... men vi släpade ner den senaste säcken viltfoder till brygghuset i kväll i den uppfrätta, trista snön. Och vad skymtar plötsligt i ficklampsljuset?
Håll ut! Det är baske mig kört för den här vintern - den vet bara inte om det än!
Bodil Carlsson
tisdag 8 mars 2011
INTE FÖR ATT DET HAR MED SAKEN ATT GÖRA...
... men vi släpade ner den senaste säcken viltfoder till brygghuset i kväll i den uppfrätta, trista snön. Och vad skymtar plötsligt i ficklampsljuset?
Håll ut! Det är baske mig kört för den här vintern - den vet bara inte om det än!
Bodil Carlsson
måndag 7 mars 2011
FINGERTOPPARNA I ÖRONEN?
Ni kommer att få höra det hundra gånger: Per Arvelius och Katja Grandinson stod på Lövudden och sa att miljön formar 75% av hunden. Arvet är bara en fjärdedel.
Men det gjorde de inte. De sa:
Skillnaderna mellan två hundars egenskaper orsakas i upp till 25% av deras arv och det är en HÖG siffra.
Om vi tittar på hundar, så ser vi att de är olika. Olika i utseende, olika i beteende. Allt det yttre som vi kan se kallas FENOTYPEN.
Varför är det fenotypiska, det som vi ser, olika?
Vad åstadkommer skillnaderna? Cirkeln här visar skillnaden mellan en stor hund och en liten. Eller mellan en skottfast hund och en skotträdd.
Systematisk variation kallas de skillnader, som vi begriper oss på och kan förutse. Vi ser att det finns ett mönster. Skillnaden i mankhöjd mellan hanhundar och tikar är systematisk variation. Det finns ett mönster i skillnaden. Man kan tänka sig, att en ras som pitbull oftare attraherar hårdföra personer med tuffa träningsmetoder, som kan vara skrämmande för hundar. Det skulle onekligen kunna kallas för systematisk variation. Men tror någon vettig människa att samma gäller collie? Vi kan nog glömma möjligheten att det är hundägarna som svarar för skillnaden mellan collies och andra raser.
Sedan finns det slumpmässig variation. Allt det där som vi inte kan förutse och inte korrigera för. Rena miljöeffekter, som vilken ägare och omgivning hundar hamnar i –en valp i kullen till en stillsam hemmasittare på landet och syskonet till en aktiv stadsmänniska? Rena slumpsaker, som inte kan korrigeras för – den där hunden som på väg hem från sitt MH faktiskt visar sig ha feber och därför började skaka under skotten. Det finns inget mönster i de här sakerna. Det händer lite hipp som happ och vem som helst. Trösten är, att det händer alla. Schäfrar kan också ha en och annan dålig dag på MH. Men de har inte bortemot hälften skotträdda i ägarnas skildringar.
Sedan har vi allt det som är ärftligt: GENOTYPEN. Det som hunden är konstruerad för att bli. Den ärftliga ritningen för den individen. Och om man då tittar på skillnader de fem psykiska grundegenskaperna som visar sig på ett MH, så ser man en arvbarhet på upp till 25%. En gång till – det är en hög siffra i de här sammanhangen!
Det var vad Per och Katja sa.
Vilka procent kan uppfödaren påverka?
Jag kan inte se hur hon skulle kunna göra mycket åt den systematiska variationen. Uppfödaren kan inte göra så mycket åt det slumpmässiga heller, utom att välja bort olämpliga köpare och försöka matcha rätt valp med rätt familj.
Men de kan sannerligen göra en hel del åt det ärftliga! Det är ju precis det som är uppfödarens jobb. Att skilja ut det ärftliga i det man ser och bygga på det som fungerar bra. Det är liksom därför man har uppfödare, inte sant?
Med collien är det så, att när
rasen sedan länge haft ett rykte för stor ljudkänslighet och golvrädsla
och
rasens genomsnittliga MH-resultat säger samma sak
och
väldigt många ägare i enkäten också säger samma sak
SÅ HAR MÅNGA AV RASENS UPFÖDARE INTE GJORT DET JOBBET.
Det finns ingen annan förklaring. De berömda fingertopparna måste ha suttit instoppade i öronen, om man har misslyckats med att höra vad så många har försökt berätta!
