SVA som regelbundet undersöker skjutna rödrävar har nu för första gången hittat vad de inte ville ha - dvärgbandmask i Sverige. Uddevallatrakten rör det sig om, hittills - smittkälla okänd. Seglande hundägande turister från kontinenten som gjort ett strandhugg under sommaren? Insmugglade hundar?
Klicka här
För mer info, gå in på SVA!
Bodil Carlsson
söndag 13 februari 2011
lördag 12 februari 2011
Varför just Collie?
Jag minns en gång för ganska många år sedan när jag och sambon var på ”lära-känna-stadiet” och pratade husdjur samt bläddrade i en hundbok. Min åsikt om hundar var då helt och hållet baserad på fysionomi – de skulle ha långa näsor annars var det fula hundar. Jag kan skratta något förläget åt det idag, för nu är det preskriberat. Då var det endast en estetisk syn på hundar som gällde. Vi kom i alla fall fram till att vi gillade långnäsor, modell större, bägge två. Afghan, Borzoi och Collie är tre exempel på raser vi verkligen gillade. Till utseendet.
Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.
Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.
Johan Nilsson
Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.
Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.
Johan Nilsson
fredag 11 februari 2011
.... OCH GLÄDJE!
Det här, kära läsare, suckar man inte över!
För er som inte har Hundsport - så här citeras SKK:s vd Ulf Uddman i en artikel nyutkomna HS:
"Under många år har colliens mentalitet varit en het potatis. Många hävdar att rasen blivit alltför vek, medan andra påstår att det försiktiga beteendet inte alls är något problem utan endast ett missförstått rastypiskt särdrag.
I våras beslutade SKK/CS att ge SCK 150 000:- i bidrag till ett projekt som avsåg att klarlägga rasens mentala status. Pengarna togs ur SKK:s forskningsfond och projektet skulle SCK göra tillsammans med SLU. Målet var att utifrån MH-data utveckla ett mentalindex för rasen för att man därefter skall kunna påverka aveln för mentala egenskaper i positiv riktning.
Nu har första delrapporten från projektet "Mentalt Sund Collie" presenterats och den visar att det finns en tydlig arvbarhet. - Det är intressanta uppgifter då man kan se så tydliga mönster. Ungefär som vid HD och AD. Det är enormt positivt för att det innebär att det faktiskt är ganska enkelt att göra något åt problemet, säger Ulf Uddman.
Nästa steg i projektet är att rasklubben tar en ordentlig diskussion om resultaten och förankrar dessa hos medlemmar och uppfödare. Därefter skall ett avelsindex tas fram, exempelvis kopplat till Avelsdata. På så vis blir det ett enkelt och användbart avelsinstrument."
Min skapare - en kennelklubb att vara stolt över! WELL DONE SKK!
Man skuttar i snöyran! Och det här tar vi gärna kommentarer om, så välkomna in!
Bodil Carlsson
SUCK...
På förekommen anledning och efter påstötningar från läsare:
Nej, Collievänner har inte anmält någon.
Ja, en anmälan till SKK:s Disciplinnämnd har gjorts – av undertecknad som enskild medlem i SKK.
Anmälan har ingenting med olika åsikter om collie att göra. Den tar inte heller upp ett antal kreativa skildringar av rasklubbens medlemmar, årsmöten och policy publicerade på en viss blogg sedan dagen efter årsmötet 2009. Var och en har rätten till sin åsikt, hur ogrundad den än är. Även fantasy har skydd av grundlagen.
Anmälan gäller osanna påståenden om en enskild uppfödare, en enskild hundägare med tillhörande hund samt vår rasklubbs statistikansvariga. Var och en av dem har pekats ut offentligt som skyldiga till saker som verkligen skulle varit nedsättande, om påståendena haft verklighetsbakgrund. Nu har de inte det - därav anmälan. Det finns ingen rätt att förtala.
