måndag 14 september 2009

Och jag ska aldrig mer tänka...

...att det inte är någon glädje med hösten! Ensilagemaskinerna dundrar fram igen, nu när spannmålsskörden är avklarad, och i spåren efter dem virrar möss och groddjur fram över den stubbade marken. Ormvråksfamiljen hänger i skyn och ropar till varandra med sina ljusa, sträva läten, glidflyger, sträcker ut en vinge för att fånga en uppvind och vänder bara genom att följa med vinddraget. Nånstans i skogsbrynet skriker korpfamiljen missunnsamt och otåligt i väntan på att ormvråkarna ska ge sig av.
Humlestören bär upp rankor med kottar.


Tidlösan lyser i morronsolen.


Promenaderna genom skogen förbi de försvunna torpen och deras betesmarker




tar oss ut på tomma ängar och åkrar




Och i mörkningen står collien och tittar ut mot det sista solblänket.


Bodil Carlsson

fredag 11 september 2009

The times they are a-changin'



Kanske har fler än jag återsett delar av ”Hedebyborna” på TV under sommaren. För er som inte känner till serien så handlar den om en utpräglad lantbruksbygd och dess befolkning i en brytningstid . Bland de unga är det gamla bondelivet bara att förakta medan det nya stadslivet glorifieras, trots att ingen riktigt vet hur det där stadslivet egentligen ser ut. Men bra är det!
”Det är nya tider nu” löper som en röd tråd genom avsnitten. Baron är konkursmässig och skomakarn är på väg till Riksdagen – sannerligen nya tider! I ett Sverige ungefär vid den tid hundar som Fox (omnämnd i tidigare inlägg) blev champions.

Hur ser man på hundar som Fox idag? I en utställningsring skulle han förmodligen bli totalt utskrattad av både domare och publik. En pälsfattig krake, knappt värd en trea i kvalitet, eller vad tror ni? Ändå blev han champion när han bedömdes efter samma rasstandard som gäller än idag. Visst är det lite märkligt?

Hur som helst var han otvivelaktigt en champion och just champions kanske man ska ställa extra höga krav på, inte bara när det gäller exteriören. Man kan till och med tänka sig att införa en ny titel: VCh – VardagsChampion. En hund med denna titel klarar att gå på alla underlag, klarar att oberörd promenera längs en trafikerad stadsgata, klarar att villigt låta sig klappas av okända barn samt - som utan att lyfta ett morrhår klarar att lyssna på det stora kastrullraset i köket.
Varför inte? Det är trots allt nya tider nu!

onsdag 9 september 2009

The shadow of our ignorance: Skuggan

Återberättad efter Ursula le Guins A Wizard of Earthsea

Öarna kan vara forntidens Grekland, eller Shetlandsöana för tusen år sedan, det spelar ingen roll. Livet är rättframt på det gamla hårda viset. Man samlar ved för slippa frysa ihjäl när vintern kommer och fiskar eller sköter sina getter för att hålla svälten från dörren. Varje liten by har en smed – av nödvändighet, hur får man annars spik och kniv? Varje liten by har en byhäxa. Hon kan enkla besvärjelser, sådana som samlar ihop förrymda getter eller framkallar förälskelse. Ibland föds en trollkarl, vilket är en helt annan femma – en magiker! En som förstår världens rötter och balansen mellan regn och torka, mellan ljus och mörker, mellan det som har varit och det som är.

De är allihopa pojkar.Det är lite som med matlagning, kvinnorna totar ihop vardagskostens husmorstrollerier medan Stora Män blir kockar på femstjärniga magikerställen och grubblar livet igenom över ingredienserna i svårkomponerade förtrollningar. Magikergossarna föds lite överallt, men inte ofta och inte alltid i en familj som förstår dem. Om de har tur och blir igenkända skickas de till trollkarlsskolan på ön Roke för att lära sig hantera sin gåva. För som de gamla visa trollisarna säger – A little knowledge is a dangerous thing. Det är farligt att bara veta lite grann. Man behöver kunna det man håller på med. Annars går det illa.

Lille killen Sparvhök föds bland getter och fiskebåtar och stormbyar. Han är knappt knähög, när han samlar ihop sin första getflock med ett ord på magikerspråket. En berömd gammal magiker hör ryktet om Sparvhök, tar honom till lärling och skickar honom till sist till trollkarlsuniversitetet på ön Roke. Där går det riktigt bra för gossen! Sparvhök är väldigt smart, han lär sig väldigt fort, är väldigt stolt över sig själv och väldigt otålig att få visa hur duktig han är.

Konkurrensen är knivskarp. Alla de unga trollkarlsämnena på skolan sneglar på varandra, de smygtrollar på egen hand och de ryker ihop i trolleridueller för att bräcka varandra.
Sparvhök får en fiende. En flera år äldre kille från en adelsfamilj, som inte missar något tillfälle att tala om vilken tom tunna Sparvhök egentligen är. Så Sparvhök nappar. Han ska minsann visa adelsvalpen!
Han ska kalla fram Den Vackraste. Drottningen Elfarran, i de dödas rike sedan så många generationer att hon är bliven en saga, den vackraste kvinna som har funnits – henne ska Sparvhök kalla fram!