Man kan prata bäst man vill om hur rätt man alltid har haft om miljöns betydelse. Det skulle vara bättre, om man tog en titt på de 25% som uppfödarna har i sina händer och började göra göra något åt dem.
Bodil Carlsson
Men det gjorde de inte. De sa:
Skillnaderna mellan två hundars egenskaper orsakas i upp till 25% av deras arv och det är en HÖG siffra.
Om vi tittar på hundar, så ser vi att de är olika. Olika i utseende, olika i beteende. Allt det yttre som vi kan se kallas FENOTYPEN.
Varför är det fenotypiska, det som vi ser, olika?
Vad åstadkommer skillnaderna? Cirkeln här visar skillnaden mellan en stor hund och en liten. Eller mellan en skottfast hund och en skotträdd.
Systematisk variation kallas de skillnader, som vi begriper oss på och kan förutse. Vi ser att det finns ett mönster. Skillnaden i mankhöjd mellan hanhundar och tikar är systematisk variation. Det finns ett mönster i skillnaden. Man kan tänka sig, att en ras som pitbull oftare attraherar hårdföra personer med tuffa träningsmetoder, som kan vara skrämmande för hundar. Det skulle onekligen kunna kallas för systematisk variation. Men tror någon vettig människa att samma gäller collie? Vi kan nog glömma möjligheten att det är hundägarna som svarar för skillnaden mellan collies och andra raser.
Sedan finns det slumpmässig variation. Allt det där som vi inte kan förutse och inte korrigera för. Rena miljöeffekter, som vilken ägare och omgivning hundar hamnar i –en valp i kullen till en stillsam hemmasittare på landet och syskonet till en aktiv stadsmänniska? Rena slumpsaker, som inte kan korrigeras för – den där hunden som på väg hem från sitt MH faktiskt visar sig ha feber och därför började skaka under skotten. Det finns inget mönster i de här sakerna. Det händer lite hipp som happ och vem som helst. Trösten är, att det händer alla. Schäfrar kan också ha en och annan dålig dag på MH. Men de har inte bortemot hälften skotträdda i ägarnas skildringar.
Sedan har vi allt det som är ärftligt: GENOTYPEN. Det som hunden är konstruerad för att bli. Den ärftliga ritningen för den individen. Och om man då tittar på skillnader de fem psykiska grundegenskaperna som visar sig på ett MH, så ser man en arvbarhet på upp till 25%. En gång till – det är en hög siffra i de här sammanhangen!
Det var vad Per och Katja sa.
Vilka procent kan uppfödaren påverka?
Jag kan inte se hur hon skulle kunna göra mycket åt den systematiska variationen. Uppfödaren kan inte göra så mycket åt det slumpmässiga heller, utom att välja bort olämpliga köpare och försöka matcha rätt valp med rätt familj.
Men de kan sannerligen göra en hel del åt det ärftliga! Det är ju precis det som är uppfödarens jobb. Att skilja ut det ärftliga i det man ser och bygga på det som fungerar bra. Det är liksom därför man har uppfödare, inte sant?
Med collien är det så, att när
rasen sedan länge haft ett rykte för stor ljudkänslighet och golvrädsla
och
rasens genomsnittliga MH-resultat säger samma sak
och
väldigt många ägare i enkäten också säger samma sak
SÅ HAR MÅNGA AV RASENS UPFÖDARE INTE GJORT DET JOBBET.
Det finns ingen annan förklaring. De berömda fingertopparna måste ha suttit instoppade i öronen, om man har misslyckats med att höra vad så många har försökt berätta!
Man kan prata bäst man vill om hur rätt man alltid har haft om miljöns betydelse. Det skulle vara bättre, om man tog en titt på de 25% som uppfödarna har i sina händer och började göra göra något åt dem.
Bodil Carlsson
I VÄNTAN PÅ...
...dagens inlägg vidarebefordrar vi en direktlänk till en saklig sammanfattning av vad som sas på Lövudden-konferensen
Måndagsmorronen kallar på oss!
Tydligen kallar den på nätverksanslutningen också, för den har plötsligt behagat infinna sig till tjänstgöring igen efter en väldigt ledig söndag...
