THE LONG READ 10): I sagornas värld

 

För några år sedan publicerades en ledare i Hundsport Special. Man kunde läsa, att det blev ”bättre hundar” i länder där krav för avel inte fanns. Dessutom hade danska kennelklubben fått 30 % ökning i antalet reggade hundar, när kraven togs bort.

Många tyckte säkert, att det var glädjande besked. Det var bara ett  problem med uppgiften: den var osann.

Det behövdes ett enda mail till danska kennelklubben för att kolla uppgiften. Svaret kom nästa dag: man hade tagit bort några gamla hälsokrav gällande sjukdomar som inte längre fanns kvar. Hälsokraven för aveln hade fått bort dem. 30% var den andel danska hundar som var registrerade i DKK och den siffran hade inte ändrats efter att kraven togs bort.

Av och till har jag funderat över det där. Hur är det möjligt? Var det så att personen som kom med påståendet verkligen trodde på det och hade för bråttom för att kolla upp fakta?

Eller var det så att personen som kom med påståendet visste att det var vad många i målgruppen ville höra och att vanan att kolla upp fakta är liten, så det var riskfritt att hävda något som inte stämmer?

Jag vet förstås inte. Men jag tror inte att det där var någon felskrivning. Jag tror att det var en saga. Det finns gott om dem i hundvärlden.

Jag tar inte upp det här för att peka finger åt någon enskild person. Jag skriver det för att jag aldrig har varit i närheten av någon annan tradition, där man kan komma undan med vad som helst som man tycker passar ens syften. I alla andra sammanhang som jag känner till får man mothugg, om man serverar uppenbara felaktigheter. Inte i hundvärldskulturen. Här är det fritt fram att påstå. Och som det påstås! Ni vet väl att en bassets långa öron behöver släpa i marken för att samla ihop spårdoften? Ni vet att en bullterrier har sin udda huvudform för att den ensam bland hundar använder skallen som slägga? Att schäferns bakparti ser ut som det gör därför att schäfern, just schäfern, är en travande ras? Att bulldoggen behöver sina ansiktsrynkor för att den hetsade tjurens blod ska rinna av? Att en collie måste ha tippade öron för att kunna höra fåren bättre och vara ljudrädd för att kunna leva sig in i fårens skräck för åska?

Det där är sagor. Ni läsare har säkert andra exempel, för det finns många. De berättas med förälskade leenden eller i argt försvar av något, men det är lika mycket sagor ändå.

Varifrån kommer de? Från folk som inte spårar vilt, aldrig har behövt en schäfer som springer ikapp och välter en buse, av lätt insedda skäl aldrig har deltagit i ett folknöje som förbjöds 1837, aldrig har vallat med någon hund alls och definitivt aldrig har hört talas om vad en för tidig sammanväxning av benen i en skalle kan göra med huvudets form.

Sagorna startade där arbetet slutade och utseendeaveln tog vid. Det var då man behövde göra romantik av det man hade åstadkommit.

Sagoberättandet i sig är inte svårt att förstå, Det tycks vara en gemensam mänsklig egenskap att älska häftiga berättelser, men när berättandet blir tradition blir det riskabelt. Det vänjer oss vid faktabefriade påståenden från personer, vars position legitimerar det de säger. Den som offentligt uttalar sig om ”bättre hundar” på en uppmärksammad plats har just talat om, att hen är den som vet vad som är en bättre hund.

För ett par år sedan diskuterade jag försöksvis bullterrierns huvudform med en äldre engelsman. Det var han som förklarade, att just bullterriern använder sitt huvud som slägga. Hur visste han att det inte bara var en ärftlig förändring i skallformen? Något som dök upp, blev populärt och upphöjdes till unikt och rastypiskt? Jo – han hade fött upp och dömt bullterrier i trettio år, så han visste att de använde huvudet som slägga. Slutpratat!

Blir sagan trovärdig för att den framförs av en uppfödare och domare? Eller blir uppfödaren/domaren trovärdig, för att han kan skaka fram en pittoresk saga ur rockärmen?

You tell me. Men storyn används för att sälja in något, en anatomisk egenhet eller en personlig auktoritet - och folk går på det.

Från en fb-kommentar i veckan ännu en saga:

Jag minns nån colliemänniska som skrev om hur viktig den enorma pälsen är för att de ska kunna jobba i alla väder. Lade in en bild på min BC, som jobbade i bergen i alla väder, och fick höra att han minsann var så urfälld att det inte gick att avgöra pälsstatusen. För med så lite päls kunde ingen hund jobba i regn! Att han också hör visselpipan på 1500 meter utan att för den delen vara ljudrädd var inte heller populärt.

Dessutom var han illa byggd, kommer aldrig hålla i längden. Han är nu 12 år, förvisso med lite slitage på leder här och var, men fortfarande i god form.

Det är något speciellt med en tradition, som låter en person tala om för en annan person att hans hund inte kan göra det som den faktiskt gör, år efter år i alla väder, därför att hundens päls inte tillåter att den gör det som den faktiskt gör år efter år i alla väder. Tycker ni inte? Lite tokroligt?

