Valet är ditt!

Varje valår matas vi till bristningsgränsen av politikernas återkommande valmantra: Vård, skola, omsorg. Sedan glöms de orden mer eller mindre bort under kommande fyra år. Såg ikväll ett program som handlade om skolans utveckling (eller snarare avveckling) de senaste femton åren. Det var inte alls upplyftande, tvärtom. Föregångslandet Sverige hävdar sig inte alls längre i fråga om elevers kunskapsnivåer - jämfört med övriga länder i Europa.
Med en livskamrat som är lärare så kan jag förstå hennes förklaring att lärarna är en bidragaande orsak. Deras utbildning är inte var den var för bara tjugo år sedan, den är betydligt sämre. Jag får höra om snart färdigutbildade lärare som frågar henne t ex om Östersjön är ett hav... Är kunskapen på väg bort från våra skolor - och från vårt land?

I kontrast till dessa dystra fakta kom jag att tänka på all den kunskap som förmedlas via vår rasklubb. Borde inte Collieuppfödare i Sverige vara världens mest lyckliga uppfödare?
De erbjuds Uppfödarkonferenser, Avelsmålskonferenser och en och annan Colliekonferens däremellan. Alla med intressanta föreläsare som har det som, än så länge, finns i Sverige - kunskap. Detta kombinerat med en hemsida som är full av allt det en uppfödare kan tänkas behöva veta. Ändå finns det uppfödare som inte pratar om höftledsröntgen med sina valpköpare, eller som hävdar att rasen inte har några problem med rädslor. Misstanken finns förstås att de saknar kunskap. Men de saknar definitivt inte chansen att erövra den!


Så, alla uppfödare som "inte har hört talas om" de sjukdomar som kan drabba collien eller de problem med rädslor som rasen har:
Nu vet ni var informationen finns och kan fås, och det gör också alla presumtiva valpköpare som läser detta.
Valet är ditt, collieuppfödare. Så välj rätt!

Johan Nilsson

STÖKIGT I SKYLTFÖNSTRET?

För en vecka sedan fick jag en överdos av Dog World och sedan dess har jag varit fundersam. Ovan har ni en bild av återställaren - hopp och lek!

Det började bra med en förstasidesnyhet den 26 augusti. Mike Townsend, som är vice ordförande i engelska kennelklubben, höll tal för den walesiska kennelklubben och la fram tankar och synpunkter på hunderiets framtid. I stora drag sa han att förändringar är på väg, det är ”inevitable and may well prove beneficial”. De stora utställningarna måste t ex bli bättre på att få folk att känna sig välkomna, så att trenden med sjunkande anmälningar vänder uppåt igen.

Synen på hundar riskerar också att förändras i samhället i stort, fortsatte mr Townsend. Vi hundintresserade kanske har våra åsikter, men andra grupper ser saker på annat vis – många är rädda för hundar och det finns de som tror att hundar är smutsiga – och de kan mycket väl få majoritetsstöd för sina synpunkter. Självklart kom Mike Townsend också in på farliga hundar, muskelhundar och hundar hos kriminella. Här kan man inte utesluta ”government action” och i värsta fall kan det ju bli åtgärder som är korttänkta och genomförs utan kunskap eller samråd, sa han.
Hundfolk måste hjälpas åt för att avvärja hoten mot rätten att ha hund och mot hundvärldens anseende. Därför anställer KC nu mellan 8 och 10 forskare som under fem år ska utveckla DNA-tester för ärftliga sjukdomar - det är alltså en stor ekonomisk satsning från kennelklubbens sida, om man planerar för någonstans mellan fyrtio och femtio helårstjänster. Forskarna skall dessutom ta fram beräknade avelsvärden för hundar, så att uppfödare ska kunna undvika riskindivider och samtidigt upprätthålla genetisk bredd inom sin ras. Projektet är tänkt att lanseras på Cruft´s 2011.
Det står så och jag kan inte läsa den meningen på något annat sätt än att den engelska kennelklubben lägger upp ett avelsindex för renrasiga hundar!

Detta var ju nyheter! Vad skulle läsarna tycka?

