söndag 5 april 2020

TACK FÖR ATT NI FINNS!

I dessa tider är enformigheten den största bördan för oss som har tur. Uppskjutna resor, inställda besök, inställda evenemang. Uteblivna spontana tittin från grannarna. Saker som man inte vet när de blir av, som vallanlagstest för valpen och årsmöte för rasklubben. Butiken i centrum har köer till kassan även på folktomma tider, för på golvet ser man nu de bruna breda tejpremsorna med orden ”HÅLL AVSTÅND!” och vid paketutlämningen sitter den handskrivna skylten som säger att försändelser från vissa länder inte längre levereras. Pingstkyrkan har ställt in sina gudstjänster och det lyser inte längre i fönstren på den övergivna skolan, där arabiska pingstkyrkoförsamlingen brukar träffas samtidigt som den lokala somaliska föreningen håller möte i rummet intill.
Det är ovanligt tyst ute. Det är som om något håller andan.
.
Den enda bibehållna vanligheten är hundvanligheten. På morgonen efter hundarnas frukost ut i en timma - ena dagen i kvardröjande vintersol, minusgrader och mordisk vind; nästa gång blitt, men regnigt. Man strosar i skogen och begrundar den metalliskt blyertsgrå färgtonen under tallarnas spruckna bark. Så rycker en vindstöt undan molnen. Solen flammar till i gläntan och barkens grundton skimrar plötsligt rödaktig som en hälsning från sommaren som kommer. Aprilväder! Jag slår mig ner med hundarna i mossan och bara njuter.
En del har vi fått sluta med. Vandringarna längs loftgångarna uppe i flerfamiljshusen, besöken in i trappuppgångar där vi kan åka en skakig hiss en våning eller två upp och sedan gå ner igen. Först löpte tikarna och det finns ju gränser för vad man utsätta områdets hanhundsägare för. Sedan kom coronasmittan med anslag på olika språk och alfabet i uppgångarna. Även indirekta närkontakter blev något att hålla sig undan från. Bussåkning i nödfall nu och bara på tider, då bussarna ändå går tomma. Sedan handtvätt så att huden får torrsprickor. Ja, det är bedövande tråkigt! Man kan inte påstå något annat.
Men ändå... Vi rör oss ute drygt fyra timmar varje dag och vi träffar tvåbent folk och fyrbent folk. Vi får använda våra språk. Det är inte knäpptyst och tomt hela tiden.


Hundarna möter en kompis och får springa sig andfådda. De skrattar. Hundens matte och jag står på våra två meters avstånd och pratar. Vi går upp till centrum. Hundarna övar ligg kvar på torget, medan en nyfiken femåring på cykel cirklar runt dem. Gubbarna som brukar stå i klungor och prata är inte så många längre, men de som står där idag och har tittat på platsliggningen ropar när vi går förbi. ”Är det Lassies bröder?” Jag ropar tillbaka: ”Systrar! Systrar! Annars var det rätt!” och vi skrattar alla. En ung kille vågar sig fram och frågar:”Orsäkta, ärr du en sån där, va heter dett,  hondtränare?” och får mig att skratta en gång till. Hade han vetat något om hundar, skulle han ha sett att vi är amatörer alla tre, både hundarna och jag, men den lilla stunden är vi åtminstone glada amatörer.


På hemgång springer vi ihop med trebarnsfamiljen. Pappa går ner på knä för att hälsa på valpen med bebisen i famnen. Valpen, som ännu tvekar om huruvida småbarn och människor verkligen är samma sak, hälsar först på pappan, sedan sträcker hon försiktigt nosen mot bebissockorna och sist mot bebishanden: snusar, snusar igen och kommer fram till att även bebis är människa.
Så där ser dagarnas sociala kontakter IRL ut nu. Hundkontakter. Resten är bara telefon och prat via nätet. Tack för att ni finns, hundar! Utan er skulle jag bli tokig.

Bodil Carlsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar