SJÄLVMÅL

Man kan läsa om att blandraserna ökar. Här, där jag bor, kan jag se det framför mig varenda vecka. Det är gott om hund här. De flesta nya hundar jag möter är blandraser och de flesta blandisarna är små.

Ett par är bland de bästa brukshundsämnen jag har sett – en ung kelpie/border collie, med all den snabbhet och arbetslust och fokusering på samarbete som går att hitta i någon av hennes föräldraraser. En bister schabrador med så mycket uthållighet och arbetslust som någon kan önska och som jag vid första mötet tog för en labb, tills travsteget avslöjade schäfern i den helsvarta kroppen. Om jag ville satsa på agility eller lydnad, då skulle jag välja BC-kelpien. Om mitt barn var vilse ute i skogen en vinterkväll, då är det schabradorens ägare jag skulle ringa efter. Fjortonveckorsvalpen jag mötte häromkvällen såg ut som en ovanligt bastant liten groenendal, men visade sig vara en svart långhårig schäfer med inslag av Shiloh-linjer – en rakryggad amerikansk blandad schäferversion med större kropp och mildare temperament, säger deras sidor på nätet*. Vad det skall bli av den lille killen återstår att se, men hans ägare, mannen i trettioårsåldern med småbarn hemma, var mycket nöjd.

Men med några sådana undantag är de flesta nya hundarna häromkring små blandraser. Den åttiotreåriga kvinnan som jag möter ibland har en liten självsäker svart hund, som jag tog för en gammaldags pekines. Det var den förstås inte, det närmaste den kom var den tibetanska spaniel som var ena föräldern. Kvinnan har blivit ensam, men hon sover fortfarande i dubbelsäng: ena kudden ligger under hennes huvud, på andra kudden sover nu hennes hund. Hennes barn köpte valpen åt henne– de kunde inte se henne leva hundlös. Hon hade flattar förr. Annars har de flesta blandisarna yngre ägare. En av dem kom gående med sin mamma och en omisskännlig engelsk bulldogsvalp. Valpen rörde sig väl för att vara en bulldog; den var obesvärad i eftermiddagssolen. Den hade inte mycket till hudveck i ansiktet. I stället hade den en nos. Och så hade den en högst ovanlig färg. Jag frågade. ”Mjae”– sa ägarna, lite generat. ” Nä, han är inte reggad för dom får inte ha den färgen och dom har nog blandat in nåt annat lite längre bak...” Så rätade de på sig och sa med stort eftertryck: ”Men det bryr vi oss inte om. HAN KAN ANDAS!”

Vet ni vad kvinnan med shihtzu-korsningen sa? ”Jo, jag kanske betalade lite i överkant för henne, men det där lilla underbettet besvärar henne inte... och HON ÄR SNÄLL!”

Det har slagit mig på sistone att de blandraser jag möter har ett annat gemensamt drag än genomsnittligt yngre ägare. De är också genomsnittligt mindre extrema. De har raka ryggar. De har ben – korta ben, men rörliga. De har nosar – korta nosar ofta, men nosar. De ser ut som hundar. De är inte vaggande pälsberg. Nu i sommarhettan kommer de nerklippta utan att någon uppfödare ojar sig över förlorade utställningschanser.

Om jag vore SKK, så skulle jag tänka länge på detta. Att det inte är en gemensam genomsnittlig faktor utan två.

För parallellt med det ökande antalet blandraser pågår inne i renrasvärlden en tävling mot allt mer märkliga kroppsformer och utseenden.Storvuxna raser blir oformliga klunsar försedda med haklapp för att fånga dreglet som hänger ur mungipornas överskottshud. Förståsigpåarna pratar rastypiskt. En lätt sluttning i ländryggen blir en kälkbacke; att gå på sina hasor har blivit samma sak som ett flytande travsteg. Kännarna pratar vinklar. Det är vad de kan se. De missar något: inte alla utanför ringen tycker om det de ser. Kortnosade raser görs noslösa och runt nästa ring pratar kännarna adelsmärke och historiskt arv. De har också missat något: inte alla delar deras prioriteringar. Veterinärerna protesterar och stollar till djurrättsaktivister som PETA har fått vad de längtat efter, en lätt måltavla. Till sist går alltså en europeisk regering med hänvisning till gällande djurskyddslagstiftning in i kortnosuppfödarnas ställe med specifika krav på förhållandet mellan skalltak och noslängd. Den gör det som kortnosuppfödarna själva borde ha gjort – sätter stopp för dumheter. Tagna på sängen proklamerar då AKC att det pågår en mörk internationell konspiration mot renrasavel. FCI låter som om man planerar för väpnat uppror i Nederländerna. Kortnosarnas rasklubbsfolk beter sig i sin tur som om FCI är en myndighet med överstatliga befogenheter och dränker nätet med rop på hjälpinsatser och krav på bestraffning av den holländska kennelklubben. FCI:s ordförande låter sig intervjuas i sitt smakfulla hem. Intervjuaren säger att situationen i Nederländerna har lett till ”en diplomatisk kris”; FCI:s ordförande kallar sig själv ”hundpolitiker”. Han hävdar att det är uppfödarna själva, som har lett och finansierat forskningen om BOAS och är upprörd över att resultaten nu används emot dem. Han pratar om ”the world outside”. Det är vi, det – resten av världen: valpköpare, bland annat. Den finansiella basen för hans världsbild.

