DEN ANDRA SIDAN

Journalisten bakom The Bullshit Bulletin plågas nu plötsligt av en stalker. Själv anfäktas jag så här i kvällningen av Nils Ferlins ande. Ni vet den gamla dikten om hur det är på den andra sidan?


Inte ens en grå liten stalker, som smyger med hemlig tangent
har jag fått till den hära bloggen! Inte ett ord satt på pränt
av en endaste grå liten stalker eller grundlagsvän oskuldsvit.
Å andra sidan... Vem värper nytt dravel
för att dölja sin gamla drit?

MIN FIENDES FIENDE...

... är min vän, säger ett talesätt. Säga vad man vill om THE BULLSHIT BULLETIN, men den missar sällan någonting som går att använda för att ge en tidigare arbetsgivare på käften. Det mesta duger, gammalt eller nytt. Vilken berättelse hittar man i botten den här gången?
Ett gräl som dokumenteras i ett styrelseprotokoll från december 2008 och som hade flera år på nacken redan då.


Tänk er en vanlig brukshundsklubb. Vanliga medlemmar, vanliga raser, vanlig kursverksamhet för vanliga hundägare. Begränsade träningsytor. Städdagar och medlemsmöten. Och mitt i mixen en och annan gammal macho med k...arismakomplex.
SHAZAM!!! Storstjärnan sveper in!
Storstjärnan kör skydds på hög nivå. Storstjärnan medför egen träningsgrupp. De är inte medlemmar i den lilla vanliga klubben. De kommer inte på medlemsmötena och de deltar garanterat inte i några städdagar. De är inte ens samma personer från gång till gång.
Storstjärnans träningsgrupp betalar Storstjärnan för att få träna för honom. På den vanliga klubbens appellplan, där de egna medlemmarna börjar känna sig lite ovälkomna och där klubbens kursverksamhet inte riktigt får plats, när Storstjärnans gäng kliver på.

Klubbens vanliga medlemmar gillar inte läget. Styrelsen försöker påtala för skyddsgänget att klubbens kurser måste ha företräde på klubbens träningsytor, men skyddsgänget lyssnar inte på det örat. Varför skulle de? Det är ju Storstjärnan de betalar för att få träna hos. Rimligen är det hans verksamhet och inte klubbens som de har intresse av.
Så vad ska en styrelse göra i det läget - rada upp sig längs appellplan och applådera frifräsarna?

Självklart blev det irritation och bråk, ett långt bråk med många turer. Det blev oenighet i klubben mellan de medlemmar som var tacksamma att styrelsen satte emot och de som inte var det. En och annan höll hårt på Storstjärnans gäng och tyckte att lite får man väl offra för att elittävlande skyddsare ska trivas gott. Någon ansåg att Storstjärnan var utsatt för vuxenmobbing. Någon anmälde klubben till kommunen och tyckte att den inte borde få bidrag, när den inte villa låta Storstjärnan få träna sitt betalande elevgäng på de gemensamma ytorna längre. Någon blev väldigt besviken, när kommunen inte höll med.
Det kanske var på det viset, att majoriteten i klubben höll på styrelsen, men vad var det för styrelse? Vad visste den? Småhundsägare! Som aldrig hade gjort ett piss i ett snöre! KÄRRINGAR!!!
Det talade Någon rakryggat om. Tyvärr sa han inte "kärringar". Han sa "småfittor". Mer än en gång. Och till sist fick väl kärringarna nog av både språket och situationen och så anmälde de honom och nu har han till sist åkt dit, stackars man. Fälld i Disciplinnämnden för ett uppträdande som inte går att acceptera och som ger en konstig bild av vår verksamhet.

Det är rent otroligt synd om den här killen, det talar han själv om och THE BULLSHIT BULLETIN hakar på. Alltihop drabbar honom bara för att han varit kritisk mot SBK, inget annat. Han och hans gode vän Storstjärnan är helt enkelt illa behandlade. Om detta berättar han på nätsidor där proffsigt fotade hundar hänger i skyddsärmar högt och lågt. Skyddsärmarna bärs av killar som påminner lite om de välmusklade granitnyllen som brukar stå och hålla låg profil bakom kungligheter på statsbesök, om ni vet vad jag menar. Helt klart är de inte dvärghundsägare och ärligt talat ser de inte ut att vara särskilt lättmobbade heller.

