Var detta Simone? Inget mer än hederligt strilande ösregn har drabbat oss. Kärkommet ösregn! Sextio millimeter till och grundvattennivåerna börjar likna något, men dit har vi en bit kvar. Här sticker man tidigare från jobbet, efter att med den erfarna lantkvinnans barska visdom ha sagt åt sina townies till arbetskamrater att ställa in kvällens tonårsskjutsande, resorna till handledning och annat viktigt, ställa in själva bilarna och krypa i skydd. Provianterar ficklampa och annan nödutrustning i butik där tidningsrubrikerna är svartare än himlen utanför. Mördarstorm hit och stormkaos dit. Rusar hem!
Men grindarna är redan surrade, nödvattnet upptappat, värmeljusen framplockade och ficklampsbatterierna laddade. Allt kvarvarande löst upplockat från gårdsplan och inbommat bakom uthusdörrarna, som stöttats med störar nedkörda i jorden. Vi vågar oss ut en kortrunda med Lilltiken i regnet. Ibland blir det liksom en andningspaus i strilandet och då är det alldeles tyst. Träden är blickstilla - som om något stort verkligen tog ett djupt andetag för att dra igång, ungefär som ögonblicket före åska - men det enda som händer är att strilandet återupptas och att vi kommer hem blöta och att jag upptäcker att vänster stövel läcker. Sedan dricker vi te.
Vid åttasnåret går vi ut igen, Lilltiken och jag. Det finns gränser för åldriga colliedamers lust att ligga i soffan och se på när man dricker te. Det strilar fortfarande vatten på oss. Men det slutar med att vi velar omkring på diverse grannåkrar i spontant sökarbete och den åldersbräckta collien är plötsligt lika vass som det blåa ljuset från den nya ficklampan, för intressanta varelser har rört sig här och hon vet precis vad hon är ute efter.Jag tänker inte tala om vad det är, men här har ni en ledtråd. Senast vi var på djursjukhuset, så utbröt en livlig diskussion mellan veternären och mig. Vi diskuterade hundars val av födoämnen och behov av pälsvård. Veterinären sa att hennes hund följde med i stallet och i hästhagen och behövde spolas av, inte för sin skull utan för veterinärens, med jämna mellanrum. Vad den hunden gärna åt hade också med hästar att göra. Mycket! Lilltiken stod brevid och åhörde detta med beklagande min. På väg ut sa hon att det blev lite sorgligt att höra om en hundkollega som fick klara sig på så ensidig kost.
Ja, alltså, där lommade vi omkring i regnet och letade läckra lämningar, jag som en michelingubbe i sambons regnkläder och hon alltmera sjöblöt, och fort gick det. Lilltiken lämnade en praktbajsning framför dörren till Jägartorp, så att drevertiken där ska veta sin plats nästa gång hon dyker upp för att jaga. Sambon får smyga dit i morron bitti med en plastpåse i fickan. Vänsterstöveln läcker fortfarande och jag är alldeles lycklig.
Sedan sitter vi på trappan och tittar ut. Pipande, förtvivlade skall hörs nerifrån skogen. En vilsen stackars jakthund? Jag ringer grannens mobil.
Han flåsar, den gamle gubben, för han är också ute i regnet och det längtansfulla valpskallet hörs hela tiden, för hans jaktterrier har fått upp ett rådjursspår. Han låter också lycklig.
Donald McCaig har rätt. Det är något med hundar som får en att känna sig hel. Självklart är hundmänniskor galna, gör de mest befängda saker vid märkliga tidpunkter. Men man känner sig hel.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar