I en kommentar till ett tidigare inlägg får vi upplysningen att "vår mentalhjältinna" har hoppat av. Jag har funderat och funderat på vem det kan vara. Ingen av de kvinnliga Collievännerna har hoppat någonstans såvitt jag vet, det är alltså ingen av dem. Du, Clara, som skrev om den hoppande hjältinnan - kan du förklara vad du menar?
För övrigt finns det många som aktivt arbetar för en sund mentalitet hos collien, tack och lov! Om någon av dessa har annat att göra ett tag så är det ingen fara. Andra tar vid och fortsätter jobba för att befria collien från dess rädslor. I mina ögon är de mentalhjältinnor allihop. Kanske finns en eller annan mentalhjälte också!
Och appråpå sanningen: Don't mock the truth - it'll get you in the end...
Johan Nilsson
fredag 29 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
ÄGAREN BÄTTRE ÄN MH...?
Del 1
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
Beteendevetaren Hans Temrin visar Brukshundens chefredaktör Gunnar Lindgren en artikel. Artikeln fanns i holländska Applied Animal Behaviours Science 2007 och nu dyker den upp i Lindgrens blogg. Lindgren säger, att Temrin säger, att den artikeln visar att ägare är bäst av allt när det gäller att bedöma en hunds beteende. Så när det gäller arvbarheter ska man bry sig om vad hundägaren säger. Inte om några tester. För testerna ger mycket mycket lägre värden på arvbarhet.
Jag har också läst artikeln. Den säger inte det. Den säger verkligen inte det som Lindgren säger att Temrin säger. Och när den säger något åt det hållet, varnar författarna själva för att de kan ha fel.
Så här var det. Det verkar finnas ett gäng golden, som hotar, bits, morrar eller lyfter överläppen oftare än vad någon tycker är trevligt. Flera studier i Holland har försökt ta reda på varför. Man hade en känsla av att de aggressiva hundarna rätt ofta var släkt med varandra. Artikeln redovisar en av de studierna.
Man ville få fatt på ägare till golden som tyckte att deras hundar var så aggressiva, eller så ofta aggressiva, att de hade problem. Ägarna, alltså. Man letade fram aggressiva hundar.
Man ville dessutom ha tag på nära släktingar till de hundarna – föräldrar och syskon – för att jämföra genvarianter. Tanken var att först hitta aggressiva hundar, sedan deras närmsta släktingar med och utan aggressivt beteende och sedan gå vidare med jämförande DNA-tester och se om man kunde hitta gener, som skiljer ut de aggressiva problemhundarna från oaggressiva släktingar och icke-släktingar. Man letade inte arvbarheter. Man ville hitta ilskans gen.
Som upplägg för ett försök att göra direkta jämförelser på DNA-nivå är det snyggt. Som underlag för arvbarhetsberäkningar är det inte alls lika bra. Vilket artikeln själv talar om på slutet.
Studien började alltså i syftet att hitta aggressionsgener. Då räcker det utmärkt om man först annonserar att aggressiva hundar sökes och sedan via ägarna/uppfödarna letar upp hundsläktingar, med eller utan utan aggressivitetsproblem. Sådär 150 ilskna golden och i stort sett lika många icke-ilskna att göra jämförande DNA-tester på är bra. Det brukar gå till ungefär så, när man letar specifika gener. Den här studien hade 159 aggressiva golden och 166 av deras närmsta släktingar - föräldrar och syskon. Ni inser själva, att 159 arga hundar har sammanlagt bra många fler föräldrar och syskon, arga eller icke, än 166. Kort sagt, det fattas nära släktingar till de 166 arga – och det fattas många! Dessutom saknas stamtavla för 84 av de arga hundarna, man vet alltså inte så mycket om deras släktingar.
Det där betyder inte mycket för en gensökande studie. Finner man en speciell genvariant hos varenda en av de arga och inte hos en enda av de icke arga, släkt eller icke alls släkt, så har man definitivt hittat något: kanske rentav en gen för aggressivt beteende. Men ett så stort bortfall av nära släktingar måste definitivt störa upplägget av en studie av arvbarhet!
Och det som en studie av arvbarhet via ägarbedömning artikeln presenteras i bloggen.
Bodil Carlsson
onsdag 27 januari 2010
Nu vet jag hur dom gör det!
