Vad gjorde den ensamma unga kvinnan som var den sista i sin släkt?
1)Hon sa: ”Man kan ju inte bara tänka på mentaliteten!” och gifte sig med den siste manlige sysslingen, som råkade vara en barnlös änkeman med svår fobi för kvinnor. De fick släpa honom upp till altaret, men givetvis är det helt rätt att man inte bara kan tänka på mentaliteten.
2)
Hon sa: ”Man måste ju tänka på det yttre också!” och gifte sig med den siste manlige sysslingen, som hade en tvångsmässig upptagenhet med att alltid bli sedd i det senaste modet. Hon fick inte av honom finkläderna på bröllopsnatten, men man måste ju tänka på det yttre.
3)
Hon sa:”Man måste ju bevara de gamla blodslinjerna!” och gifte sig med sin farfars bror. Han fick inga barn med henne, han fick faktiskt inga ens i sin krafts dagar, och visst hade han fått en skäppa av släktens gamla problem, men han bar i alla fall inte på några nya okända anlag som hon inte hade en aning om. Man vet vad man har.
Välkomna in med svaren!
Bodil Carlsson
tisdag 15 mars 2011
måndag 14 mars 2011
TVÅ HISTORIER UR VERKLIGHETEN
... apropå bakgrundsbruset och det som är något annat. Både händelserna kommer från Wales.
Där skjutsades vi runt på små vägar för att se på hundar och vår guide saktade in på en plats uppe bland kullarna och gjorde en bekymrad gest åt en gård som låg för sig själv uppe på en sluttning. Dit hade han tänkt ta oss, för där fanns riktigt bra hundar som han ville att vi skulle få träffa. Men det passade inte riktigt bra för tillfället, för en medlem i familjen var svårt sjuk.
Vår guide kunde inte förstå hur någon i den familjen hade råkat ut för en sådan sak, för på båda sidorna var släkten friska och hårt arbetande människor som levde sina liv utan några konstigheter. Ingen hade någonsin råkat ut för något liknande och folket i trakten hade inte ens hört talas om en så hemsk sjukdom förr. Ändå var den där mannen så illa däran. Hur kunde sådant hända?
Det är en gudskelov ovanlig, men välkänd sjukdom med recessiv nedärvning. Mannen på den gården hade föräldrar som vardera bar på en muterad gen och själva var alldeles kärnfriska och lyckligt omedvetna. Hur skulle de ha kunnat förutse vad som skulle hända ett av deras barn?
Den andra historien hände under tidigt artonhundratal. De walesiska adelssläkterna var avgrundsstolta över sin bakgrund och sin historia och väldigt noga med hur jorden och godsen fördes vidare - så de gifte sig med sina kusiner och sysslingar, i generation efter generation. Och där stod nu en viss adlig familj, som hade gjort sig känd för " hereditary insanity", sinnesjukdom i släkten (ingen närmare beskrivning, så det kan ha varit en av flera tänkbara)... med en enda arvinge. En ung tjej, som inte ens de mest jordsnikna grannädlingarna ville gifta bort sina söner med. Den sista av sin ätt. För det blev inte så många barn i släkten heller längre.
Den ena historien är bakgrundsbrus, det som inte går att förutse. Den andra är något annat. Vilken av dem påminner om hundavel?
Och hur tror ni den sista kvinnan i ätten löste problemet? :-) Förslag välkomna!
Bodil Carlsson
Där skjutsades vi runt på små vägar för att se på hundar och vår guide saktade in på en plats uppe bland kullarna och gjorde en bekymrad gest åt en gård som låg för sig själv uppe på en sluttning. Dit hade han tänkt ta oss, för där fanns riktigt bra hundar som han ville att vi skulle få träffa. Men det passade inte riktigt bra för tillfället, för en medlem i familjen var svårt sjuk.
Vår guide kunde inte förstå hur någon i den familjen hade råkat ut för en sådan sak, för på båda sidorna var släkten friska och hårt arbetande människor som levde sina liv utan några konstigheter. Ingen hade någonsin råkat ut för något liknande och folket i trakten hade inte ens hört talas om en så hemsk sjukdom förr. Ändå var den där mannen så illa däran. Hur kunde sådant hända?