Begripligt blir det när man översätter till positionernas språk. ”Av oss två är det jag, inte du, som har kunskapen om hur din hund ska vara.” Det kan vara svårt att få en person som jobbar ihop med en arbetande vallhund att gå på det där, förstås. Risken är att BC-ägaren skrattar. Men alla andra? Colliefolk, som vårdar jättepälsar nedärvda från utställningsvinnare och tror att så måste deras hundar se ut, för annars hade de ju aldrig kunnat valla i regn... i den avlägsna tid då deras hundars föregångare gjorde det; så långt tillbaka att generationer av collieägare har sett färre får än stamtavletitlar.

Om man säljer en hemmagjord verklighetsbild, så har man en del att vinna på att inte kolla fakta och ännu mer att vinna på att andra inte gör det.

Traditionen att inte kolla fakta har tyvärr en effekt till. Vill man komma åt någon – en konkurrerande uppfödare, ett hälsotest eller bara någon med annan uppfattning – så kan man också påstå vad som helst. I hundvärldens undervegetation, långt nedanför de vackra sagorna, växer illvilliga sagor. Jordmånen är konkurrens, tävlingsinstinkt och något som ibland känns obehagligt likt klanmentalitet.

Ni har väl hört att om en vit herdehund får dåliga HD-resultat så beror det på att SKK:s röntgenavläsare hatar just vit herdehund?

Ni vet väl att att en collieuppfödare från Sverige smugglade in en pistol till Norge för att smygtesta skottfastheten hos stackars oförberedda norska collies?

Ni har väl hört att...? - nej. Andas ut! Jag skall inte trötta ut er med mera drivved ur floden av trams. Jag är tillräckligt less på tramset själv. Och jag säger inte, att kennelklubbarna aktivt deltar i eller uppmuntrar den här sortens snack – det gör de inte.(Om något får man väl beklaga dem som har till uppgift att följa det. Det måste finnas roligare saker att lägga ner sin arbetstid på.)

Det jag säger är, att kennelklubbarnas tanketradition byggdes av och kring människor, som inte hade mycket fakta om biologi eller anatomi eller genetik att tillgå. De hittade på utseenden i stället och använde dem för att tävla mot varandra. Den traditionen odlas ännu av folk som vill ha det fortsatt faktafritt omkring sig. Mot den står en annan, ännu äldre, tradition som bygger på hundars användbarhet. Den är lite mer förtjust i fakta. Den äldre traditionen finns också delvis i kennelklubbarna och frågan är, om den inte har blivit starkare på senare år. Slagsmålet mellan de båda har pågått i mer än hundra år och utkämpas som väl är med ord och inte med fysiska tillhyggen.

Men låt oss som en illustration bjuda på en berättelse där ett vapen figurerar. Revolverkvinnan gör entré!

X och jag satt i samma kommitté i vår rasklubb och jag var hos henne för att jobba. X var intresserad av att använda en amerikansk hane och föreslog att vi skulle åka till Norge och besöka ägarna. Jag körde eftersom jag hade hund med. Vi hade trevligt och de bjöd på våfflor. Tittade på deras hundar och X frågade om ägaren, R, kunde tänka sig att åka till Sverige och karaktärstesta. Det ville han inte ifall hunden inte klarade sig och han ville inte ”glädja colliedamerna med det”, som han sa. ”Men vi kan skjuta här hemma!” Vi fortsatte prata och så var det dags att köra hem igen. När vi var på väg till bilen ropar R: ”Men vi har inte skjutit!” Han frågar om jag har pistol i bilen? Nej, jag har ingen pistol. Då kallar han ut svärfar, som skjuter. R skojar senare med en norsk collieuppfödare om skjuttokiga svenskar. Detta sprids till Sverige, men då har historien ändrats så att det är jag som plockar fram en pistol och börjar skjuta. Jag blir uppringd av dåvarande ordförande i rasklubben - jag har blivit anmäld dit för att ha smugglat vapen till Norge! Han var oerhört allvarlig och undrade vad jag hade att säga om saken. Jag gav honom telefonnumret till R. Efter några minuter ringer han tillbaka och säger att R stöder min version. Han tänker inte anmäla mig till SKK. När jag nästa gång träffar R säger han att han ångrar att han pratat om händelsen. Han hade ingen aning om att det skulle få sådana proportioner.

Varför fick då den där lite vardagstöntiga händelsen sådan uppmärksamhet? För att den passade in i ett uppfödarkrig. Om man på allvar tror att någon åker omkring med vapen och smugglar in dem i ett annat land, då kontaktar man inte ordföranden i en hundrasklubb och man anmäler inte till SKK; man ringer polisen. Syftet var inte att sätta stopp för något olagligt, utan att sätta dit en konkurrerande uppfödare med annan inställning till avel än den man hade själv.

Man kan skratta åt dumheterna, men sagor är ingen bra grund att bygga en osäker framtid på. Lite mera respekt för fakta och lite bättre förmåga till långsiktigt tänkande är nog bättre byggstenar.  Och med det sagt: nu går vi in på upploppet i den här serien. Hur såg det ut för amerikanska uppfödare av fransk bulldog 1940? Vad kan vi lära oss?

Bodil Carlsson