På nätsidan hänger vår hjälte ut anmälningarna mot honom, kompletta som de skickades in till SKK med namn, adress och telefonnummer till kärringarna som anmälde. Han får plats med det där om hembränt som drar in kulor till klubbens läger också. Och så avslutar han med att åkalla grundlagen som sitt skydd mot odemokraterna i SBK.
Vaddå grundlagen, undrar ni kanske? Jo, yttrandefriheten, demokratins grundbult, förstås!
Vår hjälte tror att grundlagen lyder så här - ja, det är ett citat! "Säg vad du vill, det är upp till dig!"

För min del tror jag att killen har missförstått både grundlagen och ett par tre saker till.
Det finns ingen yttrandefrihet som ger någon rätt att kasta grova skällsord i ansiktet på andra eller komma med beskyllningar om olagliga handlingar, om man inte har belägg för dem. Gör man sådant, får man nog vara glad om det bara är i SKK:s Disciplinnämnd man blir fälld.

Det finns ingen föreningsfrihet som ger en privat verksamhet rätt att utnyttja en förenings gemensamma tillgångar som det passar.
Där var kärnan i bråket. Men det glömmer de bort att redovisa, hjälten och THE BULLSHIT BULLETIN.

ETT HÄSTJOBB

Igår la jag ner en timma på ett jobb som jag inte har sysslat med på femtio år. Jag stod och höll i en hink och pratade.
Det var annat när jag var barn, för då var det bara män som höll på med de här sakerna och de varken snackade eller höll fram hinkar med betfor. Då var det raka rör och höjda röster som gällde och om det knep kom det fram järnkättingar och flera män med muskler.
Nu var vi två medelålders tanter, som verkade en häst alldeles själva. Det är rätt så typiskt för vad som har hänt. Gamla klassiska stöddiga manschbranscher var det från början, både hästsporten och brukshunderiet, med gammalt klassiskt halvmilitärt stuk och hårda metoder och den härliga imagen av svårhanterliga djur att skaffa sig större k...arisma med. Ego, ni vet.

Nu är ju brukshundsklubbarna sen länge fulla med kvinnor och de farliga hundarna finns inte där längre, för det är på helt andra ställen än SBK:s domäner som de stöddiga blir stöddigare av att vara herre över en best med maxat bett. Man tänker sig att metoder och umgängesstil har förändrats på kuppen. Hästvärlden är lika full av kvinnor den också nu. För femtio år sedan fick jag sjokvis av beröm, jag fick höra att jag var en väldigt ovanlig liten tös som inte var rädd för de stora arbetshästarna utan rentav kunde hantera dem som en riktig karl - minsann!
Det är annat nu. Den ovanliga lilla tösen har blivit en jättevanlig liten tant. Vi är majoriteten av de som sysslar med hundar och hästar.
Hursomhelst! Där stod vi utan järnkättingar att tillgå. Inte en muskelbiff så långt ögat nådde och hästen behövde verkas ordentligt, för första gången i sitt liv. Och eftersom han är en årsgammal hingst, redan högre över manken än vad någon av oss två tanter är långa, och har sådär tvåhundra kilo muskel att lägga bakom sina eventuella synpunkter, så var det bäst för tanterna att det gick lugnt till.

Det gjorde det. Hästen stod där på stallgången med ett ben i taget upplyftat och hann inte märka så mycket av att han var fastbunden och fick hovarna knipsade, eftersom den där betforhinken och dess diskreta förflyttningar och allt jollret och kliandet i pannan tog hans fulla uppmärksamhet och när ett träns med bett lirkades på plats lite senare hade han fullt upp med att räkna ut hur nyplockade små augustipäron skulle få plats i munnen samtidigt. Så även om han var lite förvånad över järnbiten i munnen, så tyckte han inte att det var så mycket att bråka om. Augustipäron är himla gott.

Sedan leddes han - också för första gången - i träns ut på en främmande gårdsplan. Där fanns en collie, som gjorde enkla lydnadsövningar en bit bort. Där fladdrade väldigt konstiga saker i vinden. Unghingsten hade mycket att hålla ögonen på, så han glömde bort att bråka om bettet, och när han närmade sig de konstiga fladdrande sakerna kom han på att det var skönt att ha trygga matte att hålla sig till. Utifall att tvättkläderna skulle gå till anfall.
Efter allt detta var hästen trött i huvudet. Han leddes ut till betet igen med inställningen att verkning och tränsbett var rätt obetydliga nyheter och matte en riktigt trevlig gammal chefsmärr att ha med sig.