I det något mera stillsamma Sverige kräver uppfödare att SKK ska ta ifrån kungen hans beskyddartitel. Hans dotter har köpt blandrasvalp! Man skulle skratta åt denna kränkta och insnöade rättfärdighet... om det inte vore så, att det är ifrån sådana personer som vi förväntas köpa våra hundar.

Det är en annan sak, som jag skulle tänka på om jag vore kennelklubb. Vem vill man representera? Laget som håller på att bli duktigt på att göra självmål?

Bodil Carlsson

*Låter i mina öron som klassiskt försäljningssnack. Nej, jag skulle inte våga köpa en Shiloh-schäfer. Jag skulle inte våga köpa någon enda schäfer eller schäferkorsning utan kontrollerbart mental- och ledstatus hos släktingarna.

BATTAGLIAS ARGUMENT: INTE BARA EN AKC STORY?

Fundera litet på Battaglias argument mot hälsokrav i hundavel! För ett ögonblick glömmer vi vad det betyder för hundarna och deras ägare. Vi glömmer också påståendet att hälsokrav är ett elakt påhitt av djurrättsaktivister. Det är fullt möjligt, att Battaglia tror på det han säger – vi utgår från att han faktiskt ser världen så. Men vad är det han säger?

Titta på konsekvenserna av Battaglias påståenden, så blir det lättare att förstå. Om hälsokrav bara är ett påhitt av hundhatare och om samma gäller själva ordet ”ansvarsfull” (som i ”ansvarsfull uppfödare”) - då får vi ju skrota hälsokraven. Vad händer?

Skillnaderna mellan uppfödare försvinner.

Alla får lika stor chans att sälja.

Hälsokrav i uppfödning och avel gör skillnaden mellan uppfödare synlig för valpköparna och allmänheten.

Om alla bara avlar efter en rasstandard och inget annat, ser alla uppfödare likadana ut för oss valpköpare. Men om vissa uppfödare selekterar för till exempel fria höftleder och kan visa resultaten för avelsdjurens och avkommans del, medan andra struntar i röntgen och bara avlar på stamtavla och exteriör... så kommer de hälsomedvetna uppfödarna i slutändan att få en synlig fördel gentemot andra.

När tillräckligt många valpköpare har fått avliva tillräckligt många unga HD-hundar.  När veterinärerna börjar ge råd om vad man skall fråga om. När tillräckligt många har delat med sig av sina erfarenheter och när det finns facebookgrupper där ägare till drabbade hundar ber varandra om råd...

… så blir det uppenbart att alla AKC-uppfödare inte är likvärdiga.

Om en nationell kennelklubb vill behålla sin marknadsposition mätt i reggantal och sin goodwill hos uppfödarna genom att beskriva alla uppfödare som lika seriösa...

 ...och om uppfödarna samtidigt ser registreringarna hos den nationella kennelklubben som ett försäljningsargument och ett garantibevis– då och bara då är Battaglias resonemang logiskt.

Motståndet mot krav för avel har ingenting med djurrättsaktivister att göra och inte heller mycket att skaffa med hundars rätt till långa och friska liv, eller med valpköparnas chans till informerade val. Krav för att avla delar upp uppfödarna på ett sätt som syns utåt. Där är knuten. Risken är att en del då blir mindre intresserade av att tillhöra en kennelklubb, som AKC:s historia så tydligt visar.

Det skall vara lätt och roligt att vara uppfödare, sägs det. Självklart blir det både lättare och roligare om man slipper sticka ut som den som inte bryr sig om hälsokrav därför att det inte finns några.

Följande hände i en rasklubb i USA för drygt tjugo år sedan. Det är Cavalier King Charles det handlar om och det utspelade sig tre år efter att AKC hade dubbat en minoritet av CKC-uppfödarna till ”rätt” rasklubb. Det fanns alltså två rasklubbar, den ursprungliga med sitt förbud på försäljning av valpar till pet shops och den nya, som inte höll sig med sådana regler.

Det dödliga hjärtklaffsfelet hos rasen var redan känt. Det var på tok för vanligt och det tog på tok för många hundar innan deras tid var ute. Vad gjorde den ursprungliga rasklubben?

