En gång för längesedan
stod jag med en hund på en hållplats i Göteborg och väntade på
sjuans spårvagn mot Bergsjön. En man kommer gående och får syn på
oss. Han stannar. Tittar. Kommer fram. - Var har du fått tag på den där?
Jo, den var köpt i Småland. Han ser mycket besviken ut. - Va, Småland? Precis såna har jag sett på Shetlandsöarna!
Killen hade
jobbat på båtar som gick mellan Norge och Shetland. Han var långt ifrån
den första sjöman som klivit i land på Shetland och blivit
förtjust i deras hundar. Shetlandsöarna började exportera sina
kortbenta hästar när de engelska gruvorna förbjöds att använda
kvinnor och barn framför kolkärrorna i gruvgångarna. Behovet av
andra småvuxna dragdjur gav öborna en chans att tjäna pengar. Det
var början till det som har kallats shetlandsponnyns segertåg.
Hästarna själva såg det nog annorlunda, för de gick från ett liv
i flockar ute på hedarna året om till ett annat, i mörkret under
jord, resten av sina liv – som ofta nog, påpekas det i böckerna
om rasen, blev korta.
Shetlandshunden började
spridas litet senare. Som hästarna och fåren på öarna var de små
och härdiga och klarade sig på mycket litet föda. De vallade
fåren, de höll dem borta från potatislanden och de roddes ut med
fåren till holmarna för att skydda lammen mot hungrig sjöfågel.
Sjömän klev i land, köpte en hund eller två och tog med hem eller
sålde vidare på nästa ställe där båten lade till. En bit in på
artonhundratalet började välbeställda nöjesbesökare från rikare
delar av landet komma för att bese den karga ögruppen. De tog med
sig hundar hem igen. Runt sekelskiftet hade även shetlandsborna
insett potentialen i den nya organiserade hundaveln: det hade helt
enkelt blivit väldigt många människor med pengar och intresse för
att köpa ”renrasigt” nere i söder och på andra sidan
Atlanten. Någon skrev triumferande ”Snart kommer ingen
gentleman och ingen lady att vilja bli sedd med något annat än en
renrasig hund i släptåg” och
gjorde sig sannspådd. Nya raser kokades ihop och marknadsfördes och
blev sålda med hjälp av sådana skriverier.
Shetlänningarna var inte
sämre företagare än andra och de hade ett minst lika gott skäl:
det fanns inte så mycket annat att sälja som kunde platsa nere i
söder. De fick ihop sin egna renras. Inte utan strider om det
lämpliga eller olämpliga i att blanda in collie, inte utan ilsket
gräl om hur den önskade ”typen” skulle se ut, och inte utan
våldsamt motstånd från de engelska collieuppfödarna, som vägrade
gå med på att byrackan skulle tituleras ”shetland collie” - det
var ett för fint namn på en konkurrent med den bakgrunden.
Engelska Kennelklubben klev in och ordnade eldupphör genom att
besluta till de först etablerade uppfödarnas fördel: det rätta
namnet på nykomlingen var Shetland Sheepdog och därvid blev det.
Namnet är detsamma idag, men hundarna är det inte.
Så här såg de ut,
gamlingarna:
Ni ser hur olika de är?
Tänk er att börja med dem och inom rimlig tid få till en
standardiserad prototyp!
Nära släktskapsparningar måste ha varit lika vanliga då som ryktena om
smygparningar med långhårig collie var långt in på trettiotalet.
Då hade sheltien redan lämnat shetlandsöarna och startat sitt liv
som internationell sällskaps- och utställningshund. Den
efterträddes på hemmaplan av en annan gren av de brittiska
vallhundarna, nämligen border collien, som tog över dess jobb.
Vad finns kvar idag? Jag
träffade den där lätt konjaksdoftande sjömannen på hållplatsen
1988. Idag kan det ha gått fyrtio år sedan han såg toonie dogs på
Shetland. Sedan dess har världen förändrats på sätt som ingen
hade kunnat föreställa sig då. Nätet och de billiga resorna
kommit in i allas liv. Ett mail till shetlandsöarnas turistbyrå får
svar redan nästa dag. Jo, det går bra att ta sig till Shetland från
Norge, hälsar turistbyrån, sommartid går ett par flyg i veckan
från Bergen och biljettpriserna är överkomliga, men det där med
toonie dogs var svårare att reda ut. Det har börjat dyka upp
Shetland Sheepdogs på öarna igen, säger man, men okänt om det finns
några uppfödare av den rasen, de har varit frånvarande ett antal
år. Jag fick en länk till The Shetland Dog Club, som borde kunna
berätta mera.
Klickar man på en länk
till den lokala hundklubben i en del av världen, som man har varit
van vid att tänka på som avsides, så får man verkligen se
shelties - bland annat. Träningen pausar nu i vintervädret, men det finns foton
från en inomhushall där hundar övar platsliggning. Det ser ut som
vilken svensk inomhusträning som helst. Hundarna på fotona är
samma raser som är poppis här och sheltiesarna ser ut precis som de
gör här.