Ärendet ligger hos DN i väntan på beslut. Ev nyfikna får vända sig dit för vidare upplysningar. Anledningen till att den anmälda personen väljer att dra upp saken undandrar sig min bedömning, men här kommer ingen vidare diskussion i ämnet att föras.
Bodil Carlsson
Nej, Collievänner har inte anmält någon.
Ja, en anmälan till SKK:s Disciplinnämnd har gjorts – av undertecknad som enskild medlem i SKK.
Anmälan har ingenting med olika åsikter om collie att göra. Den tar inte heller upp ett antal kreativa skildringar av rasklubbens medlemmar, årsmöten och policy publicerade på en viss blogg sedan dagen efter årsmötet 2009. Var och en har rätten till sin åsikt, hur ogrundad den än är. Även fantasy har skydd av grundlagen.
Anmälan gäller osanna påståenden om en enskild uppfödare, en enskild hundägare med tillhörande hund samt vår rasklubbs statistikansvariga. Var och en av dem har pekats ut offentligt som skyldiga till saker som verkligen skulle varit nedsättande, om påståendena haft verklighetsbakgrund. Nu har de inte det - därav anmälan. Det finns ingen rätt att förtala.
Ärendet ligger hos DN i väntan på beslut. Ev nyfikna får vända sig dit för vidare upplysningar. Anledningen till att den anmälda personen väljer att dra upp saken undandrar sig min bedömning, men här kommer ingen vidare diskussion i ämnet att föras.
Bodil Carlsson
onsdag 9 februari 2011
TULPANHUNDAR
Läsarna får ursäkta det klena skrivandet sista tiden. Allt tar sån tid. Fågel-, rådjurs- och stalkattsrestaurangerna kör med utökat respektive minskat öppethållande och med skiftande matsedlar alltefter temperatursvängningarna; en stelfotad häst sätts igång med vandringar i snöfria skogsslänter efter sex veckors halkuppehåll. Februari är som vanligt just skiftande. Dagsmejans droppar gnistrar medan de faller så tätt från björkgrenarna att de fyller luften med solljusreflexer. Nästa morron är grå. Vissa dagar och vissa platser håller den bistra skarsnön att gå på och då är livet okomplicerat en stund – man kan röra sig igen! Andra dagar och andra platser krasar man igenom upp till knähöjd och det är en kamp att dra upp foten ur djupet utan att lämna kängan kvar nere i snön, medan hundarna glor med hövligt medlidande. Vissa ställen vågar man släppa jyckar, på andra finns för många och för färska spår efter viltet som kämpar sig fram och det blir koppelpromenad. Tödagar medför golvskurning och rensning av gårdsplan och minsta lilla utflykt längs vägkanterna ger ett ansikte åt begreppet skitstövel.
Kort sagt är det senvinter. ICA svämmar över av billiga tulpaner.
I början av sextonhundratalet tog ekonomin i Holland sådan fart att landet var grannarnas avundsjuka. Fiske och kryddhandel gjorde några stormrika och en hel del andra rätt välbeställda, om man jämförde med andra länder. Det sägs att Holland på den tiden var fattigt folks idé om paradiset. Hmm... det låter bekant?
Hursomhelst älskade sultanen i Konstantinopel tulpaner så till den grad att han tyckte att ingen blomma var finare. Och ett sändebud från Holland kom tillbaka hem med en bunt tulpanlökar från sultanens kejserliga rabatter och stoppade dem i jorden och hans experimentträdgård blev ett utflyktsmål för rikt folk. De såg sultanens älsklingsblomma och bestämde sig för att de hade samma smak som sultanen. Snart blev tulpaner i trädgården ett tecken på status och pengar och efterfrågan på tulpanlökar steg.
Alla tulpaner var fina och exklusiva och dyra, de enfärgade också. Men allra finast och exklusivast och dyrast var de som bar på ett virus som gav spräcklig, ovanlig färg. Allt fler ville ha sådana i allt fler nya sorter. Sorterna gavs långa, associationsrika namn, Admiral de Något eller General de Någotannat, eller finast av fin: Semper Augustus. Alltid kejsare. Hmm... och låter det bekant igen?
