Obalans

Collievänner har tydligen en del oväntade läsare. Uppretade är de också, över saker som inte är så lätta att få kläm på.
På den återuppståndna Andra Bloggen trängs kommentatorerna igen. Intet är nytt under den solen, för ord som ”MH-terrorister” och klyschor om hur lovande valpar får mentala problem beroende på ”valpköparnas dåliga mentalitet” växlar med varandra.
Kort sagt, den gamla vanliga bibeltexten i de troendes skara.

Lite ovanligt finns dock att glädjas åt. Ett par personer har tagit illa vid sig av Collievänner. Dels brukar vi på den här bloggen ”vurma för blandraser då alla rashundar är så otroligt defekta och sjuka” – jag lovar! Det står så! Sign ”T” 23 september kl 09:02!

Då svarar den lika välunderrättade sign ”B” den 23 september kl 20:47 att Collievänner ”även menar att alla rashundar, speciellt colllies, naturligtvis också är usla mentalt.” Ja, inte våra alldeles egna privata blogghundar, förstås, våra är ju himla bra, men alla andras!
Stackars ”B” mår inte riktigt bra vid åsynen av fotona på mina tre collies från den 20 september. Dessa hundar ”ser mest ut som en röra” och undertecknad kan inte hantera dem ens i koppel, varför man får ”vara tacksam att hon inte släppte dem”.
”B”, det är lugnt! Det var förstås inga mc-åkare. Alla människor i Hjo går numera i heltäckande tjocka läderoveraller för den händelse mina hundar skulle komma lösa på stan. Ett vanligt knep är också att slänga sig raklång ner, precis som du ser på fotot från piren, i hopp om att colliesarna ska tro att man redan är ihjälbiten. Så ligger det till, nu har jag lättat mitt hjärta och bekänt!



Däremot kan jag inte hitta ett ord på Collievänner som kan tolkas som att vi vurmar för blandrasavel.
Jag har bjudit in sign ”B” att förklara vad hon menar i ett gästinlägg här på bloggen, men hon verkar inte riktigt vilja nappa. Kanske blogginnehavaren själv, då?
För det finns en viktig sak gömd i botten på struntpratet.
Collievänner vurmar långt ifrån för blandrasaveln. Vi tror inte att det är bästa vägen att gå för att lösa de alltmer välkända problem med hälsa och mentalitet som faktiskt existerar inom många renavlade hundraser. Tvärtom.

Det sorgliga är att allt större del av allmänheten tror på blandrasavel. I storstadsregionerna närmar sig andelen blandraser 50%. Funderat på varför, någon i återuppståndna gänget?






Fotona på det här inlägget visar collies på promenad på landet. Här händer som sagt inte så mycket, så man får ta det som finns till hands, men det är ju liksom rätt odramatiskt ändå.
Collies som springer över hjulkedjor.
Collies som kliver på lösa skramlande byggplåtar.
En collie som balanserar iväg över en provisorisk spång av hopfästade unggranar.
(Det som inte syns är grävskopan som vräker ner jord och sten alldeles bakom honom.)

Konstigt? Hjältemodigt? Märkvärdigt? Nä! Bara vanliga normala hundar!
Men en hel drös av allmänheten tror att det som är vardagsmat för vanliga hundar är OVANLIGT BRA GJORT AV EN COLLIE!!
Och så gnäller man över att registreringssiffrorna faller! Och att folk köper blandras!

Bodil Carlsson

NEW BREED STANDARDS AGREED

...är förstasidesrubriken på engelska Dog World den 24 september. Fast ”agreed” är nog inte rätt ord rakt över.
Efter filmen Pedigree Dogs Exposed satte engelska KC till alla klutar för att rädda vad som gick av allmänhetens förtroende för renrasiga hundar. Från januari i år har man haft tillfälliga, reviderade standards för ett antal raser. De skulle diskuteras med rasklubbarna under halvåret som har gått.
Alla diskussioner har inte varit tvåsidiga, om man säger så. Kennelklubben har gjort inte mindre än 60 förändringar i standarden för bulldog! Bulldogklubbarna är inte glada. De verkar tycka att det hela är odemokratiskt. Det ursprungliga förslaget gjorde dem så upprörda, att de begärde ett särskilt möte med kennelklubben och framförde sina synpunkter. Kennelklubben skulle återkomma.
Men ack! Nya standardförslaget kom tillbaka till bulldogfolket precis likadant som förut, bortsett från att ytterligare en punkt skulle ändras hos bulldoggen. Argt säger rasklubbarnas ordförande: ”Ungefär som för pekinesern – det ska finnas mera nos. This is something we don´t think appropiate for a Bulldog to start with.”
Så i morron, den 29 september, sitter bulldoggklubbarna i hemlighetsomgärdat möte. Stanna kvar i kennelklubben? Bryta sig ur och gå sin egen väg?

Engelska kennelklubben har varit rätt mild i sin framtoning tidigare under året och bl a sagt att man ju inte vill att rasklubbar ska marschera iväg. Vilket inflytande skulle man då ha över deras avel?
Nu är det annat ljud i pipan. De allra flesta rasklubbar har varit väldigt samarbetsvilliga, säger KC:s talesman, och på eget initiativ kommit med tilläggsförslag, som gör uppfödarnas ansvar för hundarnas funktionsduglighet ännu tydligare. ”Vi genomför förändringarna först och främst för att skydda renrasiga hundars hälsa. Om vi inte agerar tillsammans med rasklubbarna kommer lagstiftarna troligen att kliva in och ta till åtgärder som kommer att slå lika hårt – om inte värre – mot grupperingar utanför kennelklubben.”
”Om vissa rasklubbar fortsätter att vara omedgörliga, måste vi till slut gå skilda vägar, för att skydda alla de andra uppfödare och hundar som Kennelklubben representerar.”
Alla nya rasstandards, 78 stycken, kommer att redovisas på Kennelklubbens hemsida den 1 oktober och i ringen gäller de från samma datum. Vad bulldoggsuppfödarna skall göra åt den saken vet vi inte förrän i övermorgon.
När de har diskuterat färdigt om den demokratiska rätten att förvägra sina hundar att ha nos.

Bodil Carlsson

Vacker och värdig?

Onsdag kväll, agility igen. Lång dag på jobbet, hämtad klockan fem, hundar i bakluckan och utrustningen (vattenskål och korvb) i ryggsäcken. Grannen körde. Hans nya tyska jaktterrier klapprade tänder av upphetsning i sin bur, heltaggad inför andra omgången av unghundskursen.
Hans kurs börjar sju. Vår börjar halv sex. Snabb utryckning runt klubben för kissrunda, rituell kissrunda eftersom hundarna har varit på skogsmarsch med husse innan de gav sig av. Hundar är nu så funtade att de måste kolla av rubrikerna om ankomster och avgångar på en brukshundsklubb, innan de är redo för andra insatser...Jaktterriern skaffar sig en snabb överblick över tillgängliga offer för dagen. Colliesarna luktar och begrundar. Alla de tävlingsinställda sjuttonåringarna släpar fram hindren, instruktören instruerar och det visar sig slutligen bli en KlassII-bana!
Jisses, vi som är på nybörjarstadiet...

Ovanligt livlig kväll med löptikslukter på ett par fläckar, tappade korvbitar i gräset, nyanlända deltagare i unghundskursen på planen intill varav hälften verkade vara schäfrar på sådär tio månader, med ambitionen att impa på hela världen by way of vrål. Ja, och så grannens jaktterrier! Han vrålar inte. Han klapprar tänder och gnäller så det hörs bort till oss, av iver och längtan, för hans ambition är mord och här ser han rika möjligheter! Grannens hopp är att kursen ska få jaktterriern att inse skillnaden mellan grävling och schäfer, men det ser inte ljust ut hittills.
Ljudnivån var otrolig. Skall och bravoskrik ekade. Hundar sprang, hoppade, tvärvände och hoppade. Mitt i smeten smattrade en ung moppekille fram och en stund senare kom två unga tjejer ledande hästar i grimma. Karlarna i det framväxande villaområdet ett stenkast bort hamrade duktigt på sina nya hus. Borrar gick igång.
Hundarna sprang som streck. Colliebusen var riktigt duktig! Lilltiken gillade inte tunnlarna, inte de parallella väldigt långa, väldigt krökta tunnlarna där ingen vet vad som döljer sig... så hon sprang mitt emellan dem, synbart belåten med den smarta lösningen på problemet. Men A-hindret, som inte ens ingick, for hon över med ett skratt!