Det forsade mycket riktigt in kommentarer. På några dagar rann 118 stycken in! Här kommer kontentan.
”We should not have family judging family and awarding them CC / BOB year after year. We should not have co-owners judging each other. We should not have judges putting up dogs bred by their spouse / partner in co-breeding with another exhibitor. We should not have foreign judges staying with an exhibitor who tranpsorts them to the show from their home and takes them home after with the CC / BOB ...”
(Saxat ur kommentar nr 100, Dog Worlds nätupplaga den 26 augusti )

Vad skrev folk om? Den engelska domarkåren! Sida upp och sida ner. Ska man tro på det som påstås, så är något riktigt på tok i hundvärldens traditionella skyltfönster. Domare dömer fram sin egen uppfödnings avkomma, sina familjemedlemmars uppfödning, sina kompisars hundar? Domare dömer efter vem som håller i snöret och ger ständigt BIS och BOB till samma gamla välkända uppfödarkollegor? Utländsk domare bor hos välkänd uppfödare, åker i samma bil till utställningen och åker hem i samma bil med BOB till den uppfödaren? Domare nomineras av framstående funktionärer i en rasklubb och skall sedan döma deras hundar? Domare dömer fram halt hund - dåligt ben, men bra kennelnamn? Nästa domare gör samma sak med samma halta hund på nästa stora utställning?? Domare får gratisvalpar i present av utställare??? JAMEN SLUTA SNACKA DÅ! GÖR NÅGOT, KC! skriker insändarna.

Det är en arg bild av en konstig värld. En liten grupp personer dominerar varje ras och ser som livets mening att åka runt och pricka av storutställning efter storutställning och raka in poäng från domare som inte vågar annat än leverera? Inte vill stöta sig med? Har gemensamma intressen med?
I så fall varför?

IT´S ALL ABOUT THE MONEY! skriker insändarna. Om APGAW-kommitténs medlemmar läser Dog World, så har de fått bra tips om vad de ska utreda härnäst.

Kan det stämma? Och om det verkligen går till så här - varför har alla de arga människorna tittat på och hållit tyst i alla år?
En enda kommentar säger något som verkar rätt självklart för oss utanför showvärlden: man ska förstås inte döma en ras där man själv (eller närstående) är uppfödare och har ekonomiskt intresse av bedömningarna. Det måste vara parningsavgifter, valppriser, säljmöjlighet och exportchanser det rör sig om. Jämfört med de summor som hamnar i specialfodertillverkarnas och djursjukvårdens kassor är det väl småpengar, men det handlar om trovärdighet. Med ett sådant system blir ju vem som helst automatiskt misstänkt för att vara partisk! Omvärlden kommer alltid att undra samma sak: är det en merit att man själv är inblandad i tillverkningen av det man kvalitetsbedömer?

Hur som helst tycker man lite synd om Mike Townsend. Han hade inte behövt lägga ner möda på framtiden, för den fick inte en enda kommentar när korken åkte ur flaskan och all vrede sprutade ut och det bara vart halt hund här och arrogant domare där för hela slanten. Det är bara att hoppas att alla vettiga uppfödare och hundägare har något bättre att säga om varför man håller på med hund.
Skyltfönstret är gudskelov inte butiken.
Butiken har riktigt bra grejor!


Bodil Carlsson

BILD FRÅN BUTIKEN

Förklaring i morron. Trevlig lördagskväll alla!

Bodil Carlsson

BÅLGETINGBOET

En sak som jag verkligen gillar med att bo på landet igen är att man jämt ser en massa nytt. Det kan hänga ihop med att många fysiska saker är så oförändrade - lagårdsväggarna lika faluröda, vindskivorna spräckliga av år och murkenhet, karlarna på sina gårdsplaner i likadana blåbyxor och rutiga skjortor som då och med samma sorts keps - så att allt som har ändrat sig syns så tydligt. I vilket fall händer det ständigt saker som aldrig skulle ha hänt för trettio eller bara femton år sedan. Maskinerna och elektroniken och den billiga energin som driver alltsammans har förändrat tillvaron och vi har förändrats på köpet. Gott om bilar och väldigt gott om hundar har det blivit här ute på vischan, men det har blivit ännu mera gott om ny kunskap. Sprider sig gör den också, för så fort någon doppar nosen i den så bildas ringar på vattnet.

