DEN VANDRANDE PINNEN

 

Det goda som kan sägas om gårdagens väder är att det hindrade även de mest skjutsugna av traktens pojkar i olika åldrar att tulla vidare på smällarförrådet. Grannens sheltie kunde därmed följa med på kvällspromenaden och kom åt att göra vallningsutfall mot cyklisten, som svischade sig på oss bakifrån. Genomblöt, skitig och glad gick han hem till sitt igen med tarm och blåsa tömda och svansen hög. Det onda som kan sägas om dagens väder är samma sak som kan sägas om unghundens magsjuka – det blev korta promenader, för mera orkar hon inte just nu, och den äldre hunden hatar ösregn. Det blev ett nytt storkok av ris och kyckling och tid över att titta på två foton som någon skickat. Klicka på dem, om ni bättre vill se vad de visar. Jag önskar att jag aldrig hade sett dem.

Fotona togs försommaren 2017. Det första föreställer en hund och två män i kostym. Den ene mannen håller i kopplet. Den andre, han med det stora leendet, håller upp en utmärkelse, som han skall till att lämna över.

Vad gör hunden? Den står stilla. Den orkar nog inte göra så mycket mera. Den svälter.

A Starving Sloughi is Russia's Shame

terriermandotcom.blogspot.co

Jag såg aldrig fotona när det begav sig, men tydligen spreds de brett på sociala medier och väckte stor ilska. De införskaffade den ene mannen ett argt brev från SKK och ett ännu argare från norska kennelklubben. Han försvarade sig med att det inte var han som dömde, han delade bara ut priset, det hade varit en lång dag och han var trött. Så kan det vara. Men det förklarar inte händelseförloppet som tog den hunden dit.

Jag vet inte vad ni ser, när ni tittar på bilden. Själv ser jag två medelålders män, som ägnar sig åt att bygga på varandras sociala status med hjälp av en hund. Den ena kostymen höstar in anseende i sina kretsar genom att få ett BOB överräckt av FCI:s president. Den andra kostymen får sin status som FCI:s president bekräftad genom att vara prisutdelaren. FCI i sin tur får  77% av sina intäkter genom en avgift för varje hund, som tilldelas CACIB.

Hunden hade lika gärna kunnat vara en vandrande pinne. Här leds den bort efter att ha fullgjort sin uppgift.

A Starving Sloughi is Russia's Shame

terriermandotcom.blogspot.com

Några månader senare väljs Rafael de Santiago om till två nya år på posten som FCI:s frontfigur. Han är mycket, mycket hedrad av förtroendet, skriver han. I hans genomgång av 2017 finns inte ett ord om händelsen på den ryska vinthundsutställningen, inte ett ord om reaktionerna och alldeles särskilt inte ett ord om processen som tog den hunden i det skicket dit, till den platsen och den utmärkelsen.

Nästa år säger FCI:s VD i organisationens årsrapport: 

 

Despite all the bad publicity around the world of purebred dogs and the attempts from the “external” world to destabilise us, 2018 was again a positive year for the FCI.

De här människorna verkar ha tappat både förmågan att se vad de håller på med och  förståelsen för hur de ser ut för andra.

Det goda som kan sägas om dem är att det inte är de som är hundvärlden.

Bodil Carlsson

VILSELEDANDE I FYRFÄRG

 Senaste Hundsport börjar med att SKK:s ordförande i sin ledare berättar att CS beslöt rekommendera collieuppfödare att använda MH och MI för att förskjuta rasens medelvärde för nyfikenhet/orädsla i en positiv riktning.

Man kan inte bli mycket mera försiktig än så, men det räckte tydligen inte. Längst bak i tidningen – en väl vald plats om man vill att många skall vila ögonen på budskapet - hittar man en helsidesannonons från uppfödare i självförsvar.

                 Vi vill bevara en unik ras – inte förändra den

 vilket översatt till vanlig vardagssvenska nog skall tolkas som

          Rekommendera bäst ni vill – vi ändrar ingenting!

Om vi läser ett upprop i en vanlig dagstidning från en grupp näringsidkare som skymtat något vinstbegränsande lagförslag vid horisonten, vad skulle vi se då?

Vi skulle se att de talar i egen sak, hur vackra ord de än tar till. Det är kanske inte lika uppenbart den här gången - men låt oss kika in bakom fraserna!

De som skrivit annonsen är sammanlagt tolv kennlar. Överst tronar i stora bokstäver och fetstil fem stycken

                    INNEHAVARE    AV    HAMILTONPLAKETTEN

vilket väl är avsett att göra stort och förtroendeingivande intryck. Vad är de fem förutom hamiltonvinnare? Tre av dem är storsäljare. Det är ingen diskvalifikation, men faktiskt ingen merit heller. Överallt annars skulle det ses som självklart att de som har sålt bra på en marknad gör vad de kan för att behålla sin andel. I hundvärlden är det ett ovant tänk, men så här ser det ut i siffror.

Kennel Ett har genom åren sålt strax över 1 000 valpar - bruttointäkt runt 16 miljoner i dagens valppriser. Ja, det tog många år, men det är mer pengar än en uska hinner dra in under ett heltidsarbetande yrkesliv, som också löper över några decennier. Ja, det är bruttointäkter, så man måste räkna med betydande avdrag på intäkterna för veterinärintyg och parningsresor och annat som hör till, men omkostnader för inkomstens förtjänande har uskan också. Bussbiljetterna till och från jobbet är inte gratis för henne heller.

