Del 5
Det är en mycket bra sak – som jag ser det – att den gamla överklasshobbyn med hundar som renavlats för särskilda egenskaper har tappat det mesta av snobbstämpeln och att den gamla militärtraditionen med brukshundar har klivit ur uniformen och nått ut till oss vanliga medborgare. Det är en mindre bra sak att hundar överproduceras i sådant antal att de kan impulsköpas på Blocket av vem som helst och hamna i händerna på folk som inte borde ha dem. Hund är ett livsintresse för många. Hundar förebygger och botar passivitet och isolering här i ensamhushållens republik; de bättrar på både vår hälsa och vår livskvalité. Och då bortser jag från de arbetsinsatser de gör vid sidan av sitt jobb som vänner och flockkamrater till oss. Men ställer hundexplosionen till problem ibland? Visst – precis som bilexplosionen.
Folk dör fortfarande på vägarna trots säkerhetsreglerna. Det är en följd av att antalet bilar har ökat. Om antalet hundar har ökat kraftigt de senaste fyrtio åren, så krävs ingen mera avancerad hjärngympa för att räkna ut att antalet hundskadade människor också har ökat. Det man kan göra är att se till att oönskade händelser hålls på ett absolut minimum. Och då behöver man först ha klart för sig varför de inträffar och vem som kan agera.
Det finns flera hundratusen hundägare i landet idag. Det finns sådär sexhundratusen hundar. Självklart bor emellanåt en mindre lysande hundägare och en mindre lätthanterlig hund under samma tak. Men med tanke på hundtätheten, varför har vi inte fler hundattacker och varför har folk slutat byta trottoar när de ser en schäfer? Här har de svenska hundägarorganisationerna, främst Svenska Brukshundsklubben, haft en internationellt sett unik roll. Människor från andra länder är ofta rädda, när de möter en stor hund, oavsett vem som kommer med den. Människor i Sverige är det ganska sällan. Vi tittar på vem som håller i snöret, för det är det som betyder något.
Under decennier med växande hundtäthet har SBK:s medlemsantal vuxit. Men antalet deltagare i hundhanteringskurserna har vuxit väldigt mycket mera. Det är nog en säker gissning att närmare en halv miljon människor under åren har gått igenom SBK:s ägarutbildning. Det är en avsevärd del av befolkningen. Reglerna för vettig hundhållning har trummats in i skallen på generation efter generation av valpköpare. Välståndsökningen spred hundägandet, men SBK demokratiserade kunskapen om hur man håller hund!
Under samma tidsperiod har seriösa uppfödare av schäfer och andra bruksraser, organiserade i SBK, satsat på att avla på sociala, samarbetsvilliga hundar. De mentalitetstestar både avelsdjuren och deras kullar för att kunna sortera bort oönskade drag som aggressivitet och rädsla. På kurserna för valpar och unghundar och på de populära kurserna i lydnad och agility finns alla raser och alla sorters ägare med och de respektingivande brukshundsraserna ska uppföra sig och fungera ihop med småtjejer, dvärgpudlar och gamla tanter. Inget annat accepteras. Har någon bekymmer med sin hunds beteende, går man en speciell kurs där man får hjälp. Om man är för tuff eller för vek för den hund man har, får man höra det. SBK:s insatser för avel och hundägarutbildning har – vill jag påstå – mer än något annat format allmänhetens bild av hundar.
Del 6
Samhället har all rätt att kräva fungerande utrustning på bil och tillräcklig kompetens hos bilförarna. Om någondera saknas, är ett ton motordriven metall en livsfarlig sak. Samhället har också rätt att kräva att kraftfulla hundar avlas för inbyggd broms och styrbarhet och att folk kan hantera de hundar de väljer att ha.
Vilka krafter driver folk att välja ”farliga” raser? Lyssna på de här personernas berättelser:
-En medelålders svensk man på en avfolkningsort blir arbetslös när fabriken slår igen. Ett par år senare försörjer han sig på sjukpenningen i kombination med pengarna han får in på sitt nya jobb. Han håller förrådsutrymme åt ett mc-gäng. Tomten runt hans slitna träkåk har försetts med högt stängsel och där inne vistas fyra stora, tystlåtna östasiatiska hundar kända för sin skarpa vaktinstinkt. Kommer han att tacka nej till chansen att tjäna lite extra på att sälja oreggade valpar via nätet?
