THE LONG READ: Slutet

Tack alla gamla och nytillkomna läsare som på sistone har letat sig hit! The Long Read blev en riktigt lång resa, ett försök att sammanfatta vad jag har lärt mig om hundvärlden sedan jag var nybliven valpköpare för en halv livstid sedan. När jag tittar igenom de senaste årens texter, ser jag att de är variationer på samma tema.

Jag vet inte, om det blir så många fler. Till er, som har tyckt att jag skall fortsätta skriva – det är så det är. Jag är less på att ständigt säga samma sak och jag är ännu mera less på det jag skriver om. Det jag vill ha är förändring – inte upprepning.

Det här, till exempel, är från juni 2018. Inlägget heter En nypa salt. Det fick 2 480 läsare:

Renrasavel är ett projekt, som biologiskt sett på sikt är så riskabelt att öppenhet och kunskap krävs, om det skall hållas flytande. Att dagens kunskaper och synsätt väcker starka motreaktioner hos företrädare för gårdagens synsätt är bara att vänta. Uppfödares intresse av att få göra som de vill sammanfaller inte nödvändigtvis med hundarnas intresse av ett bra liv eller med hundägarnas intresse av fysiskt och psykiskt okomplicerade hundar.

Någonting förändrades i mitt sitt sätt att uppfatta renrasvärlden den sommaren. Vårens årsmöte i Collieklubben var den ojämförligt mest pinsamma tillställning jag har deltagit i i något sammanhang. Samtidigt hade jag hunnit bo in mig i mitt mycket hundtäta område, lärt känna andra hundägare, varit på den lilla lokala brukshundsklubben... och upptäckt, hur mycket samtalsämnena bland andra vanliga hundägare skiljer sig från hundvärldens. Så lite bråk, så många leenden, så många berättelser om vanliga hundars vanliga liv.

 Det finns ett gammalt talesätt som säger, att det känns bättre att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk bland andra i en stor damm. I dag tänker jag, att renrasvärldens grundläggande problem är att den har tillhandahållit så väldigt många små dammar att bli stor fisk i.

Rasklubbens möten hade varit slagsmål i många år. Minnesvärda guldkorn från tidigare möten inkluderar den kennelägare med 1 000 valpar på sitt konto, som tyckte att rösträtt skulle fördelas efter hur många hundar man har i sin ägo – vilket förstås skulle göra alla med en bunt avelstikar hemma allenarådande - och en annan, som ropade ”Och hur många kullar har du fött upp då?” till en hundägare, som hade oförskämdheten att kandidera till posten som kassör. Tanken att uppfödare, särskilt stora uppfödare, äger sin rasklubbs styrelseposter var lika självklar för dem som den var ovan för mig och många andra. I resten av världen försvann ju rösträtt graderad efter ägande för hundra år sedan, så det var lite oväntat att springa på en livaktig gengångare när vi var där för att prata hundar.

Men även om vi alltså var härdade, blev årsmötet 2018 ändå något av chock för många av oss. Hur viktigt det är för en grupp människor att behålla makten över aveln av 300 valpar – reggsiffran för collie 2017 – vill ni inte veta; för min del hade jag gärna varit utan den upptäckten. SKK skall vara glada för att ingen journalist fanns på plats under det nio timmar långa grälet om rätten att vara den stora fisken i dammen. Visste vanligt folk hur föreningsdemokratin kan fungera i renrasorganisationer, skulle blandrasavlarna ha ett ännu bättre argument att komma med än inavelsnivåerna.

.

Blogginläggen den månaden fick drygt 21 000 läsare. De två följande månaderna drog 24 000. Jag tror inte att många utanför hundvärlden läste dem - jag hoppas faktiskt inte det - men om inläggen på minsta vis bidrog till att höja tröskeln för nya spektakel i samma stil, är jag tacksam.

Någon frågade mig varför jag skriver. Det viktigaste svaret är enkelt. Jag tyckte att någon måste göra det och jag visste ingen annan som gjorde det.

För er som har hittat till bloggen på senare tid och undrar vad jag pratar om – så här var det.