Bjöd in veterinära hjärtspecialister och en svensk genetiker till en uppfödarkonferens. Genetikern föreslog ett program i flera steg. Först – lyssna på varje CKC-hjärta livet ut, så att ni vet när blåsljudet kommer. Dokumentera, så att ni vet vad ni har! Sedan – skjut på åldern för första parningen. Ju flera år utan blåsljud hos föräldradjuren, ju större chans för valparna att klara sig längre.

Gör så i några hundgenerationer och ni kommer att ha fått bort de värsta klaffelen, de som tar unga hundar, och ni kommer i samma svep att ha ökat andelen hundar som drabbas först längre upp i åren eller inte alls.

Det ni behöver – sa genetikern till uppfödarna – är tålamod och långsiktighet. Rasklubben antog omedelbart förslaget och la upp det som avelsrekommendation.

Och vad svarade uppfödarna? I praktiken sa majoriteten av dem ”Tack, men nej tack!”

Under åren efter att AKC tog över rasen ökade populariteten ordentligt. Nu kunde AKC-reggade cavaliers visas på stora AKC-utställningar. Rasen drog till sig mera uppmärksamhet. Folk ville köpa. Och även i den ursprungliga rasklubben ville många uppfödare sälja hellre än hålla på med krav och uppskjuten avelsdebut. En utebliven valpkull är en utebliven inkomst.

Jag frågade en amerikansk cavaliermänniska vad han trodde om rasens överlevnad på sikt. Han sa: ”Jag är inte optimistisk.” Sedan sa han: "Men det kommer att dröja innan rasen försvinner, för en hel del uppfödare följer faktiskt rekommendationerna."*

Hunduppfödning bygger på människors längtan efter ett vänligt och vackert djur. Tittar man på branschen med marknadsekonomiska ögon är det något helt annat man ser.

Bodil Carlsson

*Obs! Detta hände i USA. Flera europeiska rasklubbar, inklusive den svenska, valde en annan väg när det gäller spanielhjärtans livsduglighet. Däremot är jag inte lika säker på att motståndet mot hälsokrav inom hundavel bara är en amerikansk angelägenhet.

THE AKC STORY: EN ALLDELES EGEN VÄRLD

”While millions of Americans continue to own purebred dogs, only a fraction remained involved in breeding them to a standard or entering them at a dog show.”

Carmen Battaglia

När köpkraften och intresset för renrasiga hundar ökade från femtiotalet och framåt, fanns AKC där för att styra upp den nya situationen. Men vem styrde AKC?

Vem styr idag? Delegaterna, som utses av lokala klubbar eller rasklubbar. Delegaterna väljer styrelsen. Styrelsen presenteras på AKC:s hemsida. Porträtten ser ut som foton från den amerikanska kongressen – äldre prydligt kostymklädda män, enstaka kvinnor. Inga yngre människor, inga latinamerikaner, inga afroamerikaner. Jag hade inte ens märkt det för tio år sedan; men jag gör det idag. Var är resten av den amerikanska befolkningen? Någon annanstans än i AKC. Vem är den typiska delegaten? Jag frågade en person med många års kännedom om den amerikanska hundvärlden och dess organisationer.

`”For the most part, they have been fairly wealthy small volume breeders of particular breeds, who have progressed by joining and leading either local all-breed kennel clubs or national breed clubs and worked hard for those clubs. Many have become conformation judges, and delegates to the AKC chosen by the member clubs which they have led. As delegates, they first seek election to delegate committees and then to the leadership of those committees. All AKC board members also are delegates. The delegates elect the board members from delegates who either nominate themselves or are nominated by other delegates.

Being a delegate can be expensive, because most clubs cannot afford to totally subsidize the costs of travel, hotel rooms, meals, etc. that delegates must incur at least four times a year if they are diligent about attending the quarterly AKC meetings. Many delegates do not attend all four meetings each year, but attendance is an important factor in getting nominated to the board. The board meets almost every month, and until recently those meetings have been in person in New York City.”

Så nej, jag vet inte vem som tog över skutan när det stigande tidvattnet började lyfta den på sextiotalet, jag bara gissar. Jag gissar att det var besättningen från den gamla elithobbyn. Det var helt enkelt så att det var de som fanns på plats.

Jag tror att det är samma gamla garde idag och att utvecklingen cementerade den världsbild de hade med sig i bagaget. Det finns inga andra hundar än deras. Det kan inte finnas andra prioriteringar.

Har ni hört talas om Carmen Battaglia?

.

Carmen Battaglia har levt sitt liv och gjort sin karriär i den amerikanska organiserade hundvärlden.Han har suttit i AKC:s styrelse av och till under många år och är omvald för en kommande period. Som de andra i AKC:s styrelse är han inte vem som helst. Självklart är han exteriördomare. Han har fött upp och ägt schäfer, engelsk springer spaniel, långhårig tax och welsh corgi. Han har varit president i den amerikanska rasklubben för schäfer. Han håller föredrag om hundar, skriver böcker om hundar och syns på TV i program om hundar. När amerikanerna efter den 11 september upptäckte, att den stora majoriteten av deras bombsökare och andra specialutbildade hundar faktiskt importerades från Europa, var det Battaglia som etablerade kontakt med militären för att ta upp diskussionen om hur man kunde skaffa fram USA-födda hundar för terroristbekämpning. På amerikanskt sätt är han ibland väldigt rakt på sak. Han säger att i utställningsvärlden är det vinna eller försvinna som gäller, och när allt fler inser hur dyrt det är att skaffa en tävlingsduglig hund, betala för resor och hotellrum och annat och sedan ändå förlora mot hundar visade av proffessionella, så ger de helt enkelt upp. Han skriver också en välbesökt blogg www.breedingbetterdogs.com . Han är med andra ord en väl insatt och betydande  man i den värld han talar för.

Carmen Battaglia oroar sig för att hundvärlden – som han känner den – är på väg att dö.

Renrasvärlden, anser Battaglia, är oproblematisk, bara man lär sig att avla rätt. Det finns ingen överproduktion av hundar. Det finns inga genetiska problem orsakade av höga inavelsnivåer. Som Battaglia ser det, är det djurrättsaktivister som ligger bakom sådana påståenden. Med en väl planlagd taktik smyger de sitt budskap på pressen, allmänheten och hunduppfödarna och hunduppfödarna går på det precis som pressen och allmänheten och börjar använda hälsokontroller (som HD-röntgen) och DNA-tester (som de inte förstår nyttan med, vilket Battaglia väl delvis har rätt i) för att kallas ”ansvarsfulla”. Själva ordet ”ansvarsfull” är en etikett utan innehåll, som djurrättsaktivisterna tar till för att få som de vill. Djurrättsaktivisterna använder hälsodokumentation som ett sätt att få vissa uppfödare att känna sig respektabla... men deras verkliga syfte är att få andra uppfödare och helst hela renrasaveln att framstå som oseriösa. Det är bara början! Snart nog kommer djurrättsaktivisterna att kräva att inte bara avelsdjuren utan till och med deras avkommor skall testas. Och de lättledda uppfödarna kommer att gå på det den här gången också.

I stället, alltså, för att göra det rätta och avla efter en utställningsbekräftad standard.

Reggsiffrorna faller, konstaterar Battaglia. Utställningsdeltagandet faller. Det finns för mycket folk som har oreggade renrasiga hundar, eller renraser med begränsad AKC-registrering – vilket betyder att de varken kan ställas ut eller få sina avkommor registrerade. Dessa begränsade registreringar bara växer i antal och suger livskraften ur stamboken och ur raserna. Det är som om folk inte bryr sig om standards längre och inte vill ställa ut och inte vill avla på resultaten och inte har annat i i huvudet än ... öhh, ehh... att de vill ha hund för att de tycker om hundar???

Jag förstår inte hur Carmen Battaglia tänker sig världen. Men tittar man på demografin, så tror jag att han kan ha rätt, när han förutspår slutet för tävlingsinriktad renrasavel. Den kan mycket väl långsamt vara på väg tillbaka till vad den var för hundra år sedan, en numerärt liten hobby för de välbeställda. Skillnaden är att den här gången är de välbeställda gamla.

                                               *    *    *

Människor har hängt ihop med hundar i femton tusen år. Hundarna har jagat åt oss,vaktat åt oss, vallat åt oss, skyddat och hjälpt oss. De har sovit hos oss. De har pratat med oss. De har inte gjort det bara för de matrester vi hade råd att slänga åt dem– de har gjort det för att vi är deras flock. De blev vår flock på köpet. Folk kommer att ha hundar, så länge vi har mat över att dela med oss av.

Att inte kunna se skillnad mellan den där långa historien om ömsesidig behållning och en minoritetshobby med hundra år på nacken tror jag är en katastrof. Inte för alla som fortfarande har nytta av sina hundar, inte för alla oss vanliga hundägare och inte för hundarna... utan för minoritetshobbyn.

                            

                                        På väg att blomma ut?

Efterfrågeexplosionen som kom med välståndsökningen i västvärlden efter andra världskriget är en historisk engångshändelse. Hundar är ingen engångshändelse. Försvinner raser från ringen? Hundarna finns kvar, reggade eller oreggade, ”rena” eller blandade, utanför den. Minskar antalet utställningsintresserade? Antalet hundintresserade minskar inte. Det som minskar är antalet aktiva i den generation som byggde sina positioner på engångshändelsen.

Hundorganisationerna får kanske acceptera att de har ett val. De kan ställa sig på samma sida som den tävlingsinriktade minoriteten och fortsätta att låta sig styras av dess företrädare.

Eller så kan de göra ett annat val.

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: HUR MAN SÄLJER SIG

Vad är det för mening med att sitta och harva igenom AKC:s historia i siffror?