Det är en gudskelov ovanlig, men välkänd sjukdom med recessiv nedärvning. Mannen på den gården hade föräldrar som vardera bar på en muterad gen och själva var alldeles kärnfriska och lyckligt omedvetna. Hur skulle de ha kunnat förutse vad som skulle hända ett av deras barn?
Den andra historien hände under tidigt artonhundratal. De walesiska adelssläkterna var avgrundsstolta över sin bakgrund och sin historia och väldigt noga med hur jorden och godsen fördes vidare - så de gifte sig med sina kusiner och sysslingar, i generation efter generation. Och där stod nu en viss adlig familj, som hade gjort sig känd för " hereditary insanity", sinnesjukdom i släkten (ingen närmare beskrivning, så det kan ha varit en av flera tänkbara)... med en enda arvinge. En ung tjej, som inte ens de mest jordsnikna grannädlingarna ville gifta bort sina söner med. Den sista av sin ätt. För det blev inte så många barn i släkten heller längre.
Den ena historien är bakgrundsbrus, det som inte går att förutse. Den andra är något annat. Vilken av dem påminner om hundavel?
Och hur tror ni den sista kvinnan i ätten löste problemet? :-) Förslag välkomna!
Bodil Carlsson
söndag 13 mars 2011
MEN ÄR DET INTE SÅ HÄR?
Folk som föder upp hundar och andra djur är hemskt, hemskt rädda för att föda upp sjuka djur.
Men är det inte så här?
Vad vi än föder upp - vilken däggdjursart som helst, inklusive vår egen - så kommer vi alltid att råka ut för något. Föder jag 100 barn, så kommer någon att födas med navelbråck, någon kanske kommer till världen med gomspalt, någon har ett medfött hjärtfel, någon annan föds med höftlederna dåligt anlagda och en platt ledkula som inte passar in i ledhålan. Någon har bukhålan hudlös. Någon kanske har ett ryggmärgsbråck. Ett par visar sig få epilepsi under uppväxtåren och några får förslitningar i knäna ganska unga.
Föder jag upp 100 däggdjursungar, så får jag väl vänta mig något åt samma håll. Det finns ett "bakgrundsbrus" av saker som har gått fel och de kan finnas med från början och vara svåra att missa - eller så kan de dyka upp senare i livet. Det är naturens gång. Det är smällar man får ta.
Det är väl klart att om jag föder upp renrasiga hundar, så råkar jag ut för samma sak - bakgrundsbruset. Det går inte att slippa ifrån. Men dessutom råkar jag ut för en sak till.
De flesta "rena" hundraser grundades på ett väldigt litet antal djur, som avlades med varandra för att "fixera typen" eller "standardisera" exteriören. Det gick ganska fort, med biologiska mått mätt. På den tiden hade folk ingen aning om att om man standardiserar det yttre, det som man kan se, så är kostnaden att man likriktar en massa osyubligt inne i cellerna - man dubblar genpar. Även vi utavlade människor bär runt på en 4 - 5 defekta gener per skalle. Djur som har inavlats på en liten basis i generationer har oftare dubblade defektgener. De får mycket, mycket oftare defekterna.
De får oftare autoimmuna sjukdomar. Eller minskande fertilitet. Eller urinsten. Eller koppartoxikos. Eller epilepsi. Eller CEA. Eller... tja, det blir en lång lista.
Det jag menar är enkelt. Vi kommer aldrig bort ifrån bakgrundsbruset. Det som vi själva och andra däggdjur springer på ibland, det kommer våra hundar också att springa på ibland - renrasiga eller totalblandade, det gör inget skillnad.
Det vi kan göra något åt är de rasanhopade topparna. Linda, om det föds en colliekull här med ett bukväggsbråck och en kull där med någon som visar sig ha epilepsi, om det är en kryptorchid här och två framtassartroser där - sånt är livet och om hundfolk inte antydde och viskade om det utan pratade öppet, så skulle alla ha mindre ågren!
