NONE SO BLIND

Ingen kan ju ha invändningar mot att Fan får höra rapporter från en kurs om hur man läser Bibeln. Men nog satt man i föreläsningssalen på Lövudden och gissade hur budskapet skulle komma att serveras till de som inte var med!

För min del tror jag att en punkt kommer att låta ungefär så här.

Om enkäten med 1 766 hundar i vardagen visar att

45% visar rädsla för höga ljud
och
28% har mycket stor rädsla för skott och skottliknande ljud

medan

15% har stor golvrädsla

så kan ni hoppa upp och sätta er på att det är den femtonprocentiga golvrädslan det kommer att fokuseras på.
”Varför har rasklubben inte infört ett test för detta???!!!”
För att rasklubben i åratal har haft fullt upp med att få det gäng uppfödare som inte deltog på Lövudden att acceptera att de ännu vanligare rädslorna överhuvudtaget existerar.


Nu var det så, att golvrädslan och hur man skulle kunna utforma ett tilläggstest för den diskuterades en hel del på Lövudden och jag skulle tro att rasklubben återkommer i den frågan. Tills vidare kanske man kunde lägga upp ett litet register över vad genetikerna inte sa?
Om ni undrar varför det alltid blir så här i hundvärlden hittar ni svaret i rubriken överst på projektorduken. Klicka på bilden så ser ni bättre!

Bodil Carlsson

DEN ANDRA FRÅGAN del 2)

935 collies är nästan två hela årskullar. Så många långhår hade Katja och Per både MH-spindlar och ägarbeskrivningar på. Hur matchade de varandra?

Jo – hundar som i MH-spindeln visadestörre socialitet tyckte ägarna så här om.
De visade mer intresse för obekanta människor, de var mindre osäkra inför främmande personer och de visade mindre aggressionsberedskap inför främmande personer. Ingen oviktig egenskap i omvärldens ögon. Dessutom var de i vardagen mindre miljörädda!

Hundar med nyfikenhet/orädsla på MH var likadana i vardagen.

Hundar med hög leklust på MH hade högre ”energi” i vardagen. Ännu tydligare var att de var mer intresserade av att leka med människor!

Hundar med mera jaktlust på MH hade lite större beredskap för att vilja jaga vilt. Men de hade också en tydligt större lust att leka med människor.


Så svaret på den andra frågan var – Ja, det som mäts på ett MH är viktiga vardagsegenskaper!
Sådant som ägarna känner igen och som är viktigt i vardagen särskilt för sällskapshundar.
Sådant som valpköpare vill veta!


Jodå, jag vet att några av er som läser det här påstår att leklystna hundar vill valpköparna inte alls ha. Valpköparna vill ha bekväma hundar. Valpköparna vill ha hundar som ligger på trappan och är dekorativa och inte är en massa omak. (Dessutom vet jag att några av er hjälper valpköparna på traven, om de inte själva har fattat vad de vill ha – genom att berätta att nyfikna och framåt collies egentligen är ena ohanterliga monster, som det är bäst att akta sig för.)
Det är väl klart att det finns en undergrupp bland alla valpköpare som helst vill ha hund med inbyggd fjärrkontroll för avstängning. Det finns folk som tycker det är obekvämt att resa sig från TV:n för att ta hand om ungarna också. Men om de nu absolut måste ha hund, varför ska de ha collie?


Bodil Carlsson

DEN ANDRA FRÅGAN del 1

Det är nog bra med beteenden på MH och kryss i rutor, men säger de något om hunden?
Fråga ägarna!

Det var vad Katja och Per gjorde sedan. De använde enkäten C-BARQ, ett batteri på cirka 100 frågor, som är utvecklat av beteendeforskare i USA och testat för verklighetsanknytning på många raser och många hundar genom åren.
3 600 brev med enkäten skickades ut till ägare av collies som var 10 år eller yngre. Man fick väldigt många svar! Normalt brukar så där 30% svara på enkäter – här var det 50% svarsfrekvens. Folk skickade brev och mejl och t o m videosnuttar för att berätta om sina hundar. En del var äldre än tio år, andra var korthår, men till sist stod man med 1 766 identifierade långhårscollies. 935 av dem, 53%, hade MH-spindlar som man kunde jämföra med svaren i enkäten.

