Fredagens inlägg drog oväntat många läsare och kommentarer på sociala media. Hit till bloggen har det också flutit in en del synpunkter. Överlag var folk arga eller häpna. Till allas lättnad och glädje kan jag meddela, att tiken från förra avsnittet till sist fick jobbet gjort. I slutet av juni, närmare fem månader efter parningen och tre månader efter att hennes valpar föddes, gjorde hon sitt MH – som ser rätt bra ut. Det dök upp på Hunddata för några dagar sedan och det är bara att gratulera valparna och deras nya familjer. Tiken var skottfast, hon kom över förskräckelse, hon var socialt intresserad och på inget sätt aggressiv; förhoppningsvis lämnar hon de egenskaperna vidare till sin kull.
Men om just den här tiken nu gick sitt MH och det dessutom såg hyggligt ut – faller då hela frågeställningen från förra inlägget?
Allt i sin ordning? Dags att sluta tjafsa?Nej. Tyvärr. Det handlar inte om en enskild hund eller ens ens om en enskild uppfödare, utan om en dubbeltabbe i handläggningsförfarandet. Anta för ett ögonblick, att detta MH när det slutligen kom hade sett annorlunda ut! Att det hade varit av en sort, som vi har haft för många av i rasen - stora rädslereaktioner, men liten förmåga att komma över dem och ta sig vidare. Anta att skotten hade utlöst flyktreaktioner. I så fall hade det nu funnits åtta nya valpar med över genomsnittlig risk för just den problematik, som har varit rasens akilleshäl under många år. Vad hade presidiet haft för försvar för sin beviljade dispens då?
När presidiet över huvudet på Avelskommittén bestämde att dispens skulle ges, kunde de inte veta hur tikens MH skulle falla ut. Det hade varit en annan femma, om tiken varit en assistanshund som fungerat i olika miljöer, eller klarat sökuppdrag åt Missing People; eller åtminstone haft ett godkänt vallanlagstest och därmed ett genomgånget mini -MH som prövar beteende mot främmande människor och hundar, reaktioner på skrammel, kontakt med föraren och mod att närma sig okända djur utan att vare sig fly för dem eller flyga på dem. Alla de där varianterna säger på olika sätt en del om hur en hunds huvud fungerar och inte många skulle haft något att invända mot en dispens då, gissar jag – inte Avelskommittén heller.
Men presidiet kunde, när beslutet togs, för att låna Avelskommitténs ord inte veta om den planerade parningen skulle tillföra rasen något eller tvärtom. Presidiet kunde inte gissa valparnas framtida egenskaper och chans till ett bra liv. Det kunde inte valpköparna heller.
Det är den första tabben. Den andra tabben är värre. Centralstyrelsens presidium är den instans som inte skall hantera en ansökan om att slippa följa en viktig regel, om ansökan kommer från en av Centralstyrelsens egna medlemmar. Det borde vara självklart. Ord som delikatessjäv, kompiskorrumption och ryggkliande har dykt upp i inskickade kommentarer, som får förbli opublicerade. Så här låter det i en av de mindre arga och mera nyanserade reaktionerna – från en hundägare som står utanför SKK, men har organisationsvana från annat håll:
Uppenbarligen finns, åtminstone på nån slags teoretisk nivå, bra regler och det fattas också bra beslut i enlighet med regelverket (även om det ibland är tvärtom också). Det är då desto jobbigare när någon helt öppet, utan skrupler utnyttjar sin ställning för att göra fel.
Det kanske inte var så det gick till, men det är tyvärr så det ser ut. Förstod presidiet inte det? Eller förstod presidiet, men brydde sig inte?
* * *
Om CS eller presidiet kör över både utskottet för avel och hälsa i sin största specialklubb och sin egen Avelskommitté, först i frågan om Collieutredningen och sedan i frågan om ett enskilt dispensärende, så ser det ut som om ett fåtal personer i hierarkins topp med egna intressen i rasen har mera att säga till om än alla andra intressenter tillsammans.
Är det verkligen så SKK:s ledning vill bli sedd?
Visst kan man använda makt till att tumma på regelverket, men man kan inte behålla ett förtroende så. Det är organisatoriskt självskadebeteende.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar