OSÄKERT...

...om en del förändras. Foliehatten förmedlade just signalen att inget är så svårt att förändra som den inställning ens status som framstående hänger ihop med. Undrar vad hatten kan syfta på?

Hur som helst, en hel del har förändrats och ganska mycket på mindre än tio år. Det måste vara ungefär så längesedan som SCK höll en konferens med Per-Erik Sundgren som huvudföreläsare och mängder av uppfödare, gamla som nya, plus en del valpköpare som lyssnare.
Per-Erik började (som jag minns det) med att fråga vilket problem inom rasen uppfödarna tyckte var värst. Händer höjdes omedelbart, munnar öppnades. SVANSARNA!
Hur så svansarna? Saknades de vid födelsen?
Nej, men de såg inte riktigt ut som de skulle och det var alltså det första och största problemet för en del folk som var med den gången.
Lite längre fram under dagen diskuterades annat - kan det ha varit HD? Avelsbasens storlek? Det jag minns tydligt är den gamla uppfödaren som lite desperat vädjade: "Jamen - vi måste väl lyssna på vetenskapen!"
Och fnysningarna som mötte henne från en del håll. Samma håll som framförde tanken att det var på tok det här med att en valpköpare skulle ha lika mycket rösträtt som en uppfödare!

Titta på fotot här ovan! Hade det publicerats för bara två år sedan, så hade en svärm kommentarer om aggressiva MH-colliesar med rasotypiskt beteende dykt upp. En del av de som var intresserade av svansar och ointresserade av ny kunskap står idag utanför rasklubben och marknadsför sig på hemsidor med förtroendeingivande formuleringar som inte låter ana att man ligger under rasklubbens krav. Offentligt sägs ingenting om aggressiva brukscollies och MH-collies heller. Däremot hör jag från flera håll, att det sägs i telefonsamtal till oerfarna valpköpare.

Så hör hit, ni som funderar på collie! Det finns alldeles tillräckligt många kunniga, uppriktiga och duktiga uppfödare av vår ras för att ni ska få tag på något bra. De föder kanske inte upp så mycket aristokratiskt långnosat och långpälsat och superstillsamt. Det beror på att de föder upp hundar och inte stilleben eller fotomontage. Alla levande hundar är krävande. Alla levande hundar lämnar smältsnö och grus på hallgolvet, särskilt just nu. Ingen hund är stilleben.

På fotot fingerar Eviga Mamman, en drygt åttaårig tik, ett dödande angrepp mot sin dotter, som spelar förfärad och uppbragt och kastar sig undan samtidigt som hon förbereder den gruvliga hämnden med vild jakt över gärdet. I bakgrunden skuttar Colliebusen med det förtjusta grin som betyder "WOW! Tjejfajt!" Han vet att han ska hålla sig undan, för killar ska inte blanda sig i tjejgrejer. Detta är inte MH-collies som slåss, det är normala hundar som leker alla hundars favoritlek.
Grejen med collie - en grej med collie - är att när de slåss, är det nästan alltid lek och inte allvar.
Vackra så att hjärtat hoppar över ett slag är de jämt. Det och en bra rasklubb får ni med på köpet.


Bodil Carlsson

KRISTALLKLART

Jemima Harrison var på Cruft´s i år också och vad hon har att säga om den napolitanska mastiffen kan ni läsa själva. För min del blundade jag när jag såg fotona och sedan hoppades jag att de var manipulerade – men det är de förstås inte. Hundarna är verkligen instoppade i de där vanställda kropparna. Inlägget kom den 11 mars och har hittills 220 kommentarer.

Det är intressant läsning på flera sätt. Mastinofolket rycker på vanligt vis in i organiserat försvar av vad de tror är rasens heder och de gamla vanliga, välkända argumenten radas upp på det gamla vanliga pärlbandet. Man har hört alltsammans förut, fast då handlade det inte om mastinos. Ni måste fråga om lov innan ni visar bilder på hundar! Även när det handlar om hundar som har tagits till Cruft´s för att visas upp för hela världen? Varför visar ni bara de här hundarna, när det finns mindre extrema! Kanske det – men de mindre extrema kvalificerade sig väl inte för Cruft´s då? Ni ska inte komma här och klaga på våra hundars hälsa, för ni har aldrig haft en! Behöver man det för att se att det är ett problem för en hund att kinderna svänger som draperier nedanför käkbenet och att ögats nedre kant hänger halvvägs ner mot hakan? Jag älskar mina hundar som jag älskar mina barn! Säkert, men dina barn älskar du kanske även om de har normala ansikten?