Det finns faktiskt en anledning. Det är lärorikt! Så här är det. Varje organisation gör samtidigt tre olika saker. För det första gör den det den säger att den skall göra. För det andra bevakar den sina intäkter, sitt territorium och sitt inflytande. För det tredje är den en plattform för folk med ambitioner.

Det gäller för sjukvårdsorganisationer, det gäller för politiska organisationer och det gäller för hundvärldsorganisationer. Det gäller för alla idédrivna organisationer som jag någonsin har varit i närheten av. Och vet ni vad? Så länge organisationen gör det den skall, så är det OK.

Att bevaka inkomster och inflytande är nödvändigt, om organisationen skall kunna överleva och verka för det den vill. Att vara hemmaplan för folk som skaffar sig en fjäder i hatten genom att sätta en fjäder i organisationens hatt, eller åtminstone se ut som om de gör det, är troligen ofrånkomligt. Det är när andra och tredje delen tar överhand, som det inte är OK längre. Under goda tider, när intäkterna och territoriet bara växer, växer också övertygelsen om att det man gör är det rätta – det går ju bra, eller hur? Samtidigt växer manöverutrymmet som handlingskraftiga karriärmänniskor har kapat åt sig. Frågan är vad de hittar på, när de goda tiderna tar slut.

En organisationen är som en människa på ett vis: den vänjer sig snabbt vid goda tider. Det är inte lika lätt, när den ställs inför ett hot. Skutan blir liksom lite svår att vända.

Affärsdrivande organisationer – företag - har lättare att anpassa sig. De behöver förutom kvartalsrapporterna bara tänka på sin image.

AKC har kvartalsrapporter. De ligger ute på nätet som punkter i styrelserapporternas genomgång av ekonomin. Det är där och ingen annanstans man hittar AKC:s reggsiffror idag. Numera ser de ut så här.

Tredje kvartalet 2017 fanns 475 288 dittills reggade under året, vid samma tidpunkt 2018 fanns 491 792, vid samma tidpunkt 2019 omkring 453 000. Siffran från förra året är hälften av antalet reggade 1983 och en tredjedel av antalet från toppåret 1992. Det är lika många som antalet reggade 1959, när kurvan hade börjat skjuta uppåt. Reggsiffrorna för AKC från 1960 till idag ser faktiskt ut som ett uppochnervänt U.

En person med lång kännedom om den amerikanska hundvärlden säger att det finns folk som tror, att AKC inte kommer att ha några reggade hundar kvar om tio år. Om det är sant kan ju ingen veta, men man vågar nog gissa på att organisationen kommer att ha en del annat kvar.

För efter smällen med konkurrerande register under andra hälften av nittiotalet och framåt tycks AKC ha tittat på alternativa möjligheter. Vad kunde ersätta de förlorade inkomsterna?

AKC välkomnar annonsörer till hemsidan. I en enda kort mening läser man att minimibetalning för en annons är 10 000 dollar. De är rakt på sak också när det gäller vad man får för pengarna – en lönsam marknad. AKC.s hemsida har 7,5 miljoner unika besökare per månad. Majoriteten är kvinnor, många är yngre, med en genomsnittlig hushållsinkomst på 107 000 dollar. För USA som helhet var den siffran 2014 knappt 73 000 dollar (US Census Bureau), så det är inte de värsta trashankarna som tittar in hos AKC. Skulle det ändå bli litet kärvt att få råd med T-shirts med er ras broderad eller tryckt, kepsarna med noseworkemblem som ni tar på när ni går kurs, agilitygrejorna, alla leksakerna, termosflaskorna för varma respektive kalla drycker med er ras avbildad på utsidan, matskålarna, väggklockan med en travande blå collie på, burarna, halsbanden som vibbar eller duschar ut citronlukt när hunden skäller, eller något annat i den oöverskådliga djungeln av prylar, så ansöker ni om ett AKC Visa Credit Card. Det bästa med kreditkortet är att ni kan få porträttet av er egen hund tryckt på det ”so you can take your dog with you everywhere you go.” Unga amerikaner, visar attitydundersökningar, ser sina hundar som familjemedlemmar. Det näst bästa: ”By becoming an AKC Visa Card Holder, you support AKC's mission to help all dogs and the people who love them.”

Som sagt - en majoritet av AKC:s hemsidebesökare är yngre kvinnor, så det lönar sig att trycka in känsloknappen...gissar jag att marknadsföringsfolket tänkte, när de krystade fram de formuleringarna.

OM det trots all denna kärlek ändå skulle uppstå bekymmer i relationen mellan er och hunden, så får ni gärna köpa träningstips. Räcker inte det heller, kostar GoodDog!Helpline bara 79.90 dollar – direktrådgivning per telefon sju dagar i veckan. Hemsidan har också helt gratis goda råd, till exempel ett tips om hur man får sin valp att sluta lekbitas. Artikeln skrevs av en anonym AKC-anställd, men sponsras av Purina Pro Plan, som via en klickbar logga intill tipsen presenterar sig så här:

There’s a reason Pro Plan is the trusted food of champions. From a breakthrough formula that helps promote mental sharpness, to gentle formulas for sensitive skin and stomachs, Pro Plan offers the most advanced nutrition for your dog’s best life.