Redan före 2018 hade rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raserna börjat komma. Alltså inte det som beräknas på futtiga fem generationer, som bara är ökningen av inavel under samma tid, utan den verkliga inavelsgraden. Det var obehagliga siffror. Det som hände på det här årsmötet var att man använde sig av en amerikansk genetiker, som hade undersökt immunförsvarsgener hos hundar och människor i sin forskning på en sjukdom som finns hos både människor och hundar. Genetikern hade sett att collie och ett par andra raser som en inavelseffekt har en enda variant av en immunsförsvarsgen, där det normalt finns flera, och därav dragit den helt rimliga slutsatsen, att det skulle kunna innebära en risk för försämrad motståndskraft mot vissa infektioner – till exempel en ny smittsam sjukdom. Om olika individer i en grupp – hundar eller människor – har ett varierat immunförsvar, så är risken lägre att alla stryker med i en ny smitta. Chansen att några klarar sig är större. Genetikern lämnade alltså ett utmärkt exempel på riskerna med inavel. Enligt de DNA-tester som genetikern fått utförda bär runt 90% av alla collies på den där enda genvarianten. Två andra raser är i samma sits. Men dör de? Nej. Ingen massdöd är hittills rapporterad hos någon av de tre raserna, trots att de spritts till olika delar av världen och på nya platser måste ha mött nya infektionskällor. Det hade man lätt kunna ta reda på, om man hade velat.

Så långt räckte inte intresset hos dem som drog upp detta på årsmötet. Deras argumentation gick i stället så här: eftersom nästan alla collies bär på samma variant av en enda gen i immunförsvaret och detta är fasaväckande farligt och alla kan dö, får man absolut inte ställa krav för avel. Särskilt inte på MH! För om collies, som bryter eller visar panikartad skotträdsla på sitt MH, har samma immunförsvarsgen som collies med en etta på skotten, så blir det ju mera genetisk variation om de rädda får fortsätta gå i avel.

Hänger ni inte med?

Logiska kullerbyttor är inte lätta att följa.

Nej – jag tog inte illa upp för att folk inte förstår immunbiologi. De flesta av oss är inga hejare på det området. Jag är bara än idag inte säker på, om de som drev den här frågan agerade i god tro och helt enkelt inte förstod vad de sa. Eller om detta nya med genetisk variation spetsat med lite skrämsel dög som hjälpmedel, när det enda de dominerande uppfödarna och deras uppbåd verkligen ville var att behålla sina egna linjer i avel. För att nå målet måste man göra sig av med styrelsen i en rasklubb som jobbat länge för att påverka avelsurvalet inom rasen och då får man ta till det som behövs. Alltså skred man välorganiserat och med stora åthävor till verket. En immunförsvarsgen mer eller mindre var bara en liten pjäs i det spelet. Ser man det så, blir kullerbyttan logik. Det handlade inte om vad som är sant, utan om vad som är användbart för att köra över meningsmotståndare. Jag är inte säker på vilket.

Det jag är säker på, är att jag aldrig har varit i närheten av en organisationskultur med så mycket revirförsvar som hundvärldens; så bokstavstroende när det handlar om hundraåriga ord i en standard och i andra sammanhang så grundligt obekymrad om sanningshalten i det man säger. Vid det här laget har jag blivit mycket säker på en sak till. Det där är inget bra sätt att säkra hundavelns framtid. Plus, förstås, att det är otroligt tröttsamt att skriva om.

Det finns en anledning till att att det har blivit så här. Det finns en plats där enkla inkomstmöjligheter och gränsutsuddande tävlan möts. Kennelklubbarna skapade den platsen och nu vet de inte hur de skall ta sig därifrån.