Hästmatten och jag är båda gamla SBK-tjejer. Så resten av eftermiddagen la vi ner på att skrika könsord åt folk som vi inte gillar och sen i kvällningen kokade vi ihop en skvätt amfetamin för att bättra på klubbens ekonomi. Det är så vi är vana att hålla på, förstår ni. Det är liksom vår stil.
Jorå! Precis så går det till hos SBK:s folk! Tonen är så illrå att man får acceptera precis vad som helst och en klubbstyrelse säljer illegala berusningsmedel för att finansiera verksamheten. Fast den där supermesiga klubben nöjer sig med hembränt, efter vad det sägs. (De har väl inte fattat att det blir bättre fart och större inkomster med vårat kok.)
Det här måste ABSOLUT vara sant, för det har stått att läsa i en veckas tid på en blogg som heter THE BULLSHIT BULLETIN och som skrivs av en initierad frilans på Hundsport. Hon är väl insatt i ämnet och det hon inte säger själv låter hon kommentarerna säga.

SÅ VAD HANDLAR DET OM? -forts

Uppfödare av den sorten som inte kan acceptera några andra regler för verksamheten än sin egen fingertoppskänsla återkommer ofta till hur märkvärdiga vi ska vara jämt i det här lilla landet med alla våra bestämmelser hitan och ditan och Svenska Brukshundsklubben som jämt ska lägga sig i uppfödarnas rätt att avla som de känner för. Hunduppfödningen är ju en hobby och en hobby ska vara KUL!
Som Margaret Carter sa till de engelska cavalieruppfödarna:

Ni gjorde som ni kände för väldigt länge.
Hundarna tog smällen och hundägarna betalade veterinärräkningarna.

I det här lilla landet är vi sedan ett antal år tillbaka så väldigt märkvärdiga av oss att det inte går att regga avkomma efter en collie som inte är höftledsröntgad. Det spelar ingen roll om hunden är uppfödd här eller importerad. Vill man avla på den, så höftledsröntgar man.
Om röntgenplåtarna visar grad A eller B - utmärkta respektive bra höfter - så är det inga problem. Du kan avla på din collie och varken SKK eller rasklubben kommer att hacka på dig. Men om röntgensvaret blir grad C, D eller E - där E är en gravt dysplastisk höft - förväntas du låta bli att använda den hunden i avel. Gör du det ändå, så får du registrera avkomman, men varenda valp i kullen får en avelsspärr från SKK stämplad i stamtavlan. Varför?
Svår HD är ett sådant lidande för hunden och en sådan sorg för ägaren (och för uppfödaren) att varje rasklubb och varje hundmänniska måste göra vad man kan för att hålla frekvensen nere. Det enda framkomliga sättet är att låta bli att använda drabbade hundar i avel. Även om hunden på många andra sätt är en mycket bra collie, ska man inte skicka smärtan vidare till andra hundar, andra ägare och andra uppfödare.
Så här tänker majoriteten av collieuppfödarna och collieägarna. Så här fungerar SKK:s och rasklubbens regler. Visst förstår man att de ibland innebär besvikelse för någon som har fött upp - eller köpt in - en lovande hund, om röntgenplåtarna visar sig vara mindre förnämliga än hunden. Ett projekt som man hade hoppats på går i stöpet. Men gör det oss till förfärliga människor?

SÅ VAD HANDLAR DET OM? -forts

I colliens ursprungsland skulle allt det som följer vara exotiskt. Här är det normalläget.
Till att börja med har vi i stort sett inga renrasiga oreggade collies. Att varenda valp i en kull ska reggas är inte bara det vanliga förfaringssättet - det är vad som krävs. Likadant är det med ID-märkningen. Förr gjordes det ju genom att SKK-reggsiffrorna tatuerades på örats insida, nu görs det med chipmärkning, men alla ID-märks. Till skillnad från stamtavlor och andra papper kan tatueringar och chip inte komma bort i hanteringen. De kan inte bytas ut inför en ögonundersökning, HD-röntgen, karaktärstest/MH eller - för den delen - inför en utställning eller en försäljning. Hunden som presenteras för veterinären, domaren eller röntgenassistenten ÄR den hunden. Och eftersom alla valpar i en kull reggas och ID-märks, finns alla med i statistiken - inte bara de som valts ut för att de tilltros ha "show quality", medan de mindre lovande säljs oreggade till "pet homes" och aldrig syns.

De flesta collieuppfödare i det här landet ser till att få sina valpar undersökta avseende CEA och colobom före försäljning. Collies som är tänkta att avlas på brukar undersökas en gång till som unga vuxna. Som i andra länder är CEA alldeles för vanligt och även om vi tror att de lindriga formerna varken innebär lidande eller någon större synnedsättning för hunden, kollar uppfödarna hundarnas ögon ändå. Resultaten är offentliga och rasklubben sammanställer statistiken. Möda och kostnader för uppfödarna kan man tycka, och det är det ju, förstås. Men hur skulle vi annars upptäcka om colobomen började bli vanligare eller de svårare formerna av CEA ökade i antal?

Collieuppfödare i det här landet HD-röntgar alla sina avelsdjur. Många ber också valpköparna att göra detsamma, även om valpen aldrig är tänkt att gå i avel. Varför det? Därför att HD är polygenetiskt. Ingen kan veta hur många av generna som ger höftledsfel den egna valpen har fått med sig i bagaget, men alla kan veta det här:
om det finns många röntgade hundar i valpens släktträd och inga eller bara enstaka med höftledsfel, då är risken för den valpen liten. Finns inga eller enstaka röntgade har man ingen aning om risken. Men finns det många med HD på linjerna bakom, då är risken för valpen stor. Av det följer att en uppfödare behöver få in så många HD-resultat som möjligt för att veta var kenneln står i sin avel när det gäller höfterna.

Ingen uppfödare kan ju tvinga valpköparna att röntga. Några går ner i priset på valpen för att göra det ekonomiskt lättare för köparen, men de flesta av oss valpköpare betalar våra hundars röntgen ur egen ficka. Ändå har en avsevärd andel av varje collieårskull röntgats före två års ålder, dels för att vi gärna vill vara säkra på våra hundars höftleder för vår egen skull och dels också för att många faktiskt förstår och uppskattar uppfödarens intresse av att få veta. Om jag skulle våga mig på en gissning, så finns det brittiska collieuppfödare som skulle ge en hel del för att vara i samma sits.
De skulle kanske inte heller ha något emot att röntgenresultaten var offentliga. Det är de här: de ligger på kennelklubbens databas. Vilken tilltänkt parning som helst inom rasen kan värderas avseende HD-risken av uppfödare som funderar över kommande valpkullar. Till och med valpköpare kan kolla upp vilka linjer som har lägre risk. Till exempel kunde jag, som inte är uppfödare och inte den vassaste kniven i lådan när det gäller SKK:s Hunddata, på mindre än en kvart leta rätt på de sju Corydon-collies som verkar ha kommit hit från 1990 och framåt. Två av dem hade utmärkta höfter, en var OK, två blev aldrig röntgade och två hade grav HD. Jag behövde inte be någon om lov för att ta reda på det och inte för att skriva det heller. Det är inte förtal. Det är fakta från en offentlig databas. I hundvärlden i stort är detta något ovanligt och säkert väcker det förargelse hos en del, som är vana vid att uppfödarna har kunskapsmonopol. Men är det skäl nog att frysa ut oss?

SÅ VAD HANDLAR DET OM?

Brukar collieuppfödare i Sverige regga sina kullar på trygga tillflyktsorter som Norge och Finland för att känna sig säkra för rasklubbens klor?
Näe, inte direkt. Skogslandskapen som skiljer oss från grannländerna är visserligen dramatiska på sina ställen, men riktigt så dramatiska är de inte att man ser desperata uppfödare smita över gränserna nattetid med nyfödda valpar beskyddande tryckta mot bröstet. Inte heller brukar uppfödarna syssla med komplicerade manövrer som att para sin tik i ena grannlandet och regga den kommande kullen i nästa grannland för att ducka för rasklubbens tyranniska regemente. Faktiskt tror jag att ingenting sådant har inträffat. Och skulle det ha gjort det, så misstänker jag att den personen skulle ha fått en uppmaning från SKK att sluta fjanta och börja ägna sig åt det man väntar sig av en uppfödare.
Det kan låta självklart för oss, men för många hundmänniskor utomlands är det snudd på avundsvärt. Det här är vad man förväntas göra som uppfödare av collie i Sverige och det är faktiskt också vad de flesta uppfödare gör. OK, en del gör det under högljutt grymtande, det medges. Men de flesta verkar rätt nöjda med att vara där de är.
I klorna på den svenska rasklubben och den svenska kennelklubben.

Forts föjer, fast bara en översättning av inlägget från igår. Resten i morron. Livet har andra sidor än hundvärldstragglande. Regnet har slutat och hundarna ska ut!

SO WHAT´S IT ALL ABOUT?

