Klicka här för att se länk till Smittskyddsinstitutet!
Bodil Carlsson
måndag 14 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Gästskribentens inlägg: HISTORIEN UPPREPAS!
Att collierasen har problem med rädslor är inget nytt. Inget som kom som en överraskning med MH. Redan för 55 år sedan hade collien fått dåligt rykte bland allmänheten för att "Lassiefebern" hade förstört rasen mentalt.
I mitten på 50-talet föll rasens reg.siffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.
Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.
I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så börjades det prata om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.
Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reg. 1500 valpar/år och den siffran lågt stabilt under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.
Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls, fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också.
Redan i slutet av 80-talet på en domarkonferens höjdes röster för att rasens avelsmål måste ändras till förmån för bättre anatomi och rörelser. Detta från utställningsdomare. Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.
Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man struntar i det!!!
I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt att det finns ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna! Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.
I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit.
När jag första gången såg rasspindeln på collie fick jag en chock. Jag visste att rasen var dålig mentalt, men inte så dålig. Detta spreds snabbt. På varenda konferens där man diskuterade mentalitet visades colliens rasspindel upp som avskräckande exempel.
Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.
Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till varför en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man ville inte veta rasens problem som alla talade om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem, förutom de med bra MH/MT som är aggressiva, vilket det inte finns något som ens antyder att så skulle vara fallet. Tvärtom, det är nästan uteslutande rädsla som gör att collies visar aggressivt beteende.
När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten.
”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns. Det är rädsla som utlöser aggressivt beteende, dessutom vet vi från humanmedicinen, även sjukdomar. Det finns ingen anledning att misstro att det även drabbar hundar.
Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik. Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag! Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt. Den senaste siffran över hur många kullar som inte har valphänvisning är 59% hos långhåren, de allra flesta p.g.a. att inte de mycket låga kraven på mentalitet uppfylls. De enda krav för att få valphänvisning utifrån MH protokollet, är att det inte finns kryss i ruta 5 på kvarstående rädsla eller 4 eller 5 på skott. Det talar sitt tydliga språk att något måste göras.
Vid jämförelser med de andra bruksraserna, så finns det inte någon annan ras där man avlar på så stora rädslor som hos collien. Det är t.o.m. så att långhårscolliens genomsnitt är näst sämst av de c:a 70 raser där det finns en rasspindel.
MEN, det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.
Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet. Tack till- SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt.
/Lolo Hawkins
I mitten på 50-talet föll rasens reg.siffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.
Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.
I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så börjades det prata om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.
Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reg. 1500 valpar/år och den siffran lågt stabilt under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.
Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls, fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också.
Redan i slutet av 80-talet på en domarkonferens höjdes röster för att rasens avelsmål måste ändras till förmån för bättre anatomi och rörelser. Detta från utställningsdomare. Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.
Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man struntar i det!!!
I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt att det finns ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna! Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.
I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit.
När jag första gången såg rasspindeln på collie fick jag en chock. Jag visste att rasen var dålig mentalt, men inte så dålig. Detta spreds snabbt. På varenda konferens där man diskuterade mentalitet visades colliens rasspindel upp som avskräckande exempel.
Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.
Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till varför en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man ville inte veta rasens problem som alla talade om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem, förutom de med bra MH/MT som är aggressiva, vilket det inte finns något som ens antyder att så skulle vara fallet. Tvärtom, det är nästan uteslutande rädsla som gör att collies visar aggressivt beteende.
När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten.
”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns. Det är rädsla som utlöser aggressivt beteende, dessutom vet vi från humanmedicinen, även sjukdomar. Det finns ingen anledning att misstro att det även drabbar hundar.
Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik. Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag! Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt. Den senaste siffran över hur många kullar som inte har valphänvisning är 59% hos långhåren, de allra flesta p.g.a. att inte de mycket låga kraven på mentalitet uppfylls. De enda krav för att få valphänvisning utifrån MH protokollet, är att det inte finns kryss i ruta 5 på kvarstående rädsla eller 4 eller 5 på skott. Det talar sitt tydliga språk att något måste göras.
Vid jämförelser med de andra bruksraserna, så finns det inte någon annan ras där man avlar på så stora rädslor som hos collien. Det är t.o.m. så att långhårscolliens genomsnitt är näst sämst av de c:a 70 raser där det finns en rasspindel.
MEN, det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.
Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet. Tack till- SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt.
/Lolo Hawkins
Dvärgbandmask i Sverige!
SVA som regelbundet undersöker skjutna rödrävar har nu för första gången hittat vad de inte ville ha - dvärgbandmask i Sverige. Uddevallatrakten rör det sig om, hittills - smittkälla okänd. Seglande hundägande turister från kontinenten som gjort ett strandhugg under sommaren? Insmugglade hundar?
