BARFOTA?

 OM ETT OGENOMTÄNKT SVAR

Får en civilekonom läxa upp en professor i rättsvetenskap för okunnighet om juridisk teori och praxis?

Ja, självklart. Det får vem som helst göra, särskilt om man uttrycker sig med eftertanke och har på fötterna.

Får den ledande företrädaren för en stor och inflytelserik organisation kasta en vanlig medlems yrkestitel i ansiktet på henne för att hävda att hon antingen avsiktligt redigerar sanningen, eller inte känner sitt yrkesområde tillräckligt väl för att veta vad hon talar om?

Det är en annan fråga. Och den har inget lika självklart svar.

Collieägaren Eva Schömer, på arbetstid professor i rättsvetenskap, har i Dagens Juridik kommenterat ett beslut av SKK:s Disciplinnämnd. SKK:s VD Ulf Uddman svarar i samma publikation. Ulf Uddman inleder sin replik med att för DJ:s läsare förklara, att ”Disciplinnämnden (DN) /är/ helt fristående från SKK i övrigt”. Betydelsen av detta är inte alldeles glasklar .

På SKK:s beskrivs DN som en del av SKK:s organisation. DN:s ledamöter utses av Kennelfullmäktige. (Namnet Kennelfullmäktige betyder, för den händelse DJ:s läsare undrar, ”Hunduppfödartinget” och är SKK:s motsvarighet till riksdagen. Något ”Hundägarting” finns inte.) DN:s ordinarie ordförande  -som inte deltog i hanterandet av detta ärende - är själv uppfödare av den ras, som ärendet gäller, och står på samma sida som anmälarna i det som DN i den del av beslutet, som Uddman väljer att referera, kallar ”en långvarig och djupgående konflikt inom rasklubben”. En av de två anmälarna har säte i SKK:s högsta beslutande organ, CS, närmast motsvarande en ministerpost i regeringen. Den andra anmälaren bedriver hunduppfödning tillsammans med den första anmälaren. Den sammantagna bilden blir då kanske inte riktigt så enkel som att DN är ”helt fristående från SKK”. Rimligen är formuleringen att se som en följd av tidspress; en del av meningen har förmodligen fallit bort. Uddman måste ju mena, att när DN fattar beslut, så är nämnden i beslutsfattandet fristående från och opåverkad av SKK: s övriga instanser, delorganisationer, medlemmar och informella kontakter inom och utanför SKK. Vi vanliga medlemmar utgår från att så är fallet. Motsatsen skulle vara svår att förena med förtroende för organisationen.

Vidare skriver SKK:s VD, att DN ”arbetar efter allmänna rättsprinciper som förekommer i rättssamhället i övrigt.” Vi förutsätter , att så i görligaste mån sker. Dock finns två viktiga skillnader mellan samhället i stort och den ideella organisationen som kan vara bra att hålla i minnet. I vanliga domstolsärenden är handlingarna offentliga för att alla skall kunna ha insyn i rättsprocessen. Vad den anklagade har gjort sig skyldig till, vad försvaret hade att säga om saken, hur den dömande instansen har resonerat och vilken påföljd som utdömts, kan envar därför ta del av och bedöma rimligheten i. Detta är i själva verket en av grundprinciperna för rättsstaten.Så är det inte med DN:s handlingar. De publiceras inte. Ingen av oss medlemmar kan på egen hand läsa sig till vad DN avser, när den i det här ärendet med Uddmans ord fällt de anmälda för ”personangrepp och ett mycket grovt språk.” Vad kan de anmälda ha hävt ur sig för fula ord? I vilket sammanhang? Vad är tillräckligt grovt för att i DN:s ögon vara ”mycket” grovt? Hur lång tid har förflutit mellan de förgripliga orden och datum för anmälan? Hur gick det till, när de uppmärksammades och fördes vidare till DN? Det vet vi inte. Vi får tro domarna på deras ord, vilket inte är någon ”allmän rättsprincip i rättssamhället”. Snarare tvärtom, eftersom grundprincipen är att varje medlem i det land där lagen gäller skall kunna hitta såväl brottet som påföljden och väga dem mot varandra. Om ingen vet vad som får sägas eller göras utan risk att bli fälld, finns risken att vi beslutar oss för att det enda säkra är att inte säga något alls.

