UT I KYLAN?

Det fanns lite olika åsikter på Lövudden. En var att klubbens absolut viktigaste uppgift just nu måste vara att få tillbaka de uppfödare, som sagt upp sitt medlemsskap i rasklubben.
Det framgick inte vem det skulle vara viktigt för. Är Collieklubben ute i kylan? Sisådär sextio uppfödare har ställt sig utanför... och det är fler än de som nu finns på rasklubbens kennelregister. Måste ju vara illa för klubben?
Är det? De har stått utanför väldigt länge. Antingen genom att inte vara medlemmar, eller genom att vara den sortens medlemmar som vilken organisation som helst klarar sig utan, om den vill ha arbetsro. Varför rasklubben skulle lägga allt annat åt sidan och springa efter folk som de sista tio åren har lagt ner mycket krut på att klaga och sprida (eller lyssna på) rykten om klubben och berätta hur hemskt det är att vara medlem i den - när man inte har lagt energin på att försöka ta över den - är inte lätt att förstå.

Vem är ute i kylan? SCK som den går och står är en av SBK:s största rasklubbar. Faktiskt större än Schäferklubben, som har många, många fler reggade valpar varje år! Hur kan det komma sig?
Rasklubben för collie har helt enkelt flera vanliga hundägare som medlemmar. Så även om sextio uppfödare har sagt upp bekantskapen, är det cirka 940 betalande och röstande medlemmar kvar – inte så stor skillnad mot förut.
Reggsiffrorna ligger kvar på drygt 500 reggade valpar. Och även om det inte är lätt att sälja valpar av storvuxna raser nu, är det definitivt inte svårare för rasklubbens uppfödare än för de som ställt sig utanför, möjligen tvärtom. Och hur blir det framöver? Collieklubben börjar få ett riktigt gott rykte. Än så länge mest inom hundorganisationerna – men det man pratar om där, hörs med tiden ute på de vanliga lokalklubbarna också och folk som går i valptankar kan få en nygammal ras att tänka sig. Utanför klubbarna har valpköpare idag också andra möjligheter – helt andra än för bara tio år sedan – att jämföra uppfödares mål och ambitionsnivåer.


Min högst personliga åsikt är att ett tag framöver kan vissa f d medlemmar gärna stå kvar där de har ställt sig och fundera på framtiden. Jag vet att SCK:s styrelse inte håller med, men tror att en hel del andra medlemmar, både uppfödare och valpköpare, gör det.
Som en gammal uppfödare sa i helgen: ”Renrasaveln måste STÅ för något!” Nu börjar den äntligen göra det. Här kommer ett verktyg, som kan användas för att rätta till det som har varit ett stort och välkänt problem för vår ras. Då är det den saken som rasklubben måste satsa på. Inget annat.


(Forts följer)

Bodil Carlsson

LÖVUDDENKONFERENSEN

Lövuddens konferensanläggning utanför Västerås visade sig vara en mycket vacker men mycket kall plats. Tjockstammade, vindvridna träd längs mälarstranden; gnistrande vitt och blått överallt. Minus arton till tjugo. Folk som går på sjöisen med och utan hund.Hundar som forsar fram i snön. Murrester av ett gammalt kapell där den helige Ansgar med armarna mot himmelen lyser frid över ännu en colliekonferens.
Det har ju som alla vet inte alltid varit klockringning över god stämning och vänskapligt samarbete i hundvärlden. Collieklubben i landet är inte värre än ett antal andra. Men kanhända är just den här klubben äntligen på rätt väg! Konferensen på Lövudden i helgen var det bästa på länge. Var ska man börja?