Karln i huset står i hallen med bara, blåröda tåskruttar direkt på golvbrädorna och ler fånigt. Stallstövlarna är inte kalla längre, mina förvånade fossingar glider ner i ljummet fuskpälsfoder. Såpvattnet behöver inte timmar för att dunsta torrt från golvet. Man får impulser att vränga av sig yttersta extratröjan.
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
Hundarna tar det med fattning, även om jag skulle gissa att de tyckte det var bättre förr. Bara kattens förtroende återstår att vinna. Hopkrupen bakom sin lilla barrikad av fodermorot i säck avvaktar han, med omutligt vaksamma ögon fixerade på nykomlingen, som bara susar på, svagt och fridfullt. Katten låter sig inte luras. Förr eller senare händer det, och då är han beredd!
När fiende eller byte, lurad av hans stillhet, dyker upp ur den nyinstallerade luftvärmepumpen.
Vi måste ha arton grader inne – på hela bottenvåningen. Så nu vet jag hur dom gör det, norrlänningarna – står ut med vintern!
Bodil Carlsson
lördag 23 januari 2010
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING: HACKA PÅ HÖGMAN?
Privatpersonen Lisbeth Högman känner jag inte och har ingen anledning att tycka varken bra eller illa om. För allt jag vet kan hon vara en jättetrevlig människa, en bra kompis, en utmärkt hundägare och en person med förträffliga idéer om åldringsvården. Vem vet, vi kanske gillar samma filmer?
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
Men det är inte heller privatpersonen Lisbeth Högman jag dammar på. Det är skribenten.
Och den personen – den offentliga Lisbeth Högman – använder sin position som skrivkunnig inom hundvärlden för att framföra besynnerliga påståenden på sin blogg.
Den offentliga Lisbeth Högman firar sitt nya jobb som frilans för Hundsport med att fixa in en direktlänk till sin privata blogg på SKK:s officiella medlemstidnings webbsida. Så låt oss ta en titt på vad den offentliga Lisbeth Högman har att komma med.
Så att vi får lite inblick i vad SKK:s läsare serveras och kanske tar för sanktionerade åsikter.
Lisbeth Högman har skrivit en hel del om SBK och en av SBK:s rasklubbar sedan våren 2009.Nu skriver hon för all del emellanåt om MH och höftledsröntgen och om andra klubbar också, men rasklubben för collie uppmärksammar hon gång på gång – och inte i några nyanserade ordalag. Klubben är odemokratisk och toppstyrd, den består av fanatiker och awkwardianer ( tafattingar, kanske, på svenska? Eller borde man säga taffligtyper?). Det finns en styrande elitklick i klubben, som ägnar sig åt förstörelsen av sin ras, som förföljer och missaktar uppfödare med storslagna framgångar, kör med ”busslastdemokrati” och ägnar sig åt att få fram ”hoprafsade majoriteter”. Klubbens årsmöten tiger ihjäl de storslagna uppfödarna och deras framgångar. I stället sitter röstboskapen där och råmar igenom saker som de skrämts till att rösta på. Och varför gör nu dessa människor så illa?
Jo, det hänger ihop med något TYSKT. Det hänger ihop med mätningar och rutor, med totalitära eliter som bestämmer över andra, med system för utsortering av levande varelser. Det hänger ihop med obevisad vetenskap och experiment och geschäft.
Varför travla med det här? Lisbeth Högman skriver en hel del småtrevligt om sig själv, om hundar och hästar och det inte alltid så idylliska livet på landet, som inte kan reta någon och ofta är rätt sympatisk underhållning. Dessvärre petar hon ju med jämna mellanrum in helt andra predikningar till glädje och uppbyggelse för folk som tänker detsamma och himla gärna vill höra det sägas högt – men aktar sig för att säga det själva. De låter Högman säga det åt dem.
Så låt oss titta på vad som föregick collieklubbens två senaste årsmöten!
Bodil Carlsson
måndag 18 januari 2010
DAGS IGEN: HÖGMAN PÅ SLUTET
Suck! Ber om ursäkt, men tyvärr – det är dags igen. Fru Högman, återanvändningens mästare, kör en av sina gamla bloggdrapor, uppfräschad med aktuell dramatisk knorr.
Dagens rätt är ett gammalt utlägg om en bottenlös ångestfylld avgrund som väntar oss – efter 2008.
Vaddå 2008? tänker den skärrade läsarinnan. Finanskraschen kanske? Bilindustrins begynnande sammanbrott?
Nej, nej. Vi snackar tunga grejer. Världen efter World Dog Show, förstås!
Det måste vara trygghetsskapande att höra till hunderiets inre kretsar. Referensramarna och perspektiven blir hanterliga. Vad har nu hänt? Jo, det gamla vanliga!
Gamla metoder värderas inte. Det pågår ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.
Jisses! tänker man. Har Högman upptäckt GMO-grödorna och monopolföretagen bakom dem? Koldioxidstegringen? Den växande segregationen och fattigdomen i svenska storstäder ? – för där är verkligen ett experiment, som vi inte har sett på bra länge i det här landet, men som börjar ta fart framför ögonen på oss nu, när bilarna – gott folk – brinner i våra förstäder precis som i utkanterna av Paris...
Nej, nej. Ingen fara! Detta är hundvärlden. Svaret kommer till sist. Man får leta sig fram genom skapligt med text och passera de obligatoriska anhalterna – som att ta sig runt en monopolspelplan och passera Ruta 1, Skäll på hälsoprogrammen,
Ruta 2, Skäll på provinsiella dumma svenskar, Ruta 3, Skäll på hunderiets inträde i nutid. Den här gången bjuds vi på en uppdaterad Ruta 4, Jämför med vargslakten!
Sedan är vi äntligen i Mål. Vi är framme vid vargjakten. Dödade och skadskjutna djur ur en ömkligt liten stam utrensade av ett uppbåd välbeväpnade hjältar, som icke kan ha haft en susning om huruvida den just nedmejade vargen var frisk eller sjuk och troligen gav blanka fan i den saken också, bara de fick knalla ner lite varg och ha kul. Arga reaktioner utomlands. Vad påminner det om, frågar bloggaren?
Jo, avelsspärrar inom hunduppfödningen, förstås!
”Jo, det är samma synsätt” - säger Högman på slutet.
Visst. Tjena!
Det finns en förbryllande detalj.
Avelsspärrar för extremt inavlade eller sjukdomsbärande hundar är SKK:s projekt.
RAS är SKK:s projekt.
Satsningen på utökat MH är SKK:s projekt.
SKK har fått respekt både på hemmaplan och internationellt för dem.
OCH DET VAR UPPFÖDARNAS ”FRIHET UNDER ANSVAR” HÄR OCH I ANDRA LÄNDER SOM GJORDE PROJEKTEN NÖDVÄNDIGA.
Så Lisbeth Högman verkar inte vara riktigt överens med SKK:s projekt. Det är förstås hennes rättighet. Man får tycka vad man vill. Man har all rätt att låta sin privata blogg vara reklampelare för namngivna kennlar, vars framgångar presenteras i ord och bild. Man har all rätt att säga att våra veterinärer ägnar sig åt ett dyrt och poänglöst geschäft, när de höftledsröntgar. Man har rätt att förtala SBK, enskilda rasklubbar och deras styrelser, särskilt om man ser till att det inte sägs hundraprocentigt rent ut vilka enskilda som avses med skällsorden. Man har rätt att göra återkommande kopplingar mellan hälsoprogram för hundar och en särskild sorts TYSK mentalitet och folk som sjunger högerextrema kampsånger framför majeldarna. Det har man faktiskt rätt till. (Så länge man ser till att hålla sig på millimetern rätt sida om namngivningsgränsen, så att man slipper bli stämd.)
Vi har kort sagt alla rätt att skriva omdömeslösa dumheter rakt ut i luften och det finns alltid de som gör flitigt bruk av den rätten. Men det är ju som det brukar vara, och det är inte det som är den förbryllande detaljen.
Den förbryllande detaljen är att bloggen där allt detta står att läsa hittas via en direktlänk från webbversionen av SKK:s officiella tidning.
Gissningsvis är de välomnämnda kennlarna nöjda med upplägget. Är SKK:s ledning också nöjd?
Bodil Carlsson
Dagens rätt är ett gammalt utlägg om en bottenlös ångestfylld avgrund som väntar oss – efter 2008.
Vaddå 2008? tänker den skärrade läsarinnan. Finanskraschen kanske? Bilindustrins begynnande sammanbrott?
Nej, nej. Vi snackar tunga grejer. Världen efter World Dog Show, förstås!