-I ett TV-program berättar en annan medelålders svensk man varför han valde att nyimportera en annan storvuxen, hårdför vakthundsras österifrån. Jo, den hade ju ”maffig exteriör” och det kändes häftigt att vara den förste som vann på utställning med den.
Rasen är ett utmärkt val för den som har några hundra hektar mark med värdefull boskap att försvara i ett land utan allemansrätt: det är vad den är framavlad för. Den är ett mycket dåligt val för alla andra. Tror ni att den här mannen hade tänkt mycket på rasens inre egenskaper innan han satsade på att ta hit den och vilken information har i senare led nått köparna av de gulliga valparna?
-En ung svensk kille har vuxit upp i en betongförort i en familj med många bekymmer. Skolan gick inget vidare. Missbruk och småkriminell verksamhet. Kompisarna hade källaravel på kamphundar som nöje och bisyssla. Organiserade hundslagsmål med vadhållning. Vem muckade med det här gänget när de kom gående över lekplatsen med sina lösa hundar?
Killen hade turen att åka dit för innehav. Han kom ut drogfri, köpte loss en ung kamphundstik och hennes valp och stack. Han tyckte synd om hundarna. Det är inte rätt, säger han, att hantera dem så. Han och hans lilla familj har precis flyttat till en ny stad, där han har fått jobb. Han jobbar hårt på att bli en svensson. Hundarna är kvar och har inte bitit någon under åren som gått. Killen är tidigare straffad, hans hundar är pitbull och själv är han 190 cm lång. Han kan säkert se hotfull ut i någras ögon. Är det hans familj som Odell, Sundin och Frykman vill neka lägenhet?
Jag tror inte att någon av de här potentiellt farliga hundarna hade mentala brister. Felet låg i vad de användes till. Felet låg i det sociala sammanhang som de dök upp i. Och snälla hundorganisationer – tänk till ett ögonblick! En enda av de här tre hundägarna kan vi själva påverka. Är det inte bättre att vi gör det, innan politikerna gör det åt oss?
(fortsättning följer)
söndag 22 augusti 2010
lördag 21 augusti 2010
VARFÖR VÄNDER INGEN....? DEL 4
I många år ökade antalet hundar, inte minst de stora och kraftfulla raserna, helt enkelt därför att fler och fler människor fick råd att ha dem. Ökad ekonomisk jämlikhet gjorde att fler människor kunde ägna sig åt sådant som tidigare varit för de välbeställda eller de specialintresserade. Titta på schäfer! En exklusiv, respektingivande och faktiskt fruktad fruktad ras, en polis- och militärhund, en hund för inbitna bruksmänniskor. På fyrtio- och femtiotalen en ras med dåligt rykte – tidningsrubriker, rentav - när den kom i andra händer: en hund att skrämmas med. Numera är schäfern sedan länge den populäraste hundrasen i Sverige. Det är längesen folk sprang över till andra sidan gatan om en genomsnittlig schäferägare kom emot dem med sin hund i snöret.
Man blir inte rädd för det som finns i vanliga människors ägo. Dessutom tror de flesta av oss att den genomsnittlige schäferägaren har gått på kurs.
Från början var bilen också ett nöje för den verkliga överklassen. Sedan började den massproduceras och då började folk dö. Mängden människor som har förlorat livet i bilolyckor världen över under de senaste hundra åren är i klass med antalet offer för första världskriget – det handlar om miljoner. I vår del av världen blir bilarna fler, men inte de dödade. Varför? Samhället införde regler.
Biltillverkarna fick fortsätta att designutveckla efter fritt skön, men det kom krav efter krav på allt som hade med bilens inre – styrbarhet och bromsförmåga och säkerhet - att göra. Allt från plåttjocklek till backspeglar och däcktyper reglerades. Folk fick fortsätta att köpa den bil de tyckte såg häftigast ut, men det infördes obligatorisk förarlicens. Körskolorna bankade in reglerna för hur man beter sig med motorfordon i generation efter generation av ungdomar. Vägarna hastighetsreglerades. Korsningarna trafikljusreglerades. Bilarna började besiktigas årligen. Det blev olagligt och straffbart och snart riktigt skamligt att köra bil utan körkort, att vara berusad bakom ratten, att köra bil utan kontrollerade bromsar eller bälten. Är det så väldigt annorlunda med stora hundar? Själv hör jag till den lilla minoritet som inte klarat av att ta körkort. Jag gick i land med traktorkortet men blev aldrig pålitlig med A-traktorn längs byvägen in till stan. Vill ni möta mig på E20 i en Ferrari?
