JULDECKAREN

I den allmänna häpnaden över försöket att smyga in ett förändrat RAS skrev någon på facebook, att nu behövde man iallafall inte längre sukta efter en bra julklappsdeckare. Mysteriet finns redan serverat. Vem gjorde vad? Och varför? Vem visste vem som gjorde vad, och varför, men höll tyst? Vem visste verkligen inte, utan trodde att allt var i sin ordning?

Själv gillar jag deckare,  särskilt de oblodiga. Jag gillar när inledningskapitlens dimma lyfter och motivens landskap klarnar, så att man ser spåret som leder fram till mordet. Och så älskar jag de skickligt utlagda ledtrådarna, som hintar om vem som gjorde vad och varför. Oblodigare mord än en tyst kniv i ryggen på en föreningsdemokratisk grundprincip är svårt att tänka sig. Intrigen – när det hela planlades och vem som fick i uppdrag att genomföra det – kan kräva lite mera jobb att luska ut, om man är intresserad och har tid över i julstöket för hundpolitik. Och hintarna?

Forskning och fakta misstänkliggörs genom ordval – man skriver ”viss forskning”, som om det fanns annan forskning med andra resultat. Det finns det inte. Man säger att ”vissa studier” har kommit fram till att collie har ”vissa rädsleproblem” och att en enkätundersökning till collieägare ”anses” visa detta. Det kan man lugnt säga att den gör, eftersom det var en omfattande enkät formulerad efter ett internationellt erkänt och använt enkätprotokoll. Den gick ut till ett stort antal collieägare, en hög andel besvarade den och ja – det var tyvärr så, att många ägare upplevde problem med att hundarna var rädda för olika saker i vardgen. Vår rasklubb är den enda, som har ett vandringspris till uppfödare för årets MH-resultat i oräddhet och nyfikenhet. Visste ni det? Det instiftades av en familj, som till sist fick ge upp och avliva en älskad ung hund som var rädd för det mesta – jämt.

Sammantaget är det ganska mycket erfarenhet som pekar åt ett och samma håll. De erfarenheterna väljer man i detta förslag till nytt RAS att kalla för ”anekdoter”, inte annorlunda än sådant prat som man får höra om andra raser vilka som helst – inget att haka upp sig på och framför allt inget att ta hänsyn till i aveln, förstår man. Där går kanske det manipulativa språket över gränsen och blir provokativt i stället, men annars är det skickligt gjort.

Så vem är det som talar? Er gissning är lika bra som min.

Mest intressanta hinten i deckaren är ändå en kort mening, som lätt slinker förbi. Ni hittar den på s 10. Detta förslag till nytt RAS önskade sig en

välvillig attityd till uppfödare som vill pröva olika avelsmål så länge dessa är förenliga med rasstandarden och svensk djurskyddslagstiftning.

Fritt fram för avelsmål, så länge de är förenliga med rasens standard och djurskyddslagstiftningen. I den ordningen. Först kommer rasens standard – därefter djurskyddslagstiftningen, som då blir gränsen för vad man kan ta sig för. Det ser oskyldigt ut, men när jag funderar över vad det betyder – man vill ha rätten att avla på tippöron med D-höfter, men vägra ståndöron med A-höfter? - så tänker jag att det finns två möjligheter. Antingen har den som skrev det  inte tänkt över konsekvenserna. Eller så har den personen, som det heter numera, radikaliserats någonstans. Taget som det står är detta snudd på revolutionärt i gamla Hundsverige. Inga krav! Man gör som man vill!

                       

                                                    Har mycket på fötterna?

Uppfödarfriheten lyfter baneret och stormar kravens gammalmodiga barrikader.   Collateral damage ligger i drivor framför hennes nakna fötter. SKK:s regelverk har stupat i full uniform med epåletterna på. Det andra liket, det med bara en sliten skjorta kvar på kroppen, ser ut att vara allmänhetens förtroende för renaveln.

Avelskommittén drog efter andan och tackade för visat intresse. Det gjorde den rätt i. För vet ni vad? Det där – inga krav utom att inte bryta mot djurskyddslagen – är precis vad mina blandrasavlande grannar sysslar med. 

Bodil Carlsson 

RÄDDAREN I NÖDEN?