Man skulle behöva äta sig igenom många säckar för att nå den mentala skärpa som krävs för att våga gissa vad Purina betalade AKC för det där, men oavsett summan, så har företaget råd. Purina ägs av Nestlé -  världens största livsmedelsföretag. Purina svarar för 15% av det företagets omsättning.

Affärstidningen Forbes, som för tre år sedan angav värdet på försäljningen av hundar till 11 miljarder dollar globalt, uppskattade samma år värdet av produkter för sällskapsdjur till tio gånger så mycket – 110 miljarder dollar. Det finns pengar i hundar, men det finns väldigt mycket mera pengar i tillbehören.  När reggsiffrorna bara faller, vem kan motstå frestelsen att hjälpa upp finanserna? AKC erbjuder husdjursindustrin köpstarka kunder. Husdjursindustrin erbjuder AKC pengar för kontaktvägen.

Det är så man säljer en vinstlott vidare.

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: VINSTLOTT TILL SALU

Vad var det egentligen som hände med AKC? För ett utförligt svar skulle behövas många timmars mera läsning av många kilo mera dokumentation än det jag har orkat med, men den bild jag får handlar om en historisk lyckträff. Det handlar om bondtur.

Det fanns en gång en liten organisation med stor självbild. Den föddes som stolt syskon till likadana organisationer i andra länder. Självbilden handlade om en alldeles ny hobby som rekryterade förmögna människor. Renrashundar gjorde entré som lyxvara.

AKC:s bondtur var att var och varannan person i efterkrigstidens USA blev tillräckligt förmögen för att efterfråga samma vara.

AKC skapade självklart inte den situationen. Ingen hundorganisation regisserar demografin, ingen hundorganisation skapar någon ekonomisk boom – men den kan dra stor nytta av båda. En vinstlott är en vinstlott även om den bara råkar singla ner framför ens näsa.

AKC ramlade pladask över vinstlotten. Renrasintresset bara växte och AKC fick äran. Först ökade boomen reggantal och intäkter och AKC:s chans till uppmärksamhet och inflytande. Medan antalet hundar och antalet uppfödare ökade fanns en enda etablerad organisation att vända sig till, ett enda etablerat register och en enda styrelseform - en hundklubbarnas regering. AKC! När antalet hundar, antalet kommersiella storuppfödare, antalet vedervärdiga valpfabriker och antalet hundproblem sedan hade vuxit tillräckligt mycket för att dra till sig negativ uppmärksamhet fick AKC skulden. Rapporten från 2002 är ett något senkommet försök att hantera situationen.

Som illustration av hur den situationen såg ut, kika på några av rapportens förslag till AKC:s styrelse. De säger en hel del om läget i USA 2002.

"This report recommends:•Increasing I&I staff and budget to allow inspection of all high volume breeders annually; expanding pet store inspections; creating a rapid response to emergency and high profile situations; establishing closer cooperation and working relationshipswith regulatory agencies;/.../ and developing an emergency plan for high volume kennels (pp. 15, 17);•Requiring all dogs sold at auctions to be a minimum of 8 weeks of age andmicrochipped (p. 15)*; •Requiring all dogs registered with AKC to be microchipped (p. ;•Setting a 5-year goal of having DNA on file for every sire and dam in the AKCregistry (p. 18);•Establishing a breeders department for education, /.../ and developing criteria for recognizing quality breeders (p. 19);•Developing a formal program with financial, consulting and leadership support for purebred rescue (p. 20);•Establishing a dialog with high volume breeders (p. 21)"

*Sammanfattning av kommitténs rekommendationer, s 4. Min fettning.

Efter femtio år av efterfrågeexplosion skulle det alltså vara dags för den amerikanska kennelklubben att skaffa fram folk för årliga inspektioner av stora valpfabrikanter och valpbutiker; att ha beredskap för snabba aktioner i akuta och ”högprofilerade” situationer, d v s sådana som slogs upp stort i media; att etablera  utbildning av uppfödare; att hjälpa till att rädda dumpade renrashundar i hundstall; att få till en ”dialog” med storuppfödarna... och att kräva att alla hundar som säljs på auktion skulle vara åtminstone 8 veckor gamla!