(Fortsättning följer)
Man blir inte rädd för det som finns i vanliga människors ägo. Dessutom tror de flesta av oss att den genomsnittlige schäferägaren har gått på kurs.
Från början var bilen också ett nöje för den verkliga överklassen. Sedan började den massproduceras och då började folk dö. Mängden människor som har förlorat livet i bilolyckor världen över under de senaste hundra åren är i klass med antalet offer för första världskriget – det handlar om miljoner. I vår del av världen blir bilarna fler, men inte de dödade. Varför? Samhället införde regler.
Biltillverkarna fick fortsätta att designutveckla efter fritt skön, men det kom krav efter krav på allt som hade med bilens inre – styrbarhet och bromsförmåga och säkerhet - att göra. Allt från plåttjocklek till backspeglar och däcktyper reglerades. Folk fick fortsätta att köpa den bil de tyckte såg häftigast ut, men det infördes obligatorisk förarlicens. Körskolorna bankade in reglerna för hur man beter sig med motorfordon i generation efter generation av ungdomar. Vägarna hastighetsreglerades. Korsningarna trafikljusreglerades. Bilarna började besiktigas årligen. Det blev olagligt och straffbart och snart riktigt skamligt att köra bil utan körkort, att vara berusad bakom ratten, att köra bil utan kontrollerade bromsar eller bälten. Är det så väldigt annorlunda med stora hundar? Själv hör jag till den lilla minoritet som inte klarat av att ta körkort. Jag gick i land med traktorkortet men blev aldrig pålitlig med A-traktorn längs byvägen in till stan. Vill ni möta mig på E20 i en Ferrari?
(Fortsättning följer)
fredag 20 augusti 2010
VARFÖR VÄNDER INGEN...?
Del 3: Mellanstick
En dag för längesen stod några ungar i sex -sjuårsåldern stumma av häpnad på en gata i Göteborg. Det var den sortens gata som inte finns längre, kantad av den sortens hus. Lyhörda landshövdingekåkar med dass på gården och kallvatten och kakelugn inne. Vi bodde där. Vi var den sortens barn. Vi hade hemsydda kläder. Ni tror kanske, att vi var sådana som numera kallas ”svaga grupper i samhället”, eller "underprivilegierade", eller något av alla de andra nya vackra orden som allihopa betyder ”fattig”, men vi var varken det ena eller det andra. Bara rätt fattiga.
Vi var alldeles vanliga femtiotalsbarn.
Mannen som vi hade mött bodde inte på vår gata. Ingen av våra pappor hade kunnat gå i en sådan överrock en vanlig vardag, men det var inte därför vi stirrade. Kläder imponerade inte på oss. Bättre vett än så hade vi fått lära oss och just därför säger jag att vi varken var svaga eller underprivilegierade.
Men den han hade med sig imponerade! Vi hade aldrig stött på något sådant utanför böcker och berättelser. Tänk att någon kunde HA något så fint! Vi smög efter tills mannen stannade och lät oss titta färdigt. Jo, han tog ett lite stadigare tag i läderkopplet, för säkerhets skull, och så sa han vänligt att detta var en polishund, så kanske vi skulle hålla oss undan lite. Att det var en alldeles märkvärdig varelse hade vi redan räknat ut, så ingen hade drömt om att våga be om att få klappa. Bara att få se en hund var ovanligt - och detta !
Som jag minns schäfern, var han stor som en tiger och fantastisk att se på, men det som tog andan ur oss var blicken Den lugna, självsäkra blicken. Intelligensen i ögonen. Det var alldeles klart att den som bodde därinne hade uppsikt över situationen och mycket väl förstod att vi bara var barn.