Kennel Två har sålt över 800 valpar – bruttointäkt i dagens valppriser någonstans kring 12  miljoner - och kennel Tre har genom åren haft intäkter från 900 valpar, vilket blir runt 14 miljoner. Fast när det gäller kennel Tre är bara knappt 40 av de 900 collies. Resten är en annan ras, vilket gör Treans plats i ledet av uppfödare som skyndar till colliens försvar till något av ett frågetecken.

Placerade nedanför de mest framgångsrika i annonsens layout finns de något mindre framgångsrika. Kennel Fyra har sålt 300 collievalpar – 4,8 miljoner; kennel Fem 114 valpar och kennel Sex 112. Kennel Sju, up and coming, har hittills sålt 200, varav enbart under 2020 kullar som i runda slängar levererade 700 000:- De flesta av oss skulle se sådana pengar som ett högst välkommet tillskott i hushållsbudgeten, i klass med en väl tilltagen extra heltidsinkomst i familjen; vi skulle hemskt gärna vilja se dem fortsätta komma och kanske inte hålla tyst om dem, men i hundvärlden pratar man inte högt om pengar. Man pratar hellre om en unik ras. Min gissning är att uppfödare sinsemellan ofta är väl medvetna om vem som drar in pengar på vilka hundar och att många gärna ansluter sig till de mest framgångsrika och deras "linjer". Valpköparna brukar inte ha det lika klart för sig. Vi är lättare att få på kroken med ord som unik ras.

Få av oss har något emot att folk får betalt för något som de gör bra, men exakt vad de här kennlarna gör bra hittas inte i annonsen; den berättar mindre om hundarna än om människorna bakom dem. Det den kort säger om hundarna är att rasen har ett unikt temperament. Ser man till ägarerfarenheter och genomsnittliga MH-resultat genom åren kan man hålla med om det, men kanske inte med den glädje, som annonsens textskrivare tycks förvänta sig av oss. Kennlarna behöver förstås inte skämmas över sina inkomster och gör det säkert inte heller. De nämner dem bara inte. De har förstått colliens själ, det nämner de. Antydningsvis har väl vi andra missförstått något, när vi ser fobisk ljudrädsla i den själen och skulle vilja att våra hundar slapp plågan. 

Tre av de tolv uppfödarna är FCI-domare. Det berättar de och inget ont i det. Det de inte berättar är att tre av dem sitter i SKK:s ledning. Vad skulle förmå dem att ändra sitt val av avelsdjur? Rasens rykte och reggsiffror är uppenbarligen inte skäl nog. 

 

                                                    *     *     *

Tillsammans, säger de tolv, har de nästan 600 års erfarenhet av collie. Tillsammans, säger jag, har de fött upp runt 2 900 valpar (och då räknar vi inte med kennel Tre). Om en collie i genomsnitt lever i 10 år, blir det 29 000 collieår fördelade på många hundägare. Det är väldigt många fler personer än tolv och väldigt många fler år än 600.

Jag skulle vilja fråga SKK en sak. Frågan kommer aldrig att publiceras i fyrfärg i Hundsport, men här har ni den.

                   Vem har mest erfarenhet av de 29 000 åren?

Den senaste berättelsen om en collie som till sist måst avlivas av en förtvivlad ägare är från 2020. Vi som har haft hundar med rädslor är tillsammans tillräckligt många för att finansiera en helt annan sorts helsidesannons, om vi vill. 

Men vi tycker kanske att det finns bättre sätt att hantera ett djurskyddsproblem.

Bodil Carlsson

DIGITALISERAD DEMOKRATI? Del 3) - TOMRUMMET

CS säger 2019 att det är svårt att hitta logiken i virrvarret av klubbar. Det kan man instämma i, men det finns två andra anledningar till att bli fundersam och de är viktigare. Först kommer demokrati och legitimitet. Medlemmarna är många, besluten som skall fattas ofta viktiga för både hundar och hundägare, men beslutsfattarna är få och det är inte uppenbart för de flesta av oss vilka de är, på vilka premisser de hamnade i KF eller röstades vidare in i CS. Inte många av oss vet var CS-kandidaterna står i olika frågor. Eller hur de redan invalda har tänkt i alla de diskussioner, animerade eller uteblivna, som föregått de beslut som vi alla väntas följa. Tack vare Magnus Jensens reservation i ett CS-protokoll och hans kommentar i en jakttidning vet vi vad just Magnus Jensen tyckte i just det ärendet, men det tycks vara undantag snarare än regel.

Beslut fattade utan att medlemmarna vet hur eller varför väcker inte tillit. För att ta ett exempel: varför lade Utställningskommitténs ordförande fram förslaget om att ta bort arbetsprov för utställningsvinst, när berörda delorganisationer nedanför i federationens trappstege redan hade protesterat kraftigt? Om ingen jägare hade suttit i CS den där dagen, vad hade CS kommit fram till då? Och om förslaget i så fall hade gått igenom, vad hade jägare och andra ansett om legitimiteten i beslutet och hos den beslutsfattande instansen?

Om SBK hade varit representerat i KF 2019 förhållande till sitt medlemsantal, vem hade då suttit i CS 2020 och hur hade röstningen om collieutredningen utfallit? Och när det nu blev som det blev med collie – vilka röstade för och vilka emot? Hur resonerade man? Vem ansåg vad? Vilka intressen ville man prioritera? Det vet vi inte.