Sen hände det som alla vet – under några få år steg priserna på de exklusiva statuslökarna med fantasinamn så till den grad att en enda lök av Semper Augustus blev värd detsamma som fyra årslöner för en hantverkare, eller som ett bra hus plus en vagn med två hästar. Fler och fler ville äga tulpaner och fler och fler ville förstås odla dem. Och då sprack bubblan! Det hade helt enkelt blivit alldeles för gott om lökar och varken fina namn eller andra marknadsföringsknep kunde hålla de exklusiva priserna uppe längre, även om man nogförsökte. köpatulpan.se, någon?
Det där var standardversionen av det som brukar kallas för den stora holländska tulpanbubblan. Marknaden sprack. Gudskelov finns tulpanerna kvar! Inte för att de är exklusiva, utan för att de är värdefulla på sätt som inte har med prestige att göra. Odlarna insåg det och fortsatte med att ta fram härdiga, lättskötta, vackra blommor som fyller en uppgift. Jag hoppas att det ska gå lika bra för de stamboksförda hundraserna.
Det är hundra år sedan en collie var värd lika mycket som ett hus på Manhattan, om den glänste i utställningsringen. Men det är fortfarande sant som en frivillig på ett irländskt rescue för dumpade hundar sa: ”Ingen har nånsin haft för mycket av en bra collie.”
Bodil Carlsson
söndag 6 februari 2011
DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER!
Nytt inlägg från ny gästskribent:
Efter att ha följt colliediskussionerna är jag djupt konfunderad. Vad är det som inte stämmer?
Att colliefolket är uppdelat i två läger är helt klart. Men vad i jösse namn bråkas det om?
Alla verkar ju vilja äga/föda upp friska och orädda collies.
Det är helt uppenbart att ett läger inte tycker det finns många collies som mår dåligt och det andra lägret tycker att de finns och att det är ett stort bekymmer.
Det verkar också helt uppenbart att ett läger inte tror på att det finns ärftliga mentala egenskaper och att det andra tror att det finns ärftliga mentala egenskaper.
Ett läger tror att MH inte visar en hundras mentala status i stort och det andra lägret tror att så är fallet.
Jag undrar jag,,,, Kan det vara så att det här ena lägret vill ha en stor vacker hund som är ytterst stillsam. Den skall inte behöva motion och sysselsättning annat än i ytterst måttliga doser
Det är utmärkt om den är en introvert hund. Så länge den befinner sig på invanda platser och går den ”snitzlade vägen” verkar den ytligt må bra. Skulle den utsättas en påfrestning reagerar den inte utåt utan svarar med passivitet. Det syns helt enkelt inte hur rädd den är, om man inte tittar efter förstås. Och vem gör det?? Jo på MH tittar några och ser den rädda hundar som inte klarar att avreagera.
Man skall gärna kunna ha 10 stycken collies. De märks ju inte med sitt värdiga sätt……
Det är där skon klämmer. En glad, orädd, extrovert och aktiv hund kräver faktiskt lite av sitt liv. Den kräver ett innehållsrikt hundliv! Vilket då inte alls betyder att tävlande i olika former är allt som gäller.
Jag har aldrig hört en enda människa säga att aldrig mera skall ha collie för att de kände sig pressade att höftledsröntga och gå på MH med sin hund. Inte heller har jag hört en enda människa säga att de aldrig mera vill ha collie för att de var för glada och för vilda.
MEN, jag har alldeles för många gånger träffat människor som säger att de aldrig mer vill ha en collie för att de var så rädda och /eller hade så dålig mage.
Alldeles nyss träffade jag en familj som hade avlivat sin 3 ½ åriga collie p g a hundens rädsla och dåliga mage med ständiga blodiga diarréer. ”Aldrig mera collie” sa de. Inte heller hade deras uppfödare visat minsta intresse när de tog kontakt med denne angående sin collies problem.