Jag stöter ihop med en av grannarna. Han kommer med tre stora renrasiga hanhundar i snöret. Det hade han inte gjort för trettio år sedan, han är en kille med vanligt civilt jobb och vanliga inkomster, men nu tränar hans sambo och han lydnad på den livliga brukshundsklubben ett par mil härifrån och kör spår och sök i skogen här hemma. De har fantastisk kontakt med sina hundar. Ett par nätter varje sommar patrullerar de slöjdmässan inne i stan och skyddar stöldbegärligt konsthantverk. Folk här gillar dem. För trettio år sedan hade bara han - inte hon! - tränat hundarna och de skulle ha varit traktens skräck.
Sjäv kommer jag också med tre storvuxna renrasiga hundar och på den här platsen skulle det inte heller ha hänt förr. Inte kan vi skryta med samma klass på lydnaden, men trots det händer inte heller detta: ingen hund slåss, ingen människa sliter i kopplen, ingen har metallstryp, ingen ryar eller blir handgriplig mot sin hund. Killen knäpper med fingrarna och säger något lågmält och hans tre gossar sjunker ner och sitter fot med bara längtansfulla blickar mot mina tikar. Tjejerna tittar flörtigt tillbaka med huvuden sött på sned. Colliehanen sitter fot, han också. Bara en skälvning i musklerna och en gnista i ögat visar hans djupt kända övertygelse om att de där tre oberättigade existenserna i sina usla pälsar omgående borde förpassas till trädtopparna.
Grannen och jag pratar om var vi senast har sett vildsvinsspår. De var okända här för bara en fem år sen, nu är de vardagsmat. Alla har åkt på informationsmöte eller läst på nätet om vildsvinsflockar och alla vet varför man inte ska skjuta en modersugga. Transportmöjligheter och datorer gör skillnad. Saker har förändrats. Hundarna själva är också förändrade - den ena rasen har sluppit ifrån ryktet som hugghund och den andra börjar få tillbaka ryktet om att faktiskt vara hund. Schäfern har mindre skärpa och collien har mera drag i sig och vi som har dem har lärt oss nya metoder. Långt ifrån allt var bättre förr.

Bålgetingboet på lagårdsgaveln får sitta där det sitter. Gammal visdom säger att sju bålgetingstick dödar en häst, så när surrandet började låta hotfullt högt ringde vi Anticimex. Men kvinnan i telefonen sa inte alls - Ojdå! Vi kommer med en gång!
Hon sa - Det är den minst aggressiva av alla getingarter, de är beskedliga insektsätare. Det är storleken och ljudet som skrämmer, de är inte värre än vanliga tambin. Men vi skickar ut en kille, så får ni prata om saken...
Killen kom med sin giftspruta. Han sa samma sak och det gjorde informationen på nätet också. Vi stod där och glodde upp mot bålgetingarna och prövade att vifta litet med armarna. Boet skickade ut en skvadron attackflyg. BZZZMM!
Vi vek fem meter åt sidan och skvadronen vände åter till basen. Hmmm...ingen av oss har ju blivit stucken på en hel sommar? Det slog oss att hästarna, sjusticksoffren, får panik när de hör en broms, men inte alls bryr sig om ljudet från bålgetingar.
Så killen med giftsprutan åkte igen och boet är kvar till dess frosten dräper det, det behöver inte vi göra. Man lär sig nytt och upptäcker att gammal visdom inte alltid stämmer.


Bodil Carlsson

Om höst, vanedjur och avel

Dimman lättar långsamt om morgonen nu och septembersolen letar sig raskt fram mellan björkarnas smått gulnande löv. Solstrålarna landar som ett ljus- och skuggspel på den fortfarande så lysande gröna gräsmattan.
Jo, det drar emot höst här uppe i norr - fast termometern säger fortfarande sommar.

Sådana dagar är det ett rent nöje att ha hundar som alltid lika glatt radar upp sig inför lunchrundan, om nu två stycken collies kan sägas utgöra en rad....
Vanedjur är ett begrepp som nog alla känner till och när man följer sina hundar under åren så förstår man uttrycket allt bättre:
Lunchpromenaden brukar jag ta när den tvåstämmiga serenaden blir alltför högljudd, vanligtvis ungefär samma tid varje dag. (Klockan kan de ju, mattiderna är viktiga och om de skulle skjutas upp så kommer mycket musikaliskt avancerade tonkombinationer ur våra vänners strupar.)
Numer är promenaderna mer intressanta, nu när vi går i skogen. Det blir hopp över grenar, balanserande på nedfallna träd, lite bergsklättring ibland och allmänt ojämn terräng - stundtals på en alltid lika mjuk och trampvänlig mossmatta. Och bland det rullvänliga blåbärsriset :-)
När vi närmar oss hemmet igen - då ska det lekas. Samma sak varje dag. Och visst får de leka. De får hoppa, springa och brottas så mycket de vill. Vi vet att det är helt i sin ordning med alla krumsprång. Deras kroppar tål det.





