OM VALPKÖPAREN OCH KRAVEN
Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.
Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.
Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!
Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.
Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?
Forts följer!
Bodil Carlsson
söndag 23 januari 2011
måndag 17 januari 2011
Gästskribenten har ordet
Nu känns det som om några tappat greppet! Och börjat blanda ihop äpplen och päron med bananer..
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
lördag 15 januari 2011
IBLAND...
...tar jag mig för pannan och undrar om jag ska skrika rätt ut, och då pratar vi ett regelrätt primalskri, eller bara vara samlad, lugn och sådär överseende svensk. Jag kan säga att på sistone har primalskriet legat snubblande nära:
T ex för att en colliedomare tycks hota med att inte hitta hundar kvalificerade för certifikat i Sverige - om nu rasklubben skulle få bifall för sitt förslag att endast dela ut cert till hundar som inte är gravt skottberörda.
Men vad är detta för trams? Fånerier stöter man på lite nu och då, men det här var nog det mest fåniga försök till utpressning jag har sett hittills i hundvärlden. Låt gå för att jag är ganska ny i branschen, men ändå...
Det är väl självklart att man inte avlar på gravt skottberörda hundar? Och om man gör det, då ska man inte hålla på med avel - för då har man missat poängen.
Jag är snart utless på att hundar överhuvudtaget ska utseendebedömas. Varför? Det enda som är intressant för valpköparen är att hunden är frisk i kroppen och i knoppen. Om den har mer päls, mindre päls, större eller mindre öron i olika tippvinklar är ju fullkomligt ointressant. Det är något som kostymfanatikerna har gjort till en religion i sin värld och försöker sprida vidare till varje ny valpköpare de tror sig kunna frälsa. Utan att bry sig om mentaliteten och därmed hur köparens liv med hunden kommer att gestalta sig. Det är fräckt - minst sagt!
Hunden ska vara skapt som en fysiskt och psykiskt fungerande hund! Vi måste återinföra respekten för hunden och dess välmående. Ingen utseendedetalj får vara viktigare än hundens fysiska och psykiska hälsa.
Primalskriet närmar sig också när jag inser vilka friheter uppfödare tagit sig under många, många decennier. Och vilket lidande detta har inneburit för ett oräkneligt antal hundar. Och fortfarande innebär.
Jag har inget emot hundutställningar som ett nöje men låt inte de tilldelade titlarna styra vilka hundar som är bra avelsdjur, för i dagsläget säger titlarna ingenting om det...
Och, ja - definitivt ska det krävas att avelsdjur inte är gravt skottberörda.
Johan Nilsson
T ex för att en colliedomare tycks hota med att inte hitta hundar kvalificerade för certifikat i Sverige - om nu rasklubben skulle få bifall för sitt förslag att endast dela ut cert till hundar som inte är gravt skottberörda.
Men vad är detta för trams? Fånerier stöter man på lite nu och då, men det här var nog det mest fåniga försök till utpressning jag har sett hittills i hundvärlden. Låt gå för att jag är ganska ny i branschen, men ändå...
Det är väl självklart att man inte avlar på gravt skottberörda hundar? Och om man gör det, då ska man inte hålla på med avel - för då har man missat poängen.
Jag är snart utless på att hundar överhuvudtaget ska utseendebedömas. Varför? Det enda som är intressant för valpköparen är att hunden är frisk i kroppen och i knoppen. Om den har mer päls, mindre päls, större eller mindre öron i olika tippvinklar är ju fullkomligt ointressant. Det är något som kostymfanatikerna har gjort till en religion i sin värld och försöker sprida vidare till varje ny valpköpare de tror sig kunna frälsa. Utan att bry sig om mentaliteten och därmed hur köparens liv med hunden kommer att gestalta sig. Det är fräckt - minst sagt!
Hunden ska vara skapt som en fysiskt och psykiskt fungerande hund! Vi måste återinföra respekten för hunden och dess välmående. Ingen utseendedetalj får vara viktigare än hundens fysiska och psykiska hälsa.
Primalskriet närmar sig också när jag inser vilka friheter uppfödare tagit sig under många, många decennier. Och vilket lidande detta har inneburit för ett oräkneligt antal hundar. Och fortfarande innebär.
Jag har inget emot hundutställningar som ett nöje men låt inte de tilldelade titlarna styra vilka hundar som är bra avelsdjur, för i dagsläget säger titlarna ingenting om det...
