STORMEN

Var detta Simone? Inget mer än hederligt strilande ösregn har drabbat oss. Kärkommet ösregn! Sextio millimeter till och grundvattennivåerna börjar likna något, men dit har vi en bit kvar. Här sticker man tidigare från jobbet, efter att med den erfarna lantkvinnans barska visdom ha sagt åt sina townies till arbetskamrater att ställa in kvällens tonårsskjutsande,  resorna till handledning och annat viktigt, ställa in själva bilarna och krypa i skydd. Provianterar ficklampa och annan nödutrustning i butik där tidningsrubrikerna är svartare än himlen utanför. Mördarstorm hit och stormkaos dit. Rusar hem!
Men grindarna är redan surrade, nödvattnet upptappat, värmeljusen framplockade och ficklampsbatterierna laddade. Allt kvarvarande löst upplockat från gårdsplan och inbommat bakom uthusdörrarna, som stöttats med störar nedkörda i jorden. Vi vågar oss ut en kortrunda med Lilltiken i regnet. Ibland blir det liksom en andningspaus i strilandet och då är det alldeles tyst. Träden är blickstilla - som om något stort verkligen tog ett djupt andetag för att dra igång, ungefär som ögonblicket före åska - men det enda som händer är att strilandet återupptas och att vi kommer hem blöta och att jag upptäcker att vänster stövel läcker. Sedan dricker vi te.
Vid åttasnåret går vi ut igen, Lilltiken och jag. Det finns gränser för åldriga colliedamers lust att ligga i soffan och se på när man dricker te. Det strilar fortfarande vatten på oss. Men det slutar med att vi velar omkring på diverse grannåkrar i spontant sökarbete och den åldersbräckta collien är plötsligt lika vass som det blåa ljuset från den nya ficklampan, för intressanta varelser har rört sig här och hon vet precis vad hon är ute efter.Jag tänker inte tala om vad det är, men här har ni en ledtråd. Senast vi var på djursjukhuset, så utbröt en livlig diskussion mellan veternären och mig. Vi diskuterade hundars val av födoämnen och behov av pälsvård. Veterinären sa att hennes hund följde med i stallet och i hästhagen och behövde spolas av, inte för sin skull utan för veterinärens, med jämna mellanrum. Vad den hunden gärna åt hade också med hästar att göra. Mycket! Lilltiken stod brevid och åhörde detta med beklagande min. På väg ut sa hon att det blev lite sorgligt att höra om en hundkollega som fick klara sig på så ensidig kost.
Ja, alltså, där lommade vi omkring i regnet och letade läckra lämningar, jag som en michelingubbe i sambons regnkläder och hon alltmera sjöblöt, och fort gick det. Lilltiken lämnade en praktbajsning framför dörren till Jägartorp, så att drevertiken där ska veta sin plats nästa gång hon dyker upp för att jaga. Sambon får smyga dit i morron bitti med en plastpåse i fickan. Vänsterstöveln läcker fortfarande och jag är alldeles lycklig.
Sedan sitter vi på trappan och tittar ut. Pipande, förtvivlade skall hörs nerifrån skogen. En vilsen stackars jakthund? Jag ringer grannens mobil.
Han flåsar, den gamle gubben, för han är också ute i regnet och det längtansfulla valpskallet hörs hela tiden, för hans jaktterrier har fått upp ett rådjursspår. Han låter också lycklig.
Donald McCaig har rätt. Det är något med hundar som får en att känna sig hel. Självklart är hundmänniskor galna,  gör de mest befängda saker vid märkliga tidpunkter. Men man känner sig hel.

Bodil Carlsson

GONATT!

Det kommer lite colliestatistik framöver, men inte nu i natt. Ovädret som är på ingång från England morrar redan därute i mörkret, ljudet från blåsten håller på förändras. Komposttunnornas lock är säkrade med tegelstenar.  Allt annat som vinden kan flytta på lika bra som vi är inplockat.
Fast dagen började med solljus.

Etthundratio jordade vårlökar senare och på andra sidan om ett par timmars hundpromenad  genom alla färgerna står det sista lasset löv och väntar på att köras iväg.

Det är sanslöst att något kan vara så vackert. Som de olika sorterna av levande varelser. Blir man så gammal att man hinner se sig mätt?

Bodil Carlsson

GAMLA GODINGAR OCH NYA

Man åker iväg på ett par dagar i en lysande oktober och kommer hem igen i november: allt det gyllenröda har ramlat av och ligger i ett prasslande lager på marken. Sic transit  trädens härlighet, som varje år, och det som återstår är en dags råslit med krattan och säckkärran. Kvällspromenaden försiggår i månljus på nakna gråa stammar och någonstans ifrån kommer den första lukten av vinter.

