DET HAR GÅTT FEM OCH ETT HALVT ÅR...

... och jag lägger ut den här texten igen. Vad är annorlunda? Miljön. Omgivningen. Så många fler hundar - inte alla valpsäkra i möten, inte alla sociala. Så mycket mera ljud och så väldigt mycket mera skräp. Så mycket mindre yta. Så mycket mindre frihet. Så mycket mindre vackert att vandra i, springa i, leka i.
Men en del är sig likt. Den gamla tiken som lever upp, valpen som läser av sociala signaler hos sin omvärld och lär sig så snabbt.

collievaenner.blogspot.com/2013/11/valp.html


Bodil Carlsson

NÄR MAN INTE SKALL HA NÅGON VALP...

Vaddå valp? Nu? Nej! Alldeles för sent i livet, alldeles för inriktad på att få den sista sträckan av år avklarad. Alldeles för tråkig. Alldeles för lite att erbjuda. Alldeles för fel miljö. Alldeles för osäkert hur det skulle gå med den vuxna tiken. Alldeles för... tja., alldeles för allt möjligt motigt. Man måste vara realistisk. Eller hur?

Sedan fick någon alldeles för långt bort i landet ett sent återbud. Och här är hon nu, hon som blir elva veckor snart och har bott här i två. Gamla tråkiga människan vaknar som förr av sig själv mitt i natten för att bära ut en sömnig kropp som snart kommer att upptäcka att den kissar.

Gamla tråkiga människan kliver omkring utomhus i försommargryningen och håller ett stadigt tag om linningen på pyjamasbyxorna för att den leksugna valpen inte ska dra ner dem. Varför bjuda hundlösa grannar på onödig underhållning, om nu någon mer än vi är vaken? Gamla människan skrattar.

Den vuxna tiken går emellan, när valpen sätter vassa flisor till tänder i mattes stortå, reser sig bevekande mot matte och säger ”Du dödar väl inte min valp nu?”

Gamla människan ler och rufsar om huvudet på vuxna tiken. Vuxna tiken hämtar en undanlagd pinne från skohyllan och erbjuder valpen. Valpen hugger pinnen. Vuxna tiken kör morrande brottningslek med valpen om rätten till pinnen. Valpen lever rövare. Vuxna tiken skrattar.

Efter en stund ser det ut så här.

Matte försöker tvätta golv. Valpen stjäl skurduken. Vuxna tiken hjälper till.

 Matte skrattar. Efter en stund behöver golven verkligen tvättas! Där det inte är träflisor efter pinnen är det släpspår efter en blöt och aningen jordig skurduk. Lyckligtvis ser det snart ut så här...

... så då kan man tvätta golv, mycket tyst och diskret, medan man ler för sig själv.

Bodil Carlsson

VAD HÄNDER PÅ ETT VALLANLAGSTEST?

Vad råkar man ut för på ett officiellt vallanlagstest?

Ingenting svårt och ingenting farligt, men en del roligt och lärorikt.

Igår kom vi komplett oförberedda, hunden och jag, och visste inte alls vad som skulle hända. Men det var som vid ett MH – testledaren talade om det, ett moment i taget.

Den första delen av ett vallanlagstest är faktiskt lite likt ett MH i miniversion. Det kallas för den sociala delen. Meningen är att man från början skall se att hunden är villig att låta sig hanteras – chipkontroll och hälsning – och att den kan vara vänligt neutral mot främmande människor och en eller två främmande hundar. Plus, förstås, att den har kontakt med ägaren och någorlunda gör som den blir tillsagd.

Vi klev alltså in i en stängslad liten hage, där testledaren kom emot oss, skakade hand och hälsade välkommen. Sedan gick vi längs ett led med fyra-fem obekanta personer, varav en med två fredligt sittande bordercollies. Min tik hälsade flyktigt på den ena bordercollien, tittade vänligt på de uppradade tvåbeningarna och gick sedan med mig till nästa moment.

Det går ut på att man går till ena hörnet av hagen, där en medhjälpare står beredd med två fårgrindar i lättmetall. Man vänder, siktar in sig på ett pyttelitet hinder och när man är halvvägs framme smäller medhjälparen ihop de två grindarna, så att det blir lite skrammel – ingenting att jämföra med skramlet på ett MH, men ändå ett oväntat ljud bakom hundens rygg. Hunden och du fortsätter, hoppar tillsammans över hindret och fortsätter till nästa hörn. Där tar testledaren hunden, går iväg ett par meter och väntar, medan du går till nästa hörn. På testledarens kommando kallar du in hunden, testledaren släpper kopplet och man ser om hunden gör som du vill och kommer direkt.

Vad är man ute efter här? Inget konstigare än att se att hunden är normalt socialt sansad, inte aggressiv, inte jättelättskrämd i den obekanta miljön, och att den klarar att fokusera. Samma saker som man tittar efter på ett MH och av precis samma anledning: den hund som bommar grovt på någon av de sakerna, släpper man inte i närheten av några får. Man kan inte lita på den i vallning och inte i andra jobb heller.

Först går hund efter hund igenom den sociala bedömningen. Sedan blir det paus och så går man på nästa del, själva vallanlagstestet.

Det går till så här. Domaren följer med in i nästa fårhage och ställer sig litet på avstånd från en stor fårfålla, där en sju – åtta vallningsvana får väntar. Testledaren håller sig intill dig och berättar vad du ska göra.

Det finns en pinne, kanske femtio meter från fållan, som markerar starten. Man går från den fram till fållan med kopplad hund, pratar uppmuntrande med hunden, visar att man tycker att det här är kul. Sedan går man ett par varv med hunden runt fållan – med hunden närmast stängslet, så att den är mellan dig och fåren. Man ska stanna och titta på fåren, man får prata med dem, man skall visa hunden att får är väldigt roliga och intressanta djur. Samtidigt tittar förstås fåren på hunden och bestämmer sig för om det är vanlig ovan stolle, eller en som det är bäst att se upp med. Det finns ingen ruta i protokollet för den delen av det hela, men jag har svårt att tro att domaren inte tar med den i sin bedömning – vallningsvana får är bra på att läsa av hundar.

När de där inledande varven med kopplad hund är gjorda, går man tillbaka till startpinnen och börjar om. Hunden är fortfarande kopplad, testledaren finns i närheten och säger vad du ska göra – men den här gången är det förbjudet att på minsta vis signalera till hunden. Nu är det hundens eget intresse, som domaren vill se, och här kan momenten skilja sig från en hund till en annan. Den första hunden som gick var en storvuxen beauceron, som hade fokus på sin matte och inget annat: får kunde inte intressera honom mindre, sa han. Matte beordrades in i fållan och fick försöka flytta på fåren. Fortfarande inget intresse från hunden, men han skuggade sin matte från andra sidan stängslet. Till sist släpptes även han in i fållan. Det intresse han visade då gick ut på att vakta matte mot fåren, om fåren kom för nära henne. Det kan man kanske tycka var klent resultat; men hade det varit åtta ungtjurar i fållan i stället får åtta får, hade matte nog varit mycket tacksam för den hundens syn på saken.

Nästa hund var en ung ACD. Den killen behövde inte släppas in i fållan, för så fort han fick chansen började han cirkla runt fållan i högt tempo och försökte hålla fåren mellan sig och sin matte. Det kallas för ”balans” i vallspråket – hunden flyttar sig alltefter ägarens och fårens rörelser, så att den alltid är mittemot ägaren och fåren alltid mitt emellan. Han ansågs ”very promising” och fick det högsta omdömet: Very Good. En isländsk fårhund var komplett ointresserad av får och spankulerade fridfullt runt i hagen, åt läckra fårlämningar och satte sig sedan artigt hos domaren och testledaren för att titta på, medan matte umgicks med de tråkiga varelserna inne i fållan. Den hunden behövde man inte heller släppa in till fåren – han visade så tydligt, att de inte angick honom. Får man ett sådan resultat, blir man förstås inte godkänd, men man kan få göra om testet.

Och collien? Jo, hon gick ett förstavarv i koppel med mera intresse för matte än för fåren, men när hon släpptes började hon cirkla och ju längre hon fick hålla på, desto fortare och roligare blev det. Matte kommenderades in i fållan och slet med att fösa fåren framåt och att vända dem i motsatt riktning – och då började collien visa ansatser till balans. Hon bytte riktning och position efter fårens rörelser, och när matte släpptes ut ur fållan, ville hunden fortsätta jobba.

 Inget märkvärdigt visas – men, som domaren sa, hunden är snart sex år, det är bara andra gången i sitt liv hon möter får och här verkar det finnas mer working ability än vad hon har kvarstående tid att utveckla. Omdömet blev Good, alltså godkänt.

Som ni ser i vårt protokoll, kommenterar domaren att min hund ”Barks at handler. Gives commands to handler?” Det var just vad hon gjorde – hon sa att det decimeterhöga hindret på den sociala delen var den sämsta agilitybana som hon nånsin hade sett och när börjar det roliga?
Det frågade hon inte, när vi gick ut ur hagen.

