Det året då våra hästar åkte på sitt första skov avlivades i snitt en häst med fång per dag i Sverige. Det hade vi ingen aning om.
Samma år publicerades två veterinärmedicinska artiklar i USA. De beskrev en undersökning av 160 friska ponnies med respektive utan tidigare fång. Hur skiljde sig åt? Jo, de som hade haft fång tidigare såg ungefär ut som människor med hög risk för åldersdiabetes - de var överviktiga, de hade höga fetthalter i blodet, de hade låg insulinkänslighet. Hästarna som hade sådana provsvar i mars månad, innan gräset satte fart, kunde FÖRUTSÄGAS bli fångsjuka i maj, när stärkelsemängden i betet fördubblades. Och därtill hittades en ärftlighet för detta! Studien kom fram till, att det verkade röra sig om en eller flera gener med varierande genomslag, där anlaget inte visar sig lika tydligt hos hingstar som hos ston - t ex deras döttrar. Stämmer resultaten, borde det vara möjligt att försöka hitta högriskförärvarna bland avelsdjuren och på sikt minska antalet fölungar födda med stor risk för sjukdomen. Det skulle vara en hedersam sak för en rasklubb att titta närmare på, kan man tycka.
Inget av detta hade vi en susning om då. Det gick på tok för oss. Vad gjorde vi för fel? Vi hanterade ärftligheter som vi inte visste existerade, det var vad vi gjorde.
Vi lurades av hästen som saknar anlaget - hon som aldrig har fått fång. Så när vårt ängshö tog slut i januari det året, köpte vi det vi kunde få tag på - det som vår granne mjölkbonden aldrig frivilligt skulle använda till sina kor. Hans mest näringsfattiga reservhö. Och fastän alla våra tre hästar var lite överviktiga - ungefär lika mycket - och alla tre rörde sig lika mycket, tålde en av dem det där höet alldeles utmärkt. Hon åt med god aptit. det gjorde de andra två också, men en dryg vecka senare kunde de knappt stå på sina inflammerade hovar...
...och vi begrep ingenting. Vi gjorde som olyckliga djurägare brukar - grät och bet ihop om skuldkänslorna och betalade veterinären och snöt oss. Vi fick dyra och inte ofarliga mediciner utskrivna mot smärtan. Vi bantade ner hästarna. Ut åkte de hårda brödbitarna och äpplehalvorna. Nytt ljusgrönt hö från magra skogsängar nånstans uppe i Dalsland anskaffades. Hästarna repade sig långsamt, men de blev bättre - de sprang igen! Och så kom våren och samma sak en gång till. Och den yngsta, livligaste, rörligaste hästen, så nedbantad att det faktiskt inte fanns mer hull att ta av, åkte dit värst. Gener som en gång har lagt in startväxeln och gått igång är inte så lätta att slå in backläget på. Känner ni igen det här, ni som har kämpat på med att träna skotträdda hundar och fått höra att det är bara ert sätt att hantera hunden som ställer till det? Låter det bekant för er som trodde att er valp fick höftledsfel bara för att ni gjorde fel med mat och motion?
Det finns en ärftlighet för fång hos häst precis som det finns en ärftlighet för HD och en för extrem rädsla hos hund. Man kan inte se den förrän den klipper till och då står man där redan med skiten i fläkten. Man kan inte veta hur många gener som är inblandade och hur de nedärvs heller. Man vet inte om de finns i massor eller inte alls i stamtavlan för ens eget djur. Och därmed kan man inte heller beräkna risken för just det djuret.
Poängen är att som djurägare behöver man inte försöka ta reda på alltsammans själv.
OM MAN HAR EN RASKLUBB SOM LÄGGER KORTEN PÅ BORDET OCH TAR UPP FAJTEN MED ELÄNDET!
T EX SLÅR SIG IHOP MED FORSKNINGEN PÅ OMRÅDET OCH BESTÄMMER SIG FÖR ATT FÖRSÖKA FÅ FRAM ETT RISKINDEX FÖR AVELSDJUR!
Som hundägare har jag en sådan rasklubb. Den har jag tänkt på med stor tacksamhet på sistone. Till Collieklubbens styrelse och aktiva - heder åt er för att ni tar ansvar för vår ras. Tack för att ni finns!