Vanliga rättsärenden kan överklagas. Det går inte att göra med DN:s beslut, om inte den anklagade har något helt nytt att anföra.. Sammantaget kan följden i värsta fall bli, att för att ha överträtt oklart definierade gränser för vad DN anser olämpligt kan en medlem kastas ut, eller beläggas med tävlingsförbud; eller få sin hund belagd med avelsförbud, även om hunden ifråga aldrig yttrat ett ont ord om någon funktionär - allt utan att medlemmen kan komma med invändningar och utan att andra medlemmar vet exakt varför detta hände. För många med hundintresset som livsstil är det nog t ex ett tävlingsförbud mera skrämmande som möjlighet och mera kännbart som straff än dagsböter i en vanlig domstol. Är detta en grogrund för tystnadskultur? Det kan vara svårt att helt avfärda den tanken.

Det är däremot lätt att förstå Uddman, när han förklarar att en ideell organisation måste skydda sina ideellt arbetande funktionärer från osakliga eller otrevliga påhopp – annars är risken förstås, att man snart inte har några funktionärer kvar. Därav följer tyvärr också, att ärenden där funktionärer ställs mot övriga medlemmar behöver hanteras så, att det inte upplevs föreligga en assymmetri i den vikt, som organisationen tillmäter olika medlemmars agerande gentemot varandra beroende på vilken ställning inom organisationen de har.

Ulf Uddman avslutar sin replik till Eva Schömer med att säga, att hon antingen medvetet ”förvränger de aktuella förhållandena” eller så är hon, ”sin titel till trots totalt okunnig om såväl juridisk teori som praxis”. Det är hårda ord från verkställande direktören för en mycket stor och välkänd organisation, som säger sig vara sig alla hundägares , till just en av alla vanliga hundägande medlemmar utan position inom organisationen Den riktiga ögonbrynslyftaren är emellertid inte det SKK:s VD säger, utan något som han utelämnar.

Tre medlemmar anmäls för att ha deltagit i en diskussion på nätet om hundaveln inom en ras, där det sedan länge existerar ett problem och sedan nästan lika lång tid pågått en periodvis oförsonlig debatt om problemet. Två av de anmälda fälls för att ha uttalat sig på ett sätt, som DN finner ”grovt” och nedsättande för en viss kennel, ägd av den anmälande funktionären. Vad gjorde den tredje anmälda medlemmen sig skyldig till?

Jo – hon återgav utan kommentarer officiell SKK-statistik för en kull från funktionärens kennel avseende det problem, som diskussionen handlar om. Att DN valde att fria är inte ägnat att förvåna. Det förvånande är, att kennelägaren med en framstående position inom SKK såg återgivandet av korrekt statistik som något lika anmälningsbart och anstötligt som det ”grova språkbruk” som fällde de andra två. Säger det något om organisationskulturen?

Förhoppningsvis inte. Förhoppningsvis säger det bara något om vad just den personen anser att andra har rätt att uttrycka.

SKK gör på flera fronter ett berömligt arbete för god hundhållning, för ökad kunskap om hundars hälsa och om deras betydelse för oss, och har med rätta fått en respekterad ställning bland de nationella kennelklubbarna. Den tillgängliga statistiken över hälso- och mentalitetsresultat är också något, som valpköpare och många uppfödare i andra länder avundas oss. Det finns med andra ord goda skäl för oss vanliga hundägare att stödja SKK genom vårt medlemskap. Det känns inte som ett lika gott skäl, när man som medlem får se på när tunga namn inom organisationen lämnar in anmälningar för ordval, som - inte minst med tanke på vilka tonlägen och ordval som tidigare tillåtits passera i detta och liknande sammanhang - lika gärna kunde ha mötts med en axelryckning . Ulf Uddmans replik till Eva Schömer kändes inte heller som ett gott skäl. SKK riskerar att uppfattas som att man har både kraften och viljan att statuera exempel för hur en diskussion får föras, men varken kraften eller viljan att ta tag i det som diskussionen handlar om.

SKK förtjänar bättre. Det gör den seriösa renrasaveln också.

