LÖRDAGEN DEN 4 SEPTEMBER...

... grävde längst ner i någon nästan tom säck, skopade fram en rest utspädd sensommar och hällde den långsamt över oss. Omedelbart gick allt igång igen. Översta fågelholken på lagårdsgaveln fortsatte bilda nya surrealistiska utskott, eftersom den numera är bålgetingbo och bålgetingar tycks ha andra idéer om bostadens utformning än den minimalistiska fyrkantiga lådan som passade sädesärlorna. Skördetröskorna återupptog kampen. Ormvråkarna seglade och ropade. På gräsplätten framför soldattorpet hade ett helt gäng svampar haft festival och låg nu huller om buller om de inte lutade sig på trekvart, den ena mosigare än den andra, okänd art - fylltrattkantarell?
Svamp är det annars så gott om att själva lukten av den flyter som en sorts god sås mellan trädstammarna vart man än går i skogen. Man möter folk med korg hela tiden. På första promenaden upptäckte vi den mustaschprydde mördaren som gäller för katt här i huset - en bra bit hemifrån låg han skickligt förklädd till grästuva och spejade inåt skogen, där kvistar bröts och något rörde sig. Hundarna pekade ut honom åt mig med nosen, men han blängde åt oss att inte avslöja hans täckmantel. The under-cover cat.
Hans hopp är förstås att prydligt sträcka ut ett svampplockarlik på förstubron och nonchalant lämna det avbitna huvudet någonstans i trädgården, så vi tassade hövligt förbi.
Precis före solnedgången sprang vi med hästarna.

IBLAND MÅSTE MAN...

...ägna sig åt sånt här! Trevlig fredagskväll alla!

EN RIKTIGT DÅLIG BILD

...men ett fint ögonblick. Eviga Mamman, den ansvarstagande, lite bekymrade, är skotträdd. Inte på allra värsta viset, men tilllräckligt för att vi ska ha en liten orosknut i magen under jaktsäsongerna. Man tänker sig för när man går ut, för trakten har ungefär lika många jakttorn som fast boende.
Igår kväll dök solen upp efter störtregn, så vi såg vår chans att få ut Lilla Grå på hennes konditionsbyggarpromenad. Husse går först med hästen, matte efter med hundarna - Eviga Mamman vill ha det så. Hon vägrar att gå före, för då kan hon inte se vad som händer bakom hennes rumpa och det är tydligen hennes jobb att hålla uppsikt över husse och hästen. Husse måste vara trygg, inte sant? Flocken måste hållas ihop - man är väl collie!

Vi hade inte hunnit så långt när skottet small. Det rang i öronen på oss allihopa - inte det platta ljudet från en hagelbössa, utan det ekande från ett kulgevär - och Lilla Grå blev så rädd att hon slängde sig åt sidan. Eviga Mamman dök åt andra hållet, kutryggig av förfäran. Sedan hände en märklig sak.
Eviga Mamman tittade på husse och på den dansande hästen och rätade på ryggen. Husse kliade hästen i pannan. Husse och hästen fortsatte framåt och efter gick Eviga Mamman med en svans som gradvis höjdes. Hon hade ett jobb att sköta!

Några hundra meter senare såg det ut som på fotot. Colliebusen spanar efter flyende rådjur, Lilltiken påstår skrytsamt att hon har den farliga hästen under kontroll och Eviga Mamman står diskret men bestämt mellan husse och hästen och frågar hästen vilka avsikter den har. Tänker den hålla sig i skinnet?
Som sagt, bilden är kass men situationen var härlig.

ÄNTLIGEN AUGUSTI!

Söndagen den 29 augusti blev det till sist lite augusti av och det var på tiden! September och oktober har vi fått så mycket förskott på att det räcker. Gråvädret har känts som att fastna i en sanslöst lång wallanderroman - ni vet, regnet som alltid i vemod driver in, duggar eller tassar fram över Ystad?
Här har det i o f s varken tassat eller duggat. Dundrat in, bankat på taken, kippat under fötterna, andats ut i ett dygnslångt väsande av vatten, klätt ekplantor i mjöldagg från topp till tå och dränkt åkrar där skördemaskinerna står kvar som Imperiets tillintetgjorda megadonter med sorgsna pölar runt hjulen - det är vad regnet har gjort!
Till idag. Det har baske mig inte kommit en droppe på nästan ett dygn. Det vart äntligen sensommar.

