 1 196 som reggades 2007. Samma sak gäller schäfer och de andra fallraserna, de är fler än de ser ut i reggsiffrorna.
Jo, så är det – vill jag verkligen hoppas! Men så är det för alla raser. Även de som klättrade. Och vi får väl ändå tänka oss, att de etablerade uppfödarna reggar resp avstår från att regga ungefär i samma proportioner 2007 som 1998. Om collieuppfödarna reggade två valpar av en kull på fem år 1998, så är det väl inte så att de låter bli att regga alla fem 2007.
Vilka raser klättrade?
På tio år ökade beagle med 126%. Dvärgschnauzer med drygt 100%. Shar-pei med 132%, chihuahua korthår med 114, mops med 449% och malamute med 936 % - japp!– till 1161 stycken. Sibirisk husky med 151% till 2 000 reggade och plats 28 på poplistan; viszla med 114% ökning gick in på plats 46. Dogue de Bordeaux ökade med 1204% vilket räckte till plats 22 på topplistan med 2 543 reggade! Border terrier ökade sina reggade valpar med 153% och fick med 8 814 st plats 8. Staffordshire bull terrier ökade sina med 27% och ligger på plats 4 med över 12 000 reggade.
Överlägset överst på topplistan låg labrador med över 45 000 reggade... och den ökade dessutom. Med hela 25% under samma period. Tvåa var cocker, som ökade med 48% till nästan 21 000 reggade.
Så vad är det man ser?
Jag tror att man ser flera saker samtidigt. Först att några raser verkar hålla ställningarna: labb, border terrier och staffordshire. Hmm... vilken typ av person föredrar labb, border terrier och staffordshire? Och vilken sorts hund väljer de – en fysiskt oextrem? En mentalt robust, livad typ som hänger med på allt?
Sedan att de småvuxna raserna ökar generellt och att de traditionella utställningsraserna byts ut mot mera exotiska och glamorösa varumärken. Man har fått mer att välja på. Man köper inte collie längre, om man vill flasha. Man köper malamute eller husky. Man köper inte dobermann utan viszla, om man föredrar smäckert, och inte rottweiler utan dogue de bordeaux om man gillar bulligt. I häftighetstrenden ingår väl chihuahuorna för folk med små handväskor och shar-pei för de med större behov. OK, det är mina gissningar.
Men man kanske ser en sak till. Artikeln i The Veterinary Journal varnar för att dra slutsatser utan tillräckligt att gå på och som författarna säger, är informationsosäkerheten stor.
Men det här säger de ändå, helt kort. Antalet icke exteriörrelaterade ärftliga sjukdomar som en ras rapporterades lida av hade en negativ korrelation till procentuell ökning under tioårsperioden.
Ju fler ärftliga sjukdomar raserna hade dokumenterade, desto mindre ökning.
Bodil Carlsson
Visst är det så att det har fötts fler collies än de 1 196 som reggades 2007. Samma sak gäller schäfer och de andra fallraserna, de är fler än de ser ut i reggsiffrorna.
Jo, så är det – vill jag verkligen hoppas! Men så är det för alla raser. Även de som klättrade. Och vi får väl ändå tänka oss, att de etablerade uppfödarna reggar resp avstår från att regga ungefär i samma proportioner 2007 som 1998. Om collieuppfödarna reggade två valpar av en kull på fem år 1998, så är det väl inte så att de låter bli att regga alla fem 2007.
Vilka raser klättrade?
På tio år ökade beagle med 126%. Dvärgschnauzer med drygt 100%. Shar-pei med 132%, chihuahua korthår med 114, mops med 449% och malamute med 936 % - japp!– till 1161 stycken. Sibirisk husky med 151% till 2 000 reggade och plats 28 på poplistan; viszla med 114% ökning gick in på plats 46. Dogue de Bordeaux ökade med 1204% vilket räckte till plats 22 på topplistan med 2 543 reggade! Border terrier ökade sina reggade valpar med 153% och fick med 8 814 st plats 8. Staffordshire bull terrier ökade sina med 27% och ligger på plats 4 med över 12 000 reggade.
Överlägset överst på topplistan låg labrador med över 45 000 reggade... och den ökade dessutom. Med hela 25% under samma period. Tvåa var cocker, som ökade med 48% till nästan 21 000 reggade.
Så vad är det man ser?