Större delen av en livstid har runnit förbi sedan dess och det svenska samhället har förändrats ännu mer än jag själv har gjort, men jag har fortfarande den hundens ögon i minnet.
Jag minns mycket väl första gången jag mötte en schäfer.
Bodil Carlsson
En dag för längesen stod några ungar i sex -sjuårsåldern stumma av häpnad på en gata i Göteborg. Det var den sortens gata som inte finns längre, kantad av den sortens hus. Lyhörda landshövdingekåkar med dass på gården och kallvatten och kakelugn inne. Vi bodde där. Vi var den sortens barn. Vi hade hemsydda kläder. Ni tror kanske, att vi var sådana som numera kallas ”svaga grupper i samhället”, eller "underprivilegierade", eller något av alla de andra nya vackra orden som allihopa betyder ”fattig”, men vi var varken det ena eller det andra. Bara rätt fattiga.
Vi var alldeles vanliga femtiotalsbarn.
Mannen som vi hade mött bodde inte på vår gata. Ingen av våra pappor hade kunnat gå i en sådan överrock en vanlig vardag, men det var inte därför vi stirrade. Kläder imponerade inte på oss. Bättre vett än så hade vi fått lära oss och just därför säger jag att vi varken var svaga eller underprivilegierade.
Men den han hade med sig imponerade! Vi hade aldrig stött på något sådant utanför böcker och berättelser. Tänk att någon kunde HA något så fint! Vi smög efter tills mannen stannade och lät oss titta färdigt. Jo, han tog ett lite stadigare tag i läderkopplet, för säkerhets skull, och så sa han vänligt att detta var en polishund, så kanske vi skulle hålla oss undan lite. Att det var en alldeles märkvärdig varelse hade vi redan räknat ut, så ingen hade drömt om att våga be om att få klappa. Bara att få se en hund var ovanligt - och detta !
Som jag minns schäfern, var han stor som en tiger och fantastisk att se på, men det som tog andan ur oss var blicken Den lugna, självsäkra blicken. Intelligensen i ögonen. Det var alldeles klart att den som bodde därinne hade uppsikt över situationen och mycket väl förstod att vi bara var barn.
Större delen av en livstid har runnit förbi sedan dess och det svenska samhället har förändrats ännu mer än jag själv har gjort, men jag har fortfarande den hundens ögon i minnet.
Jag minns mycket väl första gången jag mötte en schäfer.
Bodil Carlsson
onsdag 18 augusti 2010
VARFÖR VÄNDER INGEN...? del 2
Kommunministern är inte den ende som driver den här frågan. Niklas Frykman och Mathias Sundin - den ene oppositionsråd i Norrköping, båda riksdagskandidater i valet - gör det också och i juli, när rasförbudslagen gick igenom i Danmark, deltog de livligt i diskussionen på Newsmill med bl a ett rätt tänkvärt förslag om begränsningar i allas rätt att ha vilken hund som helst. Tyvärr deltog inte hundägarorganisationerna. Det är en lite märklig tystlåtenhet, för det som media och politiker slår sig ihop om kommer med tiden troligen att bli lag - frågan är bara VILKEN lag det ska bli och vilka konsekvenser den får. Sundin tror att "etablissemanget" - förmodligen avses just hundorganisationerna - inte tycker att det finns något problem och tiger still i hopp om att allt ska blåsa över av sig självt.
Det kommer det nog inte att göra. Rapporterna om aggressiva hundar har ökat de senaste åren. Jag har inga siffror från Sverige, men från England talas om över femtusen sjuhusvårdade, varav tolvhundra barn. Några dödsfall: ihjälbitna barn. Aftonbladet låter kvinnan som attackerades av rottweilern för en dryg vecka sedan avsluta med att säga, att hon kämpade för sitt liv. "Hade det varit barn med i bilden, så hade det varit kört." I värsta fall kan hon ju tyvärr ha rätt.
Så ÄVEN OM ministern är ute efter att samla poäng hos väljarna och tidningarna satsar på att sälja lösnummer, kan man inte avfärda det de säger. Mats Odell har fullständigt rätt i en sak. Folk skall inte behöva vara rädda!
