I dessa tider är
enformigheten den största bördan för oss som har tur. Uppskjutna
resor, inställda besök, inställda evenemang. Uteblivna spontana
tittin från grannarna. Saker som man inte vet när de blir av, som
vallanlagstest för valpen och årsmöte för rasklubben. Butiken i
centrum har köer till kassan även på folktomma tider, för
på golvet ser man nu de bruna breda tejpremsorna med orden ”HÅLL
AVSTÅND!” och vid paketutlämningen sitter den handskrivna skylten som
säger att försändelser från vissa länder inte längre levereras.
Pingstkyrkan har ställt in sina gudstjänster och det lyser inte
längre i fönstren på den övergivna skolan, där arabiska
pingstkyrkoförsamlingen brukar träffas samtidigt som den lokala
somaliska föreningen håller möte i rummet intill.
Det är ovanligt tyst ute.
Det är som om något håller andan.
.
Den enda bibehållna
vanligheten är hundvanligheten. På morgonen efter hundarnas frukost
ut i en timma - ena dagen i kvardröjande vintersol, minusgrader och
mordisk vind; nästa gång blitt, men regnigt. Man strosar i skogen
och begrundar den metalliskt blyertsgrå färgtonen under tallarnas
spruckna bark. Så rycker en vindstöt undan molnen. Solen flammar
till i gläntan och barkens grundton skimrar plötsligt rödaktig som
en hälsning från sommaren som kommer. Aprilväder! Jag slår mig ner med hundarna i mossan och bara njuter.
En del har vi fått sluta
med. Vandringarna längs loftgångarna uppe i flerfamiljshusen,
besöken in i trappuppgångar där vi kan åka en skakig hiss en
våning eller två upp och sedan gå ner igen. Först löpte tikarna
och det finns ju gränser för vad man utsätta områdets
hanhundsägare för. Sedan kom coronasmittan med anslag på olika
språk och alfabet i uppgångarna. Även indirekta närkontakter blev
något att hålla sig undan från. Bussåkning i nödfall nu och bara
på tider, då bussarna ändå går tomma. Sedan handtvätt så
att huden får torrsprickor. Ja, det är bedövande tråkigt! Man kan inte påstå något annat.
Men ändå... Vi rör oss
ute drygt fyra timmar varje dag och vi träffar tvåbent folk och
fyrbent folk. Vi får använda våra språk. Det är inte knäpptyst
och tomt hela tiden.
Hundarna möter en kompis
och får springa sig andfådda. De skrattar. Hundens matte och jag står på
våra två meters avstånd och pratar. Vi går upp till centrum.
Hundarna övar ligg kvar på torget, medan en nyfiken femåring på
cykel cirklar runt dem. Gubbarna som brukar stå i klungor och prata
är inte så många längre, men de som står där idag och har
tittat på platsliggningen ropar när vi går förbi. ”Är det
Lassies bröder?” Jag ropar tillbaka: ”Systrar! Systrar! Annars
var det rätt!” och vi skrattar alla. En ung kille vågar sig fram
och frågar:”Orsäkta, ärr du en sån där, va heter dett, hondtränare?” och får mig att skratta en gång till. Hade han vetat något om hundar, skulle han ha sett att vi är amatörer alla tre, både hundarna och jag, men den lilla stunden är vi åtminstone glada amatörer.
På hemgång springer vi
ihop med trebarnsfamiljen. Pappa går ner på knä för att hälsa på
valpen med bebisen i famnen. Valpen, som ännu tvekar om huruvida
småbarn och människor verkligen är samma sak, hälsar först på
pappan, sedan sträcker hon försiktigt nosen mot bebissockorna och
sist mot bebishanden: snusar, snusar igen och kommer fram till att
även bebis är människa.
Så där ser dagarnas
sociala kontakter IRL ut nu. Hundkontakter. Resten är bara telefon och
prat via nätet. Tack för att ni finns, hundar! Utan er skulle jag
bli tokig.
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