”När boskapsdrivningen till marknader upphörde, främst pga.

järnvägens utbyggnad, under andra delen av 1800-talet, föll en stor del av colliens arbetsuppgifter bort. Hade det inte varit för att skickliga uppfödare hade tagit sig an dessa hundar och utvecklat dem till de utställningshundar de blev, hade dessa hundar nog försvunnit för alltid.”

Det ni nyss läste är en av de nya synpunkter, som Collieklubbens styrelse lagt in i RAS och skickat till SBK och SKK – någon månad efter att den gamla styrelsens RAS godtogs. SKK:s Avelskommitté avslog denna nya reviderade RAS och dess reviderade verklighetsbeskrivning. Efter att ha ögnat igenom försöket, är jag djupt tacksam mot AK.

Gång på gång upprepas i ändringsförslaget, att collie är en ”gårdshund och vallhund” och att varje synpunkt på våra collies av idag måste ta hänsyn till rasens historia – framförallt så här: passar MH ”för bruksraserna” verkligen för gårds- och vallhundar?

Vem tror att utställningsuppfödarna räddade vallhundens framtid? Många av oss tror nog tvärtom, att de brittiska gårds- och vallhundarnas majoritet i själva verket överlevde alldeles utmärkt utan att göras om till utställningshundar. En mycket liten andel av de gamla arbetande hundarna förädlades (som det hette då) till fint folks show Collies, som folk med får och boskap fortfarande säger i England. Resten fortsatte jobba. Så vitt jag vet finns de kvar kvar i högönsklig välmåga i många länder. De kallas numera bara vid andra namn. Border collie, English shepherd, Irish farm collie, kelpie, aussie, McNab och Welsh sheepdog: de nutida varianterna av samma gamla brittiska vallhundar. De ser olika ut, de vallar på olika sätt, de anpassas till andra arbetsuppgifter nu, och en hel del av dem klarar både bruksarbete och mentaltester av olika slag trots att de är vallhundar; men både deras utseende och deras arbetssätt kommer från samma rot. En gång i tiden föddes de i samma kullar.

De räddades inte av några utställningsuppfödare. Det finns faktiskt de som anser, att de hundarna är med idag och har arbetsförmågan i behåll tack vare att de slapp bli utställningsavelns skyddslingar.

Låt mig berätta en historia om en verklig ”gårds- och vallhund” - eller i vart fall vallhund – för er. Berättelsen kommer från Skottland, har kanske fyrtio år på nacken och har fördelen att vara alldeles sann.

Till ett fårevenemang kommer en karl med något stort instoppat under rocken. Det är hans bordercollietik, som är så rädd för obekanta att han inte kan få med henne på annat sätt. Framme vid fållan öppnar han rocken och sätter ner henne. Vallhunden ser fåren. Den glömmer allt annat. Vallhunden tittar på sin ägare: vad vill du att jag ska göra?

När han hade sagt vad hon skulle göra, gjorde hon det – så bra att hon vann det årets skotska mästerskap i vallning, för det var där de befann sig, hennes ägare och hon.

Den tiken levde större delen av året med en enda människa och väldigt många får. Ägaren tillbringade mera tid med hunden än med sin familj, som han brukade påpeka, eftersom det var hans försörjning att hålla koll på, skydda och flytta  markägarens får. De levde i tystnaden uppe i högländerna. Var hundens sociala osäkerhet ett problem där? De var ensamma för det mesta.

Om hunden var skotträdd – var det ett problem? Det fanns inga nyårsfyrverkerier där hon levde och man brukar inte jaga bland får. Golvrädd – var det ett problem? Gräset och stenen i klipporna var golvet hon sprang på.

De som talar om gårdshundens och vallhundens speciella egenskaper får gärna berätta hur många av dem, som lever sina liv med hund så som den mannen gjorde. Om man gör det, eller siktar in sig på valpköpare som gör det, så är det förståeligt att man ifrågasätter mentalitetsbeskrivningar. Då är arbetsförmågan den enda mentalitetsbeskrivning som gäller.

Om inte kanske man kan förklara, varför det gick så väldigt bra att ändra och standardisera den gamla brittiska vallhundens ursprungligen högst skiftande utseende – men är otänkbart att anpassa dess inre egenskaper så att hundarna klarar av det tättbefolkade, högljudda samhälle som vi alla lever i idag.

Bodil Carlsson

Illutrationen, ursprungligen en affisch från 1885, tagen ur den nyutkomna engelska The Invention of the Modern Dog. Recension kommer.