Jag tror att man ser flera saker samtidigt. Först att några raser verkar hålla ställningarna: labb, border terrier och staffordshire. Hmm... vilken typ av person föredrar labb, border terrier och staffordshire? Och vilken sorts hund väljer de – en fysiskt oextrem? En mentalt robust, livad typ som hänger med på allt?
Sedan att de småvuxna raserna ökar generellt och att de traditionella utställningsraserna byts ut mot mera exotiska och glamorösa varumärken. Man har fått mer att välja på. Man köper inte collie längre, om man vill flasha. Man köper malamute eller husky. Man köper inte dobermann utan viszla, om man föredrar smäckert, och inte rottweiler utan dogue de bordeaux om man gillar bulligt. I häftighetstrenden ingår väl chihuahuorna för folk med små handväskor och shar-pei för de med större behov. OK, det är mina gissningar.
Men man kanske ser en sak till. Artikeln i The Veterinary Journal varnar för att dra slutsatser utan tillräckligt att gå på och som författarna säger, är informationsosäkerheten stor.
Men det här säger de ändå, helt kort. Antalet icke exteriörrelaterade ärftliga sjukdomar som en ras rapporterades lida av hade en negativ korrelation till procentuell ökning under tioårsperioden.
Ju fler ärftliga sjukdomar raserna hade dokumenterade, desto mindre ökning.
Bodil Carlsson
tisdag 5 april 2011
FOLIEHATTARS FIPPLANDE FÄLLDE FÅRHUND?
”SBK-rasernas fall i registreringsstatistiken lär inte komma som en överraskning. Nu viker intresset från allmänheten. Att äga och föda upp hundar av brukshundsras har blivit alltmer krångligt och kostnadsdrivande. Under årens lopp har tillkommit avelsspärrande bestämmelser angående hälsoprogram. Sedan senaste decenniet finns krav även på mentalbeskrivningar. Det visar sig nu att hundägarna inte ställer inte (sic!) upp på tvingande bestämmelser som man finner meningslösa, dyra och krångliga. Många äro exemplen på valpintressenter som backat ur när man fått klart för sig vad som förväntas av dem.
Vi lärde oss något på det här... ”
...skrevs det någonstans nyligen. Frågan är bara exakt vad man har lärt sig? Vi gissar på ingenting, men inte ett jota kan också vara kryss i rätt ruta.
Så SBK-rasernas reggsiffror har fallit med 22% och det är en dålig sak? Varför? Det har producerats fler hundvalpar än det har funnits aktiva hundvalpshem. Det är inte bra för någon ras, men det är riktigt illa för brukshundsraserna. Förlåt att jag säger det, men brukshundsraserna – även den vänligaste av alla, vår egen – ska komma till folk som orkar lyfta arschlet ur soffan. Ofta! Schäfrar som leds i kort koppel på tre kissepromenader runt kvarteret finns det för många av och rottis i fel händer också.
Men så kommer vi till kärnpunkten. Om nu bruksrasernas reggsiffror faller, vad vill man vi ska tro att det beror på?
Jo!
1) Uppfödarna tycker det är så jobbigt med alla besvärliga SBK- krav.
2) Det tycker valpköparna också.
Is that so?
Vet skribenten hur det står till med samma raser i paradiset England, där det inte finns krav så långt ögat når på bruksraserna?
Jo, under de nio åren från 1998 till 2007 ökade antalet KC-reggade hundar i England med nästan 6%.
Dobermann minskade med 16%.
Boxer med 14,9%.
Rottweiler med 14.
MEN SCHÄFER FÖLL MED 42% OCH LÅNGHÅRIG COLLIE MED 48,9%.
MH-kraven, någon? SBK:s fel? Foliehattars fipplande fällde collien till en 48:e plats i sitt hemland och färre än 1 200 reggade 2007?
Titta också på raserna i sällskapshundsgruppen. Så här gick det för dem i kravfria England under samma nio år.
Golden föll med 35%. Dalmatiner med 45,8! Storpudel med drygt 19%. Shetland sheepdog gick ner med 31% och de små skottarna med 19,5.
Alltsammans är engelska KC:s egen statistik. Man hittar den t ex i The Veterinary Journal 2010. Den ingår i två intressanta artiklar, som en anonym läsare skickat oss – tack! Många äro exemplen på att fakta ger en annan bild än löst snack....
...men eftersom regnandet fortsätter, låt oss fundera. Vad är det man ser i statistiken?
Bodil Carlsson
Vi lärde oss något på det här... ”
...skrevs det någonstans nyligen. Frågan är bara exakt vad man har lärt sig? Vi gissar på ingenting, men inte ett jota kan också vara kryss i rätt ruta.
Så SBK-rasernas reggsiffror har fallit med 22% och det är en dålig sak? Varför? Det har producerats fler hundvalpar än det har funnits aktiva hundvalpshem. Det är inte bra för någon ras, men det är riktigt illa för brukshundsraserna. Förlåt att jag säger det, men brukshundsraserna – även den vänligaste av alla, vår egen – ska komma till folk som orkar lyfta arschlet ur soffan. Ofta! Schäfrar som leds i kort koppel på tre kissepromenader runt kvarteret finns det för många av och rottis i fel händer också.
Men så kommer vi till kärnpunkten. Om nu bruksrasernas reggsiffror faller, vad vill man vi ska tro att det beror på?
Jo!
1) Uppfödarna tycker det är så jobbigt med alla besvärliga SBK- krav.
2) Det tycker valpköparna också.
Is that so?
Vet skribenten hur det står till med samma raser i paradiset England, där det inte finns krav så långt ögat når på bruksraserna?
Jo, under de nio åren från 1998 till 2007 ökade antalet KC-reggade hundar i England med nästan 6%.
Dobermann minskade med 16%.
Boxer med 14,9%.
Rottweiler med 14.
MEN SCHÄFER FÖLL MED 42% OCH LÅNGHÅRIG COLLIE MED 48,9%.
MH-kraven, någon? SBK:s fel? Foliehattars fipplande fällde collien till en 48:e plats i sitt hemland och färre än 1 200 reggade 2007?
Titta också på raserna i sällskapshundsgruppen. Så här gick det för dem i kravfria England under samma nio år.
Golden föll med 35%. Dalmatiner med 45,8! Storpudel med drygt 19%. Shetland sheepdog gick ner med 31% och de små skottarna med 19,5.
Alltsammans är engelska KC:s egen statistik. Man hittar den t ex i The Veterinary Journal 2010. Den ingår i två intressanta artiklar, som en anonym läsare skickat oss – tack! Många äro exemplen på att fakta ger en annan bild än löst snack....
...men eftersom regnandet fortsätter, låt oss fundera. Vad är det man ser i statistiken?
Bodil Carlsson
COLLIEINFO UPPDATERAR!
Hur lever man med hund i trakter där det är gott om dvärgbandmask? Collieinfo har fått en skildring - klicka på länken till höger!
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
WALLANDERVÄDER
Dagar som den igår är som musiken från en mässingsorkester transponerad till färger. Solreflexer och ljusfanfarer och trumpetstötar inombords och hela tiden de pigga små ohörbara trumvirvlarna som ruskar om och driver en att rycka tag i krattan och sekatören!
Idag är det wallanderväder. Ni vet - ”Just som han stängde dörren började regnet.” Och ”Han kurade ihop axlarna mot regnet och började gå.” För att inte tala om ”Ett håglöst duggregn började driva in över Ystad i samma ögonblick som han vaknade.”
Så där var det i morse. Det räckte med en titt genom fönstret för att inse att vi befann oss i en svensk deckare – bara att invänta mord, relationsproblem, desillusion och diabetes.
Min man fattar inte att jordgångarna är ett skriftspråk som sorkiskan utvecklar varje vinter. Han tror att det är löpgravar, förbindelseleder och fortifikationer. Han säger att det påminner om flygfoton av landskap från första världskriget och att han tycker synd om alla de sorkar och musar som kämpat så hårt under snön.
Han har mycket att tycka synd om, för skogsslänterna där vi motionerar hästar liksom åkrarna på alla sidor om trädgården är i hektar efter hektar genomsatta av löpgravar, lönndörrar och fortifikationer. Här gräver jag upp dem och bär dem till komposterna, som redan tippar över av losskrattad mossa och löv. Han tycker att jag är okänslig. Jag tycker han ska vattna komposterna efteråt. Han är den enda vuxna jag vet som säger musar.
Det var relationsproblemet. Nu är det väl snart dags för resten.
Hundarna och jag går ut hack i häl på krigshistorienörden med hästarna – han behöver övervakning, säger de evigt lojala hundarna. I samma ögonblick som jag lägger handen på trädgårdsgrinden driver det håglösa duggregnet in från Skövde.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)