Det skulle inte vara särskilt smart av hundfolk att tänka att det där är inte vårt problem, det är sådant som händer på andra platser än de där vi själva bor och det handlar om helt andra hundar än de vi själva har och det har ingenting med oss att göra. För det första stämmer det inte - hundägare bor överallt och skador på människor orsakas också av reggade hundar ur olika rasgrupper. Men framförallt är inte det en inställning som den överfallna joggande kvinnan skulle förstå. Inte heller familj och grannar till den lille kille, som blev svårt biten i ansiktet i ett bostadsområde i Göteborg för ett tag sedan. Och inte åskådarna på den utställning där en rottweiler flög på sin ägare nyligen. Alla de här människorna säger samma sak: det här ska inte få hända.
Det har de helt rätt i. Varför händer det?
Det kommer det nog inte att göra. Rapporterna om aggressiva hundar har ökat de senaste åren. Jag har inga siffror från Sverige, men från England talas om över femtusen sjuhusvårdade, varav tolvhundra barn. Några dödsfall: ihjälbitna barn. Aftonbladet låter kvinnan som attackerades av rottweilern för en dryg vecka sedan avsluta med att säga, att hon kämpade för sitt liv. "Hade det varit barn med i bilden, så hade det varit kört." I värsta fall kan hon ju tyvärr ha rätt.
Så ÄVEN OM ministern är ute efter att samla poäng hos väljarna och tidningarna satsar på att sälja lösnummer, kan man inte avfärda det de säger. Mats Odell har fullständigt rätt i en sak. Folk skall inte behöva vara rädda!
Det skulle inte vara särskilt smart av hundfolk att tänka att det där är inte vårt problem, det är sådant som händer på andra platser än de där vi själva bor och det handlar om helt andra hundar än de vi själva har och det har ingenting med oss att göra. För det första stämmer det inte - hundägare bor överallt och skador på människor orsakas också av reggade hundar ur olika rasgrupper. Men framförallt är inte det en inställning som den överfallna joggande kvinnan skulle förstå. Inte heller familj och grannar till den lille kille, som blev svårt biten i ansiktet i ett bostadsområde i Göteborg för ett tag sedan. Och inte åskådarna på den utställning där en rottweiler flög på sin ägare nyligen. Alla de här människorna säger samma sak: det här ska inte få hända.
Det har de helt rätt i. Varför händer det?
tisdag 17 augusti 2010
VARFÖR VÄNDER INGEN LÄNGRE NÄR DE SER EN SCHÄFER?
Om rubriker, samhällsförändringar och mentalitetstest
Missade ni Aftonbladets löpsedel den 9 augusti? Men då kanske ni såg Expressens?
JOGGADE – DÅ KOM DEN GALNA HUNDEN !
Aftonbladet hade ett helt uppslag med stort foto av en ordentligt bandagerad kvinna. Foto av rottweiler också, förstås – björnliknande, i snabb rörelse, med metallstryphalsbandet flängande och hela garnityret skyltat. Expressen har samma kvinna och annan rottis, men den bilden visar också upp rena varulvsgapet. Där var ledordet
MÖRDARHUNDEN
Jag gissar att någon har kastat en boll till Aftonbladets rottis och att hunden har bråttom efter, men båda fotograferna har helt klart fått fram en image av en ras som man inte skulle vilja stöta ihop med. Längst ner på sidan finns punktade råd om hur man ska bete sig vid hundmöte. Mycket riktigt påminner de om hur man överlever möte med björn.
Tidningarna har med anledning av den här händelsen definitivt kastat en boll till kommunministern, som framträder i Aftonbladet med bild i tvåspaltaren längst till höger på uppslaget - bästa läsplaceringen. Odell säger att det här är ett stort problem:
” VILL MAN HA EN HOTFULL HUND FÅR MAN FLYTTA”
”Odell vill ge ../../ bostadsbolagen tillstånd att kasta ut hyresgäster med hundar som sprider oro i området.”
I Storbritannien finns redan Dangerous Dogs Act, som ger polisen rätt att omhänderta och avliva hundar av vissa raser. Danmark införde ett förbud mot tretton ”farliga hundraser” nyligen. Den brittiska lagen har varit ett totalt bomskott – sansade familjehundar har omhändertagits för avlivning för att de hade fel rastillhörighet, samtidigt som andra hundar har fortsatt att skrämma folk. De som vill skrämmas med hund bytte förstås ras, eller plockade fram blandningar.