Vi var rätt många, trots avstånd och vintervägar, och vi hade roligt. Stämningen var bra på det där sättet som det kan bli ibland när något äntligen börjar få lite flyt, när det går att se en väg framåt. Det vi lyssnade på var något som vi är först med bland rasklubbarna, men inte kommer att vara ensamma om. Andra har redan anmält intresse för det som var helgens huvudnummer. Folk sa Tänk om vi hade kunnat ha det här som en videokonferens så att lokalområdena hade kunnat sitta med och lyssna! och Tänk om vi hade haft det här inspelat och kunnat skicka ut på CD!

Första delen av projektet Mentalt Sund Collie är färdigt. MH-beskrivningar av ett stort antal långhårscollies har jämförts med ägarnas upplevelse av hur hundarna beter sig i vardagen och de överensstämmer bra. Om hundägaren uppfattar att hunden har vardagsproblem med kontakt eller ljudkänslighet eller skotträdsla, så ser det överlag likadant ut på MH. Det är första gången man har visat det så klart.

OCH det är första gången man har räknat ut släktskap mellan de ägarbeskrivna, MH-beskrivna hundarna och kunnat visa så hög arvbarhet för inre egenskaper.

OCH det är första gången någonsin som man då bestämmer sig för att gå vidare och lägga upp ett avelsindex, som i enkel sifferform visar avelsvärdet för en hund i dessa avseenden – inte bara baserat på hundens egna MH-utfall, utan på alla kända släktingars. Som någon sa, man räknar avelsvärdet – vad hunden kan tillföra i avel – inte bara på hur hunden själv ter sig, utan på hur hundens sammanlagda genetiska bild ter sig.

Collien är att gratulera till sin rasklubb. Klubben själv måste grattas för de genetiker man har kontaktat. Att på så kort tid ta oss alla elegant och smärtfritt igenom grundläggande genetiska tankesätt är enormt bra gjort. Vi fick rätt mycket annan intressant info den här helgen och Collievänner ska försöka få med mera om vad som hände, men tills vidare – tack , Katja Grandinson och Per Arvelius! Tack till rasklubbens styrelse för allt jobb ni lägger ner! Och tack alla som deltog och ställde frågor och diskuterade och gjorde det roligt att vara collienörd igen!


Bodil Carlsson

ALLA VANLIGA VALPKÖPARE

Det här är ett tjugo år gammalt foto på en flicka som drogs upp ur vattnet av en hund och på hunden, som drog upp henne.
Det var vår första collie. Hon såg ut som många hundar gjorde på den tiden, åt det ”pälslösa” hållet. Hon var precis en sådan familjeinriktad, barnvaktande, ansvarstagande hund som folk vill att en collie ska vara. Hon var dessutom den bästa spårare jag har sett – spårade gärna efter vilt och hade, om sanningen ska fram, inte mycket emot en lång repa på egen tass för att valla ihop rådjur, om tillfälle bjöds. Men hon skadade aldrig vilt och hon spårade mycket hellre efter människa.

Som lydnadshund var hon inte den vassaste kniven i hundlådan – kommandot SITT! i lugn ton hade noll effekt. Upprepat med höjt tonläge av tävlingsnervös matte resulterade det i en snygg liggning. Som agilityhund var hon om möjligt värre. Hon hade åsikten att om matte ville ta sig över A-hindret på det mest besvärliga tänkbara sättet – varsågod! Klättra över! Själv gick hon helt lugnt runt.

Hanhunden, som dök upp i familjen några månader senare, var tvärtom. Mycket päls, snabb i huvudet, mycket smidig, duktig på lydnad och ännu bättre på agility. Höll ihop och skyddade familjen gjorde även han och när båda var vuxna, hjälptes de åt. En natt låg jag och skakade i influensa och varje gång jag tittade upp såg i ljuset från gatlyktan utanför jag de två colliehuvudena lutade över mig. De satt upp och vaktade mig hela den natten. När jag blev piggare framemot morronen, la de sig ner och sov efter sitt långa jobb – men de gick inte ur rummet.