Först kikade man översiktligt på vad ägarna sa om alla de 1 766 identifierade långhåren. Allmänt beskrevs de som lyhörda och uppmärksamma på sina familjer. Ägarna tyckte överlag också att deras collies var ”kvicklärda” - ljuvligt uttryck! Att de gärna lekte med sin familj, mindre ofta med främmande personer, men att de klart oftare än de flesta andra raser man tittat på var rädda för trappor. Ganska många var också rädda för plötsliga, höga ljud – bara drygt hälften (55% ) hade ingen sådan rädsla.
Av de 1 766 hade enligt ägarna hela 28% mycket stor rädsla för skott och fyrverkerier. 45% tyckte ägarna hade någon grad av golvrädsla och hela 15% mycket stor rädsla!
Det var den allmänna översikten. Så låter det alltså, när ägarna tillfrågas. Ställa sig upp på ett årsmöte någon mer gång och spydigt fråga var alla rädda collies finns, någon?


GP:s skämttecknare hade en vass sak publicerad i tidningen häromdagen. Två kostymnissar i ett kontorslandskap ser bekymrade ut. Den ene säger till den andre:
- Nu gäller det! Antingen börjar vi förbättra våra produkter eller så får vi anställa stjärnsäljare!
Ska vi dra till med en bra replik?
- Bara lugn, köpahund.se är svaret!


Bodil Carlsson

DEN FÖRSTA FRÅGAN

Per och Katja började jobbet med projektet Mentalt Sund Collie våren 2010. SKK, som har förstått att det finns ett växande intresse i samhället för hur hundar är beskaffade i huvudet och som dessutom förstått att collien har ett problem, satte till pengar ur sin forskningsfond. Rasklubben sköt till det som fattades, bl a genom insamlingar vid Collie-SM och kennelträffar och genom att enskilda medlemmar har sponsrat efter förmåga. Det har kommit ilskna frågor om "vart våra medlemspengar går” från folk som står utanför SCK men inte utanför SKK och svaret är väl rätt enkelt. Även genetiker behöver betala räkningar och det är sällan gratis att hyra in högt kvalificerad arbetskraft.

Som alla vet, har det varit väldigt mycket tyckande och väldigt delade meningar om värdet av MH och tillförlitligheten i MH-beskrivningarna. Herr A:s collie råkade ha en dålig dag, medan alla jyckar från fru B:s kennel tränas för MH-banan sedan nionde levnadsveckan och i vilket fall säger de löjliga kryssen i alla de löjliga rutorna inte ett dugg om hur hunden är i vardagen!
Så där har colliesnacket gått i åratal - lika länge som det har funnits allmänt tillgängliga spindlar att beskåda. Sista året har det dessutom sagts att om – bara om! - det nu skulle finnas någon ärftlig bakgrund till beteende, så är det så låga arvbarheter att det är rena dumheterna att satsa på sådant.
Så det var vad Per och Katja startade med att kolla upp. Det var den första frågan som måste besvaras. Finns det arvbarhet på MH-beskrivna beteenden?

