GOTT VETT

Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.

Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?

Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.

På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga

 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.

Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson

ETT JOBB FÖR EN HUND

Världens bästa, mest välskötta lilla brukshundsklubb hade medlemsmöte häromsistens och jag tog mig faktiskt dit. En snäll granne ställde upp som hundvakt och en annan skjutsade mig – för egen maskin hade jag inte orkat, för livet gör alltid det oväntade. Något som ser ut att vara en autoimmun sjukdom slog plötsligt långa, vassa klor i muskler och senor och vardagliga saker blev svårhanterliga och uttröttande. Men vem blir gladare av att sitta hemma med värken? Och vem vill inte lära sig lite om Missing People?

Medlemsmötet var snabbt överstökat. Genomgång av ekonomin, bekymmer för hur man skulle få in pengarna till belysning för kvällsträning, tårta till alla och applåder för folk som hade gjort bra ifrån sig på grannklubbens lydnadstävling - opretentiöst och småmysigt och ideellt rakt igenom, så där som man ofta har önskat att alla hundvärldsevenemang skulle vara - men kvällens höjdpunkt var föreläsningen om Missing People.

Den som berättade var Jan-Olof Säll, tidigare aktiv i utbildningen av räddningshundar för tjänst utomlands, nu ordförande i en av grannklubbarna och också operativ chef för Missing People Skaraborg. Om det  han sa har jag bara en sak att säga – får ni chansen att gå på en presentation, så ta den!

Missing People startade för bara sju år sedan i Göteborg av sex personer. Idag finns den överallt, utom i fjälltrakterna, där statliga Fjällräddningen svarar för att leta rätt på försvunna. Det finns drygt 50 000 registrerade i organisationens register som villiga att delta i sökinsatser och man har drygt 600 000 följare på facebook. Tyvärr är bara runt 2 500 betalande medlemmar, vilket gör organisationen beroende av bidrag och sponsorer. Det finns ett litet kansli, som tar emot påringningar om försvunna och kontaktar folk i det berörda området, om man anser att sökinsatser skall göras, men ett kansli kostar pengar och bidrag måste sökas om – så Missing People önskar sig flera betalande medlemmar.

För två år sedan hade man runt 700 ärenden. 80% hittades levande. Av de 20% som hittades döda tror man att kanske hälften hade kunnat finnas vid liv. De där sista tio procenten hade bestämt sig – de ville hinna lämna livet innan de hittades och gjorde det också. Så, sa föreläsaren sakligt, man måste vara införstådd med att den man söker efter kan vara bortom all räddning: man måste förstå, att man riskerar att träffa på en död. Röda Korset ställer upp med samtalsstöd i så fall. Av de försvunna är idag ungefär hälften människor under trettio år, men man räknar med att det kommer att bli flera gamla framöver - ”eftersom det inte finns tillräckligt med demensboenden”, som Jan-Olof Säll sa. (Smaka på den meningen och fundera på vad den säger om samhällets prioriteringar: skattepengar till demensboenden vägda mot RUT-bidrag för städning och nya kök i Danderyd och annat som inte platsar i en hundblogg.)

Missing People har en ständigt öppen jour. Alla timmar, alla dagar året om tar man emot förfrågningar om sök efter försvunna människor. När en förfrågan kommer in, kontaktar jouren polisen. Finns det ett försvinnande? Är det i så fall polisanmält? Annars letar man inte. Finns det hinder för sökinsatser? Misstänker polisen att det rör sig om ett brott, kan det finns skäl att inte låta stora grupper leta igenom ett område. Har polisen inga invändningar, kontaktar jouren minst två anhöriga till den försvunna och frågar. Är personen försvunnen och vill de anhöriga att man letar?

Efter klartecken från polis och anhöriga till sökinsats gör man en prioritering. Vem måste hittas fort? Man satsar på att komma igång så snart som möjligt för alla, men för barn och gamla skall letandet alltid starta inom sex timmar. Jouren gör själv försök att få kontakt med den som är försvunnen och sedan lämnar man över ärendet till den lokala organisationen. Alla som anmäler sig och dyker upp måste visa leg och kontrolleras på en lista över deltagare – det kan verka byråkratiskt, men vid två tillfällen har det faktiskt hänt att sökandet efter den som visade sig vara ett mordoffer hade påhälsning av mördaren. Som självklart hade ett intresse av att avleda uppmärksamheten från vissa platser och kanske koncentrera den till andra i stället. Allt som Missing People gör i en sökinsats är underställt polisen. Det är polisen som delar ut områden att leta genom, Missing Peoples folk skickar ut grupperna i områden som är runt två kvadratkilometer stora. Ibland är det stora grupper att organisera. För att hitta den försvunne tonårspojken Dante ställde flera tusen upp och i sökandet efter Lisa Holm deltog ännu flera. Allt som hittas, allt som kan vara den försvunne personens tillhörigheter, visas för polisen – ingen gör något på egen hand utom att just leta.

Man har flera sökmetoder. Det kan vara s k ledstängssök, då man följer stigar som t ex ett barn kan ha gått bort sig längs; eller breddsök, då människor går på led i jämnhöjd med några metera avstånd mellan varje person. Man kan ta till något som kallas ljudsök, då man försöker locka fram någon som gömt sig med ett ljud som personen känner igen. På så sätt hittades en liten kille, som hållit sig gömd under låga grangrenar – man spelade upp ljudet från glassbilen, som killen älskade att höra och då vågade han sig fram. Man kan ta till drönare. Och så kan man förstås använda hundar.

De flesta hundägare som deltar kommer med hundar som inte är specialtränade och som hålls kopplade under letandet. Men Missing People har också certifierade människosökhundar i sitt register – det handlar om sammanlagt trettio utbildningstillfällen under ett år och till slut ett prov, då hunden får leta figgar i en sökruta på 50x50x300 meter, söka igenom en industribyggnad och göra ett upplet ungefär som i brukstävling efter fyra föremål. Gör hunden bra ifrån sig, blir den certifierad, men det finns inte många sådana utbildade hundar idag. I hela Sverige finns bara runt 20 färdigutbildade och lika många under utbildning.

Fotot har inte mycket med texten att göra, utom på så sätt att det visar en valp som sedan fem månaders ålder har förstått vad "Var är människa?" betyder och som ihärdigt och intresserat har letat upp blåbärs- och svampplockare. Här på septemberbus i skogen.

De kan bli flera. Så många av oss har hundar vars historia handlar om arbete och samarbete. Inte för tävlande, inte för utseende, utan på riktigt. Så många av dem är missing work.  Låt oss använda dem!

Att bli medlem i Missing People kostar 250:- som sätts in på pg 900-5687. Jag har skickat in den slanten. Om hälsan framöver inte räcker till för hundutbildning och sök, så kan jag åtminstone bidra till en ekonomisk bas för den som orkar.

Bodil Carlsson