Do Collie breeders in Sweden actually register their litters in the safe havens of our neighbouring countries, away from the clutches of the National Breed Club?
Well, not exactly. The rough forest country separating us from Finland and Norway is certainly exotic, but not as exotic as all that. You won´t find any desperate breeders scurrying across the borders in the night with new-born pups in their protective arms. Nor do our breeders routinely engage in complicated manouvering such as mating a bitch in one country and selling the resulting litter in another just to dodge the repressive rule of the breed club. In fact, I think it never happened. And if it did happen, I think that person would have received a note from our KC, telling them to stop their antics and get on with what they´re expected to do.
Here is what they are expected to do - and what most of them actually do. A minority comply while grumbling rather loudly, I grant you, but most seem to be content with being where they are.
That is, in the clutches of the Collie Club and the KC of Sweden.

There are very few, if any, unregistered purebred Collies here. Also, registration of every puppy in a litter is not just common practice but mandatory. So is ID. It´s done by chipping these days, whereas earlier the KC registration number was tattooed on the inside of the puppy´s ear. Unlike pedigree papers, chips and tattoos can´t get lost and they definitely can´t be swopped awaiting an eye check, an X-ray or a mentality test - nor, for that matter, a sale or a show. The dog presented to the vet, or the judge, or the radiological nurse, IS that dog. As all pups in a litter are ID:ed and registered, none disappear into what in Britain is referred to as "pet homes" - how derogatory that sounds! - while the ones with show promise are on record.

The majority of Collie breeders in this country have their litters examined for CEA and coloboma before the puppies are sold at eight weeks of age.Collies intended for breeding are generally reexamined as young adults. As in other countries, CEA is too common here, and although we believe that the milder degrees of it cause no suffering and little impairment of vision to the dog, breeders still check. Results are public and the breed club monitors the statistics. A bother and a cost, you may think. But how else should we know it, if colobomas became more frequent or the more severe degrees of CEA started to increase?

Breeders in this country X-ray all breeding stock for HD and many entreat the people who buy their puppies to do the same - even if that Collie will never be bred from. Why? It´s because hip dysplasia is polygenetic. You can never know how many of the genes producing hip deformity your own puppy carries, but you can definitely know this: if there are many X-rayed, yet none or few found with HD in a puppy´s family tree, there is little risk for that particular puppy. If few are X-rayed, all bets are off. If there are many identified cases of HD in the puppy´s lineage, the risk for that puppy is greater.
It isn´t any more complicated than that. But it follows that breeders will need X-rays from as many dogs as possible to get a reliable view of where they stand regarding HD in their breeding programme.

Obviously, a breeder can´t make a buyer comply with the request. Some breeders reduce the price of the puppy, if the buyer promises to X-ray, to make it easier on the new owner. Most of us pay out of our own pockets for the X-rays. Nevertheless, a substantial proportion of all Collies born each year have gone through their X-rays before the age of two. People want to make sure their dog is all right hipwise, and many appreciate the breeder´s need to know.
X-ray results are public. Computerized records are kept by the Swedish KC. Any prospective mating can be evaluated regarding the risk for HD by a breeder worrying about a future litter. Even prospective buyers can see for themselves which lineages carry less risk. For instance, even though I`m not a breeder and not particularly adept with the KC data base, it took me fifteen minutes to find the seven Corydon Collies that seem to have arrived here from 1990 and onwards. Two of them had excellent hips, one was OK, two had had no X-rays and two were found to be severely dysplastic. I did not have to ask anybody´s permission to find that out, nor to write about it here. The facts are on public record. Unusual in the general dog world, perhaps, and possibly offensive to some people, but hardly reason enough for us to be ostracized, is it?

In this country also you can´t register the offspring of a Collie with no X-ray taken. Whether it was homebred or imported is of no importance. You want to breed from your Collie? Fair enough, but have it X-rayed first.
If the results say "grade A" or "Grade B" - excellent and good, respectively - all is well. You may go ahead unmolested by the breed club and the KC. If the X-ray should say C, D or E, with E being a most severely deformed hip joint, you are expected not to breed from that dog. If you do, you can still register the offspring, but the entire litter will have a permanent KC breeding prohibition stamped on its pedigree documents. Why is this?
Again, it´s simple. Regardless of all attempts from certain quarters to deny it, HD is hereditary. Severe HD is such suffering for the dog, such a grief for the owner, besides being such a sad thing for the breeder, that every breed club and every dog person should do what they can to keep the frequency down. And the only practicable way is not to breed from afflicted dogs. Even if the dog is excellent in many other ways, nobody should choose to pass the risk and the pain on to other dogs, other owners and other breeders.
This is the way the great majority of Collie breeders and Collie people here feel. This is how the rules work. Understandably, on occasion they may disappoint somebody who has bred or bought themselves a promising dog, when the X-ray results turn out less brilliant than the dog. But does that make us terrible people?