Som konfliktlösande åtgärd tillsatte SKK:s ledning efter detta även i hundvärlden uppseendeväckande årsmöte en utredningsgrupp. Några jobbade hårt på sin fritid i två år för att presentera en utförlig, faktabaserad beskrivning av läget i rasen. Resultatet hette Collieutredningen. Den utmynnade i ett förslag om hur man stegvis skulle kunna höja genomsnittsvärdena för egenskaperna Nyfikenhet och Orädsla och ändå inkludera så många som möjligt av rasens hundar i avel. En medlem i arbetsgruppen, en av de kända uppfödarna, reserverade sig mot detta förslag. Rasklubben hade vid nästa mycket välbesökta årsmöte fått en ny styrelse igen, men hade inte mycket att säga till om; avelsansvaret för rasen hade flyttats till SBK. Men mitt intryck är att en majoritet av medlemmarna såg förslaget som ett genomtänkt och möjligt sätt att lösa två problem: mentalitetsbristerna och splittringen i två olika avelsbaser. Bakom förslaget stod SBK och SKK:s egen Avelskommitté . Det var bara CS, som inte höll med. I december 2020 röstade man ner det. Varför? Det framgår inte av CS protokoll. Man talar om ”intensiva diskussioner”, men håller tyst om diskussionernas innehåll. Behöver medlemmarna i en ideell intresseförening inte veta hur beslut fattas?

Självklart skulle det vara fel att utgå ifrån att beslutet hängde ihop med att en av CS medlemmar är känd uppfödare av rasen, domare och motståndare till allt tal om rasens mentala problem. Eller att en annan uppfödare och domare, den som reserverade sig mot utredningens förslag, satt i utställningskommittén. Men kombinationen - stora uppfödares representation i SKK:s ledning och avsaknaden av information till medlemmarna om varför utredningen lämnades utan avseende – öppnar för frågor. Vem hörs bäst i ett slutet rum?

Ni undrar säkert varför jag drar upp gamla tråkigheter. De har fördelen att ligga några år tillbaka, så: inga nya bråk lär röras upp. Men som illustration av ett mönster för hur diskussioner förs och vems intressen som dominerar är de kanske varken forntidshistoria eller rasspecifika.

Att bråken inom den just här rasklubben har varit så intensiva och utdragna beror på att tillräckligt många valpköpare var medlemmar. De såg sina hundar ha ett problem och ville göra något åt det, medan valpsäljarna ville bestämma vad man fick tala om. Inget av detta – inte årsmötet, inte utredningens slut och knappast heller ett märkligt dispensärende nästa år - hade hänt, om vanliga hundägares röster hade varit tillnärmelsevis lika hörbara som uppfödarnas i kennelklubbsorganisationen. Då hade problemen börjat åtgärdas för längesedan.

I colliens så kallade hemland förekommer inga bråk. Där finns inga krav för avel och inga valpköpare i rasklubbarna. Den generation som tog över arvet från de storsäljande nittonhundratalskennlarna regerar ostörd vidare medan deras ras sjunker ner i glömskan. Är det så viktigt att fortsätta vara stor fisk, även när dammen krymper?

Så här skrev en engelsk kvinna för några år sedan om hundavelns förutsättningar. Det handlar om en settervariant:

Somebody at the Kennel.Club once said to me that they know change has to come, but it will happen only slowly, as the "dinosaurs" ( his word) who control the breed clubs slowly die out. That I should be patient, and change would eventually come. All very well, but I am also getting older, and by the time the breed club dinosaurs are dead, I will probably be dead too. Meanwhile the registrations of my breed in the UK continue to decline, and the show entries are down to around 20% of the number 25 years ago.

Jag gissar att hon är mindre bekymrad över att hon själv kommer att försvinna än över att hennes hundras kanske hinner före henne. Väntan har ett pris. Det betalas inte av ledningsgrupper, som satsar på att balansera motsättningar inom en organisation, utan av andra. Någonting – försöker jag säga – är märkligt med organisationsstrukturerna.

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 21): Det här kan vi sätta emot!

Den verkliga, betydelsefulla uppdelningen i avelsbaser idag handlar inte om någon enstaka gen, som ger lång eller kort päls, vikta eller räta öron, vanlig eller ovanlig pälsfärg. Den handlar inte ens om olika raser. Uppdelningen handlar om splittringen mellan avel för nedärvd användbarhet och avel för kommersiell produktion med sikte på dagens efterfrågan. Den dominerande avelsinriktningen skruvar ner insidan och skruvar upp utsidan i sin anpassning till det utrymme hundar kan ges i köparnas tillvaro. På andra sidan finns den krympande avelsinriktningen för något mera.

Den klyvningen går rakt igenom rasklubbarna. Därav de oupphörliga, bittra grälen.