Det enda man behöver veta om de förtrollade landen, där djur talar och träd tänker, är att de finns. Och att de när de är färdiga med oss, till sist kastar ut oss. Lika bra att vara förberedd! Så i veckan hämtades askarna med ben efter döda hundar ner från sin hylla i ett av uthusen och nu ligger hundarna i jorden, i samma ordning som de kom. Den lilla lätta asken som en gång var en sheltie; den tunga, som var en stor, välbyggd, stark collietik, en lysande spårare; den mittemellantunga, som var en smart flockledare; och längst mot väster, närmast hem, den som kom från Wales. Bakom dem ligger redan Lilltikens pappa. En vanlig grönbok växer i mitten,  vackrast av alla träd och långlivad. Nu står en liten spretig tingest där också, inte mycket att se på, men blir framöver. Blush Damask, damascenerros, från 1759 eller tidigare, okänd härkomst.
Samma som med hundarna, alltså. Vi vet inte vilka deras förfäder var, men de har en lång historia ihop med oss.

Jaha - tjockt lager kompost ovanpå alltsammans, hinkar ur regnvattentunnan för att de färska rötterna skall ha något att starta med nästa vår, om torkan fortsätter in i vintern. Och så löv till skydd mot markfrost. Sedan går vi ut genom grinden, min sista hund och jag, och det känns lite sorgligt, men man får ju lov att acceptera verkligheten. Inte sant?
Där möter vi grannen med sina två bordercolliekillar. De brukar aldrig gå förbi här på grusvägen, skogen är deras ställe, men oskyltade älgjägare hukar lite varstans i markerna nu, så här kommer de. Och Lilltiken, som hela sommaren mest har legat på gårdsplan, som inte har varit glad åt någonting, inte har tittat åt andra hundar, utan bara legat stilla och gått upp i vikt och saknat sin förlorade flock - hon forsar ut genom grinden och lekbugar som en unghund!
Var är frambenshältan? Var är det inåtvända, långsamma? Vart tog den uppgivna gamla själen vägen? Lilltiken kastar om framför den äldre bordercolliekillen som en dressyrhäst i piruett, hon gör galoppombyte i varje steg och bordercollieögonen lyser. Det känns nog rätt bra för den gamle att bli så utvald mitt framför näsan på den yngre, den nya tävlingshunden, som börjar försöka ta över där hemma. Hans svans viftar vördnadsfullt, han lägger huvudet på sned och ler och visar på alla sätt att han är en kille som förstår att uppskatta en dam - inte som snorvalpen, som bara ska häva sig fram och begrava sin nos på intima ställen!
Lilltiken har varit glad sedan dess. Hon patrullerar våra stängsel med ny kraft i kvällsmörkret och ser till att hon hörs över nejden.Hon markeringskissar igen, krafsar argt där oförskämda tikar har gått och drar gärna iväg på promenader. Helst åt hans håll, förstås.
Hmmm... det skulle ju kunna vara så, att det här stället inte är riktigt färdigt med oss än. Det kanske bara behöver en hund till?

Bodil Carlsson

LÖVKRATTARTANKAR

 På väg hem från jobbet såg jag de första nyanlända syrierna utanför det lilla vandrarhemmet, hastigt utplacerade till kommunen sedan några dygn. Tonåringar som kastade boll; ett litet syskon som satt på gräsmattan och tittade på. Lättnaden och tacksamheten över att få se dem, levande och säkra!
De ligger inte i havet utanför den där italienska ön. De sitter inte fast i  lägren. Åtminstone dessa få är i trygghet och man kan ringa en kommunalpolitiker och fråga om de har blivit välkomnade och om det finns vintervantar och leksaker till ungarna och om någon har tänkt på att förklara att krevaderna de hör är övningar på militärförläggningen i Karlsborg och så de gamla vanliga skotten från älgjägarna. Inget annat, inte här. Tack!
Det finns sannerligen annat att tänka på än hundar. Det finns gott om människor som har andra problem. Kan inte USA:s regering före torsdag räkna ut ett sätt att ta sig ur gisslandramat som ett fyrtiotal hard-core Tea Party-dårar i representanthuset iscensätter för att hålla sina vita minoritetsväljare på gott humör, så kan vi allesammans snart ha annat att tänka på, för då riskerar världsekonomin lövfällning och mörker. Hundavel som vi är vana vid att se den är en konjunkturkänslig sak. Hundköp också.