Bodil Carlsson

TYSTNADENS MÖRKA FLÄCKAR

När man fått hjälp av en datakunnig kompis att börja hitta och sortera allt gammalt glömt material på sin stenåldersburk har man mycket att gå igenom. Somligt hamnar i papperskorgen och annat är sorgligt aktuellt.
Likadant är det med bloggen. Intresserade får gärna läsa serien Mörka fläckar från våren 2009 om ett mycket långt och ursinnigt krig i den amerikanska dalmatinerklubben.  Komplett med ett tjugofemårigt  förbud mot att överhuvudtaget nämna problemet med förhöjda urinsyrenivåer!  Var det urinsyran eller tystnadskulturen som var problemet?  Var det hundarna eller uppfödarkåren?
Läs och döm själva.
Men först ett klipp ur protokoll från SBK:s förbundsstyrelse i februari 2009:

”Brukshundsklubben önskar dock att SKK tydliggör att det är ett brott mot grundreglerna /../ att använda hundar i avel, oavsett ras, som uppvisar överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende. Collieklubbens uppföljning av RAS visar att det kan vara så att vissa collieuppfödare i detta avseende inte följer grundreglerna.”

Har jag genom att återge det här förorsakat, att hela dåvarande FS nu dras inför Disciplinnämnden, så ber jag ödmjukt om förlåtelse.

                                            *         *       *

Klippet nedan  från maj 2009  handlar inte om dalmatiner eller collie. Det handlar om vad man kunde råka ut för, om man vågat sig på att skriva om recessiva gener i  Hundsport. Vilken ras den uppringande damen födde upp har jag glömt, men den hade varken svarta fläckar eller sött uttryck att slå sig fram med här i världen.

"Under den här tiden skrev jag några artiklar om hundgenetik för Hundsport – Genvägar hette de, en miniserie. Om koppartoxikos hos bedlingtonterriern, ännu en av de recessiva anlagssjukdomarna. Samma gamla story – liten ursprungsgrupp och släktskapsavel. Hjärtfel hos Cavalier King Charles, vill jag minnas, var en annan. (Syringomyelin hade vi inte hört talas om då. ) Jodå, samma story där också. Nu är jag ju inte veterinär, så jag bad en erfaren och respekterad veterinär att faktagranska artiklarna innan de gick i tryck.
Han tackade ja. Under förutsättning att han fick vara anonym – bara känd för tidningens redaktion. Jag var förbluffad. Varför detta krav?
Jo, han hade varken tid eller lust att bli utsatt för telefonterror på jobbet av uppfödartanterna – han sa faktiskt så – som skulle skälla ner honom efter noter.
För att han hade hjälpt till att förtala rasen.
-Jamen, försökte jag, det är ju sant!
Han fnös.
-Och det tror du spelar roll!
Det trodde jag. Ända tills jag blev uppringd av en äldre dam, som vänligt men bestämt förklarade för mig att hon inte ville ha sin ras beskriven av en ”okunnig journalist”. Det var faktiskt en trevlig kvinna, med lång erfarenhet av sin ras, och vi hade på slutet ett givande samtal om hur man socialiserar småvalpar. Men på en punkt var hon benhård. Visserligen var det inget fel i mina faktauppgifter. Det var inte det. Det var inte där jag var okunnig.
Men den som bestämde om de hade rätt att tryckas var inte jag. Det var det jag var okunnig om."

 Den rara gamla damen var lika omedveten som den betydligt bistrare veterinären om att de var och en på sitt sätt sa något uppseendeväckande.
Så vitt jag visste då och vet idag gäller svensk grundlag även för hundägare, hunduppfödare och hundorganisationer. Så vitt jag vet har den organisation, som inte uppskattar att en medlem skriver att en namngiven veterinär med fördel kan träffas av en bil på ett övergångsställe som straff  för brottet att organisera en veterinärprotest mot extrem avel - så vitt jag alltså vet,  har den organisationen full frihet att omgående avsluta medlemskapet för den medlem  som uttalar sig så, men så vitt jag vet valde inte organisationen att göra det. Så vitt jag vet sitter den skribenten fortfarande i styrelsen för sin rasklubb.
Så vitt jag vet, valde inte organisationen att ingripa mot den funktionär, i sitt arbete anställd i offentlig sektor, som lika offentligt på sin facebooksida uttalade att personer med annan åsikt om hundavel än hon själv är "lika sjuka som de vi omhändertar". Att de här två personerna inte verkar förstå vad de säger är kanske deras problem. Att organisationen som de verkar i inte tycks förstå hur passiv tystnad inför det beteendet skadar dess anseende och organisationskultur är värre.