Vad har vi att sätta emot? Fixeringen vid vissa extrema särdrag, noslösa underbett eller dubbelskelning, kan vi inte göra mycket åt; den får vi lämna till lagstiftarna att ta hand om. Marknadsanpassningen hos majoriteten av uppfödarna kan vi inte heller göra mycket åt. De kallas inte the pet industry utan anledning. Exteriöra konstifikationer kommer att sälja, så länge styrande utställningsuppfödare tävlar om att producera dem dem och så länge folk går på det: djurvanan hos stadsbefolkningen kan misstänkas avta för varje generation. Alla ser inte något konstigt med hur en utställningsschäfer rör sig eller hur en extremtrubbnos låter när den anstränger sig.

Många hundar i våra samhällen lever idag både i en fysisk välmåga och en grad av inaktivitet, som gamla tiders hundar aldrig var i närheten av. Passivitet ersätter arbetsförmåga. Inte skälla, inte vantrivas med timmar i ensamhet, inte dra i kopplet, inte jaga bilar, inte vara jobbigt aktivitetskrävande! Hundar som behöver testas för att visa att de orkar gå i tre minuter utan andnöd och hundar som hellre stannar hemma än att konfronteras med en högljudd omvärld föredras av människor, som inte kan se något fel i det – de är lättare att ha. Så uppfödarna hakar på.

Från ett av collieklubbens många stormiga möten om att avla på MH för mera nyfikenhet och oräddhet minns jag någon, som ropade: ”Men folk vill inte ha såna hundar!” Vem sa det? En liten uppfödare, nöjd med att ta rygg på större uppfödare, nöjd med att sitta nära dem runt ringen och småprata, nöjd med att få låna deras fina hanar. Ingenting konstigt med det: så fungerar människor och mycket av renrasaveln kretsar i samma cirkel. Titta på kennelspindlarna för exteriöravlade och mentalitetsavlade schäferhundar och ni ser skillnaden.

Fundera på vilken sorts hund som är bekvämast att ha både för uppfödarna – särskilt om det behövs många hundar för att leverera valpkullarna - och köparna.

Fundera på om renrasavelns boomår har satt uppfödare i en position, där de sällan behövt lyssna till något annat än sina egna preferenser. Folk köpte, därför att deras valpar var det som fanns – om man nu ville ha renrasigt, och det ville ju många. Men finstämpeln i renrasighet håller på att tvättas bort. Om en hund bara är en hund utan särskilda egenskaper, är den lika mycket hund utan registrering och på köpet blir man av med en del genetiska komplikationer. Så tänker allt flera - och även om kennelklubbarna har svårt att ta det till sig, ligger det en del i den tanken.

Hundar kan vem som helst producera. Många håller redan på: det har blivit ett ganska vanligt sätt att tjäna pengar på och ja, det var renrasaveln, som gjorde det vanligt, så sluta rynka på näsan. Det behövs inga investeringar i kunskap eller hälsoundersökningar för att ha laglig förfoganderätt över en tiks livmoder och sälja valpar, reggade eller icke, på nätet. Har man tur, så blir det hyggliga hundar och har hundarna tur, så hittar de vettiga köpare. Man kan försöka kvalitetsstämpla valparna med föräldrarnas utställningstitlar för att höja priset, så länge köparna bryr sig om sådana saker. Om de slutar bry sig, återgår kennelklubbarna till sitt utgångsläge för hundra år sedan: små elitgrupper som sysslar med sitt.

Vad kan de göra som vill ha något mera? Tänka efter.

Hur många är de, som vill ha en användbar hund med hälsodeklaration?

Användbarhet ser ut på olika sätt, beroende på vilken bakgrund och avelstradition som hundarna kommer ur. Det enda gemensamma hos tamhundarna är väl att de är mera socialt hörsamma mot människor än någon annan art – annars hade de aldrig överlevt bekantskapen med oss – men i övrigt skiljer sig deras grundläggande förmågor fortfarande åt, trots decennier av utslätning. Ta vara på dem!

