Lady St John var uttråkad. Varje dag var den andra lik: visiter, korrespondens och dagliga kontroverser med den vresige maken Sir Percival. Hans dåliga humör efter en arbetsdag på det krävande godset började bli ansträngande. Hon la den tid en hustru måste på sin man. Han la ingen tid alls på sin maka, bara ett par minuter om natten med en portvinsångande andedräkt, och högst en gång i veckan.
Hon började istället intressera sig för de små hundarna, av rasen Humhumterrier, som sprang omkring henne under morgonpromenaden i godsets park. Var inte lille Heathcliff för söt med sina små och lite sneda ögon? Och skulle han inte vara ännu sötare med betydligt mindre och snedare ögon? Hon bestämde sig för att dryfta detta med lady Howard så snart de sågs. Hon beslöt sig faktiskt för att genast skicka ett meddelande till henne och berätta om något ”av yttersta vikt” de borde diskutera snarast. Lady Howard var mycket intresserad av hundar och vilka förbättringar man kunde göra. Det visste hon bestämt.
Lady Howard var något mindre uttråkad än granngodsets härskarinna men blev i högsta grad intresserad av det meddelande som butlern lämnade strax innan lunch. Vad i hela friden var det Lady St John var så exalterad över? Hon beordrade fram den mindre kaleschen till klockan två och hade en pirrande känsla i magen av en uppseglande sensation.
Det var fortfarande mycket varmt när Lady Howard anlände. De bägge damerna slog sig ner på den östra terrassen och intog ett glas citronlemonad medan de utbytte artigheter. Lady Howard dristade sig efter en halvtimme att fråga om det ”av yttersta vikt” kanske skulle föras på tal. Hennes värdinna var inte sen att utan krusiduller kasta sig in på ämnet: Hundavel!
De två damerna diskuterade en hel timme och var rörande överens: Här fanns stordåd att uträtta!
Raskt planerade de att söka i hela grevskapet efter hundar med just de små sneda ögon som de fann så bedårande. Och de fann vad de sökte. Två utmärkta små Humhumterriertikar med mindre och snedare ögon än vanöigt. Nu var det dags att låta Heathcliff bli far!
Efter några månader sammanstrålade de igen för att utvärdera den första kullens ögonstatus. De var nöjda men hade önskat ännu mindre och snedare ögon. Tik nummer två valpade strax därefter och snart insåg de att de hade nått målet – ögonen var både mindre och snedare än de vågat hoppas på. Förfärligt sött och lite rörande att hundarna såg så sorgsna ut. Den gråtande terriern var född!
Dessa damer startade så småningom en stor uppfödning, mätt med den tidens mått. De instiftade en speciell klubb som skulle tillvarata deras intresse för Humhumterriern och se till att alla kommande hundar av rasen hade just de små, sneda ögonen som kännetecken. Och de var inte ensamma. Flera av grevskapets sysslolösa damer anslöt sig till klubben och nu fördes det på tal att de skulle låta sina hundar tävla om vilken som var vackrast.
Lady St John, som ändå måste betraktas som rasens officiella instiftare, utsågs till domare. Det var ju trots allt hon som kom på idén med de små sneda ögonen! Hon skrev ned några rader om hur en exemplarisk Humhumterrier skulle se ut och beslöt sig för att kalla sina anteckningar för ”Rasstandard”.
Inte oväntat blev hon stolt innehavare av det första och största priset, på den allra första utställningen.
Humhumterriern frodades och de små, sneda ögonen gav dem besvär med synen och ständigt återkommande ögoninfektioner. Vissa föddes med starkt nedsatt synförmåga. Men ALLA tyckte att de var SÅ SÖTA med sin gråtmilda blick.
När Lady St John gick ur tiden hade Humhumterriern blivet hunden på modet i England. Alla ville ha en och alla ville föda upp dem. Till och med grosshandlar- och fabrikörsfruar hängde på tåget. Inte skulle väl adeln ha patent på att föda upp Humhumterrier? Uppfödarna växte som spön i backen och de avlade enligt vad de uppfattade som rätt och riktigt. Kanske inte ur hundens synvinkel, utan snarare deras egen. Snygg hund med små och mycket sneda ögon ger status. Uppfödare av snygg hund kan klättra lite på socitetsstegen. Nästan ända upp till Lady St Johns bekantskapskrets! Bara en sådan sak!
Idag är de flesta Humhumterriers blinda innan två års ålder. Ögonen växer helt enkelt igen på dem. Kanske är det därför alla utställningsvinnare av denna ras ytterst sällan är äldre än två och ett halvt år och de som säljs som sällskapshundar avlivas i en genomsnittlig ålder av exakt två och två tredjedels år.
Och varje år på den Stora Hundutställningen hyllas Lady St John för sina insatser för rasens utveckling.
Det här är förstås en påhittad berättelse. Men det finns inget som säger att det inte kan ha gått till så här när vissa raser såg dagens ljus…Johan Nilsson