Collie har faktiskt en stor andel hundar i varje årskull MH-beskrivna. Man vet vilka de är och därmed vilka deras släktingar är. Man vet hur varje hunds MH-spindel ser ut och man kan se hur släktens spindlar ser ut. Per och Katja jämförde. Man tittade på 2550 spindlar på långhårscollie mellan 1997 och 2009. Man såg att utfallen hängde ihop släktskapsvis på ett rätt tydligt sätt.
När man tittade på De Fem Stora – huvudegenskaperna, som dyker upp i de 33 olika kryssen i MH-protokollen – så såg arvbarheten i vår ras för de egenskaperna ut så här:

socialitet 25%
nyfikenhet/orädsla 23%
lekfullhet 26%
jaktlust 18%
aggressionsbenägenhet 15%


Det där är höga värden! Fullt i klass med arvbarheter för mjölkproduktion, äggproduktion, tillväxt och andra saker, som uppfödare av andra djurslag har satsat hårt på i aveln och lyckats mycket bra med. Faktum är att det bedrivs framgångsrikt avelsarbete bland våra lantbruksdjur för egenskaper med betydligt lägre arvbarheter. Som exempel kan nämnas att arvbarheten för juverinflammation hos mjölkkor är mellan 2 och 10%... och ingen mjölkbonde skulle komma på idén att strunta i den siffran!

Arvbarhetsvärdena för MH-egenskaperna är i själva verket så höga, att det i vår ras nästan, nästan är värt att titta bara på den enstaka hunden och bestämma avelsvärdet... men bara nästan. Inte fullt ut. Uppfödaren får en väldigt mycket säkrare uppfattning om vad en hund kommer att nedärva, om även släktingars MH-utfall vägs in. Och det bästa sättet att göra denna sammanvägning är med den så kallade BLUP-metoden, som är den Per och Katja använt sig av. Förutom att man där väger in information från ALLA släktingar till en hund, så justeras en hunds resultat även med hänsyn till olika så kallade miljöeffekter. Det betyder att man automatiskt väger in saker som vem som varit domare, vilket kön och vilken ålder hunden har, månad på året när testen skede och så vidare. Genom att på detta sätt korrigera för enskilda domares eller testbanors eventuella egenheter, väderförhållanden osv, renodlar man det man egentligen är intresserad av, nämligen vad hunden ”i sig själv” har för egenskaper.


OK... Nu visste man alltså att de egenskaper som mäts och beskrivs på MH har en påtaglig arvbarhet i collierasen. Men hur var det med den andra frågan? Med hunden i vardagen?
Säger MH-utfallet verkligen något om det vanliga livet?


Bodil Carlsson

CRASH COURSE II

All you ever wanted to know about arvbarhet in a 5- minutes read!


Arvbarhet svarar på frågan: Hur stor del av en egenskap som vi ser hos föräldrarna kommer att finnas hos avkomman?
Hur stor del av den egenskapen förklaras av de nedärvda generna och hur mycket beror på annat?
En uppfödare som har ett bra svar på den frågan vet också svaret på den här:
Hur lätt är det att förändra en egenskap genom val av föräldradjur och hur lång tid tar det?
Om arvbarheten är hög, går det fort. Är den låg, tar det längre tid.



Som alla förstår, behöver man först bli klar över vilken egenskap man tänker på. Tänker man på ”kroppsstorlek”, så får man bestämma sig för om man egentligen menar mankhöjden, kroppsvikten eller längden från nos till svanstipp.
Sedan måste den där egenskapen gå att mäta på ett sätt som stämmer och som alla kan bli överens om. Cm och kg är lätt att mäta och mäta om och så är det med de yttre, enkla egenskaperna. Sådana egenskaper som mjölkavkastning och fruktsamhet, som varken är enkla eller yttre, går ändå bra att ta fram en arvbarhet för. De är helt enkelt behändiga att räkna på. Antal kg mjölk per ko och antal spädgrisar per född kull!
Mentala egenskaper är inte lika lätta att skilja ut och inte lätta att mäta. Men nu är det gjort.

(För mera om arvbarhet, titta in på Collieinfo, Genetikskolan, serien om Arvbarhet!)

Bodil Carlsson

THE CRASH COURSE: BAKGRUNDEN

Katja Grandinson har förmågan att sammanfatta genetikens grundprinciper på 30 minuter och få det att verka enkelt. Det har inte jag! För fördjupning, titta gärna in på Collieinfos Genetikskolan, men i korthet sa Katja ungefär så här.