Sedan kommer en välbekant diskussion om speciellt uppfödarkänn för hur man avlar på hund jämfört med hur vetenskapen numera ska styra allt med sina siffervärden. Någon påminner om två intressanta artiklar i en känd veterinärmedicinsk tidskrift om vanliga exteriörrelaterade sjukdomar i de 50 vanligaste hundraserna, sådant som infektioner i djupa hudveck och ögonproblem orsakade av hängande ögonlock och får veta att det är minsann inte gratis att komma åt texten – man får betala! Typ tjugo pund kostar det! Hunduppfödare sysslar bara med en hobby!
Och då säger den andra hundintresserade människan: ”Jaså? Folk som föder upp för att ställa ut säljer sina valpar och sina avelshanars tjänster för ett skapligt pris. De kanske inte kan försörja sig på det, eller ens göra en bra förtjänst, men det höga priset är antagligen berättigat med tanke på veterinärkostnader, anmälningskostnaderna för utställningar och resor och annat. Menar du verkligen att kostnaden för att skaffa sig kunskaper inte hör hemma här?”

Och så fortsätter hon: ”And if the science is too difficult for you and you can´t understand it or find anyone to explain it to you, you´ve no business messing about with an animal´s genetic and structural conformation using outdated psudoscience...”

Just så ser det ut för de flesta av oss vanliga hundintresserade, tror jag. Om ny kunskap är för svår för er och ni inte kan förstå och inte hitta någon som kan förklara för er, då har ni ingen anledning att soppa till ett djurs genetiska och strukturella byggnad med föråldrad låtsasvetenskap.
Kristallklart!

Bodil Carlsson

DEN FUNGERANDE FOLIEHATTEN

tillverkar man förstås själv. Inte köper man färdigt, Johan! Hemmafoliemodisten beväpnar sig med lite uppfinningsrikedom, tomma foliepåsar från en välkänd tillverkare av tuggben, en sax och lite tejp.
Se här en utmärkt foliehatt för vardagsbruk! Observera det förlängda bakstycket a la Darth Vader, en fin modedetalj som dessutom skyddar mot bakifrån kommande pejorativ som annars kan träffa en i nacken. Titta på formen på antennerna, som förstorar uppfångade signaler! När man blir hejdad av Säpo, som kanske undrar om man begår brott mot FRA, svarar man bara att man är religiös och det man bär över hjässan är en urgammal symbol för gudinnan Isis. Månskära, ni vet. Mycket lättare att få nötterna att köpa än om man påstår att man som sextiårig tant är stjärngosse i mars månad.
Hur som helst, jag satte hatten på skallen och gick ut med hundarna. Omedelbart förstod jag samband och sammanhang, som annars hade gått mig helt förbi.

De besynnerliga jordkorvarna i trädgården, som blottläggs av dagsmejan, är skrivtecken i det urgamla språket sorkiska och kan utläsas LÄCKERROSROTRAKTVÄSTERUT.

De besynnerliga ordkorvarna som blottläggs i radion, när kärnkraftsindustrins avlönade informatörer tävlar om hur många gånger man kan få in ordet säker i en och samma mening, är också en sorts kod. Den är defensiv. Jag inser att det blir så, när folk jobbat treskift i en vecka för att skyffla tjocka lager av ord över ett haveri efter jordskalv och tsunami i en del av världen där skalv och tsunamis är kalkylerbara risker. Min hemmagjorda foliehatt fångar upp koden som signaler från det internationella ordspråket INGETÄRSÅSVÅRTATTFÅENMANATTMEDGESOMDETHANSPLÅNBOKBERORPÅATTHANINTEMEDGER.

Foliehatten påstår att det inte bara gäller kärnkraft. Trevlig helg ändå här i den lugna delen av världen!

Bodil Carlsson

TACK FÖR TITTEN!

Idag är det två år sedan första inlägget på bloggen skrevs. Som jag minns det var det en varm dag med vatten porlande i bäckarna och ormvråksfamiljen seglande över hagarnas gräs.
Det ser inte likadant ut idag. Men gomorron på er ändå, alla 70 992 och tack för titten!
Vi tuffar på.


Bodil Carlsson

Öh...foliehatt?

Informationssamhället har gjort gemene man till debattör och skribent. På mängder av bloggar skrivs det och tycks om allt mellan himmel och jord, ibland även sådant utanför jorden. Ingen har tid att läsa allt som skrivs, man får sålla bäst man kan och prioritera det som är intressant för en själv.