Det måste vara trygghetsskapande att höra till hunderiets inre kretsar. Referensramarna och perspektiven blir hanterliga. Vad har nu hänt? Jo, det gamla vanliga!
Gamla metoder värderas inte. Det pågår ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.
Jisses! tänker man. Har Högman upptäckt GMO-grödorna och monopolföretagen bakom dem? Koldioxidstegringen? Den växande segregationen och fattigdomen i svenska storstäder ? – för där är verkligen ett experiment, som vi inte har sett på bra länge i det här landet, men som börjar ta fart framför ögonen på oss nu, när bilarna – gott folk – brinner i våra förstäder precis som i utkanterna av Paris...
Nej, nej. Ingen fara! Detta är hundvärlden. Svaret kommer till sist. Man får leta sig fram genom skapligt med text och passera de obligatoriska anhalterna – som att ta sig runt en monopolspelplan och passera Ruta 1, Skäll på hälsoprogrammen,
Ruta 2, Skäll på provinsiella dumma svenskar, Ruta 3, Skäll på hunderiets inträde i nutid. Den här gången bjuds vi på en uppdaterad Ruta 4, Jämför med vargslakten!
Sedan är vi äntligen i Mål. Vi är framme vid vargjakten. Dödade och skadskjutna djur ur en ömkligt liten stam utrensade av ett uppbåd välbeväpnade hjältar, som icke kan ha haft en susning om huruvida den just nedmejade vargen var frisk eller sjuk och troligen gav blanka fan i den saken också, bara de fick knalla ner lite varg och ha kul. Arga reaktioner utomlands. Vad påminner det om, frågar bloggaren?
Jo, avelsspärrar inom hunduppfödningen, förstås!
”Jo, det är samma synsätt” - säger Högman på slutet.
Visst. Tjena!
Det finns en förbryllande detalj.
Avelsspärrar för extremt inavlade eller sjukdomsbärande hundar är SKK:s projekt.
RAS är SKK:s projekt.
Satsningen på utökat MH är SKK:s projekt.
SKK har fått respekt både på hemmaplan och internationellt för dem.
OCH DET VAR UPPFÖDARNAS ”FRIHET UNDER ANSVAR” HÄR OCH I ANDRA LÄNDER SOM GJORDE PROJEKTEN NÖDVÄNDIGA.
Så Lisbeth Högman verkar inte vara riktigt överens med SKK:s projekt. Det är förstås hennes rättighet. Man får tycka vad man vill. Man har all rätt att låta sin privata blogg vara reklampelare för namngivna kennlar, vars framgångar presenteras i ord och bild. Man har all rätt att säga att våra veterinärer ägnar sig åt ett dyrt och poänglöst geschäft, när de höftledsröntgar. Man har rätt att förtala SBK, enskilda rasklubbar och deras styrelser, särskilt om man ser till att det inte sägs hundraprocentigt rent ut vilka enskilda som avses med skällsorden. Man har rätt att göra återkommande kopplingar mellan hälsoprogram för hundar och en särskild sorts TYSK mentalitet och folk som sjunger högerextrema kampsånger framför majeldarna. Det har man faktiskt rätt till. (Så länge man ser till att hålla sig på millimetern rätt sida om namngivningsgränsen, så att man slipper bli stämd.)
Vi har kort sagt alla rätt att skriva omdömeslösa dumheter rakt ut i luften och det finns alltid de som gör flitigt bruk av den rätten. Men det är ju som det brukar vara, och det är inte det som är den förbryllande detaljen.
Den förbryllande detaljen är att bloggen där allt detta står att läsa hittas via en direktlänk från webbversionen av SKK:s officiella tidning.
Gissningsvis är de välomnämnda kennlarna nöjda med upplägget. Är SKK:s ledning också nöjd?
Bodil Carlsson
fredag 15 januari 2010
Bara en liten "må-gott-bild"
Rotade runt i mitt numer ganska omfattande fotoarkiv och hittade bl a detta guldkorn.
Bilden talar nog för sig själv...
Johan Nilsson
Bilden talar nog för sig själv...
Johan Nilsson
Om noviser och prisjägare
I lite mer än ett år har jag nu försökt hänga med i svängarna inom collievärlden. På flera sätt ett ganska intressant år men också ett nedslående sådant. Det mest nedslående finns att läsa i den statistik som finns över vilka avelsdjur en del uppfödare väljer att använda.
I min värld, vi kan kalla den Novisens värld, är uppfödare djurälskare av stora mått. De har hundens bästa som mål - hela tiden. De hundar som uppvisar sämre fysiska och psykiska egenskaper väljs naturligtvis bort som avelsdjur.
Sedan har vi en annan värld, vi kan kalla den, Prisjägarnas värld, (inte för att de vill fånga brottslingar, priset har en annan betydelse här) där det händer de mest oförklarliga saker. Den där statistiken jag skrev om nyss, den visar att vissa av Prisjägarna inte är så nogräknade när det gäller att välja avelsdjur. De använder hundar med brutna MH:n och de använder hundar med stora kvarstående rädslor - i avel.
Så här står det i SCK:s Avelsstrategi, angivet under Rekommendationer:
"Det är viktigt att beakta hundens förmåga att lägga otäcka händelser bakom sig.
Förmågan att avreagera är väsentlig för hundens möjlighet att fungera bra i dagens samhälle."
Hundar med stora kvarstående rädslor saknar denna viktiga förmåga - att avreagera.
Konsekvenserna av detta tror jag att ni alla inser. Det är inga glada hundar vi pratar om här. Det är rädda och ångestfyllda hundar, hundar som mår väldigt dåligt för att de inte kan släppa obehagliga händelser. Rädda, ångestfyllda hundar kan knappast anses fungera bra i dagens samhälle. Och de är dessutom en stor sorg för sina ägare.
En hund med brutet MH kan vara lika med ett oskrivet blad i avelssammanhang. Ändå finns det uppfödare som använder dem. Som helt sonika sätter sig över rasklubbens rekommendationer. Ordet "småpåve" flyger genom mitt huvud just nu...
Denna oövertänkta, eller "jag-vet-bäst", typ av avel tjänar inte rasen - och rasen förtjänar den inte.
De uppfödare som verkligen för rasen framåt är de som målmedvetet kull efter kull arbetar enligt rasklubbens rekommendationer. De som vet och som bryr sig om hunden.
Prisjägarna kan ni glömma. De är inga djurälskare och deras handlingar bevisar det.
Johan Nilsson
I min värld, vi kan kalla den Novisens värld, är uppfödare djurälskare av stora mått. De har hundens bästa som mål - hela tiden. De hundar som uppvisar sämre fysiska och psykiska egenskaper väljs naturligtvis bort som avelsdjur.
Sedan har vi en annan värld, vi kan kalla den, Prisjägarnas värld, (inte för att de vill fånga brottslingar, priset har en annan betydelse här) där det händer de mest oförklarliga saker. Den där statistiken jag skrev om nyss, den visar att vissa av Prisjägarna inte är så nogräknade när det gäller att välja avelsdjur. De använder hundar med brutna MH:n och de använder hundar med stora kvarstående rädslor - i avel.
Så här står det i SCK:s Avelsstrategi, angivet under Rekommendationer:
"Det är viktigt att beakta hundens förmåga att lägga otäcka händelser bakom sig.
Förmågan att avreagera är väsentlig för hundens möjlighet att fungera bra i dagens samhälle."
Hundar med stora kvarstående rädslor saknar denna viktiga förmåga - att avreagera.
Konsekvenserna av detta tror jag att ni alla inser. Det är inga glada hundar vi pratar om här. Det är rädda och ångestfyllda hundar, hundar som mår väldigt dåligt för att de inte kan släppa obehagliga händelser. Rädda, ångestfyllda hundar kan knappast anses fungera bra i dagens samhälle. Och de är dessutom en stor sorg för sina ägare.
En hund med brutet MH kan vara lika med ett oskrivet blad i avelssammanhang. Ändå finns det uppfödare som använder dem. Som helt sonika sätter sig över rasklubbens rekommendationer. Ordet "småpåve" flyger genom mitt huvud just nu...
Denna oövertänkta, eller "jag-vet-bäst", typ av avel tjänar inte rasen - och rasen förtjänar den inte.
De uppfödare som verkligen för rasen framåt är de som målmedvetet kull efter kull arbetar enligt rasklubbens rekommendationer. De som vet och som bryr sig om hunden.
Prisjägarna kan ni glömma. De är inga djurälskare och deras handlingar bevisar det.
Johan Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)