Bodil Carlsson 

EN OFÖRBÄTTERLIG MÄNNISKAS BEKÄNNELSE

Veckan efter vallningen gick förbi i viss modlöshet. Jag betalade in mitt medlemskap till Kroppsvallarföreningen och så till aussieklubben; inte för att jag tänker byta ras, utan för att jag vill maxa chansen att komma med på nästa vallningskurs. Strax kom mitt första ex av aussieklubbens tidning. Tunn singlade den ner i brevlådan, som ett löv som blåst in från en annan del av hundvärlden.

Varför kändes det så? Vi hade haft jätteroligt, hunden och jag. Jag satt där i morronkylan på trappan till rättarbostaden och drack kaffe och tittade på alla hundarna, som betroddes med ansvaret att visa hyfs mot varandra och skilja lek från allvar även utan koppel. Så skönt! Allihopa kroppsvallare, men olika. Så olika, till och med inom samma ras! Två stora rödmerleaussies, biffigare än någon collie; en, om jag minns rätt, med normallång svans och en med stubbsvans. Tre mittemellanstora i fläckigt åskmolnsblått med eller utan vitt, allt efter eget tycke. En spenslig tik, som såg ut som en bordercollie skulle göra om den vore kontorsanställd, prydlig i blanksvart med vitt blusbröst och den allra mildaste uppsyn – men vilken raket var hon inte i fårfållan! Det fanns en black and tan tik, som jag gärna hade haft med mig i vilken fårhage som helst; hon såg ut som en korsning mellan australian cattle dog och sheltie – så liten och bortsett från långhårspälsen som fladdrade från öronen alldeles släthårig – men hon var lika mycket aussie som någon annan och en förbaskat bra hund. En blå merle, som hade kunnat vara en finlemmad collie ur en korthårs/långhårskull bortsett från att hon ståtade med den längsta svans jag sett på en hund (och förutom att den var lång, hade svansen den ovanliga egenskapen att sluta i en långhårspälstuss). Och ingen utom jag verkade se något märkvärdigt i alla dessa olikheter, så ingen kommenterade dem.

Det var det som var deppigt. Inte att min egen rasklubb är ett upptrampat slagfält i ett trettioårigt krig, för det har jag på något vis vant mig vid i enlighet med regeln om att de mest befängda saker uppfattas som vardagsmat, bara de tillåts hålla på tillräckligt länge. Inte att om jag nyfiket hade frågat colliefolk ifall deras tik var en korsning, så hade jag slutat mina dagar intill fårskelettet som redan låg bakom lagårdsknuten på Klämmestorp och stirrade mot himlen med tomma ögonhålor. Inte ens för att man knappt hade fått ihop åtta colliemänniskor till en vallkurs – i min ras pratar man hellre om kroppsvallning än sysslar med den. Men det var inte hur min rasklubb är, som gjorde mig deppig.

Det var att jag fick en demonstration av hur den hade kunnat vara. Det hade kunnat vara vi, som ryckte på axlarna åt lite variation på utsidan. Det hade kunnat vara vi, som koncentrerade oss på vad insidan levererar. Det hade kunnat vara vi, som tog oss för att faktiskt låta hundarna pröva på det vi stolt säger att de är avlade för – i stället för att bara prata.

Det hade kunnat vara vi, som satt där i gräset vid fållan med våra hundar och lärde oss något.

Jag vet inte på hur många årsmöten och facebookgräl jag har hört ”En collie ska se ut som en collie!” när man har bråkat om avelsprioriteringar. Jag har faktiskt aldrig träffat en collie som såg ut som något annat än en collie – är det någon som har gjort det? - men här träffade jag för första gången på en och samma plats en bunt hundar som var olika på utsidan men lika på insidan OCH en bunt rasfolk som verkade ha andra prioriteringar än att gräla.

Det var alldeles jätteskönt. Det var bara så att det kändes lite futtigt efteråt att höra hemma i den rasen, som har gjort tvärtom så väldigt länge. Ja, det var deppigt. Så vad gjorde jag?

Anmälde mig till ett vallanlagstest och köpte en collievalp. Ikväll är jag äntligen hemma efter att ha träffat samma sorts hundfolk en gång till och med två mycket trötta och mycket nöjda hundar, ett godkänt vallanlagstest och nästan sexton millimeter vatten i regnmätaren. Min tik är snart sex år. Det var andra gången i hennes liv som hon träffade får och när hon flög i cirklar runt fållan, då flög mitt hjärta med. Kan en hundnörds dag bli mycket bättre?

Bodil Carlsson