En Klass II-bana är för svår för dem, de har så otroligt litet rutin. För virriga gamla matte är den omöjlig. Efter tionde hindret har jag glömt fortsättningen och börjar dessutom få svårt att hålla reda på mina händer och fötter. Sjuttonåringarna går sammanbitet banan ett par gånger, planlägger sina framförbyten och bakombyten – och sen sitter det. För min del får kursledaren kuta efter och skrika i örat -”Vänster Bodil! Guuuula tunneln nu!” – och jag fixar det inte ändå. Men colliesarna lyssnar till virrpannan, de tittar faktiskt på mig och inte på något av allt det andra som pågår hela tiden runt omkring... Och även om Colliebusen kan distraheras av en kissfläck och lilltiken av en korvlukt i gräset emellanåt, så är det rätt otroligt hur bra de får till det ändå. Mitt i virrvarret av intryck håller de koll på mig och samarbetar! Vi har roligt!

Klockan åtta slutar vi och börjar promenera hemåt, mina bonnläppar till hundar och jag. Grannens kurs slutar nio. Vi har tiden för oss. Vi släntrar igenom stan, medan mörkret tätnar. På en ödetomt skymtar vi en man i keps och reflexjacka kasta något åt en stor brun sak med vit bläs – någon lär sin berner sennen apportera. Ut ur en gränd kommer en lös svart labb, som sneglar uppskattande på lilltiken och sen fortsätter efter sin handikappade husse i elrullstol. Framför ICA övar mopedgänget rivstarter och bus. Ett avgasrör smäller till. På väg nerför Hamnbacken blir vi omkörda av en ung kille på rullbräda med stort gitarrfodral över axeln.
Hundarna iakttar allt detta med intresse. Det är så olikt deras vanliga liv.
Stadsparken är kolmörk. Skepnad som anas därinne avslöjar sig som man med mops när de för ett ögonblick kliver in i ljusskenet från en gatlykta. Colliesarna erbjuder sig att gå in i mörkret och undersöka detta ekipage närmare, men går med på att fortsätta rakt genom det som är kvar att fortsätta genom – Hjo är en liten stad.
På andra sidan stadsgränsen, vid de sista gatlyktorna, sätter vi oss och väntar. Vid uppfarten till en gård finns ett sittvänligt betongblock och kvart över nio på kvällen är det en väldigt bra plats för matte. Hundarna är rätt nöjda, de också, efter fem timmars omväxlande ansträngning...men de lyssnar utåt fältet och skulle inte vara omöjliga om de ombads ta reda på det som rör sig där.
Så där sitter vi i kvällsmörkret och medan matte tittar på den stora gula lyktan i skyn, spanar hundarna efter det som prasslar därborta. Och lyssnar efter grannens bil, som är på väg för att plocka upp oss.
De hör motorljudet långt innan jag gör det.


Varför jag berättar det här om en vanlig kväll för vanliga hundar?

Jo, den här speciella kvällen kom en annan collie på sin kvällspromenad i gående mitt i alltsammans. Den hunden stretade inte i kopplet.Den höjde inte svansen, den lyfte inte huvudet för att spana in alla andra hundar, den nosade inte efter löplukter eller korvdofter. Den bara gick, lite låg i kroppen, med lite låg svans. Som om den varken såg eller hörde myllret. ”Värdig” säger en del om sådana collies. ”Vacker och värdig.”
Jaså?
Sjävklart var den vacker.
Men vad är värdigt med att vara så osäker att man låtsas att man var någon annanstans?

Vägval

Det blåser rejält i hundvärlden nu! Sakta men säkert börjar "vanliga hundägare" reagera på hur renrasavel bedrivs och kanske också i vilket syfte. Höjda ögonbryn märks på olika internetforum och folk börjar fråga sig vad det hela handlar om. Kärlek till hunden eller kärlek till berömmelse och rikedom?
Det är med stor förtjusning jag läser om upprörda hundägare som ifrågasätter renrasaveln. Självklart måste den ifrågasättas med tanke på alla defekter som finns inom denna avel idag.
På tapeten för collien är bland annat frågan om avel på rädda hundar. Ny statistik visar att det fortfarande i alldeles för hög utsträckning avlas på dokumenterat rädda collies i Sverige, troligen i andra länder också.

Det finns säkert raser som klarat sig undan både deformeringar och mentala problem och från uppfödare av dessa finns mycket att lära. Inom collievärlden verkar det dock inte finnas utrymme för vare sig samarbete eller förståelse. Två ord som beskriver den breda väg som finns att gå - för rasens skull. Jag tvivlar inte på att de finns de som försökt, och fortfarande försöker, jag tvivlar inte heller på att prestige är en av anledningarna till varför det verkar så omöjligt.