Varje hund har 39 par kromosomer, en från mamma och en från pappa. Varje kromosom är en samling av drygt 1 000 gener. Hunden har 30 000 gener och varenda gen är ett recept för ett protein som ingår i en viss del av hunden. Alla 30 000 proteinerna tillsammans bygger ihop en hund.
Men de gör det på olika sätt.

En del gener slår sig ihop och sjunger i kör. Ju fler gener för mankhöjd, desto högre hund. Additiv effekt kallas det och som alla uppfödare vet, så kommer mankhöjden i kullen efter en storvuxen och en liten hund att i snitt ligga mittemellan.
Andra gener sjunger solo. En enda dominant normalgen för MDR1 räcker för att hunden ska tåla normal dos av vissa mediciner. Bara med båda generna förändrade blir hunden överkänslig (se Collieinfo om MDR1-mutationen hos collie). En enda förändrad gen, den dominanta M, räcker för att göra en trefärgad hund blå, men dominanta M påverkar också gener på helt andra kromosomer som har med hörsel och syn att göra – därför är dubbelMM kopplat till dövhet och ögonfel. Epistasi kallas en sådan påverkan på andra gener.

Allt detta är enkla gensamspel. De är lätta att räkna ut och de handlar ofta om en enda, yttre egenskap som vi kan se med ögat och som inte påverkas särskilt mycket av hur hunden har det – storlek, pälsfärg, sådana saker. Den blå hunden är blå oavsett vilken sorts ägare den har, hur mycket motion den får och hur den tränas. Hälften av den hundens valpar blir blå, vem vi än parar den med. Det är inte lika enkelt med komplexa, inre egenskaper som temperament och beteende.
Vi kan allesammans se att vissa hundar är nyfiknare och mera framåt än andra. Det som är svårt är att veta vad som gör dem sådana – påverkan från tiken? Ägarens inflytande? Gener och i så fall hur många och vilka? Och hur mycket svarar generna för i det vi står och tittar på?

Så här ligger det till. Vi kommer aldrig att få reda på exakt vilka gener det handlar om eller hur många det rör sig om. Vi kommer aldrig att hitta dem.
Men vi KAN hitta hundarna som bär på generna och se efter hur de är släkt! Och när vi har gjort det med tillräckligt många hundar – då kan vi räkna ut hur stor betydelse som generna har i det vi står och tittar på, när vi ser den där nyfikna, glada hunden forsa fram och undersöka livet.
Den uträkningen är arvbarhet.


Bodil Carlsson

MÅNGA KANSKE REDAN VET...

… men för säkerhets skull.

Katja Grandinson är en chosefri liten tjej som inte showar på scen. Hon är också den bästa föreläsare jag har sett på en herrans massa år. När hon inte förklarar komplicerade saker på ett enkelt sätt är hon genetiker på SLU. Hon har sysslat med flera djurarter, bl a häst. Hennes specialintresse är genetik som handlar om hälsa och temperament.
Per Arvelius la ner en bra bit av 90-talet på att dressera tjänstehundar. Sedan har han jobbat med genetik på SLU. Han sysslar enbart med hund och var sakkunnig i utredningen Hund i rätta händer, som regering tillsatte 2002 för att få en bild av vad man redan då såg som ökande bekymmer med hundar i samhället. Han är inte tappad bakom en vagn, han heller, när det gäller att säga viktiga saker så att alla kan hänga med.

Ett läsarförslag är att vi klonar dem så att de räcker till för kommande efterfrågan. Rasklubben för Vit Herdehund deltog under deras föreläsning på lördagen och bakom kulisserna stampar redan andra klubbar i väntan på sin tur.
Alternativet är att spela in dem och skicka ut filmerna och det hoppas jag att någon gör nästa gång de ställer sig upp och redovisar projektet Mentalt Sund Collie!


Bodil Carlsson