Klicka här
För mer info, gå in på SVA!
Bodil Carlsson
Klicka här
För mer info, gå in på SVA!
Bodil Carlsson
lördag 12 februari 2011
Varför just Collie?
Jag minns en gång för ganska många år sedan när jag och sambon var på ”lära-känna-stadiet” och pratade husdjur samt bläddrade i en hundbok. Min åsikt om hundar var då helt och hållet baserad på fysionomi – de skulle ha långa näsor annars var det fula hundar. Jag kan skratta något förläget åt det idag, för nu är det preskriberat. Då var det endast en estetisk syn på hundar som gällde. Vi kom i alla fall fram till att vi gillade långnäsor, modell större, bägge två. Afghan, Borzoi och Collie är tre exempel på raser vi verkligen gillade. Till utseendet.
Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.
Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.
Johan Nilsson
Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.
Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.
Johan Nilsson
fredag 11 februari 2011
.... OCH GLÄDJE!
Det här, kära läsare, suckar man inte över!
För er som inte har Hundsport - så här citeras SKK:s vd Ulf Uddman i en artikel nyutkomna HS:
"Under många år har colliens mentalitet varit en het potatis. Många hävdar att rasen blivit alltför vek, medan andra påstår att det försiktiga beteendet inte alls är något problem utan endast ett missförstått rastypiskt särdrag.
I våras beslutade SKK/CS att ge SCK 150 000:- i bidrag till ett projekt som avsåg att klarlägga rasens mentala status. Pengarna togs ur SKK:s forskningsfond och projektet skulle SCK göra tillsammans med SLU. Målet var att utifrån MH-data utveckla ett mentalindex för rasen för att man därefter skall kunna påverka aveln för mentala egenskaper i positiv riktning.
Nu har första delrapporten från projektet "Mentalt Sund Collie" presenterats och den visar att det finns en tydlig arvbarhet. - Det är intressanta uppgifter då man kan se så tydliga mönster. Ungefär som vid HD och AD. Det är enormt positivt för att det innebär att det faktiskt är ganska enkelt att göra något åt problemet, säger Ulf Uddman.
Nästa steg i projektet är att rasklubben tar en ordentlig diskussion om resultaten och förankrar dessa hos medlemmar och uppfödare. Därefter skall ett avelsindex tas fram, exempelvis kopplat till Avelsdata. På så vis blir det ett enkelt och användbart avelsinstrument."
Min skapare - en kennelklubb att vara stolt över! WELL DONE SKK!
Man skuttar i snöyran! Och det här tar vi gärna kommentarer om, så välkomna in!
Bodil Carlsson
SUCK...
På förekommen anledning och efter påstötningar från läsare:
Nej, Collievänner har inte anmält någon.
Ja, en anmälan till SKK:s Disciplinnämnd har gjorts – av undertecknad som enskild medlem i SKK.
Anmälan har ingenting med olika åsikter om collie att göra. Den tar inte heller upp ett antal kreativa skildringar av rasklubbens medlemmar, årsmöten och policy publicerade på en viss blogg sedan dagen efter årsmötet 2009. Var och en har rätten till sin åsikt, hur ogrundad den än är. Även fantasy har skydd av grundlagen.
Anmälan gäller osanna påståenden om en enskild uppfödare, en enskild hundägare med tillhörande hund samt vår rasklubbs statistikansvariga. Var och en av dem har pekats ut offentligt som skyldiga till saker som verkligen skulle varit nedsättande, om påståendena haft verklighetsbakgrund. Nu har de inte det - därav anmälan. Det finns ingen rätt att förtala.
Ärendet ligger hos DN i väntan på beslut. Ev nyfikna får vända sig dit för vidare upplysningar. Anledningen till att den anmälda personen väljer att dra upp saken undandrar sig min bedömning, men här kommer ingen vidare diskussion i ämnet att föras.
Bodil Carlsson
Nej, Collievänner har inte anmält någon.
Ja, en anmälan till SKK:s Disciplinnämnd har gjorts – av undertecknad som enskild medlem i SKK.
Anmälan har ingenting med olika åsikter om collie att göra. Den tar inte heller upp ett antal kreativa skildringar av rasklubbens medlemmar, årsmöten och policy publicerade på en viss blogg sedan dagen efter årsmötet 2009. Var och en har rätten till sin åsikt, hur ogrundad den än är. Även fantasy har skydd av grundlagen.