Annars hittar jag en lång, gediget formulerad annons om collievalpar på Blocket. Ser så seriöst ut! Namngiven hane låter sig hittas i Hunddata: utställningar, kontinentala utställningsanor och ett MH med kvarstående rädsla på överraskning; trea på skotten. Annars ser det inte så illa ut.
Så vem används hanen till? En tik - vinnande hund, högt prisad, känd uppfödare - med 4.or på rädsla och kvarstående rädsla vid både överraskning och ljud... och så en 5:a på skotten. Hon har 23 avkommor. Undrar hur det skulle vara att bo här ute med henne?
Ja - och så används hanen förstås till ytterligare en tik, som han har en kull med 2013, och den tiken har 5 på skotten.
Och så används han förstås till ännu en tik, som fick 6 avkommor med honom, och som bröt tidigt på MH. Båda gångerna hon försökte.
Och slutligen - ja, det är ett litet gäng uppfödare som återkommer med sina kennelnamn, så man får vara glad. Man ser åtminstone vem man inte ska skaffa nästa collie från.
Vad ser de som läser annonsen och inte är vana att kolla i Hunddata?

De ser inte alls. Inte skillnaden mellan en skotträdd hund och en stabil orädd kompis, för det framgår inte i annonsen  Inte skillnaden mellan det här gänget och de seriösa uppfödare som bryr sig om hundens insida. Men i största ödmjukhet tror jag, att det är insidan som avgör om man vill ha hund, även om tiderna blir kärvare, och vilken sort man vill ha; så varför lämna annonsutrymmet obestritt åt en avelstradition som det redan höstas ordentligt för?

Bodil Carlsson

TID ATT PASSA

Det är aldrig möjligt att förstå verkligheten, men det är aldrig för sent heller. Som barn läste jag de första böckerna i serien om Narnia och höll på i åratal efteråt att försöka hitta en av de gömda dörrarna dit, längst bak i busskuren där vi  väntade på skolskjutsen och innerst i gamla klädskåp, för jag var säker på att allt det där inte bara fanns någonstans - de talande djuren och träden som höll bankett med mörka, chokladliknande jordskivor - utan var mera verkligt än bräderna i busskurens vägg.
Sedan blev jag vuxen och förståndig och fick tider att passa och skatter att betala. Det dröjde länge, innan jag började minnas att djur visst talar, bara vi själva håller tyst och lyssnar, och att fin jord är en delikatess, som måste tillredas. I morse öppnade jag i alla fall den där dörren och klev ut på förstutrappan. Tätt intill sträckte den talande hunden på sig och sa att hon också hade sovit riktigt, riktigt gott och vad skulle vi två hitta på nu?

 

Vi matade träden med glänsande skivor kompostjord, vi passade årstiden och när solen hade gått ner gick vi i månljuset. Killen som skrev böckerna hade alldeles rätt om det mesta. Och skatterna? Skatterna är mitt framför näsan på oss.

Bodil Carlsson

EN LEVANDE TRADITION?

”Om en rasklubb inte kan få uppfödare med på några krav på avelsdjur, så måste det vara rasklubbens fel. Rasklubben har inte rätt attityd till uppfödare. Ja, inte för att jag är kompetent nog att begripa hur rasklubben skulle bära sig åt. Själv skulle jag inte ens drömma om att påstå att jag är kompetent! Lilla jag! Jag är bara kompetent nog att begripa att rasklubben inte är kompetent nog att begripa att den inte begriper.”

I kortversion är detta ett inlägg från en hunddiskussion på nätet för ett tag sedan. Den som skriver är en vuxen, troligen medelålders, kvinna, som antagligen ser sig som kompetent att ha åsikter i riksdags- och kommunalval om utrikespolitiken, skattesatserna, det eventuella förstatligandet av sjukvården, rätten till månggifte och annat som vi brukar rösta om i valen till landets styrning och debattera i politiska partier och tidningar. Så varför så icke-kompetent i denna fråga?

Hon vill tala om att det bara är uppfödare – närmare bestämt hennes uppfödare – som har kompetensen. Hennes uppfödare gillar inte rasklubben. Hennes uppfödare gillar inte rasklubbens krav och rekommendationer. Hennes uppfödare tycker att rasklubbens jobb är att curla för uppfödarna, inte att komma med krav på aveln. Knepigt?

Japp! Fast inte helt ovanligt.

När hundar gör på detta viset, kallas det Aktiv Underkastelse. Det är helt normalt för hundar.

När människor gör det, kallas det jäkligt pinsamt. Att ha köpt valp fråntar inte någon möjligheten att tänka. Stoppar inte en en viftande svans där huvudet brukade sitta. Man får liksom inte hjärnstopp för att man skaffat hund.

SKK:s kennelfullmäktige gick av stapeln i slutet av september. Vem var där? Ingen från Brukshundens redaktion, säger en medlem av Brukshundens redaktion. Man undrar varför, när det tydligen har både talats och röstats ivrigt om saker som rör SBK, huvudmannaskapet för agility till exempel. Inte var det någon vanlig valpköpare på plats för att lyssna heller, vågar man gissa, eftersom SKK:s kansli på förfrågan lämnat besked om att enbart en och annan särskilt inbjuden journalist skulle få sitta och lyssna. Inga vanliga betalande medlemmar med långa öron här inte! Man undrar varför, när det som SKK fattar beslut om säkert i högsta grad rör de vanliga hundägarna. Och med tanke på att vi har väldigt gott om hund i landet och några hundratusen med hund som livsintresse – var var de vanliga tidningarna?