Och, ja - definitivt ska det krävas att avelsdjur inte är gravt skottberörda.
Johan Nilsson
fredag 14 januari 2011
STATISTIK SOM DET PASSAR!
Ett par f d Brukshunden-journalister, lästa av en hel del folk, gläds åt att SBK-raserna är i fritt fall... Följden av oklokt insisterande på röntgade höftleder, mentalitetsbeskrivningar och annat trams, förstår man.
Det är lätt att tolka statistik som det passar. Särskilt om man inte har alla siffror rätt.
Ja, schäfer minskade med nästan 14% mellan 2009 och 2010. Men syskonrasen vit herdehund, samma ras fram till 1937, ökade med nästan 19%.
Alla de belgiska vallhundsvarianterna minskade rejält. Men australian shepherd ökade med nästan 20% och australian working kelpie med över 50%.
Och hur gick det för den arma collien, då? Rasen vars klubb håller på att ta kål på den med alla sina otäcka krav?
Tja, de storväxta brukshundsraserna av traditionellt snitt minskar som sagt överlag - schäfer, boxer, rottis och dobermann.
Minus 13,9% för schäfern. Minus 26 för boxer. Minus 16 för rottweilern. Minus 31% för dobermann.
Och collien?
Korthårig collie låg på 77 registreringar 2009. 86 st, alltså nio hundar fler,reggades 2010. Noga räknat en ökning på sådär 11%, men antalet är litet. I stort sett är det förstås samma siffra.
Långhårscollien hade 523 registreringar 2009. Och 2010 hade den 511. Det är tolv st hundar färre.
Noga räknat en minskning med 3% för LH-collien. Men i stort sett samma siffra, inte sant?
Sammanfattningsvis:
Rasens ena hårlag ökar med nio jyckar och det andra hårlaget minskar med tolv jyckar och hur man kan få detta till ett fritt fall orsakat av krav på uppfödarna övergår mitt förstånd.
Något är i fritt fall här, men inte är det reggsiffrorna för vår ras. Däremot skulle det vara intressant att sansat diskutera vad reggsiffrorna för SBK-raserna står för och hur man ska se på dem. Ska man verkligen beklaga att inte lika många köper rottweiler? Kan det ha funnits fler rottisköpare än lämpliga rottisägare? Är det bara nyhetens behag som gör att vit herdehund ökar, medan schäfern minskar? Eller är det något annat?
Ökar de småvuxna hundarnas andel därför att färre människor har råd att ha stor hund? Eller för att fler människor har fattat hur mycket mera fysiskt jobb och träning en stor hund måste ha?
Vad tror vi?
Bodil Carlsson
Det är lätt att tolka statistik som det passar. Särskilt om man inte har alla siffror rätt.
Ja, schäfer minskade med nästan 14% mellan 2009 och 2010. Men syskonrasen vit herdehund, samma ras fram till 1937, ökade med nästan 19%.
Alla de belgiska vallhundsvarianterna minskade rejält. Men australian shepherd ökade med nästan 20% och australian working kelpie med över 50%.
Och hur gick det för den arma collien, då? Rasen vars klubb håller på att ta kål på den med alla sina otäcka krav?
Tja, de storväxta brukshundsraserna av traditionellt snitt minskar som sagt överlag - schäfer, boxer, rottis och dobermann.
Minus 13,9% för schäfern. Minus 26 för boxer. Minus 16 för rottweilern. Minus 31% för dobermann.
Och collien?
Korthårig collie låg på 77 registreringar 2009. 86 st, alltså nio hundar fler,reggades 2010. Noga räknat en ökning på sådär 11%, men antalet är litet. I stort sett är det förstås samma siffra.
Långhårscollien hade 523 registreringar 2009. Och 2010 hade den 511. Det är tolv st hundar färre.
Noga räknat en minskning med 3% för LH-collien. Men i stort sett samma siffra, inte sant?
Sammanfattningsvis:
Rasens ena hårlag ökar med nio jyckar och det andra hårlaget minskar med tolv jyckar och hur man kan få detta till ett fritt fall orsakat av krav på uppfödarna övergår mitt förstånd.
Något är i fritt fall här, men inte är det reggsiffrorna för vår ras. Däremot skulle det vara intressant att sansat diskutera vad reggsiffrorna för SBK-raserna står för och hur man ska se på dem. Ska man verkligen beklaga att inte lika många köper rottweiler? Kan det ha funnits fler rottisköpare än lämpliga rottisägare? Är det bara nyhetens behag som gör att vit herdehund ökar, medan schäfern minskar? Eller är det något annat?