Just det, hur var det nu igen? Alla vill föda upp och äga friska och orädda collies. Eller?
Det är något som inte stämmer!
Anonym
(identitet känd för Collievänner
Efter att ha följt colliediskussionerna är jag djupt konfunderad. Vad är det som inte stämmer?
Att colliefolket är uppdelat i två läger är helt klart. Men vad i jösse namn bråkas det om?
Alla verkar ju vilja äga/föda upp friska och orädda collies.
Det är helt uppenbart att ett läger inte tycker det finns många collies som mår dåligt och det andra lägret tycker att de finns och att det är ett stort bekymmer.
Det verkar också helt uppenbart att ett läger inte tror på att det finns ärftliga mentala egenskaper och att det andra tror att det finns ärftliga mentala egenskaper.
Ett läger tror att MH inte visar en hundras mentala status i stort och det andra lägret tror att så är fallet.
Jag undrar jag,,,, Kan det vara så att det här ena lägret vill ha en stor vacker hund som är ytterst stillsam. Den skall inte behöva motion och sysselsättning annat än i ytterst måttliga doser
Det är utmärkt om den är en introvert hund. Så länge den befinner sig på invanda platser och går den ”snitzlade vägen” verkar den ytligt må bra. Skulle den utsättas en påfrestning reagerar den inte utåt utan svarar med passivitet. Det syns helt enkelt inte hur rädd den är, om man inte tittar efter förstås. Och vem gör det?? Jo på MH tittar några och ser den rädda hundar som inte klarar att avreagera.
Man skall gärna kunna ha 10 stycken collies. De märks ju inte med sitt värdiga sätt……
Det är där skon klämmer. En glad, orädd, extrovert och aktiv hund kräver faktiskt lite av sitt liv. Den kräver ett innehållsrikt hundliv! Vilket då inte alls betyder att tävlande i olika former är allt som gäller.
Jag har aldrig hört en enda människa säga att aldrig mera skall ha collie för att de kände sig pressade att höftledsröntga och gå på MH med sin hund. Inte heller har jag hört en enda människa säga att de aldrig mera vill ha collie för att de var för glada och för vilda.
MEN, jag har alldeles för många gånger träffat människor som säger att de aldrig mer vill ha en collie för att de var så rädda och /eller hade så dålig mage.
Alldeles nyss träffade jag en familj som hade avlivat sin 3 ½ åriga collie p g a hundens rädsla och dåliga mage med ständiga blodiga diarréer. ”Aldrig mera collie” sa de. Inte heller hade deras uppfödare visat minsta intresse när de tog kontakt med denne angående sin collies problem.
Just det, hur var det nu igen? Alla vill föda upp och äga friska och orädda collies. Eller?
Det är något som inte stämmer!
Anonym
(identitet känd för Collievänner
tisdag 1 februari 2011
GÄSTSKRIBENTENS INLÄGG
Det här inlägget kommer från ännu en aktiv medlem i Cockerpoo Sverige. En del att fundera över!
Har renrasuppfödare monopol på att vara seriösa?
Har någon ö h t monopol på kunskap?
Varför väljer folk att ägna sig åt korsningsavel?
Varför väljer folk att köpa korsningsvalpar?
Vad vinner SKK på att stänga ute någon från en genetikkurs?
"Dom flesta i vår styrelse är ju f.d. renrasmänniskor (trot om du vill men jag har själv gått från renras till cockerpoo, har haft belgare i många år, tävlade lite både i lydnad och utställning, hanen jag hade var Korad och användes i avel.)
Vi försöker så klart vara seriösa, även om det är väldigt svårt att få folk att förstå att vi har en strävan efter friska sunda hundar trots att det är en TYP och trots att vi inte har någon strävan efter att få det till en RAS i den bemärkelsen som FCI och SKK eftersträvar.