Jo, det säljs hund på auktion i USA. Fortfarande. Den stora affärstidningen Forbes listar inte bara världens rikaste män, den följer fördomsfritt alla industrisektorer. Det här klippet är från 2017:

Many dog buyers consider a new dog a welcome member of their family. But like a new dog bed or a rawhide bone, dogs are legally considered property.  Because dogs are property, they're produced, marketed, bought and sold like other commodities.
It's an $11 billion dollar global industry of dog buying, with America spending the most money. The consumer demand for dogs in the U.S. is around eight million dogs per year. The market has grown to supply about that number of dogs, whether it’s breeders, rescuers, etc. But one little known way dogs filter into system is through dog auctions.

Vem säljer? Storuppfödare. Säljbara söta valpar likaväl som gamla uttjänta avelsdjur lyfts upp på auktionsbordet. Vem köper? Återförsäljare och mellanhänder för vidare leverans till pet shops; mindre penningstarka uppfödare som hoppas kunna krama ännu en kull ur den gamla tiken... plus att djurskyddsorganisationer skrapar ihop pengar genom GoFundMe  för att kunna rädda hundarna till rescues, där de förhoppningsvis kan adopteras bort. Och gissningsvis också använder auktionerna för att få donationer och medlemmar. Det här är en undercoverfilm gjord av en av de större djurskyddsorganisationerna, HSUS. Blir ni arga, när ni ser den?  Det är meningen.

Vem tar emot pengarna? När auktionsfirmorna har fått sin del av kakan är det förstås säljarna, storuppfödarna som djurskyddsorganisationerna vill ha bort.

Det är en rätt märklig känsla man får, när man ser pengarna i denna business vandra runt. Den lilla organisationen har blivit stor.

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: UPPGÅNG OCH FALL

AKC höll sig länge – om nu inte ”i det längsta” är ett bättre ordval - med avsaknad av principer för inspektion av de kennlar, som reggade flera och flera valpar i AKC:s namn. AKC:s inställning var att det var någon annans jobb att se efter hur hundarna hade det: AKC sysslade med stamboksföring och inget annat. Fram till 1996 – efter femtio år av ökande efterfrågan och produktion av renrasvalpar – fanns inga AKC-åtgärder att ta till mot uppfödare, som hade viktigare syften med verksamheten än att sköta avelsdjur och valpar väl. Sådant föll under jordbruksdepartementet, lokala djurskyddsföreningar och lokala polismyndigheter, tyckte den amerikanska kennelklubben. När AKC skickade inspektörer, instruerades de att intressera sig enbart för hur stamboksuppgifter och identifikation av hundarna sköttes, inte för hur hundarna sköttes. Rätt att regga valpar hos AKC hade alla, som inte hade fällts i domstol för ren vanvård. Så den sidan av saken höll man sig borta från så länge det gick. Uppmärksamhet i media och en gryende ny djurrättsrörelse gjorde att det inte gick hur länge som helst. Det här är alltså förändringen från 1996 och framåt:

For the first time, AKC inspectors could respond to filthy conditions and inhumanely treated dogs at the kennels they visited. From that point forward, breeders who wouldnot raise their standards to meet AKC’s minimum requirements could no longer use the American Kennel Club as their registry (s 7, High Volume Breeders Report)

Ett större bekymmer för AKC tycks den bristfälliga dokumentationen av härstamningen hos många av alla dessa valpar ändå ha varit. Papper och identitet var suspekta hos många hundar från kommersiella uppfödare och fejkade stamtavlor vanliga. När tillräckligt många – inklusive AKC:s sent omsider tillsatta inspektörer, valpköpare, och till slut även den rikstäckande pressen – hade ifrågasatt trovärdigheten i AKC:s registreringar tillräckligt mycket och länge tog organisationen till sist 1996 ”det exempellösa steget” - står det i rapporten - att införa krav på att registreringsbara hundar skulle hållas på viss minimumnivå när det gällde skötsel.

För första gången kunde då uppfödare, som inte ville höja standarden i sina hundfabriker, förlora möjligheten att regga hos AKC. Samtidigt infördes krav på DNA-bevis för föräldraskap. Ville man regga hos AKC, så skulle man sköta både sina hundar och deras papper och därmed basta!

Det höll de kommersiella storuppfödarna inte med om. Så vad gjorde de? De slutade registrera sina valpar hos AKC och bytte till - eller startade själva - andra register. Från toppnoteringen 1992 på drygt en och en halv miljon registreringar börjar AKC:s reggsiffror att falla.

Och falla. Och falla.

Mellan 1993 och 1996 är nivån bara litet lägre än 1992– runt en miljon trehundratusen. 1999 ligger den på en miljon ett hundratusen: en förlust på tvåhundratusen reggpengar på tre år. 2002, året då en särskild kommitté fickuppdraget att komma med förslag om hur AKC skulle förhålla sig till storvolymsuppfödare, är reggantalet för första gången på många år mindre än en miljon. Och sedan fortsatte det utför.

De sista statistikuppgifterna om reggantalen är från 2008 – då var siffran 649 677. Därefter skymtar bara en och annan uppgift förbi i AKC:s årsrapporter.