Men man ska nog inte förväxla bakgrundsbruset med de stora smällarna. De stora smällarna måste man göra något åt.
Bodil Carlsson
Eftersom många
Men är det inte så här?
Vad vi än föder upp - vilken däggdjursart som helst, inklusive vår egen - så kommer vi alltid att råka ut för något. Föder jag 100 barn, så kommer någon att födas med navelbråck, någon kanske kommer till världen med gomspalt, någon har ett medfött hjärtfel, någon annan föds med höftlederna dåligt anlagda och en platt ledkula som inte passar in i ledhålan. Någon har bukhålan hudlös. Någon kanske har ett ryggmärgsbråck. Ett par visar sig få epilepsi under uppväxtåren och några får förslitningar i knäna ganska unga.
Föder jag upp 100 däggdjursungar, så får jag väl vänta mig något åt samma håll. Det finns ett "bakgrundsbrus" av saker som har gått fel och de kan finnas med från början och vara svåra att missa - eller så kan de dyka upp senare i livet. Det är naturens gång. Det är smällar man får ta.
Det är väl klart att om jag föder upp renrasiga hundar, så råkar jag ut för samma sak - bakgrundsbruset. Det går inte att slippa ifrån. Men dessutom råkar jag ut för en sak till.
De flesta "rena" hundraser grundades på ett väldigt litet antal djur, som avlades med varandra för att "fixera typen" eller "standardisera" exteriören. Det gick ganska fort, med biologiska mått mätt. På den tiden hade folk ingen aning om att om man standardiserar det yttre, det som man kan se, så är kostnaden att man likriktar en massa osyubligt inne i cellerna - man dubblar genpar. Även vi utavlade människor bär runt på en 4 - 5 defekta gener per skalle. Djur som har inavlats på en liten basis i generationer har oftare dubblade defektgener. De får mycket, mycket oftare defekterna.
De får oftare autoimmuna sjukdomar. Eller minskande fertilitet. Eller urinsten. Eller koppartoxikos. Eller epilepsi. Eller CEA. Eller... tja, det blir en lång lista.
Det jag menar är enkelt. Vi kommer aldrig bort ifrån bakgrundsbruset. Det som vi själva och andra däggdjur springer på ibland, det kommer våra hundar också att springa på ibland - renrasiga eller totalblandade, det gör inget skillnad.
Det vi kan göra något åt är de rasanhopade topparna. Linda, om det föds en colliekull här med ett bukväggsbråck och en kull där med någon som visar sig ha epilepsi, om det är en kryptorchid här och två framtassartroser där - sånt är livet och om hundfolk inte antydde och viskade om det utan pratade öppet, så skulle alla ha mindre ågren!
Men man ska nog inte förväxla bakgrundsbruset med de stora smällarna. De stora smällarna måste man göra något åt.
Bodil Carlsson
Eftersom många
NYHETER
”Ideologisk dimma....redskap i händerna på skrupellösa....med mammon i blicken...”
”Inavlad familj... kliar, kliar, kliar varandra på ryggen... mina pengar är värda bättre...UT ALLIHOPA!”
Vad är nu detta – Collievänner som hånar och förföljer igen?
Nä. Två klipp ur stora dagstidningar där vanliga krönikörer rätt upp och ner säger vad de tycker om Melodifestivalen och gänget som står bakom den.
Vilka ord kända socialdemokrater offentligt använde om partiledarvalet vågar man väl inte tala om, ifall känsliga läsare tvärdör. Däremot ingen risk att Håkan Juholt låser in sig i sovrummet och aldrig mer kommer ut. Inte tror jag att Christer Björkman och Skara-Bert behöver någon som snyter dem heller. Vi har nog allihopa hört och sett konsumentjournalisterna skriva om små billiga saker som försöker verka stora och dyra men inte lyckas med det, för att inte tala om stora dyra saker som inte funkar bättre än vilken billighetsvariant som helst. Carl Bildt beskrevs ju alldeles nyss som en medelstor jycke som tror att han är stor. Etc, etc, etc. Det får de tåla, de omskrivna. Det hör till spelets regler.