Att stänga stamböcker och minska avelsutbudet för att en individ har fel färg, fel pälsstruktur, för stor, för liten gagnar inte TYPEN på sikt.
Sist jag var o ögonlyste min 7-åriga tik (som jag ögonlyser fast hon inte ska gå i avel nåt mer) så sa till och med min veterinär att det är bra att vi inte strävar efter att få den godkänd,för som hon sa så mådde både BC och JRT bättre innan utställningar kom in i bilden och man skulle följa en rasstandard.........
Den typiska valpköparen hos oss är familjer mellan 40-60 år, jag skulle gissa på att 75% har haft hund innan men som dom i många fall fått ta bort för tidigt. Många har träffat några cockerpooer och blivit förälskade. Men att tro att dom flesta impulsköper stämmer inte, vi har ju en otrolig efterfrågan och jag får säkert 10 mail o telefonsamtal i veckan från folk som letar valp. Dom får vara beredda att köa för efterfrågan är mycket större än tillgången. (Själv köade jag 5 månader innan jag köpte min första cockerpootik.)
Inte bara bra att så många vill ha cockerpoo, tyvär drar det till sig många oseriösa uppfödare som rider på att det är en populär mix. Men det är ju samma problem som i renrasaveln.
Redan där så sållar det agnarna från vetet, är man beredd att vänta och inte köper första bästa blandis på blocket så är det oftast seriösa köpare.
Dom flesta vill ha en familjemedlem som kan hänga med på det mesta, inte ha galen jaktinstinkt men heller inte vara vara en soffpotatis. Jag försöker alltid informera köpare atthar man ambitioner att ställa ut sin hund eller tävla på elitnivå så ska man köpa renras. Vill man ha en familjemedlem, kanske köra viltspår, agility lite lydnad så passar den utmärkt.
Men att som oss försöka vara seriösa är inte helt lätt, t.e.x så anmälde jag och en annan cockerpoouppfödare oss till genetik-kursen som är ett samarbete mellan vuxenskolan och SKK. Det stod inget om medlemsskap i SKK utan anmälan gjordes till vuxenskolan........som gör reklam för att vara religöst och politiskt obundna (!) Nåväl andra kursomgången stormade en människa in från SKK´s stockholmsavdelning in som själv födde upp mopsar och skällde ut oss två efter noter, vi visade upp kursutbudet där det INTE stod något om medlemsskap och jag kunde inte låta bli att fråga om dom var ett politiskt parti eller en religion........t.o.m dom andra kursdeltagarna skakade på huvudet åt hennes framfart.
Nåväl hon deklarerade att eftersom vi betalt så var dom tvungna att låta oss gå klart men något diplom skulle vi inte få..........men dom får deltagarbidrag från vuxenskolan.....
Nåja det kunde vi överleva ;-) Vi gick klart kursen och ingen mobbing från vare sig kursledaren som var väldigt duktig inom genetiken eller från dom andra renrasuppfödarna.
Månaden efter så kunde vi läsa på SKK´s centralstyrelses mötesprotokoll "att på förekommen anledning" så måste man numera vara medlem i SKK om man vill anmäla sig till vuxenskolans hundkurser......
Det var bara en liten parentes, vi kommer så småningom att ordna egna kurser och utbildningsdagar, självklart så vill inte SKK ha med oss, vi följer ju faktiskt inte deras regler men ett trevligare bemötande och en diskusion hade nog SKK tjänat mer på än som nu en mobbing och utskällning.
Wilma"
(signaturens identitet känd för Collievänner)
Har renrasuppfödare monopol på att vara seriösa?
Har någon ö h t monopol på kunskap?
Varför väljer folk att ägna sig åt korsningsavel?
Varför väljer folk att köpa korsningsvalpar?
Vad vinner SKK på att stänga ute någon från en genetikkurs?
"Dom flesta i vår styrelse är ju f.d. renrasmänniskor (trot om du vill men jag har själv gått från renras till cockerpoo, har haft belgare i många år, tävlade lite både i lydnad och utställning, hanen jag hade var Korad och användes i avel.)