En som faktiskt tycks ha bjudits in eller åtminstone lyckats vara närvarande är en gammal bekant i SKK:s korridorer. På Lisbeths Högmans blogg läser man att Ulf Uddmans försöksballong om avskaffande av krav för aveln dök upp igen, löftesrikt svävande över delegaternas huvuden.

Vad var SKK från början? En säljorganisation för de slutna stamböckernas slutna leverantörsgrupper.

De har inte haft som tradition att uppskatta insyn.

Bodil Carlsson

HÖSTBRICKAN

Jordaxeln tippar och den gamla vanliga dramatiken följer. Besten, den djupa skuggan, som kurade längst in i snåren på kvällspromenaderna i augusti står axelbred  långt upp på tallarnas stammar redan på eftermiddagen nu, beredd att ta över. Mörkret kommer och man upptäcker igen att man inte alls har vant sig.
Åkrarna är skördade. Traktens katter satt där var och en i sitt lilla kejsardöme utan att ta notis om varandra, orörligt fokuserade på blottlagda sorkhål. Nu har de gått hem till kökssofforna igen. Det är bara ormvråkarna som flyger över de jaktmarkerna  och ropar till varandra med sina tunna röster.
Samma meny vartenda år, ändå är man oförberedd. Grannarna köpte soldattorpet från 1709, bytte brädfasaderna en gång till och fällde gammelbjörken innan den skulle fälla huset. Det här är vad som växer ur den kapade stammen nästan två meter över marken. Hösten serverar sina överraskningar på en bricka.

Soluppgångsfacklan i lönnarnas toppar har man bara glömt. Behöver bli påmind om. Tjocka jackan över morronrocken på förstubron, varm temugg i kalla händer och detta är vad man ser.

Den gamla persiska rosen kommer med en enda höstblomma i år. Torkan har plågat dem allihopa och nu kommer frosten, men ger hon sig?

Lilltiken uppskattar hösten.

Älg och rådjur återvänder från sommarvisten i skogen och avancerar mot gårdsstängslet från alla håll, som Lilltiken ser det. Hon motionerar sig andfådd i kvällsmörkret för att hålla dem borta från vår mark och kommer in med en bestämd nick åt oss först när det är läggdags.  Hon har en uppgift igen. Det är slutmålat, hon slipper ligga med stänk av falu rödfärg i pälsen under en stege i solgass och ha obegripligt tråkigt. Hon är mer intresserad av att följa jobbet när komposterna töms och soppan på torvmull, lövmult, vanlig jord och vatten rörs ihop och breds ut över de ytliga rhododendronrötterna till ett förfrysningsskyddande lager.
Idag skall soppan toppas med en dressing av färska torra löv. Sen går vi på långpromenad i kyla och solsken och låter tvätten med jordiga trädgårdsjeans fladdra ute på klädstrecket för sista gången i år. Vi har gjort det vi kan!

Bodil Carlsson

Vikten av att bada…

…ska inte underskattas. Uppfriskande, framför allt kallare årstider, samt säkert hälsosamt på alla de sätt.
Vår hane har en liten brun kompis som hittills skytt vatten i möjligaste mån, enligt sin matte. En blöt tass är en handikappad tass, det tycks ha varit hans sätt att se på saken. Idag gjorde vår hane en insats för ett ökat badande för alla raser. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt. Alla ska bada!

 

 

 

Följden blev att den lille brune gjorde sitt första magplask idag. (Som ej finns på bild, tyvärr...) Följt av något som närmast kan liknas vid fjärilssim. Märklig syn. Men när väl detta simsätt började, och det plaskade rätt bra, så fick vår hane och en medföljande korthårscollie göra en samtidig utryckning: Där plaskar en fet sjöfågel – let’s go!
Men det var bara en liten blöt kelpie… Snopet, men sant.

Självfallet började colliehundarna titta på något annat när de förstod att de haft fel. Ett virvlande löv eller en intressant grästuva. Herregud, de visste de ju hela tiden! Det måste väl alla förstå?

Just det där känns typiskt collie. ”Ha, det visste jag hela tiden. Förstås. Men inget fel i att kolla, eller?” Rycka ut, kontrollera och sedan retirera. Ibland med svansen mellan benen.

Rätt ofta får man som collieägare se något som man skulle kunna beskriva som ett ”mänskligt drag”, fast det är en hund som visar det. Just det där som vi inte riktigt har ett ord för. Och som rasstandarden aldrig har förmått beskriva. Jag kallar det ”mänskligt drag” i brist på annat men det är en anledning till att jag tycker om rasen. Det finns fler.

Johan Nilsson