Ingen av dem såg ut som en utställningsvinnare. Ingen av dem var nöjd med lite – det var mycket kontakt, mycket aktivitet, mycket promenerande som gällde. Ingen av dem var en ”allroundhund för alla”.
Men båda två var – på var sitt sätt – en collie som man önskar varenda valpköpare.

Är en sådan ras värd att man tar lite jobb för dess inre?
You bet!
Så nu ger även jag mig av mot helgens konferens i Västerås. Alla vanliga valpköpare tillönskas i framtiden riktiga collies och en fortsatt bra rasklubb!


Bodil Carlsson

Väntans tider...

…är över. Tiken har nedkommit med en stycken vit, något krackelerad piphund i gummi som hon flyttar runt i hemmet. Denna piphund ligger orörd annars, men nu slog skendräktigheten till och då plockade hon försiktigt fram sin valp igen. Hanen får titta och lukta men det medför en viss oro. Katten har nu fått en något högre status och måste inte alltid schasas bort. Kanske beroende på sin valpstorlek?

Det är mycket oro och bekymmer över denna valp: Ska den ligga ensam i soffan, ska den bäras med mellan våningsplanen och (fast det vet jag inte om tiken tänker på) varför rör den sig inte?
Det märks dock tydligt att hon hela tiden tänker på den. När det är dags att gå ut så kollar hon först att den är kvar och sedan tycker hon det är ok att följa med ut. Väl inne igen går hon direkt till det ställe där valpen lämnades – och den är alltid kvar. Phu…

Det är både lustigt och nästan lite rörande att se denna omsorg om ett dött ting som upphöjts till ett levande väsen i tikens värld. Valpen ska pysslas om och tvättas lite med jämna mellanrum. Hon vet att den inte lever, det är jag övertygad om, men det finns en instinkt som är starkare än denna vetskap och den tar över.
Jag tror att hon adopterade denna piphund vid sin första skendräktighet och den är inte en leksak längre. Undrar om den någonsin varit det, krackeleringen beror nog på åldern. Den har inte utsatts för samma angrepp som Pipgrodan och Piphund nummer två, som ändå är av tyg. Piphund nummer ett innehar en särställning i tikens värld och måste behandlas därefter. Den har sina bästa dagar just nu.

Här nedan är bilden på den bedårande Piphund nummer ett. Vi måste nog dock konstatera ett faktum: Fader okänd. Eller är det den stilige samojedblandisen bortåt vägen?



Johan Nilsson

DET KAN GÅ FORT...

1996 skrev en vetenskaplig studie att rävens dvärgbandmask fanns i södra Belgien, i Luxemburg, Österrike, östra Tyskland, norra Polen och i centrala och östra Frankrike. Alperna har ju länge varit känt som infekterat område – en stor andel av skjutna rödrävar har burit på smittan. 2001 säger en annan rapport att dvärgbandmask hittats i Europa hos både vildsvin och tamsvin samt hos hundar. 2006 rapporteras att rödräv ökar i antal i Europa särskilt i städernas utkanter och 2008 från Belgien att upp till 25% av undersökta rödrävar är smittade och att dvärgbandmask verkar sprida sig norrut i landet. 2010 skriver en grupp att bland bidragande faktorer är ”the high population of stray dogs” i medelhavsländerna, dit man också tror att dvärgbandmasken håller på att spridas. Man påpekar att även om antalet smittade människor är väldigt lågt – mindre än 1 på 100 000 per år i smittade områden – så är dödligheten utan behandling så hög, och behandlingen för att rädda liv så lång och kostnadskrävande, att dvärgbandmasken måste anses som en betydande allmän hälsofara.
Så sent som för några dagar sedan – den 11 februari – publicerades en sammanfattande artikel av olika undersökningar som kommit fram till att Sverige, Norge och Finland faktiskt måste anses som fria från dvärgbandmask!

Och här är vi nu... Dvärgbandmask kontasterad på svenska fastlandet. SVA nerringt, som ni kunde se på nyheterna i kväll. Idag lägger man ut råd på sin hemsida. Om du bor i Uddevala-Färgelanda-Munkedal -Vänersborg och din hund har haft en chans att komma åt rävspillning – i princip rört sig ute i skog och mark – avmaska!

Se länk här: Hundar kan vara smittbärare av rävens dvärgbandmask

Men kom ihåg – den här parasiten är visserligen långtifrån rolig. Men den finns i stora delar av världen. T ex finns ett kraftigt nedsmittat i norra Japan, där man lagt ut rävmat betad med maskmedel och på det viset fått ner andelen smittbärande rävar i närheten av en stad. Dvärgbandmasken finns sedan länge i delar av Centraleuropa och inte dör folk där i mängder av masken! De dör i mängder av samma saker som vi gör här – alkohol, trafikolyckor, hjärtkärlsjukdom och cancer.

Den stora risken med dvärgbandmask är inte att vi ska få mängder av insjuknade. Den stora risken är att allmänhetens syn på hundar förändras. Tillsammans med ett antal nya hundangrepp på barn och joggare är väl hundburen dvärgbandmasksmitta i städerna precis vad som behövs för att få den traditionellt rätt vänliga och accepterande synen på hundar här hemma att svänga om mot fientlighet.

Bodil Carlsson

Källor: artiklar på PubMed

BRA INFO OM DVÄRGBANDMASK

Klicka här för att se länk till Smittskyddsinstitutet!


Bodil Carlsson

Gästskribentens inlägg: HISTORIEN UPPREPAS!

Att collierasen har problem med rädslor är inget nytt. Inget som kom som en överraskning med MH. Redan för 55 år sedan hade collien fått dåligt rykte bland allmänheten för att "Lassiefebern" hade förstört rasen mentalt.
I mitten på 50-talet föll rasens reg.siffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.
 Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.
 
I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så börjades det prata om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.
Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reg. 1500 valpar/år och den siffran lågt stabilt under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.
Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls, fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också.
Redan i slutet av 80-talet på en  domarkonferens höjdes röster för att rasens avelsmål måste ändras till förmån för bättre anatomi och rörelser. Detta från utställningsdomare. Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.
 
Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man struntar i det!!!
 
I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt att det finns ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna! Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.
 
I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit.
När jag första gången såg rasspindeln på collie fick jag en chock. Jag visste att rasen var dålig mentalt, men inte så dålig. Detta spreds snabbt. På varenda konferens där man diskuterade mentalitet visades colliens rasspindel upp som avskräckande exempel.
Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.
 
Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till varför en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man ville inte veta rasens problem som alla talade om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem, förutom de med bra MH/MT som är aggressiva, vilket det inte finns något som ens antyder att så skulle vara fallet. Tvärtom, det är nästan uteslutande rädsla som gör att collies visar aggressivt beteende.
 
När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten.
”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon  roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns. Det är rädsla som utlöser aggressivt beteende, dessutom  vet vi från humanmedicinen, även sjukdomar. Det finns ingen anledning att misstro att det även drabbar hundar.  
 
Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik.  Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag!  Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt. Den senaste siffran över hur många kullar som inte har valphänvisning är 59% hos långhåren, de allra flesta p.g.a. att inte de mycket låga kraven på mentalitet uppfylls. De enda krav för att få valphänvisning utifrån MH protokollet, är att det inte finns kryss i ruta 5 på kvarstående rädsla eller 4 eller 5 på skott. Det talar sitt tydliga språk att något måste göras.
Vid jämförelser med de andra bruksraserna, så finns det inte någon annan ras där man avlar på så stora rädslor som hos collien. Det är t.o.m. så att långhårscolliens genomsnitt är näst sämst av de c:a 70 raser där det finns en rasspindel.
 
MEN, det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.
 
Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet.  Tack till-  SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt.
/Lolo Hawkins