Jag tror nämligen, att uppfödaren på colliegrälet hade fel i sak. Folk vill visst ha sådana hundar! Lika många som de som är ute efter oförargliga tillval att kamma eller ta med på stillsamma promenader? Lika många som de som tävlar utseende eller de som tävlar prestationshobby?

Tillräckligt många för att värdefulla egenskaper ska fortleva, om efterfrågeexplosionen blir en implosion.

Att behålla fungerande egenskapslinjer är inte det lättaste att lyckas med i ett längre perspektiv, men det går – om man vågar tänka lite längre än FCI och WUSV och om man vågar samarbeta över rasgränser. Beslutsamma rasklubbar med sina valpköpare bakom sig kan klara jobbet, men inte för egen maskin. Inom och mellan länder behöver de hjälpas åt. Vallhundsfolket, jägarna, de kvarvarande uppfödarna av fungerande bruks- och tjänstehundar, de som föder upp assistanshundar - de är redan på väg i den riktningen. Jag tror att samma sak är på väg att hända inom andra rasgrupper, därför att hotet från de små avelsbaserna med stigande inavelsnivå växer och det gör motviljan mot renrasavelns excesser och oron över urvattningen av egenskaper också. Kennelklubbarna riskerar att bli förbisprungna av människor med nyare kunskap och andra mål än bara exteriöravel på evigt sluten stambok. De kan inte fortsätta ta större hänsyn till inflytelserika uppfödargrupper än till hundarna och deras ägare. Om eller när en ekonomisk kris slår till igen, är det inte de traditionella delarna av kennelklubbarna som kommer att klara hundraserna...

...så då får andra se till att göra det.

Tamhunden är en av människans bästa uppfinningar. Det finns en framtid för hundar så länge det finns en för oss, men vi kanske skulle lägga ner mera tid på att tänka på hur vi vill att den framtiden ska se ut.

Med risk att vara tjatig: det är bra att inte upprepa samma misstag bara för att man har gjort det länge.

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 20): Vad har ni att sätta emot?

När ni bestämmer er för att satsa på en viktig egenskap, vare sig det är en ren utseendeegenskap eller en arbetsegenskap, kommer ni att få med några oönskade gener i svepet. Det går inte att undvika. Men det går att bestämma sig för vilken nivå av genetiska problem och vilken svårighetsgrad hos problemen som är rimlig. Om 70% av alla collies har CEA och 60% bär på den muterade versionen av MDR1 och om båda sällan ger problem, så är det inte ett överhängande bekymmer, utan snarare ett indirekt mått på den verkliga inavelsgraden i rasen; vill man göra något åt det, så kan man ta tid på sig. Men om 50% (min gissning) av europeiska collies bär på ärftliga anlag för rädslereaktioner som minskar hundarnas livskvalitet och användbarhet - då måste aveln förändras. Snart! Utländska kennlar redovisar sina testresultat för CEA- och MDR1-mutationerna hos föräldrarna till sina kullar, men nämner aldrig ljudrädsla eller leder. De har missat något. De vill vara seriösa och i framkant, men har inte baskunskap nog att göra den där rimlighetskalkylen: vad kan man acceptera för att behålla det man vill ha? Vad är viktigt att få bort?

Ingenting måste hållas koll på bara för att det kan påvisas med ett gentest. Man blir inte mera seriös för att man har råd att betala Embark. Man behöver förstå vad man sysslar med också.

För tydlighetens skull - ett tänkt exempel. Föreställ er en renras med många omvittnat duktiga räddningshundar, alternativt en ras känd för sina glada och vänliga sällskapshundar. Tänk er att majoriteten av dessa hundar före sex års ålder drabbas av en ärftlig sjukdom som dödar inom något år. Rimligt pris för att behålla hundarnas renrasighet? Självklart inte. Det är bortkastade liv. Att genen bakom sjukdomen är identifierad och kan testas saknar praktisk betydelse – vanligheten säger oss redan, att anlaget finns överallt. De få hundar som eventuellt är fria räcker inte som avelsbas. Åtgärd? Acceptera att rasen dör ut – eller korsa in hundar, där liknande egenskap finns dokumenterad. Förpackningen blir lite annorlunda ett tag, men den egenskap vi sätter värde på lever vidare.