Det är möjligt, att det fanns begripliga och godtagbara och skäl till CS:s beslut, men de framgår inte. Organisationens insiders vet säkert hur tankarna gick. Men vi, som inte är insiders, vet inte... och vi är majoriteten.

Det blir inte bra, när det finns ett tomrum av tystnad mellan beslutsfattare och berörda. Sådana tomrum skapar bara frågetecken och misstankar. En anledning till att bråket om mentalitet inom Collieklubben har blivit så långt och så förbittrat är just demokratifrågan. Vi är lite för många, som uppfattar att ett fåtal inflytelserika uppfödare förnekar sig ur situationen för att kunna fortsätta med oförändrad verksamhet – men det kan vi leva med. Det känns motigare att misstänka, att de ledande öronen lyssnar mera på vissa än på andra.

Skall vi ta en titt till på den där annonsen?

Bodil Carlsson

THE COLLIE SHANGIES

Som en kort kommentar till en helsidesannons i nya Hundsport om colliens själ, om skönhet och värdighet och om etthundrafemtio år av trohet mot rasens oföränderliga standard, ber vi att få presentera drottning Victoria älsklingscollie Sharp. Så här såg han ut. Så här betedde han sig.

 

"Sharp lived with Queen Victoria at Windsor Castle, accompanying her wherever she went.

He was named after a government minister favoured by The Queen and popularised the breed with Victorian dog-owners.

After Sharp's death he was buried in Windsor Home Park, Berkshire.

His tomb stone reads: "Sharp, the favourite and faithful Collie of Queen Victoria from 1866 to 1879. Died now 1879 aged 15 years."

According to Katherine Boyle, a spokeswoman for Bonhams, Sharp was known as an ill-tempered dog who frightened most of the royal entourage and who regularly fought with other dogs.

Queen Victoria wrote in her diary on Wednesday 6 September 1869: "At five minutes to eleven rode off with Beatrice, good Sharp going with us and having occasional 'collie-shangies' (a Scotch word for quarrels or rows) with collies when we came near cottages."

Queen Victoria constantly had Sharp by her side

Sharp's affection was reserved only for The Queen and John Brown, whose companionship The Queen depended upon after the death of her husband Prince Albert.

Collie dogs experienced a surge in popularity as a result of Queen Victoria's patronage."

 

 

 

 

 

 

 

I all hemlighet, kära läsare, vill jag anförtro er att Sharp inte alls ligger död och begraven i någon kungapark. Nuförtiden bor han hos en av mina grannar. Han heter Noppe, tituleras rasren reggad Aussie och har blivit en glad kille, som varken skrämmer hovfolk eller slåss med andra hundar. Åren har adderat en del vitt till hans ansikte, annars är han sig på pricken lik. 

The collie-shangies är sig också lika. Även om det inte mest är hundar, som deltar i dem längre.

 

Bodil Carlsson.

DIGITALISERAD DEMOKRATI? Del 2)

 

Föreningskommittén har under den gångna verksamhetsperioden drivit ett projekt för att öka möjligheterna till digitalisering av möten inom SKK-organisationen och har då konstaterat att möjligheterna även kan och bör omfatta Kennelfullmäktige. Dessa möjligheter kan på sikt leda till att vi får ett Kennelfullmäktige som är mer transparent och tillgängligt för fler av organisationens medlemmar.

(Ur KF-protokollet 2019)

Förra året fick Kennelfullmäktige alltså ett förslag att tänka på.

Föreningskommittén hade lagt fram fakta om SKK:s komplicerade organisationstruktur. Förutom de geografiska delorganisationerna, länsklubbarna, som bildar SKK – stora Stockholms kennelklubb och alla andra – finns många specialklubbar, några med ansvar för en enda ras, andra med ansvar för många. Det finns verksamhetsklubbar, som den för agility och så avtalsanslutna verksamhetsklubbar, som den för nosework. Det finns dessutom avtalsanslutna klubbar med ansvar för en enda ras. Vad är skillnaden mot en vanlig rasklubb? Som CS säger, är det inte lätt att få en överblick i snårskogen. Själv river jag mig i huvudet, när jag försöker få listan över alla specialklubbar, avtalsanslutna specialklubbar, verksamhetsklubbar, avtalsanslutna verksamhetsklubbar, länsklubbar och lokala kennelklubbar anslutna till länsklubbar att bilda något som liknar ett sammanhängande helt. Det går inte särskilt bra för mig.Det blir så många frågor. Någon försökte hjälpa mig och beskrev SKK som en hierarkisk, federativ organisation. Ett förbund av rangordnade delorganisationer – ja, det är inte svårt att förstå. Men då dök nästa fråga upp. En federation där varje delorganisations medlemmar har olika mycket att säga till om, är den möjligen för hierarkisk för sitt eget långsiktiga bästa?

Jag funderar på SKK:s medlemsantal. Inte ens det förstår jag. Hur många gemensamma individuella medlemmar har de olika klubbarna? Kan en och samma person samtidigt ha ett medlemskap i specialklubben för tibetanska raser med 346 medlemmar, i verksamhetsklubben för agility (1 242 medlemmar), i den avtalsanslutna verksamhetsklubben för nosework ( 3 043 medlemmar) och i den regionala SKK-länsklubben? Det måste väl gå bra – men hur många gånger räknas den personen då i SKK:s medlemsredovisning? En gång? Eller fyra? Avtalsanslutna har ingen rösträtt på KF, så röstmässigt är medlemskapet i noseworkklubben bortkastat, men hur många sammantagna rösträtter inom SKK har denna medlem i specialklubben för tibetaner, i länsklubben och i agilityföreningen – en röst? Eller tre?

Tre, förstås. Så om den individen röstar på sina föreningars årsmöten har hon eller han mycket större betydelse än en annan hundägare, som är aktiv i den avtalsanslutna klubben för portugisisk vattenhund och i den avtalsanslutna verksamhetsklubben för nosework, men inte hör till någon länsklubb eller specialklubb? Den sistnämnda personen dyker upp två gånger i medlemsräkningen, men kan rösta noll gånger? Är det så? Är det vad CS ville rätta till?

Eller fattar jag alldeles fel?

Har specialklubben för tibetanska raser med sina 346 medlemmar samma tyngd på KF som spaniel- och retrieverklubben med 22 636 medlemmar? En avtalsansluten rasklubb, som den för lagotto romagnolo med 1 522 medlemmar, har ingen rösträtt alls på KF – men det har en annan rasklubb, t ex specialklubben för Cavalier King Charles med 1 723 medlemmar? Hur blev det så här? Det är inte solklart för min del. Det enda solklara i sammhanget är vad CS själv sa till kennelfullmäktige. Så vi tar det en gång till.

”De fjorton minsta specialklubbarna har tillsammans drygt 5 000 medlemmar och lika många representanter i KF som SBK med 62 000 medlemmar.

Vidare har en specialklubb med några hundra medlemmar rätten att sända delegat till KF, medan en avtalsansluten klubb med nästan tiodubbelt medlemsantal helt saknar demokratisk representation.”

Bodil Carlsson

 

DIGITALISERAD DEMOKRATI ? Del 1)

 

I sitt remissvar i november till regeringskansliet på förslaget om ny konsumentköplag presenterar SKK sig själv som alla hundägares riksorganisation med 275 000 medlemmar. I protokollet från KF 2019 tackar ordföranden SKK:s 15 000 uppfödare för deras arbete. Det finns alltså nästan 20 gånger fler hundägare än uppfödare bland medlemmarna (hundägarna får också ett tack i förbifarten, ifall ni undrar). Listan över auktoriserade svenska exteriördomare har runt 240 namn. Det är mindre än en promille av medlemmarna, men av de åtta ordinarie ledamöterna vid sidan av ordföranden är i dagens CS tre, inklusive SKK:s 1:e och 2:e vice ordförande, exteriördomare. Av suppleanterna är 2 av 4 domare. Man kan inte säga annat än att utställningsintresset är väl representerat. Hur är det med andra intressen?

Hur är deras inflytande viktat? Hur är medlemsmajoriteten representerad?

Hur fungerar demokratin?

Det är inte lätt att bli klok på, om man har sina rötter utanför hundvärlden. Det tyckte tydligen inte 2019 års CS heller.

§ 35Centralstyrelsens förslag att göra en översyn av hur SKKs specialklubbar är organiserade samt regler för antalet ledamöter på Kennelfullmäktige

SKKs Föreningskommitté har under den gångna verksamhetsperioden gjort en genomlysning av hur SKKs specialklubbar är organiserade. Generellt kan sägas att specialklubbsorganisationen med tiden blivit något snedvriden ur ett demokratiskt perspektiv och att dess klubbar beskrivs med begrepp som är svåra att härleda till klubbarnas respektive funktion.

Av ovan skäl har SKKs Centralstyrelse (CS) funnit att det finns behov av att mer ingående utreda hur SKKs specialklubbar är organiserade och vad som kan förbättras för att uppnå en mer rättvis och logisk demokratisk struktur. Eftersom ett förslag att förändra specialklubbsorganisationen med nödvändighet kommer ha inverkan på reglerna för representation vid Kennelfullmäktige bör även förutsättningarna och formerna för fullmäktigemötet omfattas av utredningen.Utredningen föreslås ha tre grundläggande mål:

En demokratisering av SKKs organisation.

Det är i nuläget svårt att finna logik i hur inflytande i SKK-organisationen fördelas. De 14 minsta specialklubbarna samlar idag dryga 5000 medlemmar och har tillsammans samma antal delegater som Svenska Brukshundklubben med drygt 62000 medlemmar. Vidare har en specialklubb med några hundra medlemmar rätt att sända delegat till Kennelfullmäktige, medan en avtalsansluten klubb med nästan tiodubbelt medlemsantal helt saknar demokratisk representation. För att undvika att någon eller några medlemsorganisationer på egen hand kan styra organisationen måste nuvarande minoritetsskydd behållas i någon utsträckning, men det demokratiska inflytandet inom SKK bör i första hand styras av klubbarnas medlemsantal. (Ur KF-protokollet 2019, min kursivering)

Om CS menade allvar, är revolutionen här. Revolutionen ser ut som 2000-talet, kan man tycka -  allmän rösträtt digitaliserad. SKK:s kommittéer har namn som uppfödarkommittén, domarkommittén och kommittén för uppfödarsamverkan. KF själv heter just kennelfullmäktige. Det finns ingen kommitté för valpköpare, ingen för hundägarsamverkan och det har aldrig funnits något hundägarfullmäktige. Namn speglar ursprung. En gammal kärna av uppfödare, domare och utställningsfokus var ursprunget till kennelklubben, här som i andra länder. Men SKK förändrades. SKK växte sig stort för att hundägarna anslöt sig. Förmodligen vill man behålla dem. Det är inte den gamla kärnan som talar i CS förslag till kennelfullmäktige för två år sedan.