Antalet AKC-registrerade hundar föll till den grad att den nationella kennelklubben bestämde sig för att sluta skylta med siffrorna.

Så kan det gå, om man låter kommersiella intressen sätta en ring i näsan på en ideell organisation. Det här är några av slutorden i rapporten från 2002 - sidan 8.

The popularity of purebred dogs alone assures that if AKC abdicates the position of leadership it has already earned, others with different values will quickly pick up the baton. 

 Efterfrågan på renrasiga hundar är sådan, att om AKC abdikerar från sin ledarskapsposition, så kommer bara andra med annorlunda värderingar att ta över stafettpinnen.

På svenska: om inte vi använder vår position  till att sälja registreringsbevis, så kommer någon annan att göra det.

Börjar det låta bekant?

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: ETT LITET STEG ÅT SIDAN

Inte är det ofta man brister i skratt, när man sitter och plöjer årsrapporter från AKC eller försöker greppa andra hundregister i USA – men ibland händer det!

Den här lilla storyn är så tokrolig, att jag inte kan låta bli att dela den. Jo, alltså, bland alla de hundregister som existerar i det landet finns faktiskt ett, som är ännu äldre än AKC. Det är The Field Dog Stud Book, FDSB, som startades 1874 av och för folk, som mer än något annat älskade fågeljakt med hund och hundar som kan jaga. Det där registret är fortfarande i gång. Det reggar bara runt 5 000 hundar per år, men de av jaktras som reggas är fungerande jakthundar. The Field Dog Stud Book ställer inte upp på utställningar. Folket som använder det registret är inte mycket för sådant. De är så att säga det överlevande bladet på den allra äldsta grenen av rashundarnas historia, den som börjar med gentlemän med tweedkostym och hagelbössa.
Eller för den delen, damer med hagelbössa. Här ser ni Ranger, irländsk setter tillhörande Elizabeth Gray, målning av George Garrard 1797. Så såg de ut en gång.

 

Där som överallt fick det konsekvenser, när den andra grenen – exteriörgrenen – växte sig allt större och kastade sin skugga över de arbetande hundarnas ursprung. 1949 bestämde sig en passionerad jägare för att det var dags att göra något åt den irländska settern. Rasen hade tappat i jaktförmåga genom trycket från utställningslinjerna. Något måste göras! Han vände sig till fågeljägarna bakom FDSB och påminde dem om att engelsk setter en gång skapades genom inblandning med irländsk setter. Var det kanske dags nu för engländarna att betala tillbaka den skulden?

Han fick lov att utkorsa med engelsk setter, bad en genetiker om hjälp, jagade upp en suveränt duktig irländsk settertik på en bondgård någonstans i obygderna och övertalade bonden att sälja henne. Tiken blev stammoder i omstarten av rasen och efter tre generationer av noggrant dokumenterad återkorsning tillbaka till irländsk setter ansågs hundarna vara rena irländska settrar igen. Projektet med bättring av jaktförmågan gick riktigt bra, även om AKC:s irländska setterklubb grumsade en del om utkorsningsprojektet medan det pågick.

Ett antal av raserna i FDSB kan dubbelregistreras med AKC och så var det för den irländska settern också ända fram till 1975. Då vägrade AKC plötsligt att fortsätta stamboksföra dem. AKC-klubben för irländsk setter hade vänt sig till AKC och krävt att FDSB:s irländska settrar skulle  kastas ut. De skyllde på inkorsningen... efter att de mindre, snabbare och mera fokuserade jaktavlade irländarna hade sprungit benen av de  elegant djupröda sällskapshundarna på vartenda jaktprov i åratal.

Japp, det var där jag skrattade.

Tidskriften där det här skildras trycktes 1978. Då reggade FDSB ungefär 2 500 jaktdugliga irländska settrar. Den lilla skvätten irländsk setter kan knappast ha setts som ett hot, för  AKC reggade det året 30 859 av samma ras. Den exteriöravlade sällskapssettern låg på elfte plats på popularitetslistan. AKC-reggade hundar totalt  hade ökat till 980 000. Det här hände alltså medan AKC fortfarande låg på sin stigande kurva och framtiden såg enbart ljus ut. Varför gjorde AKC som en enda rasklubb begärde?

Rationellt sett hade man lika gärna kunnat säga åt sin rasklubb att sitta ner i båten och gilla läget – det var ju faktiskt konsekvenserna av sina egna avelsval och prioriteringar den såg på jaktproven - och kunnat fortsätta kassera in de där 2 500 reggavgifterna. Men det gjorde man inte. Man föredrog att göra något som innebar både negativ uppmärksamhet och en förlust av intäkter.

Så vilken ställning inom den stora hundorganisationen hade det lilla fåtal tävlingssugna, som envisades med att starta sina exteriöravlade hundar och inte tålde att ständigt få se dem slagna?

Bodil Carlsson