Projektet lyckades. All
den där lokala variationen, som förstås var en genetisk variation,
är borta. Sheltien har försvunnit från sitt ursprung och sina
arbetsuppgifter, men kommit ut i standardiserad internationell
upplaga i stället - som sällskap, som utställningsobjekt - och i
den upplagan finns den i stället överallt, inklusive Shetland.
Det finns inga avsides
platser längre.
En gammal sägen handlar
om en persisk prins. Han föddes med två ögon som alla vi andra,
men ett öga var blått och när han tittade på världen med det
ögat, då såg han det goda hos människorna omkring sig. Det andra
ögat var svart; det såg deras andra sida. Jag tittar på den
moderna hundvärlden. Mitt blå öga ser hur mycket bättre liv många
människor har fått tack vare sina familjehundar och hur mycket
bättre liv hundarna har fått hos människor, som väljer att ha dem
för att de vill, inte för att de måste för att försörja sig.
Ingen slänger längre ut sin hund tillsammans med fåren på en
holme i början på sommaren och hämtar hem den som lever, när
hösten kommer. Våra hundar har slutat vara smutsiga arbetsredskap,
de har blivit vänner som delar vårt hem med oss.
Det svarta ögat ser
industriell genetik. Ohållbara inavelsnivåer och förlorad respekt för hunden.
Ett maskineri, som fortfarande dammsuger världen efter nya
hundsorter och stöper om dem till något lättsålt. Inte många vet
längre hur man får fram hundar som kan klara både sig
själva och fåren, om det kniper. Och vem skulle uppskatta den
förmågan? Hur mångas tillvaro har utrymme för särpräglade
hundegenskaper, ekon från en värld som inte finns kvar? En skällig
bilvallare? Den går inte att sälja. Bättre avla ner. Folk vill ha
bekväma hundar.
Brukar vi få höra.
Dyster går jag ut. I
mörkret och halkan stöter jag ihop med mannen med kryckor, han som
går så långsamt och stelt. Hans engelska springer spaniels gläfser
och varnar som vanligt. Min hund gör numera samma sak tillbaka. Vi
brukar undvika varandra av den anledningen, men den här kvällen
kommer vi från var sitt håll runt en husknut och är på
talavstånd. Mannen säger urskuldande, att hans hundar har blivit så
beskyddande sedan hans ryggbesvär blev akuta: de vet att han inte
kan försvara sig. Och då går det äntligen upp för mig - min hund gör
samma sak! Sedan vi blev ensamma på alla våra promenader, så är
hon vaksam mot hundar som hon uppfattar som fientliga. Konstigare var
det inte.
Vi släpper fram hundarna
– först hälsar den unge springerhanen, som nosar allt ivrigare
och gör ett kast åt sidan. Collietiken svarar med en förtjust
lekbugning. Sedan kommer den äldre springertiken, som är tveksam
först, men snart godkänner den nya bekantskapen. Hundarna umgås,
så gott de nu kan i sina koppel, och deras lättnad går nästan att
ta på. Det är skönt att sluta vara misstänksam. Det är bra, när
människor pratar med varandra. Så vi pratar.
Vi pratar hund.
Mannen berättar, att han
har hundarna lösa när han går med dem i skogen. Springerhanen
springer före och sicksackar i sök efter viltspår. Den elvaåriga
tiken lommar bakom husse och ansluter sig bara till hanen, när han
hittar ett spår. Husse väntar på operation för sin rygg och
hundarna håller honom igång, men det var lessamt i somras – han
kunde inte tävla spår, som han brukar. I förbifarten nämner han
hur hundarna vi ser runt oss har förändrats, mest mentalt – han
nämner sheltien, som han tycker har blivit skraj i kontakten med
folk, och skakar på huvudet. Själv gör han MH på sina. Han
höftledsröntgar. Och så går han dagligen, med sina kryckor och
sina onda rygg, för hans är en aktiv ras, säger han. Han går så
länge han orkar och sen en bit till, ont gör det ju även om han
sitter stilla och hundarna måste få sitt. Jag säger att den bästa
hjälp en väntande ortopedkirurg kan få är aktiva hundar hos
patienten och han skrattar.
Om springer spaniel kan
jag absolut ingenting. Efter promenaden i det iskalla motionsspåret
tittar jag in på rasklubbens hemsida. Så här står det i deras RAS:
Vi
får aldrig glömma att springern enligt standarden, skall
vara
en stark, glad och aktiv hund. Den skall arbeta i god kontakt
tillsammans med sin förare. Det är just dessa egenskaper som gör
engelsk springer spaniel till den populära och sportiga familjehund
som passar så väl in i dagens samhälle.
Vad jag ser, när
jag tittar med båda ögonen, är ännu en rasklubb, som håller emot
trycket från sällskapshundsindustrins strävan att maxa alla utsidor och göra alla
insidor lika; ännu en människa, som ger sina hundar det liv de är
gjorda för och som själv mår bättre på köpet.
Och så ännu en
siffra, som säger mig att det nog finns en nisch för den aktiva hunden också. Engelsk springer spaniel hade 608 reggade
valpar förra året.
Bodil
Carlsson