Renrasavel har en enda, men viktig, fördel gentemot blandrasavel. Den fördelen ligger inte i det redan hårt gnagda marknadsföringsvärde, som en förgången exklusivitetprägel ger. Det är helt enkelt inte lika exklusivt att ha renrasig hund med stamtavla idag som för fyrtio år sedan. Att döma av vad jag dagligdags ser omkring mig är det nu minst lika socialt gångbart att ha en en labradoodle införskaffad till milt sagt sagt skapligt pris,  en "varghund" hopkokt av lika delar vit herdehund, golden och slädhund; eller en liten fluffig sak hopskarvad av border collie och mops. Så vilken är fördelen med en renrasig hund?
Ja, inte är det att "du vet vad du får" om du köper renrasigt - även om det ofta uttrycks på det viset. I verkligheten är det så, att prioriteringarna mellan uppfödarna inom en och samma ras kan skilja sig milsvitt åt utan att en  valpköpare har särskilt stor chans att upptäcka det förutom genom egen (emellanåt bitter) erfarenhet.
Den enda fördelen med en stamboksförd hund är den dokumenterade stamtavlan. Stamtavlan berättar  vad valpens föräldrar och deras föräldrar och så vidare hette, men själva namnen kan alla utom inbitna nördar klara sig utan. Dokumentationen talar om, vad du kan vänta dig av släkten: höftleder, armbågar, mentalitet. Jaktprov, bruksprov, vallanlagstest. HD-index, på samma sätt som MI en sammanfattning av släktens värden. Släkten talar om vad du kan vänta dig av valpen.
Det kan man inte klara sig utan.

Så vart vill jag komma med det här?  Renrasaveln ser ut att kämpa i tilltagande motvind. Det man inte har råd med då är att spela bort det bästa kort man har. Det kortet är inte uppfödargruppers rätt att bestämma vad som får sägas, utan valpköparnas möjlighet att få tillförlitlig information. Finns inte den möjligheten, kan man lika gärna chansa på blandras.

Och med detta sagt, kära läsare!  Brukshundens handläggningstid inför kommande nummer blir för lång för min replik till Ulf Uddman och likadant var det med Hundsport. Det är liksom litet poänglöst att veckor i efterhand komma med ett diskussionsinlägg där det står "Oj, Uddman, så fel du hade för ett tag sen!"
Så nu gör vi så, att Ulf Uddman får inlägget som personligt email i dag och det läggs ut här i morgon. Självklart har SKK:s VD möjlighet att replikera, om han så önskar.

Bodil Carlsson
























 

MAN MÅSTE PASSA SIG...

… när man börjar skriva. Särskilt om hundar. Annars är det lätt hänt att det springer iväg!

Men innan det gör det - springer iväg – så vill jag berätta något för er. Hundarna var inte  det enda betydelsefulla innehållet i mitt liv. Det har funnits familj och ett jobb som jag älskade. Det har funnits berg och träd och skogar och årstider. Det har funnits böcker, som jag gärna hade velat skriva själv, om bara förmågan hade funnits. Och gamla rosor, förstås, sådana som har sina rötter i försvunna århundraden lika mycket som i jorden där jag bott. Jag har levt i fredstid. Jag har haft tak över huvudet. Så mycket mera kan man inte hoppas på; världen är full av människor, som får mindre.

Men ovanpå allt detta kom alltså ett gäng hundar. Hur bra kan man få ha det? Först lärde hundarna mig hur blind och döv jag hade gått omkring i min hundlöshet, utan en susning om allt som fanns i närheten – en grävling bosatt under livsmedelsbutiken i en storstad, älgar här, vildsvin där, ungar som gömmer sig i snåren och så alla var-här-nyss-katter. Sedan började hundarna leverera lektioner i det gamla däggdjursspråket, som människor också har behärskat en gång och fortfarande kan klara - när vi inte är så förtvivlat upptagna med alla dessa ord, som flödar emellan oss lika tidskrävande och uppmärksamhetsdödande som flödet på facebook. Jag blev mycket bättre på mitt jobb, när hundarna hade lärt mig att lyssna på det som sägs utan ord. Hur tror ni att man talar med en människa som är psykotisk eller chockad och vettskrämd och beredd att slå sig fri? Hur kommunicerar man med någon som man inte har en stavelse i något språk gemensam med? Hur fångar man upp laddningar av rädsla eller ursinne inuti någon annan? Inte är det med ord! Man talar med sin kroppshållning, med tempot i sina rörelser, man .talar genom hur man sträcker fram handen. Man talar med blicken. Man talar genom att lyssna.