Vi människor är som vi är. Vi tycker inte om pekpinnar eller att någon ska säga hur vi ska göra. Det är säkert ett fullt normalt förhållningssätt. Men om det innebär att en tredje part, dvs hunden, blir lidande är det dags att svälja stoltheten.
Det är inte försvarbart att använda dokumenterat rädda hundar i avel. Det är inte heller försvarbart att bortförklara de resultat som redovisas i en Mentalbeskrivning. Den som har en rädd hund behöver inte gå ett MH för att veta det. Det har visat sig långt innan man klev in på MH-banan.

Vad krävs då för att stoppa avel på rädda hundar?
Är det regler förordningar, bestämmelser - allt det som vi människor skyr som pesten?
Om inte sunt förnuft råder kanske regler och förordningar är den enda framkomliga vägen. Den är inte bred men den leder till att hundar inte behöver lida på grund av mänsklig fåfänga och okunnighet.

Johan N.

Dagens höjdpunkt

Det är så lugnt här där vi bor – åtminstone före och efter jakten, men den kan å andra sidan hålla på i månader från mitten av augusti och framåt, för först får råbocken sätta livet till, sedan getter och kiddar. Och så ska storbössan skjutas in, för sen i oktober brakar det loss!
Hursomhelst, annars är det lugnt här ute på landet. Det mesta man springer på är den enstaka joggaren eller svampälskaren. Ibland möter vi en timmerskördare på lilla smala vägen, med hjulkedjorna klingande och rasslande. Låter och ser ut som anfallande enheter ur Imperiets megadonter, om ni minns Star Wars. Och så länge grisfarmen byggdes, kunde vi gå dit och låta hundarna spatsera igenom en byggarbetsplats.
Annars är det lugnt. Man får passa på chanserna att låta hundarna se ovant folk.

Igår var det landsbygdsdag inne i Hjo – landsbygd i superkoncentrerad form på en plätt i hamnen – med rätt mycket folk ute för att titta i kanonvädret. Grönsaker, hemmagjord honung, hemmavärpta ägg, hemkokt godis. Förutom bröd bjöds det skådespel – fårklippning, ridning på stor häst, åk efter liten resignerad häst, kobeskådning och ankvallning!
Självklart måste man ta sig dit.

Här på piren hälsade Colliebusen stilfullt på läcker men blyg vit pudeltik, medan Eviga Mamman bekymrat undersökte läderklädda mänskobylten som låg raklånga på marken.
Nä, det var inte aspackade MC-killar! Bara en vanlig svensk bikeåkarfamilj, som vilade ut i gräset och solljuset, och som artigt bjöd Eviga Mamman att ta plats bland dem. Medan pudeltiken gjorde lekinvitationer på andra sidan.



Colliebusen fick köra sitt standardnummer: Språng Uppför Trappan till Hjo Seglarsällskaps lilla lokal.



Sedan vandrade vi iväg i hjoversionen av lördagsmyller.



Kollade två jättestora, idisslande varelser, som förskräckte Lilltiken till att börja med. Tittade på de travande hästarna. Såg de ömkligt nyklippta fåren, som drog sig tillbaka till sin trailer när tre collies klev fram och bligade. Lite besviken blev matte – inte större intresse än så?

Men så hände det!
Fyra ankor släpptes ur sin bur. En kvinna med käpp och bordercollie intog scenen ihop med ankorna.
Bordercollien var fantastisk. Samarbetet mellan hunden och föraren också. Till och med husse var imponerad!



Husse var inte den enda. Colliebusen stod stel som en pinne i kroppen och fixerade ankorna och bordercollien med blicken.
För honom var det dagens höjdpunkt.



Bodil Carlsson

Ädel hundavel igen

OCH DE MÖRKA FLÄCKARNA KRYMPER!

Den som tycker att den svenska colliedebatten förstör ens humör kan växla om med att läsa den engelska.
Den 3 september skriver Dog World att nu drar det ihop sig för engelska kennelklubben. Snart får den ta och bestämma sig – ska den registrera två små dalmatinertjejer från amerikanska LUA-linjer, som är på väg in i landet? Eller ska den ställa sig i samma skyttegrav som amerikanska kennelklubben, den amerikanska rasklubbbens uppfödardominerade majoritet och de uppfödare som talar i den engelska rasklubbens namn?