Odell verkar den här gången inte heller vara ute efter att förbjuda vissa raser. Han vill att hyresvärdarna ska kunna tvinga vissa hundägare att ta sina hundar med sig och försvinna. Det är ett mindre dåligt förslag än ett rasförbud, men inte oproblematiskt ändå. Vem bestämmer att min hund är ”hotfull”? Hundhataren i trappuppgången intill eller damen som jämt är arg för att jag inte passar mina tvättstugetider?
Och vart hade Odell tänkt sig att de hotfulla hundarnas ägare skulle ta vägen efter vräkningen? Antingen flyttar de väl in hos en rad kompisar, som kan skylla på att de inte äger hunden, eller så löser de sitt problem genom att slänga ut hunden på gatan. Då har alla andra i det bostadsområdet fått ett större problem än de hade tidigare. Det är vad som har hänt i England. Staffar och korsningar fyller djurskyddshemmen till bristningsgränsen – ett enda av dem, i London, avlivar 3 000 staffar och staff blandningar om året. Personalen säger att många av dem är mycket bra hundar mentalt.
(Forts följer!)
Missade ni Aftonbladets löpsedel den 9 augusti? Men då kanske ni såg Expressens?
JOGGADE – DÅ KOM DEN GALNA HUNDEN !
Aftonbladet hade ett helt uppslag med stort foto av en ordentligt bandagerad kvinna. Foto av rottweiler också, förstås – björnliknande, i snabb rörelse, med metallstryphalsbandet flängande och hela garnityret skyltat. Expressen har samma kvinna och annan rottis, men den bilden visar också upp rena varulvsgapet. Där var ledordet
MÖRDARHUNDEN
Jag gissar att någon har kastat en boll till Aftonbladets rottis och att hunden har bråttom efter, men båda fotograferna har helt klart fått fram en image av en ras som man inte skulle vilja stöta ihop med. Längst ner på sidan finns punktade råd om hur man ska bete sig vid hundmöte. Mycket riktigt påminner de om hur man överlever möte med björn.
Tidningarna har med anledning av den här händelsen definitivt kastat en boll till kommunministern, som framträder i Aftonbladet med bild i tvåspaltaren längst till höger på uppslaget - bästa läsplaceringen. Odell säger att det här är ett stort problem:
” VILL MAN HA EN HOTFULL HUND FÅR MAN FLYTTA”
”Odell vill ge ../../ bostadsbolagen tillstånd att kasta ut hyresgäster med hundar som sprider oro i området.”
I Storbritannien finns redan Dangerous Dogs Act, som ger polisen rätt att omhänderta och avliva hundar av vissa raser. Danmark införde ett förbud mot tretton ”farliga hundraser” nyligen. Den brittiska lagen har varit ett totalt bomskott – sansade familjehundar har omhändertagits för avlivning för att de hade fel rastillhörighet, samtidigt som andra hundar har fortsatt att skrämma folk. De som vill skrämmas med hund bytte förstås ras, eller plockade fram blandningar.
Odell verkar den här gången inte heller vara ute efter att förbjuda vissa raser. Han vill att hyresvärdarna ska kunna tvinga vissa hundägare att ta sina hundar med sig och försvinna. Det är ett mindre dåligt förslag än ett rasförbud, men inte oproblematiskt ändå. Vem bestämmer att min hund är ”hotfull”? Hundhataren i trappuppgången intill eller damen som jämt är arg för att jag inte passar mina tvättstugetider?
Och vart hade Odell tänkt sig att de hotfulla hundarnas ägare skulle ta vägen efter vräkningen? Antingen flyttar de väl in hos en rad kompisar, som kan skylla på att de inte äger hunden, eller så löser de sitt problem genom att slänga ut hunden på gatan. Då har alla andra i det bostadsområdet fått ett större problem än de hade tidigare. Det är vad som har hänt i England. Staffar och korsningar fyller djurskyddshemmen till bristningsgränsen – ett enda av dem, i London, avlivar 3 000 staffar och staff blandningar om året. Personalen säger att många av dem är mycket bra hundar mentalt.