Ökar de småvuxna hundarnas andel därför att färre människor har råd att ha stor hund? Eller för att fler människor har fattat hur mycket mera fysiskt jobb och träning en stor hund måste ha?
Vad tror vi?
Bodil Carlsson
torsdag 13 januari 2011
DISTRAKTIONER
Läsarna får ursäkta. Jag var på gång att skriva en översikt över den moderna schäferns utveckling – men jag blev distraherad.
I ett dog rescue i Wales sitter en hund, beskriven som en Welsh sheepdog. Efter sex veckor börjar folk där kunna närma sig henne. Andra hundar sitter också där, hur många hundar som helst – irländska hundar som har hittats drivande omkring, fastbundna med ett rep någonstans, övergivna på en bilskrot. De fyller uppsamlingsstationerna – sopuppsamlingsstationerna för hund– på Irland också. Småvalpar instoppade i en plastbur och lämnade intill en enslig väg för att dö i kölden. Hundar som har kommit loss från valpfabrikerna: en tvåårig f d avelstik av dvärghundsras med rädda ögon, en femårig vacker schäfertik. Alla tänkbara blandningar av olika raser.
Och collies.
De kallas så: collies. Inte border collies, inte rough collies, bara collies. En äldre hane har ett ansikte som påminner om det enda existerande fotot på Old Cockie, den där collien av okänd härstamning som alla våra nutida hundar går tillbaka på. En sobel och vit tik liknar ett hundra år gammalt foto av en dåtida vinnare. Om henne skriver hundräddarföreningen att hon kan klättra över ett stängsel på 180 cm, så hon skulle nog klara sig bra i agility, bara hon kommer över sin osäkerhet.
En sex månaders trefärgad hanvalp, omisskännlig collie, som vårdar småvalpar.
På TV visar kunskapskanalen hur man under primitiva förhållanden opererar gomspalt på en afrikansk flicka. Hon hade visst fått ihop pengarna för bussresan till sjukhuset genom att tigga på gatan.
I engelska hundspalter berättas om hur man opererar fram fungerande andningsvägar på den moderna versionen av mops.
Här hemma försvarar Schäferklubbens Mats Höglund sin version av schäfer och en annan exteriördomare sin version av collie. Givetvis gör de det: vi älskar allesammans det vi älskar.
Just nu har jag lite svårt att förstå en sak. Varför är det inte tillräckligt att älska och försvara hunden i utställningskostymen? När blev det så viktigt att försvara kostymen?
Ibland, hundfolk, kolliderar verkligheterna lite väl häftigt. Nu lär jag få att göra ett tag med att se om det på distans går att hjälpa den walesiska tiken till ett bättre liv än det hon kommer ifrån.
Under tiden har jag ett förslag. Mats Höglund, domare och sammankallande i den svenska schäferklubbens avelskommitté, kan naturligtvis mera om rasens moderna historia än jag.
Kanske han i mitt ställe för läsarnas bättre upplysning kunde skriva här på Collievänner?
Det jag särskilt skulle uppskatta är en anatomilektion av en exteriörspecialist på rasen. Så här, Mats, har du två schäfrar: 1915 års schäfer och den filippinska hunden av idag. Exakt vilka anatomiska strukturer har man förändrat för att göra om hunden?
Bodil Carlsson
I ett dog rescue i Wales sitter en hund, beskriven som en Welsh sheepdog. Efter sex veckor börjar folk där kunna närma sig henne. Andra hundar sitter också där, hur många hundar som helst – irländska hundar som har hittats drivande omkring, fastbundna med ett rep någonstans, övergivna på en bilskrot. De fyller uppsamlingsstationerna – sopuppsamlingsstationerna för hund– på Irland också. Småvalpar instoppade i en plastbur och lämnade intill en enslig väg för att dö i kölden. Hundar som har kommit loss från valpfabrikerna: en tvåårig f d avelstik av dvärghundsras med rädda ögon, en femårig vacker schäfertik. Alla tänkbara blandningar av olika raser.
Och collies.
De kallas så: collies. Inte border collies, inte rough collies, bara collies. En äldre hane har ett ansikte som påminner om det enda existerande fotot på Old Cockie, den där collien av okänd härstamning som alla våra nutida hundar går tillbaka på. En sobel och vit tik liknar ett hundra år gammalt foto av en dåtida vinnare. Om henne skriver hundräddarföreningen att hon kan klättra över ett stängsel på 180 cm, så hon skulle nog klara sig bra i agility, bara hon kommer över sin osäkerhet.