Anmälan gäller osanna påståenden om en enskild uppfödare, en enskild hundägare med tillhörande hund samt vår rasklubbs statistikansvariga. Var och en av dem har pekats ut offentligt som skyldiga till saker som verkligen skulle varit nedsättande, om påståendena haft verklighetsbakgrund. Nu har de inte det - därav anmälan. Det finns ingen rätt att förtala.
Ärendet ligger hos DN i väntan på beslut. Ev nyfikna får vända sig dit för vidare upplysningar. Anledningen till att den anmälda personen väljer att dra upp saken undandrar sig min bedömning, men här kommer ingen vidare diskussion i ämnet att föras.
Bodil Carlsson
onsdag 9 februari 2011
TULPANHUNDAR
Läsarna får ursäkta det klena skrivandet sista tiden. Allt tar sån tid. Fågel-, rådjurs- och stalkattsrestaurangerna kör med utökat respektive minskat öppethållande och med skiftande matsedlar alltefter temperatursvängningarna; en stelfotad häst sätts igång med vandringar i snöfria skogsslänter efter sex veckors halkuppehåll. Februari är som vanligt just skiftande. Dagsmejans droppar gnistrar medan de faller så tätt från björkgrenarna att de fyller luften med solljusreflexer. Nästa morron är grå. Vissa dagar och vissa platser håller den bistra skarsnön att gå på och då är livet okomplicerat en stund – man kan röra sig igen! Andra dagar och andra platser krasar man igenom upp till knähöjd och det är en kamp att dra upp foten ur djupet utan att lämna kängan kvar nere i snön, medan hundarna glor med hövligt medlidande. Vissa ställen vågar man släppa jyckar, på andra finns för många och för färska spår efter viltet som kämpar sig fram och det blir koppelpromenad. Tödagar medför golvskurning och rensning av gårdsplan och minsta lilla utflykt längs vägkanterna ger ett ansikte åt begreppet skitstövel.
Kort sagt är det senvinter. ICA svämmar över av billiga tulpaner.
I början av sextonhundratalet tog ekonomin i Holland sådan fart att landet var grannarnas avundsjuka. Fiske och kryddhandel gjorde några stormrika och en hel del andra rätt välbeställda, om man jämförde med andra länder. Det sägs att Holland på den tiden var fattigt folks idé om paradiset. Hmm... det låter bekant?
Hursomhelst älskade sultanen i Konstantinopel tulpaner så till den grad att han tyckte att ingen blomma var finare. Och ett sändebud från Holland kom tillbaka hem med en bunt tulpanlökar från sultanens kejserliga rabatter och stoppade dem i jorden och hans experimentträdgård blev ett utflyktsmål för rikt folk. De såg sultanens älsklingsblomma och bestämde sig för att de hade samma smak som sultanen. Snart blev tulpaner i trädgården ett tecken på status och pengar och efterfrågan på tulpanlökar steg.
Alla tulpaner var fina och exklusiva och dyra, de enfärgade också. Men allra finast och exklusivast och dyrast var de som bar på ett virus som gav spräcklig, ovanlig färg. Allt fler ville ha sådana i allt fler nya sorter. Sorterna gavs långa, associationsrika namn, Admiral de Något eller General de Någotannat, eller finast av fin: Semper Augustus. Alltid kejsare. Hmm... och låter det bekant igen?
Sen hände det som alla vet – under några få år steg priserna på de exklusiva statuslökarna med fantasinamn så till den grad att en enda lök av Semper Augustus blev värd detsamma som fyra årslöner för en hantverkare, eller som ett bra hus plus en vagn med två hästar. Fler och fler ville äga tulpaner och fler och fler ville förstås odla dem. Och då sprack bubblan! Det hade helt enkelt blivit alldeles för gott om lökar och varken fina namn eller andra marknadsföringsknep kunde hålla de exklusiva priserna uppe längre, även om man nogförsökte. köpatulpan.se, någon?
Det där var standardversionen av det som brukar kallas för den stora holländska tulpanbubblan. Marknaden sprack. Gudskelov finns tulpanerna kvar! Inte för att de är exklusiva, utan för att de är värdefulla på sätt som inte har med prestige att göra. Odlarna insåg det och fortsatte med att ta fram härdiga, lättskötta, vackra blommor som fyller en uppgift. Jag hoppas att det ska gå lika bra för de stamboksförda hundraserna.
Det är hundra år sedan en collie var värd lika mycket som ett hus på Manhattan, om den glänste i utställningsringen. Men det är fortfarande sant som en frivillig på ett irländskt rescue för dumpade hundar sa: ”Ingen har nånsin haft för mycket av en bra collie.”
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)