Kan det vara självbevarelsedriften?

Bodil Carlsson

OM NI HADE BOTT DÄR VI BOR...

… så hade ni också sett förändringen.

Runt vår gård på landet fanns jakthundar. Inne i den lilla stan vid Vättern fanns inte många hundar alls och de få som fanns, var de traditionella - en schäfer, någon boxer. En storpudel, en tax eller två. Så var det då, för tjugo år sedan.

Sedan hände något. Det tog kanske tio år – så fanns många fler hundar. De flesta var små, dvärgpudel och shihtzu och bichon frisé och jack russel. En adopterad irländsk lurcher sågs utanför ICA. Sensation! Hemma hos grannen blev de tyska jaktterrierhanarna gamla och dog. Deras ersättare var en trevägs brukshundskorsning, som såg ut och betedde sig som en bra småvuxen schäfer med vit bringa.

Vi flyttade till utkanten av en större stad. Hundarna var häpna – de hade aldrig förr mött så många andra hundar och aldrig så många små hundar! Nu var det plötsligt inte bara shih tzu och dvärgpudel och bichon frisé och chihuahua och jack russel och papillon och nakenhund, utan alla upptänkliga korsningar dem emellan och på den vägen är det. Stora hundar finns, även om de inte alls är lika många - oreggad amstaff eller pitbull eller något däremellan; den enstaka schabradoren, en klassiker som redan känns lite omodern; unghunden som är hälften flat och resten bordercollie och alltså sällan ses med mer än två tassar i marken samtidigt... och så förstås varghybriden. Visst är han en hybrid, gissningsvis mellan husky och golden och lika mycket färsk varg som min gamle katt, men namnet hämtade säkert hem en skaplig summa åt uppfödaren. Och varför inte? Sagor om ursprung har dragit in pengar genom renrasvärldens hela historia. Varför bli förvånad, när företagsamma blandrasuppfödare hoppar på samma tåg?

Varghybriden är född ute på landet några mil härifrån. Framför näsan har jag inte smuggelvalpar och fulimporter, utan svenska hundar. Här finns tre unga omisskännliga engelska bulldoggar. Två är oreggade Olde English, den tredje avsiktligt utkorsad för att säkra andningsförmågan. Alla är hemmasnickrade.

Häromveckan träffade jag min första schamstaff - inte det man skulle  rekommendera som förstahund i en barnfamilj, men hon är född i trakten. Ett föräldrapar med barnvagn ute i vackert söndagsväder går med glada, lättbyggda, spänstigt svansviftande hundar, som jag först tar för svarta jaktlabbar. När de vänder sig om, lyser en stor vit fläck i bringan på den ena hunden. Den unga tiken är så lik honom att hon troligen är hans dotter. Importer? Icke. Femmånadersvalpen som jag har turen att träffa i rastgården ibland är född i närheten. Oansenlig till det yttre med sin grådaskiga schäferfärg och alldeles normala ländrygg blir hon vacker, när hon springer. Hennes ägare är stolta, när de sträcker fram mobilen med fotona av hennes schäfermamma och hennes vitaherdehundspappa.

Den där lilla blir en bra hund.Vore jag herdehundsmänniska, hade jag bett att få mönstra in henne. För tio år sedan hade tanken inte dykt upp i mitt huvud, men nu gör den det. För tio år sedan förstod jag inte de verkliga inavelsnivåerna i många av våra raser. Nu gör jag det.

Så där håller det på. Saker förändras, CS. Människors tänkesätt förändras.Om ni hade bott där jag bor, så hade ni sett det hända och ni hade sett hur fort det har hänt. Vilka är de renrasiga valparna här och nu? Några trendhundar. Kortnosarna som snörvlar när de går och snarkar när de springer, men de är redan färre idag än de var för några år sedan. Ett par nykomna dansk-svenska gårdshundar. Den tunga schäfervalpen med sina djupa, lysande färger och sin krökta rygg svajar i bakstället, när hon går: exteriörschäfer. Om ni hade bott där jag bor, hade ni sett andra hundägare titta på hennes rörelser. Det är inte beundran som syns i blickarna.

De yngre renrasiga hundarna här är ofta ändamålshundar. Goldenvalpen köptes som glad sällskapshund. Livsglädjen och påhittigheten i den kroppen får hans ägare och oss andra att skratta. Border collien köptes som lydnadshund, labbevalpen för att bli assistanshund åt ett barn. Beaglehanen köptes för viltspår. Stövaren köptes för att jaga. Senaste rådjursjakten sprang han två mil i terräng alldeles utan något domarbetyg som talade om för honom att han är rätt byggd för att klara det. De är sällskap och vänner resten av tiden, varenda en. Jämthunden som jag mötte förra älgjakten köptes också för jakt, men när matte inte är i skogen med bössan, jobbar hunden och hon på samma äldreboende.

Utställningsmänniskor pratar om dual purpose. Många av oss har dual purpose-hundar, men vi menar något annat med det. Det hade ni också sett, CS, om ni hade levt där de flesta av oss lever. Och kanske hade allt det här - den här stora förändringen - varit lättare att se, om valen till Kennelfullmäktige hade skett genom någon form av direktdemokratisk medlemsröstning.