De andra bleknar och backar undan. Galenskap! Förhävelse!
Adelsgossen hånler.
-Snacka går ju! Men kom igen då, sätt igång!

Och det gör Sparvhök. Han blundar och lyfter armarna och börjar kalla fram Elfarran, medan mörkret samlas kring honom och allt dagsljus krymper ihop till en lysande glob mellan hans händer.
I den globen av ljus ser de som är kvar ett enda ögonblick Elfarrans undersköna ansikte. Och sedan kommer en oformlig skepnad farande ut ur underjorden och tar språnget rakt in i flocken av gapande pojkar. Skepnaden förföljer Sparvhök under lång tid. Den tar sig in i levande varelser runt honom och äter upp dem inifrån. Den kommer närmare och närmare inpå och Sparvhök kan inte komma undan den. Han känner dess närvaro jämt – den är ute efter honom. Förtvivlad frågar han en mycket gammal, döende magiker vad skepnaden egentligen är.
-Det är din skugga, säger den gamle mödosamt.
- It is the shadow of your ignorance. It is the shadow of your arrogance. It is the shadow that you cast!
Sparvhök lär sig till sist att erkänna den skugga han kastar. Han ser att om man hanterar krafter som är utanför ens kontroll – om man rubbar balansen mellan viktiga saker – så kan man kanske, för ett litet tag, kalla fram något som visar hela världen hur bra man är. Men det varar inte länge och det kostar förödelse.

Det är lätt att skriva ut ett recept på bredspektrumpenicillin för något som kanske är en öroninflammation. Man får credit och tacksamhet och känner sig mäktig. Men var gång man gör det, har man gjort det barnets kropp ett visst antal penicillinkänsliga bakterier fattigare och världen ett antal resistenta bakterier rikare. Balansen är ändrad. Någonstans kommer ett barn att slippa ha ont i örat. Och någon annanstans kommer ett prematurt barn att dö infekterat av sådana bakterier, som står emot allt.

Det är lätt att vilja trolla fram Den Vackraste genom att dribbla lite med ärftlighet. Hur lätt måste det inte ha verkat när genetiken var ny! Men var gång man dubblar generna för tippöron, eller utsökta mandelformade ögon, eller någon annan yttre detalj som man älskar och lätt kan se - och lätt kan tävla med och helst få fina priser för - då har man förtätat ett antal andra gener på köpet. Om man har otur är det generna för höftledsfel, hjärtfel, CEA, autoimmun pankreassjukdom, hemofili, immundefekter...och annat som man inte alls kunde se komma, men inte så lätt kan bli av med när de en gång har tagit språnget in i rasen. A little knowledge is a dangerous thing.

Så gick det till när en skugga dök upp i renrasaveln. Den äter upp våra raser inifrån, om vi inte ser upp.
Och vet ni vad? Vi själva har tydligen rätt svårt att se den där skuggan. Men det har inte allmänheten.
Och vad värre är – de ser att det är VÅR skugga.

Det är skuggan av vår okunnighet, när vi hanterar andra varelsers gener utan att ha koll på vad vi gör. Det är skuggan av vår arrogans, när vi förnekar att problemen existerar. Eller struntar i dem, så länge vi vinner våra priser. Vanligt folk ser det och misstror oss – och misstror våra hundar.
Skuggan idag är den som tidigare uppfödares val och prioriteringar inom de olika raserna har skapat. Det vi kan bestämma är hur lång skugga vi själva vill kasta. Vilka collies vill vi lämna efter oss?



Bodil Carlsson

tisdag 8 september 2009

Det är en sån dag igen...

Regnet häller ner över de nysnaggade åkrarna. Smattrar mot tak och fönster, studsar med pling upp ur den överfulla regntunnan, sorlar i dikena, gör geggljud under däcken på de enstaka bilar som irrat sig ut... Så många ljud vatten åstadkommer!
Vägrargrymtet från en collietik, till exempel.
När man hör det ljudet är det bara att vända om och klafsa hem igen. Okissat eller inte.
Det finns gränser för starkt ledarskap kan förmå henne till. Särskilt när ledarskapet är vattenskadat.


Och eftersom det är en SÅN dag, då pajkastarargumenten på Collieforum står som spön i backen igen och vi klafsar fram i samma gamla gegga av gräl som vi har gjort de senaste tio åren – i stället för att börja prata om hur vi vill att collies ska vara, vilket är vad vi borde diskutera, om vi vill vända rasens rykte och regsiffror -
-alltså: eftersom det är en SÅN dag, då ännu en diskussionstråd blir låst, denna gång efter 18 sidor, när det hela ohjälpligt spårar ur och man inser att det absolut enda tänkvärda skälet för att byta ras är rasens ägare...

....well, let me tell you a story. Jag har inte hittat på den sjäv – det gjorde Ursula le Guin. Men i trettio år har jag tänkt, att den borde vara obligatorisk läsning för varenda läkarstuderande och varenda hunduppfödare.
(Fortsättning följer...)