Inlägg kommer under dagen. Goda minnen från helgen lever kvar och det gör muskelvärk i diverse kroppsdelar också, men det var det värt!
Dogs make a life good.
Bodil Carlsson
lördag 5 mars 2011
FIKAPAUS
De här hästarna är sin familjs försörjning. De forslar timmer – när de inte kör turister eller används till slädturer för betalande nöjesåkare.
Killen som äger dem råkade ut för ett missöde för ett tag sedan. Nyfiken besökare ville se hur man använder hästar för timmertransport, hoppar ur sin bil och öppnar bakluckan. Ut forsar en vrålande schäfer.
Hästarna skenade. Killen släppte inte tömmarna, så han släpades med. Timmervagnen, med vinsch och allt en tomvikt på bortåt ett ton, studsade fram över den ojämna stubbabacken. Killen drogs in under vagnen. Ett av hjulen touchade ena tinningen, nästa hjul tryckte in ett par revben och han borde i sanningens namn ha varit död två gånger om, men klarade sig just för att terrängen var gropig och för att hjulen studsade.
Sen dess har hästarna varit rädda för vagnen och killen har undrat hur hästarna reagerar nästa gång en stor hund kommer.
Så idag åkte vi släde!
Tikarna åkte först, i stora åksläden med en rejäl sittlåda, och även om det var ovant och konstigt för hundar som sällan ens åker bil, så fick det gå an. Colliebusen skulle sitta ovanpå den plana lillsläden, som ser ut som en stor kälke, och det tyckte han inte alls om – han var jätterädd att halka av och hoppade ideligen ner. Så i stället sprang han fyra kilometer i djupsnö vid sidan av släden. Med bra avstånd till hästen, bra koll på medarna och jämnt tempo. Orädd så fort han kom av släden.
Sedan fikade alla, mitt i skogen på en plats där två timmervägar korsar varandra och ingen var rädd längre. Hästarna åt hö och accepterade hundarna, som inte jagade dem. Hundarna tiggde ekologiska ostmackor och hoppade gärna upp på slädarna, som visserligen var konstiga men inte otäcka.
Jag fattar inte att det finns folk som tror att rädsla handlar om kryss i rutor. Det handlar om användbarhet. Om ett bra liv.
Bodil Carlsson
NONE SO BLIND AGAIN...
….. AS THOSE WHO WON´T SEE!
Ingen är så blind som den som bara inte vill se. Gammalt engelskt ordspråk.
Det kom ett upprört mejl igår. Collieägare skrev: ”Har du sett vad XX säger om Arvelius på sin hemsida? Har han verkligen sagt det? Nu ringer jag honom och frågar!”
Nej, jag hade inte sett vad XX skriver. Då. Nu har jag sett. Och är det vad Per Arvelius sa på Lövudden?
Mja. Inte direkt.
På XX hemsida står följande. XX var med Lövudden och gillade vad hon hörde, för det stämde precis med vad hon alltid har tyckt.
XX hörde Per Arvelius och Katja Grandinson säga att 75% av det som mäts på ett MH bara är påverkan av miljön.
Det var inte riktigt vad resten av oss hörde. Men strunt samma just för ögonblicket, för
om colliens rädsla för höga ljud, för skott, och för golv/trappor/underlag – kommer inte fram på ett MH, men mycket tydligt i enkätsvaren från 1 766 hundägare - faktiskt till allra största delen beror på miljöfaktorer, så är den enda tänkbara anledningen att collieuppfödarna är väldigt mycket duktigare än uppfödare av andra raser på en enda sak:
att sälja valpar till folk som skrämmer sina hundar.
Bodil Carlsson
Ingen är så blind som den som bara inte vill se. Gammalt engelskt ordspråk.
Det kom ett upprört mejl igår. Collieägare skrev: ”Har du sett vad XX säger om Arvelius på sin hemsida? Har han verkligen sagt det? Nu ringer jag honom och frågar!”
Nej, jag hade inte sett vad XX skriver. Då. Nu har jag sett. Och är det vad Per Arvelius sa på Lövudden?
Mja. Inte direkt.
På XX hemsida står följande. XX var med Lövudden och gillade vad hon hörde, för det stämde precis med vad hon alltid har tyckt.