SKK har runt 300 000 medlemmar. Kennelfullmäktige 2019 hade 167 röstande deltagare. Jag har varit på årsmöten i min rasklubb med fler deltagande än KF 2019. Kennelfullmältige väljer CS. Vem representerar CS?

Bodil Carlsson

 

PUDEL&RAPPAKALJA

Kära läsare!

En kort blänkare, men det här kan jag bara inte undanhålla er. Det är Magnus Jensen, som förklarar varför han begärde sin reservation noterad i protokollet från CS- mötet den 4-5 november. Det här verkar vara en man, som kallar en pudel för en pudel och rappakalja för rappakalja. Behöver ni ännu ett skratt som lyser upp  decembermörkret och på köpet lämnar en gnista förhoppning om framtiden - så läs!

www.jaktojagare.se/kategorier/hundar/skk-pudlar-om-slopad-provmerit-20201202/?fbclid=IwAR0HmBzP6KosGenJFBx9184sYIuVNHOy0eTkKDpOoCJ7vhsrBlLM7pjeRwg

 

Tack en gång till, Magnus Jensen. Och alla vi andra - alla vi som menar att bevisad funktionsförmåga, dokumenterad hälsa och dokumenterad mentalitet skall komma först i avelsarbetet och rena utseendesaker därefter - låt oss fundera på hur vi kan slå oss ihop! 

Det lär inte vara sista försöket från de intressen, som kommer till tals i Utställningskommitténs förslag. Efter näsbrännan från CS kom kommittén fram till att man visserligen måste skjuta på saken, men återkomma med något mera "pedagogiskt" längre fram.

Man måste nog vara utomordentligt pedagogisk, om man skall få jägarna att glömma att jakthundar behöver kunna jaga och att splittring mellan exteriör och funktion inte har medfört något gott för någon ras. Jägarna behöver sina hundar, det är därför de reagerar. Här är en nyhet till Utställningskommittén!

Även vi som inte jagar behöver våra hundar.

Bodil Carlsson

 

 

DAGSLJUSDOSEN

 

Vi klev omkring i skogen och var halvvägs in i den ordinerade tretimmars dagsljusdosen, när telefonen ringde. CS-protokollet utlagt!

Inte är det ofta ett protokoll framkallar skratt, men nu hände det. Först ett hjärtligt garv, när den som ringde läste upp texten för mig, och sedan ett stort smil. Och sen, förstår ni, kom grannens hund – vars mopsförälder gav henne kroppsform och pälsfärg, medan chihuahuaföräldern bestämde hennes storlek och andningsvägar – forsande i ett oväntat anfall bakifrån. Snabbt gick vi över till livets väsentligheter: rejs i blåbärsris mellan omaka men lyckliga hundar!

Vad framkallade skrattet? Den påstådda enigheten i CS:s beslut om Collieutredningen. CS var så oenigt, att det inte gick att fatta något beslut. ”Intensiva diskussioner”, kallas det i protokolltexten; det brukar heta kattslagsmål på svenska. SKK:s ordförande och SKK:s VD fick till sist i uppdrag att till CS-mötets andra dag författa något som var så formulerat, att man kunde sluta vara oense. Det gjorde de och det är de formuleringarna vi medlemmar har fått. Det vi saknar är en redogörelse för vem som sa vad under de intensiva diskussionerna, hur tankarna gick, vad man var så fruktansvärt oense om och hur man tänker sig fortsättningen. CS kanske tror, att grälet om collie och mentalitet är över nu? Det tror inte jag. Hälften av våra uppfödare kommer att följa CS lösa rekommendationer och mera därtill; inte för att CS rekommenderar, utan för att de redan har gjort så länge. Andra halvan kommer att strunta i vad CS rekommenderar, precis som de har struntat i mentalitetsproblemet under alla dessa år, och reggsiffrorna kommer att fortsätta falla. Om inte någon bestämmer sig för att göra det som CS inte kunde, eller inte ville, genom att satsa på att göra något själv.

En bra sak med icke-beslut är att de lämnar öppet för egna initiativ.

Där var det slutskrattat. Hemma infann sig smilet. SKK:s utställningskommitté, befolkad av bl a SKK:s 2:a vice ordförande, hade lagt fram ett förslag. Det gick ut på att den ”bästa” hunden ska vinna cert på utställning, vare sig den kan jobba eller inte. Ulf Uddman kallar i senaste numret av Hundsport detta förslag ”kontroversiellt” och väntar sig diskussioner. Frågan är, om han hade väntat sig att diskussionerna skulle komma på CS eget möte. Men det gjorde de och slutet blev en näsknäpp till kommittén, en blixtrande reservation från en CS-medlem och en ljuvlig anmärkning av sekreteraren.

"e)Överklagan från ett antal klubbar –UtstK nr 6-2020, § 114b)regelrevidering UtstK har tagit beslut om att möjligheten att på vissa raser sätta krav på provmerit för att ta emot certifikat på utställning ska tas bort i särbestämmelserna.Många och starka reaktioner har kommit på beslutet. Bl.a. ifrågasätts beslutsgången och avsaknad av remissförfarande innan beslut.CS förde en mycket lång och bitvis animerad diskussion.CS beslutadeföljande:Att godkänna UtstKs protokoll nr 6 2020, förutom § 114 b) Att återremittera ärendet till UtstK. UtstK uppmanas att återkomma till CS med en konsekvensbeskrivning som ska godkännas och även ska följa med vid en remissbehandling. Att en remiss ska skickas ut till berörda specialklubbar om UtstK håller kvar vid sin ståndpunkt Att ett eventuellt nytt förslag ska ha god förankring hos berörda specialklubbar. Magnus Jensen lämnade avvikande åsikt:

Magnus Jensen lämnar i protokollet en avvikande åsikt gällande § 114b, om att ta bort krav på provmeriter för att erhålla certifikat på utställning, eftersom UtstK inte kan ge en godtagbar förklaring varför denna ändring ska ske. Majoriteten av jakthundklubbarna, Svenska Brukshundklubben och Svenska Polarhundklubben m.fl., som skulle beröras av detta förslag har tydligt visat sin mening genom inkomna skrivelser. Detta förslag riskerar att allvarligt skada förtroendet för, såväl som rasera relationen mellan SKK och många av de klubbar som berörs av provmeriter. Därför bör detta avfärdas från UtstK agenda.

(Vid sitt möte den 10 november 2020 beslutade UtstK att frågan om certifikat skjuts på framtiden, sekr. anm.)"

Jag vet inte, vem Magnus Jensen är – kan han vara jägare, tro? - men han har gjort sig förtjänt av ett stort, djupt känt tack. Inte bara för att han har så alldeles rätt i sak, utan för att han vågar stå för det han tänker och ser till att få det satt på pränt med sitt namn under.

Det hade inte skadat förtroendet för SKK, om fler hade haft det modet. Ingen organisation har dött av insyn. Dagsljus är en bra sak.

Bodil Carlsson

NÄR MAMMUTARNA KOMMER

 Cavalier King Charles-hundarna hade dubbel otur. De råkade ut för två olika följder av utseendeinriktad släktskapsavel. Den ena är en anatomisk avvikelse, som har ansetts beundransvärd – den förkortade bakre skallen skapar förutsättningen för syringomyeli. Hjärtklaffssjukdomen, vackert kallad ”biljud” eller ”blåsljud”, syns inte utanpå och har aldrig valts med avsikt. Men den massiva förtätningen av ett sådant anlag är otänkbar utan intensiv släktskapsavel. Människorna som sysslade med aveln på CKCS har själva skapat ett problem, som deras efterföljare inte vet hur de skall hantera och inte riktigt vill kännas vid, så de håller så låg profil som möjligt i den frågan och pratar hellre om annat.

Att läsa förhalningsbesluten i protokollet och sedan i norska RAS se tuffa krav på icke verifierade, självrapporterade gentester för två recessiva mutationer (som i princip kan vara tagna på kennelägaren själv, eller på grannens katt, eller inte tagna alls) känns som att se någon försöka skymma anfallande mammutar genom att hålla upp ett ex av Kalle Anka. Gör man så, har man inte förstått läget. Jag tror, att den norska rasklubbens passivitet till ena halvan orsakas av att man inte har förstått och till andra halvan av den gamla vanliga mänskliga benägenheten att tro, att det som har gått bra länge, måste fortsätta gå bra.

Det konstiga är något annat: fjorton säljares beslutstyngd viktad mot 14 000 ägare till hundar med hög sjukdomsrisk och den överordnade organisationens acceptans av läget.

Var är legitimiteten i de besluten ?

Vilken slagkraft har en sådan organisation ?

Uttryckt på annat sätt: varför överlät NKK till en djurskyddsorganisation att pröva en avelspraxis inför domstol, när man kunde ha gjort det själv?

Jag förstår, att NKK har insett och arbetat med problemen hos cavalier. Jag förstår, att man kontaktade FCI och tog med sig norska cavalieruppfödarrepresentanter på en resa till rasens ”hemland” i hopp om att få uppfödarna att fatta reson och få med dem på tåget. Det gick ju uppenbarligen sådär. Vad gör en kennelklubb då?

Kanske kunde den förklara för sina uppfödare, att ingen organisation står över nationell lag. I skarpt läge har FCI:s och KC:s regler och synpunkter samma relation till verkligheten som sedlarna i Monopol har till riktiga pengar. Norska hundars hemland är Norge. I Norge gäller norsk lag.

NKK hade kunnat säga till de fjortons rasklubb något i den här stilen.

Antingen gör ni som vi säger och då hjälper vi er med allt ni behöver. Eller så måste vi tyvärr pröva er sak rättsligt innan någon annan gör det. Skulle en norsk domstol komma fram till att avel så som ni bedriver den strider mot gällande lag, så kan varken FCI eller engelska kennelklubben hjälpa er. De har ingenting att sätta emot, förstår ni. Och vi - vi kommer att kasta ut er.

Är det vad ni vill?

Bodil Carlsson

ENIG ENFALD?

Under de tio åren mellan 2008 och 2017 registrerade NKK 7 703 cavaliervalpar. Toppåret 2010 reggades 1 028 valpar. Då var cavalier nummer 1 på listan över populära raser i Norge. Sedan har siffrorna minskat ordentligt, antagligen som en spegling av att allmänhetens kännedom om hälsoläget i rasen har ökat, men 2017 låg de ändå på 605. Om vi tänker oss, att en typisk familje- och sällskapshund som cavalier bor med i snitt så lite som en till två människor, betyder det att de drygt 7 000 valparna hade någonstans mellan 10 000 och 14 000 människor som levde med dem, brydde sig om dem och betalade försäkringar och veterinärkostnader för dem. Det är rätt många människor involverade i hur hundarna mår, tycker ni inte?