(Forts följer!)
fredag 13 augusti 2010
Åter till verkligheten
Den här collievännen har haft semester ett bra tag nu, både från blogg och från arbete. Men nu är det dags att återvända till det vi alla så smått moloket kallar vardag, eller kanske verklighet.
Med från årets vistelse nere i barndomstrakterna är några bilder - några frusna ögonblick som hjälper mig att minnas också denna sommar, den 48:e i mitt liv.
Lika många år som jag levt har stugan nere på västkusten funnits i familjens ägo. Den stod inflyttningsklar samma år jag föddes. Alla mina barndoms somrar tillbringade jag där - i en salig blandning av brännmaneter, krabbfiske, bad, drivvedsfynd, steninsamling och bärplockning. Och solen sken alltid... :-)
Nu när jag bor långt ifrån stugan så blir det bara ett besök per år, i dryga två veckor. Varje år jag kommer dit börjar jag med att titta på den vindpinade tallen uppe på berget och varje år kan jag konstatera att den håller formen.
Sedan kollar jag att fyren Nidingen lyser som den ska. Det gör den varje år. Dagarna som kommer brukar jag glatt notera att klätterrosen pappa planterade för säkert fyrtio år sedan blommar så fint - också detta år. Den härdar ut i saltvindarna, den minimala mängden jord och den brännande solen. Flammentanz, kanske? (Just på denna bild är det ett softfilter på kameran, därav det mjuka...)
I år slog vi på stort och gjorde en rejäl "hundgård" till vovvarna på baksidan av huset. Hönsnät, pinnar, ståltråd och lite av vår tid gav dem en ganska rejäl yta att vistas på. Med tanke på att det tidvis var ganska varmt så kändes det bra att de hade tillgång till svala stenplattor i skugga men också andra ytor att leka på när temperaturen blev mer hundvänlig. Morgonpromenaderna blev de längsta denna sommar. På skogsstigar med tallbarr och på grusvägar i den kaprifoldoftande skogen.
Det är alltid med en viss sorg i hjärtat jag lämnar stugan. Men jag brukar klappa lite på den brunlaserade fjällpanelen och tyst säga: " Hej då. Vi ses om ett år!" Fast ingen annan får se det, det är liksom bara mellan mig och huset.
Johan Nilsson
Med från årets vistelse nere i barndomstrakterna är några bilder - några frusna ögonblick som hjälper mig att minnas också denna sommar, den 48:e i mitt liv.
Lika många år som jag levt har stugan nere på västkusten funnits i familjens ägo. Den stod inflyttningsklar samma år jag föddes. Alla mina barndoms somrar tillbringade jag där - i en salig blandning av brännmaneter, krabbfiske, bad, drivvedsfynd, steninsamling och bärplockning. Och solen sken alltid... :-)
Nu när jag bor långt ifrån stugan så blir det bara ett besök per år, i dryga två veckor. Varje år jag kommer dit börjar jag med att titta på den vindpinade tallen uppe på berget och varje år kan jag konstatera att den håller formen.
Sedan kollar jag att fyren Nidingen lyser som den ska. Det gör den varje år. Dagarna som kommer brukar jag glatt notera att klätterrosen pappa planterade för säkert fyrtio år sedan blommar så fint - också detta år. Den härdar ut i saltvindarna, den minimala mängden jord och den brännande solen. Flammentanz, kanske? (Just på denna bild är det ett softfilter på kameran, därav det mjuka...)
I år slog vi på stort och gjorde en rejäl "hundgård" till vovvarna på baksidan av huset. Hönsnät, pinnar, ståltråd och lite av vår tid gav dem en ganska rejäl yta att vistas på. Med tanke på att det tidvis var ganska varmt så kändes det bra att de hade tillgång till svala stenplattor i skugga men också andra ytor att leka på när temperaturen blev mer hundvänlig. Morgonpromenaderna blev de längsta denna sommar. På skogsstigar med tallbarr och på grusvägar i den kaprifoldoftande skogen.
Det är alltid med en viss sorg i hjärtat jag lämnar stugan. Men jag brukar klappa lite på den brunlaserade fjällpanelen och tyst säga: " Hej då. Vi ses om ett år!" Fast ingen annan får se det, det är liksom bara mellan mig och huset.
Johan Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)