Skördetröskorna gick igång tidigt i förmiddags och dånar fortfarande i bakgrunden, fastän det redan börjar skymma. I morron kommer alla de nickande kornaxen att vara under tak. Ormvråkarna kommer att segla över de tomma fälten och ropa till varandra med sina tunna, kvidande röster.
Så vad var vackrast den här dagen?

Den ensamma, trotsiga kaprifolblomman?
Läkemalvan i backen nedanför ett gammalt torp?
Hundarna, svårslagbara som alltid?

Det vackraste idag var det här. Hovarna av två små hästar, som nu kan ta sig fram på grusväg och lämna helt normala avtryck i sanden.

TALA OM TROLLEN!

Engelska Dog World idag:

Tjugotalet organisationer och grupper går ihop i ett gemensamt uttalande som skickats till ledarna för de största politiska partierna. Man KRÄVER ändring av den icke-fungerande lagstiftningen om förbjudna raser och att regeringen vidtar effektiva åtgärder mot problemen med oansvarigt hundägande - här avser man både avel och handhavarbrister ! - för att säkra the welfare of dogs and public safety.
Vilka är med? Engelska Kennelklubben, RSPCA, brittiska veterinärförbundet, det nu berömda hundstallet som tvingas avliva 3 000 staffblandningar per år och är utlessna på det, fackliga organisationer och andra.

Bra gjort! Man ska inte vänta på att politiker tar initiativet. De som kan något i frågan ska börja diskussionen!

Man borde inte sova...

Just så skrev Jeremias i Tröstlösa en gång och just inatt jag gör mitt bästa för att motsvara förväntningarna. Natten är en bra tid; inga telefoner ringer, hundarna snarkar lugnt, sambon sussar sött och augustimörkret är rogivande samt becksvart utanför mitt fönster. Tystnaden är min vän, har alltid varit.
Just denna natt är jag mest glad över att vår gärdsgård står färdig. Det saknades nämligen 45 m för att få tomten helt inhägnad.
Hundarna har inte riktigt förstått att HELA tomten nu står till deras förfogande. De går snällt med mig runt, avbryter ibland för lite lek men bara hanen har ett hum om storleken. Han har nämligen tagit språnget - från den nedre delen av tomten till den övre. Tiken letar mest efter de oinhägnade delar hon lärt känna och ser mycket förvånad ut över att det nu är stängt. Hon är, och har alltid varit, en dam som vill gå sin egen väg - och när det passar henne.

Nu kan många klaga på vårt bristande ledarskap, ja - varsågod. Vi var inte unga, men möjligtvis gröna, när hon kom till oss. Det har varit en stundtals jobbig resa med henne, men vi ångrar nog bara ett fåtal minuter av den. Det är en charmig dam, punkt slut!



Visst - jag var här om kvällen lite smått irriterad över att behöva gå en 30 minuters kvällskissning, istället för de 15-20 minuter som vi brukar, eftersom damen vägrade kissa. Hon såg spännande saker överallt i mörkret, hoppade upp på mig i ren glädjeyra, så kissa? Nä, inte nu, husse...
Hanen var färdig på fem minuter, det finns alltid något närbeläget värt att kissa på, anser han. Men snällt fick han trava med medan vi väntade på att damens kisslust.



Men jag köper det. Jag ser hur olika våra hundar är och förstår att så är det. De är individer precis som vi. De har sitt kors att bära i form av arv och miljö, precis som alla människor har. Men jag undrar ibland om vi förstår det. Om bilden av "hunden" gör att vi inte förstår hur olika de kan vara. (Inte bara i fråga om kisslust, förstås!)

En hund är alltid glad, älskar allt och alla, skäller nästan aldrig och lyder din minsta vink.