Varför är det så väldigt annorlunda med spelreglerna i hundvärlden?
Nu har vi på Collievänner två gånger på kort tid fått frågan om vi verkligen måste hålla på med att säga vad vi tänker. Kan vi inte vara snälla och hålla tyst? Senast har vi skrivit lite om den där fingertoppskänslan, som många uppfödare av många raser säger att de går efter och som inga tester eller kunskaper kan fånga eller ersätta. Inte så att vi skulle förneka att fingertoppskänsla finns – vi skriver bara att det väl knappast kan vara den som har fått styra, när hundraser slåss med utbredda, långvariga problem som noshörningshud borde känna.
Då hånar vi! Rasen och uppfödarna. Vi förlöjligar och vi förföljer! Jasså?
Inte vet jag hur delar av hundvärlden har kunnat bli så ömskinnad att man inte får öppna munnen utan att några faller i gråt och låser in sig på sovrummet, men medan ni är där inne kan ni väl fundera på den här eventualiteten.
På årsmötet 2009 ställde sig myndiga uppfödare upp med frågan: ”Och var är nu alla dessa rädda collies? Vi har ju inte sett några!”
Några av oss andra hade det, så vi ställde oss upp. Andra satt tysta, däribland en uppfödare vars namn jag inte vet och inte hade skrivit ut även om jag hade vetat det. Men när årsmötet var avslutat och alla var på väg ut ur möteslokalen, gick en person bakom den här uppfödaren. Och hörde henne säga till sina meningsfränder att hon för sin del hade fött upp en kull där flera var så skraja att de knappt vågade gå utomhus.... men det tänkte ju inte hon berätta.
Personen som gick bakom henne och hennes gäng var en vanlig hundägare och vanlig medlem av rasklubben. Eventualiteten som kan vara bra att tänka lite på är den här.
En dag är den där vanliga medlemmen journalist. En dag är den vanliga hundägaren anställd på TV4. Eller på Konsumentverket. Den dagen, mina ömskinnade vänner, kommer ni att ha anledning att låsa in er någonstans och gråta.
Hela världen följer utvecklingen i Japan och det man hör är att när folket där mitt i kaoset inte litar på de officiella nyheterna, så skaffar de fram information från annat håll och jämför. Från en sådan livsfarlig plats som Libyen kommer nyheter både in och ut. Här sitter vi i vår trygga söndagsbekvämlighet och diskuterar om hur tillförlitliga uppgifter om EP och annat är, för det kanske mörkas. Tja, mörkat i hundhälsofrågor har folk gjort länge, i alla raser och överallt. Så tanken är inte alldeles omöjlig.
Men hur länge till tror ni att det går att fortsätta? Till den dag då det kommer en ny enkät, i bästa fall. Eller till den dagen då valpköparen är journalist på Expressen.
Nyheten numera är att nyheter sprids, vare sig man tycker om det eller inte. Tystnad är inget man kan beställa.
Längre.
Bodil Carlsson
”Inavlad familj... kliar, kliar, kliar varandra på ryggen... mina pengar är värda bättre...UT ALLIHOPA!”
Vad är nu detta – Collievänner som hånar och förföljer igen?
Nä. Två klipp ur stora dagstidningar där vanliga krönikörer rätt upp och ner säger vad de tycker om Melodifestivalen och gänget som står bakom den.
Vilka ord kända socialdemokrater offentligt använde om partiledarvalet vågar man väl inte tala om, ifall känsliga läsare tvärdör. Däremot ingen risk att Håkan Juholt låser in sig i sovrummet och aldrig mer kommer ut. Inte tror jag att Christer Björkman och Skara-Bert behöver någon som snyter dem heller. Vi har nog allihopa hört och sett konsumentjournalisterna skriva om små billiga saker som försöker verka stora och dyra men inte lyckas med det, för att inte tala om stora dyra saker som inte funkar bättre än vilken billighetsvariant som helst. Carl Bildt beskrevs ju alldeles nyss som en medelstor jycke som tror att han är stor. Etc, etc, etc. Det får de tåla, de omskrivna. Det hör till spelets regler.