XX hörde Per Arvelius och Katja Grandinson säga att 75% av det som mäts på ett MH bara är påverkan av miljön.
Det var inte riktigt vad resten av oss hörde. Men strunt samma just för ögonblicket, för
om colliens rädsla för höga ljud, för skott, och för golv/trappor/underlag – kommer inte fram på ett MH, men mycket tydligt i enkätsvaren från 1 766 hundägare - faktiskt till allra största delen beror på miljöfaktorer, så är den enda tänkbara anledningen att collieuppfödarna är väldigt mycket duktigare än uppfödare av andra raser på en enda sak:
att sälja valpar till folk som skrämmer sina hundar.
Bodil Carlsson
onsdag 2 mars 2011
FÖRSLAG PÅ EN LÄSÖVNING TILL
Eftersom engelska Kennelklubbens ordförande nyss citerades på en annan, vida läst blogg i ett anförande om hunduppfödares konstnärliga frihet som han kanske mindre gärna vill påminnas om, tipsar vi gärna våra läsare om hur man kan ta reda på vad mr. Irving talar om numera.
Titta in på Dog World!
Förstasidan på KC-nära Dog World skriver den 24 februari om en konferens där 70 domare från de fyra rasgrupperna toy, utility, working and pastoral nyligen deltog och tillsammans med höga KC-funktionärer pratade om ändrade standardformuleringar och om vilken betydelse erfarna domare har för att förhindra att överdrifter och anatomiska avvikelser premieras eller accepteras i ringen. ”Uppfödare och domare måste ständigt vara noga med att undvika uppenbara fel och överdrifter, som kan inverka menligt på hälsa och välbefinnande”, etc etc. Sida vid sida med huvudnyheten finns ett foto på en vinnande bulldog plåtad rakt framifrån. I sammanhanget gör bilden ett litet egenartat intryck, för det ser nog ut som om KC har en del av det uppenbara kvar att ta ett snack om. Men hur som helst!
Det avslutande talet hölls av en professor Herrtage, som visade foton på hundar som hade problem med andning, hud eller ögon och med olika hältor. Efteråt sa en talesman för KC att det hade varit mycket värdefullt för domarna att få se hur genetiskt nedärvda problem ser ut i verkligheten. Och Ronnie Irving? Han talade om framstegen som KC gjort de senaste två åren, när det gäller hälsotester och genetik...
Och så slutar den där förstasidesartikeln från engelska Kennelklubben med de frustrerande orden: ”The Swedish experience – p 47”! Den kommer man ju inte in på med datorn, förstås.
Har mejlat Dog Worlds redaktion för att höra vad de skriver om den svenska erfarenheten av SDR.
Bodil carlsson
Titta in på Dog World!
Förstasidan på KC-nära Dog World skriver den 24 februari om en konferens där 70 domare från de fyra rasgrupperna toy, utility, working and pastoral nyligen deltog och tillsammans med höga KC-funktionärer pratade om ändrade standardformuleringar och om vilken betydelse erfarna domare har för att förhindra att överdrifter och anatomiska avvikelser premieras eller accepteras i ringen. ”Uppfödare och domare måste ständigt vara noga med att undvika uppenbara fel och överdrifter, som kan inverka menligt på hälsa och välbefinnande”, etc etc. Sida vid sida med huvudnyheten finns ett foto på en vinnande bulldog plåtad rakt framifrån. I sammanhanget gör bilden ett litet egenartat intryck, för det ser nog ut som om KC har en del av det uppenbara kvar att ta ett snack om. Men hur som helst!
Det avslutande talet hölls av en professor Herrtage, som visade foton på hundar som hade problem med andning, hud eller ögon och med olika hältor. Efteråt sa en talesman för KC att det hade varit mycket värdefullt för domarna att få se hur genetiskt nedärvda problem ser ut i verkligheten. Och Ronnie Irving? Han talade om framstegen som KC gjort de senaste två åren, när det gäller hälsotester och genetik...
Och så slutar den där förstasidesartikeln från engelska Kennelklubben med de frustrerande orden: ”The Swedish experience – p 47”! Den kommer man ju inte in på med datorn, förstås.
Har mejlat Dog Worlds redaktion för att höra vad de skriver om den svenska erfarenheten av SDR.
Bodil carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)