Julie Evans, championshipship show judge i sin ras, har tänkt färdigt. Hon har sett de amerikanska urinvägsfriska hundarna och i hennes ögon är de dalmatiner. ”Skillnaden ligger i en enda gen, och det är den genen som dalmatinerrasen är i desperat behov av”, säger hon.
Artikeln följdes av en flodvåg av kommentarer på nätupplagan av tidningen. Den stora majoriteten, med och utan dalmatiner, hejar på Julie Evans. Flera dalmatinerägare berättar om sina stendrabbade hundar. Där är någons tredje dalmatinertik som fått avlivas p g a stenbildning. Där är en hanhund som har fått opereras tre gånger och som nu har fått urinröret flyttat ut ur penis, så att han klarar av att få ut stenarna i stället för att få stopp... men han kissar blod och skriker varje gång en sten pressas ut. Där är hunden som fick lämnas in på en hundpensionat och som hittas död i sin box nästa morron i blod och urin med en sprucken urinblåsa.

Ja, och så uppfödarna, förstås! De är ett par stycken. Och vet ni vad?
De har aaaaaldrig fött upp eller haft en enda dalmatiner med stenbildning.
De tror att det säkert är ovanligt – det är bara att ringa runt och fråga!
De tror att den där pointern 14 generationer längre bak hos Julie Evans små dalmatinertjejer nog trots allt har med sig något riktigt otäckt...Höftledsfel, kanske? Orange fläckar i pälsen? Höga benrörelser när de travar?
Julie Evans är förresten ingen auktoritet på dalmatiner och vi behöver verkligen vänta och se så att det kommer vetenskapliga bevis för det där med stenbildningen, för
...just, de har aaaaldrig fött upp en dalmatiner med stenbildning!

Julie Evans säger att hon vid det här laget bestämt sig för att ta in sina tikar alldeles oavsett vad engelska kennelklubben behagar besluta om registrering.

”If I can do something about I will, and I don´t care how unpopular it makes me.”

Bra jobbat, Evans! säger Collievänner. Lycka till med dina småtikar som inte behöver lågproteindiet och urinvägskirurgi för att få vara hundar.
Och måtte alla andra raser ha många sådana uppfödare som du!

Bodil Carlsson

Aha!

Ibland går man runt många år utan att fundera speciellt över saker som man hört någon gång. Jag har själv gått runt många år och trott att hundar är dumma medan katter är smarta för så sa någon till mig, för ganska många år sedan. "Hundar gör som de blir tillsagda medan katter har en egen vilja och inte låter sig dresseras". Självklart! En hund kommer till dig fix och färdig med alla grundkommandon inbyggda i systemet. Möjligtvis kan man lära dem lite specialtricks och det lär gå på en kafferast.
Trodde jag - i många år.
Nu är jag inne på det åttonde året med hund och först nu börjar jag förstå vad det hela handlar om.

Det är aldrig svårt att tycka om sin hund, det gör nog alla normala hundägare. Det är förstås en förutsättning för en god relation. Jag trodde att det räckte med det. Om jag visar hur mycket jag tycker om min hund så kommer den att göra allt för mig. Som den trogna kamrat den ska vara.
Det var innan hund nummer ett kom till familjen. Om vi så hade älskat ihjäl denna dam så skulle hon ändå inte gjort allt för oss. Hundar är inte sådana helt enkelt. De gör det som de själva vinner något på. Det var precis så hon gjorde, sökte upp allt spännande i sin omgivning
och gav blanka tusan i oss som menlöst stod och ropade "KOM!" - utan korv förstås, för det där med belöning hade vi inte riktigt pejling på då.

Insikten om vikten av belöningens smaklighet har sakta men säkert nått även min hjärna. Gudarna ska veta att det inte har gått fort men som man säger: "Bättre sent än aldrig!"
Matte har nog mer koll än jag i det fallet för jag har under dessa år trott att Frolic är så nära himmelriket en hund kan komma. Så Frolic fick det bli, på all träning.
Det gick inte dåligt egentligen men det stora lyftet, den strålande kontakten, den uppmärksamma hunden - den kom när belöningen verkligen blev himmelriket.
Så enkelt det kan vara - om man känner till knepen!


Korvälskarna!

Johan N.