Varför är det så väldigt annorlunda med spelreglerna i hundvärlden?
Nu har vi på Collievänner två gånger på kort tid fått frågan om vi verkligen måste hålla på med att säga vad vi tänker. Kan vi inte vara snälla och hålla tyst? Senast har vi skrivit lite om den där fingertoppskänslan, som många uppfödare av många raser säger att de går efter och som inga tester eller kunskaper kan fånga eller ersätta. Inte så att vi skulle förneka att fingertoppskänsla finns – vi skriver bara att det väl knappast kan vara den som har fått styra, när hundraser slåss med utbredda, långvariga problem som noshörningshud borde känna.
Då hånar vi! Rasen och uppfödarna. Vi förlöjligar och vi förföljer! Jasså?
Inte vet jag hur delar av hundvärlden har kunnat bli så ömskinnad att man inte får öppna munnen utan att några faller i gråt och låser in sig på sovrummet, men medan ni är där inne kan ni väl fundera på den här eventualiteten.
På årsmötet 2009 ställde sig myndiga uppfödare upp med frågan: ”Och var är nu alla dessa rädda collies? Vi har ju inte sett några!”
Några av oss andra hade det, så vi ställde oss upp. Andra satt tysta, däribland en uppfödare vars namn jag inte vet och inte hade skrivit ut även om jag hade vetat det. Men när årsmötet var avslutat och alla var på väg ut ur möteslokalen, gick en person bakom den här uppfödaren. Och hörde henne säga till sina meningsfränder att hon för sin del hade fött upp en kull där flera var så skraja att de knappt vågade gå utomhus.... men det tänkte ju inte hon berätta.
Personen som gick bakom henne och hennes gäng var en vanlig hundägare och vanlig medlem av rasklubben. Eventualiteten som kan vara bra att tänka lite på är den här.
En dag är den där vanliga medlemmen journalist. En dag är den vanliga hundägaren anställd på TV4. Eller på Konsumentverket. Den dagen, mina ömskinnade vänner, kommer ni att ha anledning att låsa in er någonstans och gråta.
Hela världen följer utvecklingen i Japan och det man hör är att när folket där mitt i kaoset inte litar på de officiella nyheterna, så skaffar de fram information från annat håll och jämför. Från en sådan livsfarlig plats som Libyen kommer nyheter både in och ut. Här sitter vi i vår trygga söndagsbekvämlighet och diskuterar om hur tillförlitliga uppgifter om EP och annat är, för det kanske mörkas. Tja, mörkat i hundhälsofrågor har folk gjort länge, i alla raser och överallt. Så tanken är inte alldeles omöjlig.
Men hur länge till tror ni att det går att fortsätta? Till den dag då det kommer en ny enkät, i bästa fall. Eller till den dagen då valpköparen är journalist på Expressen.
Nyheten numera är att nyheter sprids, vare sig man tycker om det eller inte. Tystnad är inget man kan beställa.
Längre.
Bodil Carlsson
lördag 12 mars 2011
SPÅRSTÄMPELN
Landskapet förändras, när nysnö faller i ett tunt skikt. Det är gott om skarpa spår nu. Lätt att se vad som har varit ute och rört på sig. Den som gick fram här i gryningen var t ex inte enhörning.
Taina och andra uppfödare! Jag som är ickeuppfödare har en fråga. Om vi tittar på CKCS och collie, som båda länge har haft var sitt stora problem med saker som är svåra att missa - de flesta uppmärksammar nog hundar som redan i unga dagar börjar bli andfådda och får svårt att hänga med, eller ihållande kliar sig i nacken och verkar ha ont, eller hundar som vägrar gå uppför trappan till sovrummet och skakar sig igenom varje älgjakt? - och om anlagen ändå har kunnat breda ut sig så som de har gjort:
vad är det som har lämnat sitt spår i raserna?
Är det avtrycket efter fingertoppar vi ser?
Eller är det något annat som har varit ute och rört på sig?
Bodil Carlsson
fredag 11 mars 2011
OCH HÄLSAN TIGER STILL?