Det är kanske bilden av "hunden" i allmänhetens ögon, fast det är bara en gissning från mig. Men just denna var också min bild under många, många år. Nu har jag en annan. Och jag kan inte säga att jag är besviken - bara berikad.
Det finns många djur i vår herres hage, som någon klok person sa en gång...

Johan Nilsson

VARFÖR VÄNDER INGEN...? Sista delen

Del 7

Svenska Kennelklubben borde ha goda möjligheter att ta bladet från munnen och förklara för sina medlemmar och för samhället att raser är framavlade för olika ändamål och kan man inte erbjuda sin hund en tillvaro som någorlunda liknar det den är gjord för, ska man hitta en annan ras eller skaffa katt. Vissa raser togs fram för ändamål som helt enkelt inte finns här och därmed bör de inte tas hit, oavsett hur snyggt designad karossen är. Man får hitta något annat att plocka rosetter med. Det är insidan som gör hunden!

SBK och dess rasklubbar bör ännu tydligare än nu tala om för sina uppfödare och för allmänheten att brukshundarna är gamla arbetsraser och därmed ställer stora krav på köparnas vilja att lära sig jobba med hund. En rottweiler är inte en ovanligt cool cockerspaniel; man får hitta något annat att vara macho med. I köpekontraktet för varje valp av bruksras borde ingå ett åtagande att skaffa ägarutbildning och att mentalitetsbeskriva hunden!
Uppfödare som struntar i detta skulle må väl av en villkorad licens för fortsatt verksamhet. Idag finns ingen licens för uppfödning och överhuvudtaget inga krav på kunskaper eller inställning för att föda upp hund, vilken ras det än rör sig om. Det räcker med att man betalar in en summa till kennelklubben och bryr man sig inte om att vara medlem där, finns inga krav alls. Det är egentligen rätt otroligt. Licens för att få föda upp och obligatoriskt medlemskap i rasklubben för uppfödare av alla större raser tillsammans med obligatorisk utbildning för ägarna?
Det är kanske saker som hundorganisationerna borde tänka på – innan politikerna gör det. Här kan vi själva agera. Här kan vi markera att vi gör något åt det som vi faktiskt kan påverka.

Och de unga killarna med sina kamphundar? Det är en annan femma. Gossen som jag berättade om hade behövt annan hjälp och tidigare hjälp än den han fick på kåken. Ingen hundägarorganisation – inte ens en med så stora kunskaper och så stor erfarenhet av att lära ut kunskaper som SBK har - hade kunnat erbjuda den hjälpen eller ingripa mot hundkamperna. Det kan däremot myndigheter och politiska organisationer och om oreglerad och farlig hundhållning håller på att bli ett problem, så är det kanske dags att be dem göra sin del av jobbet?
Samhällsprocessen, som gav så många människor i Sverige mera pengar och större förväntningar på livet, går numera åt andra hållet för många. Fattigdom och ojämlikhet rotar sig i storstädernas förorter och att avhysa dem är inte lika enkelt som att fota ut enskilda hyresgäster. Kan man inte hoppas på respekt genom utbildning eller jobb, kommer man att leta efter den någon annanstans. Det är det som har hänt i engelska stadskärnor och det som håller på att hända i svenska betongkvarter. Pitbulls på lekplatser är bara en bit av den bilden. Det vet kommunministern också, men han säger ingenting om de resurser i form av människor och pengar som skulle behöva sättas in för att göra något åt saken. Att kliva fram intill mördarhundsrubrikerna och kräva rasförbud och vräkning ger väl snabbare PR.
Men vems problem löser det? Mats Odells?


Forts följer icke. Nu är det slut! Texten är skickad till Odell, Sundin och ett par andra politiker med begäran om kommentarer. Inte för att jag tror att de kommer att svara, utan för att jag hoppas att de kommer på tanken att hundfolk kan ha något att tillföra diskussionen och att våra organisationer sitter på kunskaper som kunde vara till hjälp i en debatt om hundar. Under har hänt förr.