Av alla dessa återfanns fjorton stycken på ett årsmöte, där en fråga som rör rasens hälsa och överlevnad skulle beslutas om. Vad dessa fjorton bestämde, fortsätter att styra aveln.

Någonting är konstigt med hundvärldens organisationsstruktur. Den bestämmer villkoren för väldigt många, som sällan är med när besluten tas, men som förväntas acceptera konsekvenserna.

Låt oss titta på årsmötesprotokollet från juni 2018! Punkt efter punkt blir enhälligt godkänd. Det rekommenderade priset på en valp ökas enhälligt med tusen kronor och verksamhetsberättelsen från 2017 godkänns lika enhälligt, den senare med tillägget att man i fortsättningen förutom att redovisa hur många som ställt ut under året också kan komma ihåg att nämna hur många som kommit till rasklubbens utbildningar.

Lika överens var de fjorton om följande Läs det! Läs särskilt den tredje punkten: den kräver sin man.

”Styrets forslag til vedtak: Uttalelsen nedenfor vedtas som Norsk Cavaliersklubbs tilbakemelding til NKKs hovedstyre vedrørende HS-vedta 79/2017: I NKKs Hovedstyre ble følgende vedtatt i sak 79/2017: «Det har i flere år vært arbeidet med situasjonen for rasen Cavalier King Charles Spaniel. Basert på tilgjengelige forskningsdata er rådet fra våre faglige miljøer at det som vil gi størst avlsfremgang vil være å igangsette et krysningsprosjekt for rasen. Hovedstyret vedtok at NKK skal henvende seg til FCI og rasens hjemland vedr. helsestatus på Cavalier, og be om deres syn på om situasjonen for rasen nå er slik at det kun er et krysningsprosjekt som vil gi den helt nødvendige avlsfremgangen. /../ Det har også fra helseavdelingen i NKK blitt argumentert sterkt for at Norsk Cavalierklubb skal sette i gang et prosjekt med utavl i rasen. Representanter fra klubben deltok også på et møte hos den Britiske Kennelklubben, der blant annet dette spørsmålet ble drøftet.” (Kursivering i originalet.)

Det var alltså frågan 2017 från NKK till FCI och KC efter att NKK:s egen hälsokommitté rått till utkorsning: är rasens situation nu sådan, att även FCI och KC ser utkorsning som nödvändig?

Det tycker inte de fjorton. Årsmötesprotokollet berättar varför.

. ”"Etter en nøye vurdering foreslås det ikke at det settes i gang utavlstiltak for rasen, i hvert fall ikke på nåværende tidspunkt. Det er flere grunner til dette: 

1. Vi mener at det for bilyd på hjertet med påfølgende 

hjertesykdom vil være mulig å forbedre tilstanden hos cavalierer med andre tiltak,,hovedsakelig systematisering av hjerteundersøkelsene og bruk av eldre avlsdyr samt hunder som har mange langtlevende hunder i sin stamtavle. Dette begrunnes med at det er gjort funn som indikerer at langtlevende foreldredyr med sen forekomst av bilyd gir dette videre til avkommene. 

2. Når det gjelder SM er sykdommen fortsatt under 

kartlegging, utredning og forskning, og nedarvingsmønsteret er ikke endelig avklart. Vi mener at konservativ og forsiktig avl, basert på kunnskap hos oppdrettere og kartlegging av avlsdyrenes og forfedrenes helsehistorie, kombinert med et visst omfang av skanning i første omgang må  prøves som et tiltak.. 

3. Den norske populasjonen av cavalier er i sin 

nedstamming og avlsmateriale nesten identisk med genpoolen i England, Sverige og en del andre europeiske land. Det er heller ingen andre observasjoner eller fakta som skulle tilsi at situasjonen er mer alvorlig her enn i andre land. Så langt vi kjenner til er det ikke satt i gang andre tilsvarende tiltak noe sted. Vi mener at det ikke er noen grunn til at det norske rasemiljøet skal sette i gang et slikt tiltak på egen hånd.. SS

Styrets forslag: Enstemmig vedtatt "

Man har en ras, där generna för den dödliga hjärtsjukdomen är så spridda, att få djur helt slipper från följderna. Har hundarna tur, hinner de bli så gamla att de dör av något annat. Årsmötets beslut om åtgärd ? Avla helst på de som ni tror ska hinna dö av något annat.

Man har en ras, där en annan sjukdom orsakad av den önskade skallformen är lika utbredd, även om den inte hos alla ger tydligt avläsbara symptom i form av smärta. Det gör den, däremot, hos deras avkommor. Ofta, men svårförutsägbart hos just vilka. Årsmötets beslut om åtgärd? Ingen. ”Vi vet inte exakt hur ärftligheten ser ut, så vi väntar tills den är fullständigt känd innan vi gör något.”

Och så den tredje punkten: ”Det är inte värre här än i andra länder, så varför ska just vi behöva göra något?"

Denna samstämmighet går ut på en enda sak: undvik att göra något, och om något i värsta fall måste göras, så låt det inte bli nu! Jag tror inte alls, att de här personerna är enfaldigare än någon annan. Jag tror, att de åkte till sitt årsmöte för att säkra möjligheten att fortsätta sälja det de säljer. I andra sammanhang brukar sådant kallas förhalningsstrategi.

Bodil Carlsson