Våra uppfödare var ganska bestämda med att vi skulle röntga, gärna ögonlysa samt gå MH med hundarna. För oss var det en självklarhet att göra så. Vi insåg värdet av informationen för dem och vi insåg att vi själva på köpet skulle få veta mer om hur våra hundar mådde.
Jag är kanske inte förvånad, men besviken, över att det finns collieuppfödare som inte kräver av, eller ens upplyser, valpköpare om att den valp de köper ska röntgas och genomgå MH.
Varför föder man upp hundar om man inte är intresserad av att se resultatet av sin avel?

Ett avelsresultat idag, år 2010, måste innehålla betydligt mer information än vad endast ett skapligt gäng snygga utställningsrosetter kan vittna om.

Johan Nilsson

I ALL KORTHET

...och på förekommen anledning vill jag tala om hur det INTE gick till när någon ringde och berättade om den häpne mannen.
Det förekommer inte att rasklubbens styrelse ringer och framför nyheter till mig som enskild medlem. Så gick det INTE till.
Vem som ringde, och varför jag uppfattar den personen som trovärdig, och vem som i övrigt säger vad i privata telefonsamtal, det kommer ni aldrig att få ur mig. Lika lite, för övrigt, som namnet på den berörde uppfödaren.

RÖTMÅNADSSTORIES

Sann berättelse ur verkligheten. En häpen man ringer Collieklubben - varför hade han inte hört något om detta tidigare???
Här hade han fått ett vänligt brev från rasklubben, som ville påminna om att han hade en collie född si och så, alltså i rätt ålder för HD-röntgen och MH,som inte fanns med i statistiken. Mannen kände sig som en fågelholk ser ut. Vad var nu detta för något?
Klubbmänniskan berättar. Han lyssnar. Jo, sa han sen, han bodde ju rätt så nära ett större djursjukhus och visst kunde han tänka sig en sväng dit med unghunden för en höftledsröntgen, nu när han hade fått veta varför det är bra att få det gjort. Och det där med MH lät ju rätt intressant. Men han hade en besvärlig fråga, som han undrade över.
Här hade han gått och köpt en reggad hund, från en riktig kennel, som han sa. Från en riktig uppfödare. Och ingenting hade han fått veta om HD och MH, inte ett skvatt. Han ville veta varför.

Ja, vad tror ni, läsare? Vilket är det sannolika svaret?


Annan rötmånadshistoria. Lika sann, från en annan geografisk verklighet bara. Ni kan hitta den på nätversionen av engelska Dogs Today. Den har några veckor på nacken.
Engelsk labradorägare börjar känna sig knäckt. Hans unga tik har HD. Hon kan gå korta promenader i koppel - aldrig rusa runt och busa, aldrig leka med andra hundar som hon så förtvivlat gärna vill. Husse är långtidssjukskriven, så han har inga pengar. Hunden är hans kompis, hans sällskap. Visst har han varit hos veterinär, men beskedet han fick var att operationen som skulle rädda hunden kostar 8 000 pund. Så nu bad han om hjälp.
Vad gjorde han för fel, när han köpte sig en hund från vad han trodde var en seriös uppfödare? Han frågade och trodde han var på den säkra sidan, för hanhundens höfter var ju röntgade och fria.
Tyvärr var inte mammans höfter det. Förmodligen inga andra på den linjen heller. Så där står killen nu. Sist jag kikade hade 20 pund runnit in från läsare, som ville hjälpa honom.

Det är väl rätt klart att det finns en bunt uppfödare både här och utomlands som håller tyst om det de borde berätta. Det är möjligt att de har nobla skäl - friheten att välja själv, till exempel, även om de verkar ha lätt att glömma bort att friheten för en individ inte betyder frihet att ställa till det för någon annan, t ex en engelsk valpköpare eller en hund som inte kan springa. Eller så kan det vara som arg funktionär i en stor organisation sa nyligen - "jaså, dom där, som är emot alla tester för att ingen ska få reda på hur mycket skit dom producerar!!!" Utropstecknen fräste i telefonledningen.
Jag är inte säker på att det där stämmer helt. Ingen hund är "skit" och inte alla hundar från uppfödare som ogillar kraven på hälsoundersökningar på avelsdjuren har problem. Deras uppfödare har däremot problem. De väntar och hoppas på att den tiden ska komma tillbaka, när bara veterinärer kunde stava till HD och det gick utmärkt att sälja hundar utan några regler alls.
Det som verkligen väntar runt hörnet, både här och i England, är nog något i stil med de organiserade konsumentintressena och om de här uppfödarna bara tittade utanför sina egenintressens lilla låda, skulle de se det komma.