Jag tror att vi alla kan det tysta språket som barn, antagligen jag också; men som de flesta av oss glömde jag bort det. Orden tog över. Hundarna blev min repetitionskurs. De påminner mig fortfarande varje dag om att det visserligen finns sidor av världen, som inte kan förstås utan ord; men det finns andra delar, som orden bara döljer.

Nu efter trettio år är jag övertygad om att hundars sociala intelligens är lika stor som vår. Om mina hundar någon gång säger, att en individ på två eller fyra ben är bäst att undvika, eller tvärtom kan vara sjuk eller skadad och i behov av närmare undersökning, så utgår jag från att de har rätt. De har haft rätt hittills.  Jag tror, att femtontusen gemensamma år har gjort hundar och människor lika varandra på vissa sätt. De hör oss som vi kan höra dem, när vi tar oss tiden att tystna; vi kommunicerar bättre  än två olika arter borde kunna göra. Själv är jag inte särskilt framstående på det området , men jag har haft chansen att titta på människor som var det; så vid det här laget är jag också övertygad om, att det rör sig om en lika medfödd och speciell begåvning som talangen att kunna plocka fram musik ur en trälåda med strängar eller att kunna trolla med ord. I gamla tider var djurbegåvningen nog viktigare för vår överlevnad än musikalitet och ordskicklighet . Folk på ställen som Wales (och Irland och lite längre fram i tiden Skottland) klarade sig utan Shakespeare och violiner, men de behövde sina hundar! I en walesisk lagbok från 1200-talet finns en bestämmelse om hur mycket en bra hund är värd. En  hund, sa lagen, som på morgonen leder ut sin flock till betet och på kvällen driver den hem igen, är värd en förmögenhet. Den som skadar eller dödar en sådan hund bötfälles värdet av flera stycken bra kor!

Åtta hundra år efter att den lagen fästes i skrift mötte jag en sådan hund på en gård i Wales. En liten oansenlig tik, tolv år, som var mycket vänlig mot främmande besökare. Varje morgon hämtade hon själv ut ut familjens kor – många fler än antalet som nämndes i den där lagen – och gick före dem ut på fälten. I kvällningen ledde hon dem hem igen och då gick hon sist. Hennes husbondfolk var stolta över henne. Förmodligen hade ingen talat med dem om vikten av  tippade öron.

Det fanns stunder bland kullarna och stenhusen och fårskiten i Wales då jag insåg, att jag gladeligen skulle ha bytt delar av mitt liv i Sverige mot den hundtraditionen. Men hus med mark visade sig vara svindyra och jobbet med att överföra en svensk legitimation krångligt – bortsett från att familjens lust att följa med på resan var begränsad - så det blev en pyttegård i Sverige och fem snälla tackor i stället under en alldeles för kort räcka år.. Vad hade hänt, om jag hade gjort slag i saken?

En del saker hade helt klart aldrig hänt. T ex hade jag inte suttit här med en replik till SKK:s VD i Dagens Juridik klar att skicka.*

Bodil Carlsson

*En annan person har förstahandsrätten till replik i Dagens Juridik. Tar tidningen in min replik också, kommer jag att länka till den härifrån. Publiceras den inte, kan ni läsa den här.

JA, JISSES...!

Häromdagen fick jag ett infall. Jag skulle gå igenom de gamla bloggtexterna från 2009 och framåt. Kanske fanns något, som kunde vara värt att spara och minnas?

Mörker och ösregn rådde utomhus, hundvila efter rask dag rådde inomhus. Tid och ro fanns. Bläddrandet började.

Det blev mycket sorgligare än jag hade tänkt mig. Alla dessa foton av hundar som inte finns längre, av dagar som aldrig kommer tillbaka. Alla ögonblick. Kvällsvandringen över gårdsplan med stallkattens matskål i sällskap med tre hundar, vars krigiska anstormning slutar i samma ögonblick som de möter den spinnande katten utanför boxarna och blir pussade på. Hundarna, som ligger stilla i halmen och ser på, när en ponny ryktas; som tränar agility på gårdsplan medan hästarna betar intill. Snövintrar, då viltfodret hinkas ut över stängslet mot byvägen medan hundarna vaktar, som vallande hundar håller undan fåren från fodertrågen, tills jobbet är gjort. Rådjuren, halvsvältande, som kommer fram ur drivorna och snåren i samma ögonblick som vi vänder och går tillbaka in.