Bodil Carlsson

måndag 7 september 2009

Träningshelg i korvens tecken

En sådan är just avslutad, tillsammans med stundtals osäkre killen som visade sig vara modig till tusen när korven kom fram. Borta var bekymmer om människor som tittade på, borta var (efter något som kändes som ett ögonblick) osäkerheten inför den främmande kursledaren: Herregud, hon delade ju ut korv! Och inte lite heller!
Vi lydnadsnoviser, dvs jag och hanen, tränade kast med liten korv samt ingång till husse under första träningsdagen. Och riktigt framgångsrikt, om jag får strunta i Jantelagen för en kort stund.

Följande dag vidtog ännu mer träning på främmande människor, ett specialmoment för min hund och nu blev det frikostiga givor med korv som han hämtade hos de andra kursdeltagarna. Det var en ren fröjd att se honom glad och förväntansfull springa fram till okända människor och plocka upp de korvbitar som främlingarna villigt pekade på.
Nyttigt också att få en van colliemänniskas syn på problemet och framför allt att få förslag på lösningar! Tack, Yvonne!

Efter en sådan här helg känns det gott att vara collieägare. Att få veta att man har en hund som duger mycket väl, trots vissa brister.
Collieägare är ibland experter på att hitta fel hos sina hundar, mindre bra på att se de positiva sidor som hunden har. Men de finns – det gäller bara att locka fram dem! Jag har förstått att KORV är nyckeln till framgång i hundträningens bransch. Så nu får det bli kladdiga fickor ett tag framöver. Den motivation jag såg framkallas av korv har frälst mig. No more leversnittar!

Nu ligger han här bredvid mig, den lille svarte, utslagen efter helgens prövningar. Jag tror han är nöjd… Och det är jag med.

Johan N.

onsdag 2 september 2009

Gamla tiders hundar...eller?

På nätet kan man hitta det mesta. Boken Svenskt Rashundsgalleri från 1940, t ex. Den kan man läsa länge och begrunda gamla tiders hundar och gamla tiders Sverige.
Huvudredaktör är greve Mårten Kalling, inledningen skrivs av prins Carl Bernadotte, och övriga författares titlar anges noggrant – professor, fil dr., friherre, vet.-med. dr och major.
Det är ingen slump. De rasrena hundarna fanns inte under var mans tak den gången. De var bättre folks nöje. En enda kvinna finns med. Hon svarar mycket riktigt för avsnittet om pälsvård och bär den stolta titeln Fru!
Somt ger en svindel. ”Blandraser inom människosläktet ha dålig renommé. De äro opålitliga, degenererade varelser i många fall, och samma är förhållandet inom hundsläktet.” Så kunde man alltså skriva för sjuttio år sedan, när personer med sådana uppfattningar hade total makt att praktisera sina idéer i Tyskland - med känt resultat. Fläktar av den stormen fyllde ett och annat segel här också, som vi vet.
Men tiden och människorna går inte att dra över en kam. I kapitlet Arméhunden talar en yrkesmilitär, majoren och chefen för arméhundsväsendet Einar Edström – som visar sig älska och ha respekt för hundar, och som uppenbart hatar krig. Kanske att att förvänta hos en som har lärt känna båda, men rösten som talar till en över alla dessa år väcker stor sympati. En del känns välbekant, t ex korta reflexioner kring en ras, som hålls av personer ”vilka anse sig hava rättighet att gå omkring med mer eller mindre farliga djur” och som ”med förtjusning lärt sina hundar anfallsteknikens alla finesser men underlåtit att lära dem den ännu viktigare appellen” - alltså grundlydnaden. Gissa vilken ras som var den tidens beryktade kamphund?
Jo, schäfern!

En del är förvånansvärt rakt på sak. Detta är presentationen av airedale terrier: ”Den överdrivna förädling som rasen i England varit utsatt för till utställningsobjekt, har icke inverkat gott på dess förstånd och fattningsförmåga.” Så kunde man tycka då – utan att få fyra sidors utspel i Hundsport över sig!
Och vad sägs om detta?
”En del personer, som ägnat sig åt avel av brukshundar, hava icke tillräckligt beaktat, att djurens skönhetsvärde, som för övrigt snabbt växlat, icke får vara det huvudsakliga.” På hundfronten intet nytt! Samma batalj mellan förpackningens vänner och innehållets...

Och nu! Hur såg de gamla godingarna ut? Vissa av de (tänker man sig) med kärlek och stolthet insända fotografierna är inga höjdare – men här kommer det första.




Gamle Muck, född 1936, blir första collieporträttet. Varför? Jag blinkade till, när jag såg den bilden. Ett litet ögonblick trodde jag att jag såg Colliebusen, född 2005!
Om ni som ser kommande foton tycker att de påminner om collies som ni har haft – tala om det!

Bodil Carlsson

tisdag 1 september 2009

COLLIEVÄNNER PROUDLY PRESENT...

Ytterligare en collie, vida omtalad - i vissa kretsar - för sitt ohanterliga humör och beteende, sitt störande uppträdande på utställning m m. Mad, bad and dangerous to know!
(Även denna gång är den farliga hunden till höger i bilden.)