Tänk er å andra sidan samma ras och samma ärftliga sjukdom med den skillnaden, att ingen hund drabbas före tio års ålder och många lever till nytta för sin omgivning och till glädje för sig själva i ett par år till, innan sjukdomen plockar bort dem. Rimligt? I mina ögon – ja. Får valpköparna den kunskapen i näven samtidigt med köpekontraktet, så vet de från början att när sjukdomstecknen visar sig, då är det dags att boka den sista veterinärtiden. Utkorsa? Inte brådskande i det läget. Men om stamboken för en sådan tänkt ras ska fortsätta hållas stängd, kommer inavelsgraden för varje generation att öka och då måste rasklubben bevaka genomsnittsåldern för sjukdomsdebuten, så att den inte börjar gå neråt i åldrarna. Gör den det? Förbered utkorsningprojektet. Ni har haft tid på er att planera.

Så skulle en skissad rimlighetskalkyl kunna se ut. Ingen sådan ras existerar, men det finns några som kommer snubblande nära. Hur kommer det sig att uppfödarkollektiven inte klarar att göra liknande rimlighetskalkyler för verkliga raser?

Samma gamla svar: låg kunskapsnivå. Det har gått bra att föda upp hundar utan att behöva tänka själv och det har varit vanligare att högljutt förneka problem än att samarbeta för att bli av med dem. Ni har, om ni ursäktar att jag är provokativ, lagt den tid ni hade på annat.

Men när tjejen i kassan på Hemköp - som om det var den mest välkända sak i världen - förklarar att renrasiga hundar är totalt sönderavlade, vilket hände mig i veckan, då börjar det bli lite bråttom att tänka om.

Gå igenom AKC:s eller FCI:s registeröver hundraser och titta på vilka år de godkändes! Ni kommer att se samma sak – antalet raser ökade snabbt under samma tid som tillgången på pengar i samhället ökade. Alla dessa nytillkommande raser är inte ”historiska arv”; de är arvet efter en växande ekonomi. Alla kommer inte att överleva, biologiskt därför att det inte går att upprätthålla 350+ genetiska stickspår inom samma art; ekonomiskt därför att de är efterfrågeberoende. Minskar efterfrågan, så minskar både rasernas antal och hundarnas. Det som inte minskar är inavelsnivåerna.

Att ha skiljt alla norfolkterriers från alla norwichterriers utifrån deras öronform; gjort miniaussie och minibullterrier till egna raser utan möjlighet till återkorsning med ursprungspopulationerna; att vräka vita schäfervalpar från deras stamtavla och förklara dem väsensskilda från sina egna kullsyskon, vilket tyska schäferklubben gjorde på trettiotalet för att till sist bittert och motvilligt gå med på att att deras avkomlingar nu har blivit en alldeles egen men lika väsensskild ras; eller bestämma att långhårig och korthårig schäfer är var sin slutna avelsbas som WUSV gör idag – det är sådant man kan roa sig med så länge marknaden växer och skapar utrymme för allt flera säljbara varianter. Det ger flera utställningsklasser att konkurrera i, mera för FCI att administrera, flera rasklubbar att gräla i och mera för WUSV att hävda territorialrätt över; men hundarna i de separerade avelsbaserna har ingen glädje av tramset. Det har inte långsiktig avel heller. Ingenting blir mindre trams för att FCI eller världsschäferklubben sysslar med det. Om detta är en radikal tanke i dagens hundvärld, så säger det mera om hundvärlden än om mig.

Tjejen i kassan på Hemköp skulle himla med ögonen, om hon visste. Hon valde sin fyrvägskorsning just därför att den var allt annat än  renrasig och det, tror hon, gör den frisk. Hon har mera fel än rätt, men de som tänker som hon håller på att bli många.

Vad har ni att sätta emot?

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 19: Bestäm er!

 

Det har, som ví har sett, länge gått riktigt skapligt att sälja stamboksförda hundar i konkurrens med andra och utan att varken säljare eller köpare har frågat efter mera än att hundarna är just stamboksförda. Men tänk om den tiden är över?