Vem som helst med något att säga om hälsoproblem inom rasen som på något sätt åsidosätts eller tystas ner för att inre egenskaper får för mycket plats i diskussionen erbjuds utrymme för ett Gästskribentinlägg.
Finns sådana bekymmer, är det självklart viktigt att så många som möjligt av oss valpköpare får veta det. Välkommen in!
Bodil Carlsson
Finns sådana bekymmer, är det självklart viktigt att så många som möjligt av oss valpköpare får veta det. Välkommen in!
Bodil Carlsson
onsdag 9 mars 2011
TVÄRTOMENKÄTEN
Det finns ett RAS som är tvärtom mot colliens och en enkät, som är som ett negativ av vår.
En ägarenkät för några år sedan visade att valpköparna var mycket nöjda med sina hundars mentala egenskaper. Hela 94% sa att de var belåtna!
80% av hundarna i rasen beskrevs som glada och lekfulla, men ändå med bra förmåga att koppla av när det var läge för stillhet. Överlag var hundarna sociala – bara någon enstaka procent beskrevs som ”blyga” i kontakten med främmande.
63% uppfattades som sällan rädda, 4% som absolut orädda. Det blir alltså två tredjedelar! Bara 2% beskrevs ofta visa rädsla.
Mellan 1980 och 2001 gjorde 185 hundar av denna ickebruksras BoK-testet. 184 godkändes.
Den rasklubben säger kortfattat, att deras hundars goda mentalitet bör bevaras, gärna genom att man använder sig av MH. Men det är inte där rasklubben lägger krutet. Den ärftliga hjärtklaffsdegenerationen, som upp till 30% av deras hundar har vid fem års ålder och som blir ännu vanligare längre upp i åren, bekymrar. Syringomyelin bekymrar. TESTA ERA AVELSDJUR! säger den rasklubben till sina uppfödare. AVLA INTE PÅ DJUR MED SYMPTOM!
Hur i fridens namn kan två sådana sjukdomar få en sådan utbredning? Liten ursprunglig avelbas, när rasen rekonstruerades. Ovanpå den smala grunden kom en flaskhals under 50-talet, då ett fåtal framgångsrika utställningshanar användes i sådan omfattning att alla nu levande hundar av rasen är släkt med dem i högre eller mindre grad. Och så var den saken ordnad!
Känns det igen?
Cavalier King Charles är en charmerande liten ras, som dragit en riktig praktnit i lotteriet om nedärvda problemgener. Den står med två livshotande sjukdomar och dess chans att överleva är en rasklubb, som lägger korten på bordet. ”Det viktigaste är att hålla inaveln i schack samt undvika att avla på hundar med symptom”, säger rasklubben. Annars förvärrar ni problemet!
Vem som vill kan läsa. Det ligger på rasklubbens hemsida. Inget hålls hemligt. Inget är nedtonat. Sitter cavalieruppfödarna och ylar om att man inte ska prata så mycket om det där och inte stirra sig blind på hälsan, man måste ju tänka på mentaliteten också? Påstår de att hjärtklaffsförändringarna är valpköparnas fel?
Vår ras drog en annan nitlott. Finns ingen anledning att belasta magnetkamerorna med collieskallar, för syringomyeli är inte ett hot mot våra hundar. Vi behöver inte låta veterinärerna lyssna på colliehjärtklaffar eller ultraljuda dem, för det är inte våra hundar som har 90% drabbade när de är tio år. Tacknämligt nog leker de fortfarande glatt och promenerar länge med oss i den åldern!
Däremot har vi ett annat problem.
Om rasklubben för CKC spaniel idag beslöt sig för att deras uppfödare måste börja hårdsatsa på MH, så skulle jag tycka att den hade fått hjärnsläpp. Däremot har den verkligen anledning att fortsätta hjärtundersöka och göra MR och följa forskningen på den genetiska bakgrunden. Måtte de lyckas bevara sin ras!
Colliens rasklubb har anledning att prioritera MH och ta fram MH-baserade avelsvärden för vår ras. Håll den effektiva avelsbasen stor och undvik att avla på hundar med symptom, annars förvärras problemet – är vad vår rasklubb har sagt till uppfödarna hittills. Nu säger den snart något i stil med ”Använd hundar med en genetisk bakgrund som gör att problemet minskar!”