Vi försöker så klart vara seriösa, även om det är väldigt svårt att få folk att förstå att vi har en strävan efter friska sunda hundar trots att det är en TYP och trots att vi inte har någon strävan efter att få det till en RAS i den bemärkelsen som FCI och SKK eftersträvar.
Att stänga stamböcker och minska avelsutbudet för att en individ har fel färg, fel pälsstruktur, för stor, för liten gagnar inte TYPEN på sikt.
Sist jag var o ögonlyste min 7-åriga tik (som jag ögonlyser fast hon inte ska gå i avel nåt mer) så sa till och med min veterinär att det är bra att vi inte strävar efter att få den godkänd,för som hon sa så mådde både BC och JRT bättre innan utställningar kom in i bilden och man skulle följa en rasstandard.........
Den typiska valpköparen hos oss är familjer mellan 40-60 år, jag skulle gissa på att 75% har haft hund innan men som dom i många fall fått ta bort för tidigt. Många har träffat några cockerpooer och blivit förälskade. Men att tro att dom flesta impulsköper stämmer inte, vi har ju en otrolig efterfrågan och jag får säkert 10 mail o telefonsamtal i veckan från folk som letar valp. Dom får vara beredda att köa för efterfrågan är mycket större än tillgången. (Själv köade jag 5 månader innan jag köpte min första cockerpootik.)
Inte bara bra att så många vill ha cockerpoo, tyvär drar det till sig många oseriösa uppfödare som rider på att det är en populär mix. Men det är ju samma problem som i renrasaveln.
Redan där så sållar det agnarna från vetet, är man beredd att vänta och inte köper första bästa blandis på blocket så är det oftast seriösa köpare.
Dom flesta vill ha en familjemedlem som kan hänga med på det mesta, inte ha galen jaktinstinkt men heller inte vara vara en soffpotatis. Jag försöker alltid informera köpare atthar man ambitioner att ställa ut sin hund eller tävla på elitnivå så ska man köpa renras. Vill man ha en familjemedlem, kanske köra viltspår, agility lite lydnad så passar den utmärkt.
Men att som oss försöka vara seriösa är inte helt lätt, t.e.x så anmälde jag och en annan cockerpoouppfödare oss till genetik-kursen som är ett samarbete mellan vuxenskolan och SKK. Det stod inget om medlemsskap i SKK utan anmälan gjordes till vuxenskolan........som gör reklam för att vara religöst och politiskt obundna (!) Nåväl andra kursomgången stormade en människa in från SKK´s stockholmsavdelning in som själv födde upp mopsar och skällde ut oss två efter noter, vi visade upp kursutbudet där det INTE stod något om medlemsskap och jag kunde inte låta bli att fråga om dom var ett politiskt parti eller en religion........t.o.m dom andra kursdeltagarna skakade på huvudet åt hennes framfart.
Nåväl hon deklarerade att eftersom vi betalt så var dom tvungna att låta oss gå klart men något diplom skulle vi inte få..........men dom får deltagarbidrag från vuxenskolan.....
Nåja det kunde vi överleva ;-) Vi gick klart kursen och ingen mobbing från vare sig kursledaren som var väldigt duktig inom genetiken eller från dom andra renrasuppfödarna.
Månaden efter så kunde vi läsa på SKK´s centralstyrelses mötesprotokoll "att på förekommen anledning" så måste man numera vara medlem i SKK om man vill anmäla sig till vuxenskolans hundkurser......
Det var bara en liten parentes, vi kommer så småningom att ordna egna kurser och utbildningsdagar, självklart så vill inte SKK ha med oss, vi följer ju faktiskt inte deras regler men ett trevligare bemötande och en diskusion hade nog SKK tjänat mer på än som nu en mobbing och utskällning.
Wilma"
(signaturens identitet känd för Collievänner)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)