Vilken beredskap kennelklubbarna har för att möta ett sådant scenario vet jag inte. Mitt intryck är att delar av kennelklubbarna ser förändring komma, men inte vet hur de ska få sina uppfödargrupper att se det. Minska kraven på uppfödning? Skillnaden mellan reggat och oreggat försvinner. Öka kraven? Reggande uppfödare lämnar och säljer oreggat. Dröjsmål är ett av de klassiska recepten för att komma undan ett dilemma. 

Så vad kan seriösa uppfödare göra medan de väntar? Mitt förslag: tänk om! Tänk er loss från renrasbegreppet och utseendefixeringen. Båda har en kort historia och en ännu kortare framtid. Det mesta de har åstadkommit hittills är anhopningar av genetiska bekymmer och pinnar i positionsstegen för folk med andra prioriteringar än fungerande hundar. Nu invänder ni, att renrasaveln har producerat mängder av älskade fyrbenta familjemedlemmar, vänner och (ibland) arbetskamrater också - och det är sant. Men det beror inte på avelstraditionen. Bra hundar hade man kunnat åstadkomma utan utställningar och renrastänk. Det gick att göra  före kennelklubbarnas glansdagar och det kommer att gå bra igen; skillnaden är att nu har man bättre redskap för att veta vad man håller på med. Såvitt jag kan se, är det kennelklubbarna som har tillhandahållit de redskapen, vilket gör det svårt att agera utanför dem.

Så argumenterar jag för oreggad blandrasavel? Absolut inte. Stamtavlor med egenskapsdokumentation behövs för långsiktig uppfödning. Hundar har egenskapsavlats i hundratals år, långt innan andra intressen tog över, och vi har kvar rasgrupper med likartade egenskaper. Varför skulle vi korsa oss bort från det arvet? Har man hundar med önskade egenskaper avseende fysisk hälsa eller mentalitet hjälper stamtavlan oss att klura ut varifrån de egenskaperna kom och hur vi kan bevara dem. Får vi hundar med höftledsfel eller PRA hjälper stamtavlan oss att kartlägga hur de nedärvs. Däremot är det dags att sluta hänvisa till standarden i tid och otid för att rättfärdiga vilken avel som helst. Ingen standard föll ner på berget Sinai strax före de tio budorden. Varje standard är historiskt sett ny, skapad av människor och hela tiden nytolkad. En standard är oföränderliga ord med föränderlig betydelse. Undrar ni vad jag menar? Se då efter hur många av orden i beskrivningen av schäferns ländrygg och vinklar som har nyskrivits genom de senaste trettio åren och jämför med hur hundarna har förändrats! Det är inte standardens fel att uppfödare inte klarar av enkla rimlighetsbedömningar av hur en hunds bakkropp skall se ut, hur korta bassetens ben ska vara eller hur mycket andningsvägar en fransk bulldog behöver (eller om en frisk collie med ståndöron skall uteslutas från avel). Det är inte standarden som bestämmer om era hundar skall ha beboeliga kroppar eller fungerande nerver, uppfödare. Det gör ni.  Det ansvaret ligger hos er och ingen annanstans. Så stå upp och ta det!

Utvärdera det gamla arvet. Bestäm er för vilka egenskaper hos era hundar som är värda att bevara och upprätthåll behövlig genetisk variation inom era raser medan ni har dem kvar! Genomtänkta utkorsningsprojekt ger er chansen att göra båda samtidigt. Tro inte, att importer kommer att göra jobbet. Importerna är barn av samma gamla slutna stambok och storleken på den verkliga avelsbasen en helt annan sak än antalet nu levande individer. Gå inte på dual purpose, det bekväma bådeochtänket: att det går geschwint att få fram de inre egenskaper man vill ha i kombination med det i detalj föreskrivna (eller oftare) vinnande utseendet. Någon enstaka gång blir det fullträff, men för det mesta är dual purpose bara kod för att man offrar det ena för att få det andra – och det brukar vara utseendet som prioriteras. Den enda gång dual purpose fungerar är när en bra arbetande hund har den sociala förmågan att dessutom vara en bra kelhund på sin och familjens gemensamma fritid i soffan. Ni kan inte selektera för allt på en gång. Ni måste bestämma er för vad som är viktigt.

Bodil Carlsson