På väg hem från Lövudden ringde jag min gamla uppfödare och berättade. Hon sa:
- Äntligen! Efter alla dessa år!
Bodil Carlsson
En ägarenkät för några år sedan visade att valpköparna var mycket nöjda med sina hundars mentala egenskaper. Hela 94% sa att de var belåtna!
80% av hundarna i rasen beskrevs som glada och lekfulla, men ändå med bra förmåga att koppla av när det var läge för stillhet. Överlag var hundarna sociala – bara någon enstaka procent beskrevs som ”blyga” i kontakten med främmande.
63% uppfattades som sällan rädda, 4% som absolut orädda. Det blir alltså två tredjedelar! Bara 2% beskrevs ofta visa rädsla.
Mellan 1980 och 2001 gjorde 185 hundar av denna ickebruksras BoK-testet. 184 godkändes.
Den rasklubben säger kortfattat, att deras hundars goda mentalitet bör bevaras, gärna genom att man använder sig av MH. Men det är inte där rasklubben lägger krutet. Den ärftliga hjärtklaffsdegenerationen, som upp till 30% av deras hundar har vid fem års ålder och som blir ännu vanligare längre upp i åren, bekymrar. Syringomyelin bekymrar. TESTA ERA AVELSDJUR! säger den rasklubben till sina uppfödare. AVLA INTE PÅ DJUR MED SYMPTOM!
Hur i fridens namn kan två sådana sjukdomar få en sådan utbredning? Liten ursprunglig avelbas, när rasen rekonstruerades. Ovanpå den smala grunden kom en flaskhals under 50-talet, då ett fåtal framgångsrika utställningshanar användes i sådan omfattning att alla nu levande hundar av rasen är släkt med dem i högre eller mindre grad. Och så var den saken ordnad!
Känns det igen?
Cavalier King Charles är en charmerande liten ras, som dragit en riktig praktnit i lotteriet om nedärvda problemgener. Den står med två livshotande sjukdomar och dess chans att överleva är en rasklubb, som lägger korten på bordet. ”Det viktigaste är att hålla inaveln i schack samt undvika att avla på hundar med symptom”, säger rasklubben. Annars förvärrar ni problemet!
Vem som vill kan läsa. Det ligger på rasklubbens hemsida. Inget hålls hemligt. Inget är nedtonat. Sitter cavalieruppfödarna och ylar om att man inte ska prata så mycket om det där och inte stirra sig blind på hälsan, man måste ju tänka på mentaliteten också? Påstår de att hjärtklaffsförändringarna är valpköparnas fel?
Vår ras drog en annan nitlott. Finns ingen anledning att belasta magnetkamerorna med collieskallar, för syringomyeli är inte ett hot mot våra hundar. Vi behöver inte låta veterinärerna lyssna på colliehjärtklaffar eller ultraljuda dem, för det är inte våra hundar som har 90% drabbade när de är tio år. Tacknämligt nog leker de fortfarande glatt och promenerar länge med oss i den åldern!
Däremot har vi ett annat problem.
Om rasklubben för CKC spaniel idag beslöt sig för att deras uppfödare måste börja hårdsatsa på MH, så skulle jag tycka att den hade fått hjärnsläpp. Däremot har den verkligen anledning att fortsätta hjärtundersöka och göra MR och följa forskningen på den genetiska bakgrunden. Måtte de lyckas bevara sin ras!
Colliens rasklubb har anledning att prioritera MH och ta fram MH-baserade avelsvärden för vår ras. Håll den effektiva avelsbasen stor och undvik att avla på hundar med symptom, annars förvärras problemet – är vad vår rasklubb har sagt till uppfödarna hittills. Nu säger den snart något i stil med ”Använd hundar med en genetisk bakgrund som gör att problemet minskar!”
På väg hem från Lövudden ringde jag min gamla uppfödare och berättade. Hon sa:
- Äntligen! Efter alla dessa år!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)