Det riktiga livet.

Sedan fanns en del annat, som jag hade glömt och som får mig att frusta till av skratt nu. Så här långt efteråt är det komiskt. Det var det inte alltid då. Det dyker upp i texterna som kommentarer till kommentarer på en annan blogg. Den bloggen och dess beundrare hade helt klart för sig vad hundarna och jag gick för och berättade gärna och färgstarkt om det.

Mina hundar hetsade hästar: de var ju ”MH-collies”. Själv kunde jag och andra med mina åsikter – vi som inte alls liknade de ”bildade och kultiverade uppfödarna” inom rasen - lika gärna dra på oss våra naziuniformer och fira valborg framför elden någonstans och sjunga gamla tyska kampsånger. Det passade fint för folk med så rasistiska idéer om hunduppfödning som att använda avelsdjur med bra mentalitet. När jag skämtsamt skrev att jag hade tagits i örat av Vår Herre för att jag vågat klaga på novembervädret, trodde bloggförfattaren att jag hade fått bassning av SKK för mina synpunkter på hundavel. Det måste ju vara det som menas med "högsta ort"! Jag fick lov att förtydliga: Gud och SKK:s vd är, såvitt känt, inte samma person. Icke för ett ögonblick har jag trott, att SKK:s vd inte är klar över skillnaden. Men det har inträffat, att jag har undrat om alla medlemmar i organisationen är införstådda.

Nu tror ni, kära läsare utanför hundvärlden, att skribenterna från de där åren var personer utan skrivvana och utan position i hundvärlden, men då tar ni fel två gånger. Det var helt enkelt den nivå, som hundvärlden sedan länge har varit van att föra sina samtal på. Det har gått, därför att man har seglat under radarn. Vilka journalister bryr sig om hundar? Vilka oberoende media rapporterar inifrån hundvärlden? Det har varit gratis att dra till med vad man vill att folk ska tro. En känd uppfödare har påståtts smuggla in ett skjutvapen över gränsen till Norge för att på plats hemma hos en intet ont anande norsk uppfödare rycka fram vapnet och prova hundarnas skottfasthet på sitt eget lilla vis. Om hundar med mentalindex över rasens snitt har uppfödare med andra avelsprinciper sagt till valpspekulanter, att sådana collies kan man inte ha ihop med barn, om man bryr sig om barnens säkerhet, och inte heller inomhus, om man nu vill ha inredningen kvar. Och inte är det särskilt längesen som en person, som lagt ut korrekta, offentliga uppgifter om valpkullar – SKK:s egna uppgifter - utan att ens kommentera dem, anonymt hotades med ”dryga repressalier” i form av konsekvenserna av anmälan enligt GDPR.

Så där har det kunnat låta. Så där har det fått låta. Att hojta och hota sig fram har gått bra och inte har det varit så noga med halten av sanning i påståendena eller anmälningshoten heller. Det var svårt för mig på den tiden att inte få intrycket, att vad som fick låta berodde mycket på vem man var. Vad som sades, eller skrevs, accepterades eller väckte ramaskri – det berodde på vem som sade, eller skrev, mindre än på vad som sades, eller skrevs. Den som kom med synpunkter fick väl ta sina smällar. Om smällarna var befogade eller ens hade med verkligheten att göra var av mindre intresse.

Så skall man hålla SKK ansvarigt för allt detta väsen, all denna ryktesspridning, all lättkränkthet och hundvärldens kompletta ovana  vid hur diskussioner förs utanför hundvärlden?

Nej. Alla diskussioner inom hundvärlden förs faktiskt inte på det här sättet. Tramset kommer ur en kultur uppfödd på personinriktad konkurrens som modersmjölk, men tragikomiskt ovan vid insyn. Det man möjligen kan undra är vad SKK gör för att undvika att bli identifierad med den.

Jag läser i Dagens Juridik   Ulf Uddmans svar på Eva Schömers inlägg om en anmälan till Disciplinnämnden och hittar inget riktigt bra svar på den frågan.

Bodil Carlsson