En sex månaders trefärgad hanvalp, omisskännlig collie, som vårdar småvalpar.
På TV visar kunskapskanalen hur man under primitiva förhållanden opererar gomspalt på en afrikansk flicka. Hon hade visst fått ihop pengarna för bussresan till sjukhuset genom att tigga på gatan.
I engelska hundspalter berättas om hur man opererar fram fungerande andningsvägar på den moderna versionen av mops.
Här hemma försvarar Schäferklubbens Mats Höglund sin version av schäfer och en annan exteriördomare sin version av collie. Givetvis gör de det: vi älskar allesammans det vi älskar.
Just nu har jag lite svårt att förstå en sak. Varför är det inte tillräckligt att älska och försvara hunden i utställningskostymen? När blev det så viktigt att försvara kostymen?
Ibland, hundfolk, kolliderar verkligheterna lite väl häftigt. Nu lär jag få att göra ett tag med att se om det på distans går att hjälpa den walesiska tiken till ett bättre liv än det hon kommer ifrån.
Under tiden har jag ett förslag. Mats Höglund, domare och sammankallande i den svenska schäferklubbens avelskommitté, kan naturligtvis mera om rasens moderna historia än jag.
Kanske han i mitt ställe för läsarnas bättre upplysning kunde skriva här på Collievänner?
Det jag särskilt skulle uppskatta är en anatomilektion av en exteriörspecialist på rasen. Så här, Mats, har du två schäfrar: 1915 års schäfer och den filippinska hunden av idag. Exakt vilka anatomiska strukturer har man förändrat för att göra om hunden?
Bodil Carlsson
tisdag 11 januari 2011
KUNGENS PLURALFORM
Förr i tiden fanns det något som hette pluralis majestatis. Kungens pluralform. Gustav Vasa skrev ”VI, med Guds nåde självhärskare, hafva beslutat...” … när han menade sig själv.
En person, som låssas vara många, det är kungaplural. Så här låter den i modern version på Facebook:
”Och så angående det underbara förslaget på utdelande cert (MH-kryss i rätt rutor).
Vi har blivit eniga om att vi nog inte kommer att dela ut fler cert i Sverige framöver på grund av bristande närvaro av kvalificerade kandidater.”
Visst gissar ni rätt – en utställningsdomare talar. Oklart om det är Tomas, som har blivit enig med sig själv, eller bara Tomas och Gud, som har blivit eniga, men bestämt är det. Om rasklubben i ett land vågar diskutera ett förslag, som Thomas ogillar, så har det blivit slut på certkvalificerade hundar i det landet.
Diskussionerna bland rasklubbens medlemmar pågår som bäst och kommer efter vad jag har hört att fortsätta via klubbens hemsida. Och även om beslutet nu skulle bli att cert kräver skottfasthet, så kommer det att finnas hundar som kvalificerar sig.
Fast man undrar...
Bristande närvaro av kvalificerade kandidater till domartiteln kanske underlättar, om man glömmer att man bjuds in till ett land för att döma exteriör på hund och inte för att döma rasklubbens regler?
Bodil Carlsson
En person, som låssas vara många, det är kungaplural. Så här låter den i modern version på Facebook:
”Och så angående det underbara förslaget på utdelande cert (MH-kryss i rätt rutor).
Vi har blivit eniga om att vi nog inte kommer att dela ut fler cert i Sverige framöver på grund av bristande närvaro av kvalificerade kandidater.”
Visst gissar ni rätt – en utställningsdomare talar. Oklart om det är Tomas, som har blivit enig med sig själv, eller bara Tomas och Gud, som har blivit eniga, men bestämt är det. Om rasklubben i ett land vågar diskutera ett förslag, som Thomas ogillar, så har det blivit slut på certkvalificerade hundar i det landet.
Diskussionerna bland rasklubbens medlemmar pågår som bäst och kommer efter vad jag har hört att fortsätta via klubbens hemsida. Och även om beslutet nu skulle bli att cert kräver skottfasthet, så kommer det att finnas hundar som kvalificerar sig.
Fast man undrar...
Bristande närvaro av kvalificerade kandidater till domartiteln kanske underlättar, om man glömmer att man bjuds in till ett land för att döma exteriör på hund och inte för att döma rasklubbens regler?
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)