Jag kunde ju inte låta bli att kika in på den blogg där någon hittat på ett lustigt ord. Inte för att jag vill höja läsarsiffrorna på bloggen utan för att jag var
tvungen att se detta lustiga ord på plats. Och ordet är förstås Foliehatt.
Jag tänker direkt på barndomens kräftskivor där man fick en liten konhatt i något styvt och glittrigt material att sätta på huvudet.
Ungefär som denna:


Ja, det såg lustigt ut – som en liten strut av silverfolie på knoppen. En sådan hatt är en prydnad som på sätt och vis förstorar själva huvudet. Om man vill dra en parallell mellan stort huvud = stor hjärna, så är det väl utmärkt att göra det just nu. Den som nu skrev detta ord använde antagligen det i ett nedsättande syfte, men som synes kan det göras till något helt annat! :-)

Det är tur att så många andra ser hur hårt vår rasklubb jobbar för rasen. Med eller utan hatt. De testar regelverk, de samarbetar med kompetenta forskare,
de analyserar material och de drivs av en aldrig sinande kraft att få rasen på rätt väg igen. Det är stort, mycket större än vi kanske anar just nu. Collierasen, och framtida collieägare, kommer att tacka dem, var så säker!

Johan Nilsson

JAMENOKEJDÅ!

Läsarsiffrorna poppade i höjden de senaste dagarna. Ja, antingen var det väl diskussionen om vad som är ofrånkomligt genetiskt bakgrundsbrus i all djuravel och vad som är inavelsbaserad genförtätning som väckte sådant intresse.
Eller så var det spänd väntan på ett klagotjut över att ett stort slag är förlorat.Jamenokejdå, här kommer det!

Genom Yvonne Brink svarar SBK:s Avel- och uppfödarkommitté, utskottet för exteriör och utställningsmeriter, att Collieklubbens önskemål om ändrade bestämmelser för championat kommande femårsperiod inte kan tillgodoses. Det går inte, säger SBK, eftersom

1)collie enligt FCI inte är en ras där arbetsmeriter krävs

och

2) MH inte är en arbetsmerit eller ett prov, utan en beskrivning.


Stor är glädjen på vissa håll. De inkompetenta foliehattarna i Collieklubben har fått en näsknäpp, nej – en smäll i solar plexus! Av SBK! Hehehe... Och hör ni det – självaste SBK säger att MH är en B-E-S-K-R-IV-N-I-N-G!

Visst är MH en beskrivning. En som stämmer väl överens med 1 766 collieägares B- E- S- K- R- I- V- N -I -N -G av rätt stora svårigheter med ljudrädsla, skotträdsla och golvrädsla hos sina hundar.
Därför tyckte jag och många andra valpköpande foliehattar, som röstade för vår styrelses förslag, att

i en ras där det finns såpass mycket problem av samma sort och där det finns såpass många som fortfarande parar skotträdda hundar med varandra och sneglar på certen

så skulle ändrade regler

vara en bra uppmuntran till uppfödarna att satsa på någorlunda skottfasthet för cert.

Svårare var det inte. Tydligen gick det inte att genomföra och det är SBK:s kommitté som avgör om förslag på krav hit eller dit är förenliga med reglerna. Personligen tycker jag att det är tråkigt, men någon större smäll är det inte.
Collierasens framtid hänger inte på det. Smällen ligger i det som enkätsvaren säger. Smällen ligger i B-E-S-K-R-I-V-N-I-N-G-E-N av ett problem som blivit välkänt medan alldeles för många uppfödare ryckte på axlarna åt det. Hur kan man missa det?
Colliens framtid hänger på att det går att få valpköpare att förstå att våra hundar är något att ha!
Hehehe, någon?

Bodil Carlsson

HERTIGEN FRÅN HAVET

Ibland funderar man ju på hur hon presenterade honom. Vilken sorts skepp tog honom dit? En smidig loggert, smugglarnas favorit på den tiden, eller ett anständigt handelsskepp? Ett spanskt fartyg på väg att forsla franska trupper till Irland för att falla England i ryggen?
Ingen aning om hur det gick till och kanske inte ens de minnesgoda walesarna vet det längre. Hon kan ju för all del haft goda skäl att inte säga så mycket om det. Men var den mannens resa än började, så slutade den på en strand i Wales där han tog sig upp på fötter och upptäckte att han var en av de överlevande. Och där någonstans hittade hon honom, den walesiska adelsflickan som ingen ville gifta sig med.

Johan hade nästan rätt. Det blev ett hus fullt av barn utan ärftlig sjukdom. Lolo, du har precis förlorat hundra spänn, två gånger om, för den kvinnan gav inte upp för motstånd och inte födde hon upp collies heller.... Hon hade en klar blick för vad som behövde göras och beslutsamhet att genomföra det – och si! det gick hem!
Men vad kan hon ha kallat den där utblottade spanske killen för? Tänk er när han skulle presenteras för det insnöade ättestolta lilla bekantskapeskretsen, för tjänstefolket och prästen. Conde del Lugre? Duque del Mar?
Greve av loggerten, hertig av havet... Tja. En bra karl är en bra karl, oavsett vad han kallas för. Eller hur, tjejer?

Bodil Carlsson