Valpen tar mycket tid. Det
är vad en valp har en människa till och en sak är säker – vi
sover gott tillsammans alla tre om natten. Vuxna tiken lägger sig
sedesamt på golvet vid sängens huvudända, valpen tar ett skutt upp
till mig, båda får sin lilla kvällsdos nattamat ur varsin ficka på
morronrocken. Vi somnar, belåtet suckande. När jag vaknar ofelbart
samma syn: åtta hundben i vädret nere vid fotändan och två
kroppar svepta i varandra, svåra att särskilja.
Det finns folk som tror
att hundar inte kan le i sömnen. De har fel.
Valpen springer collierejs
i blåbärsriset med en vuxen sheltiekompis. Fort går det! Åttor,
snäva cirklar, snabba vändningar – vallhundslek. Inga förrädiska
gropar i marken, inga hopp från höjd, ingen omkullspringning,
ingenting konstigt alls, förutom att den ena hunden plötsligt står
blickstilla med ett bakben i luften. Sheltien får bäras hem. Det är
helg, så vi ringer djursjukhuset i närmsta storstad. De är
fullsmockade med akutärenden och efter ett ingående förhör om vad
som hände, om det skulle kunna röra sig om ett huggormsbett, om hur
det där bakbenet ser ut och känns när man tar på det, ber de oss
avvakta till måndag. Vi tar första bästa veterinärtid på vår
vanliga mottagning. Akutärenden har fördröjt dagens schema där
också. Vi får vänta. I väntrummet kan man ta en mugg kaffe och
plocka åt sig småpåsar med gratis hundgodis. På det lilla
soffbordet ligger hundtidningar. Jag fastnar i Hundsport Special
nr 1 från i år, mars 2019, SKK:s tidning för uppfödare, men jag
hinner inte läsa innan det är vår tur, så jag lånar med
tidningen hem. Där läser jag i lugn och ro, efter att valpvakten
avtackats och gått hem och hundarna fått sin sväng i skogen, om en
uppfödare som berättar om sina bekymmer för inavelsgraden i
rasen, om hur svårt det är att utavla när några få
avelsmatadorer dyker upp i stamtavla efter stamtavla oavsett vilket
land en hund kommer från och om hur SKK:s inavelsgrader inte stämmer
med verkligheten, eftersom de beräknas på bara fem generationer. I
en annan artikel berättas om forsen av kommersiella gentester som
vräks ut över uppfödarna och om det svåra i att värdera vilka
test man har nytta av; i ytterligare en redovisas forskningsprojekt
som SKK:s Forskningsfond och Agria finansierar. Huvudnumret berättar
på fem sidor om SKK:s årliga konferens för rasklubbarnas
avelsansvariga. Där läser man sådana saker som att en medlem i CS
berättar om en dröm, en vision, som hon har – att det i framtiden
ska finnas färre hundraser, fler varianter och fler öppna
stamböcker. En annan föreläsare säger att människans benägenhet
att anpassa sig till grupptryck och social tävlan förstärker vår
hjärnas benägenhet att gå igång på extremer. Som i brachycefal,
kanske?
SKK:s veterinärmedinskt
sakkunniga föreläste på konferensen om hur avvikelser från det vi
vet är normal och fungerande anatomi för hundar ökar risken för
hälsoproblem, en av Sveriges mest kända specialister i ögonmedicin
förklarade hur skallens form påverkar ögonhälsan, SKK:s genetiskt
sakkunniga påtalade att exteriör likformighet inom en ras och en
kull bygger på en genetisk likformighet som slår igenom även i
allt det vi inte ser på utsidan och att vissa exteriöra önskemål
är svårförenliga med hälsa. ”Om det som var extremt igår är
normalt idag – hur kommer det då att se ut i morgon?”
Längre bak i detta nummer
av Hundsport Special hittas
en artikel om ett forskningssymposium med hundgenetikgruppen.
Genetiker och forskare berättar om bakgrunden till olika sjukdomar
och benägenhet för sjukdomar hos olika raser – hjärntumör hos
boxer, skelettcancer hos storvuxna raser, allergier hos schäfer och
annat. Det finns också en artikel om fästingmedel med saklig,
sansad information om olika preparat och om fästingburna sjukdomar.
Tänk att vara uppfödare och ha den infon i kappsäcken, när
oroliga valpköpare ringer och frågar!
Hundarna
sov och jag läste, alltmera hoppfull om en framtid för
stamboksförda hundar, nöjd med att vara medlem i SKK – lite
småstolt över organisationen, faktiskt. Tills jag bläddrade
tillbaka för att gå igenom innehållsförteckningen och halkade in
i ledarinlägget. Där var det plötsligt inte 2019 alls.
Där
var det viktiga att hunduppfödare måste få göra vad de känner
för, inte nödvändigtvis på det sätt som vetenskapen och
organisationen ”tror är bäst”. Vänd den meningen på
tungan ett par gånger! Vad smakar den? Vetenskap som bara tror och
så en organisation, som inte ska komma här och bestämma. Kunskap
får inte bli för mycket, den får inte bli för svår. HD-index
till exempel är väl en bra grej, inte så svår att fatta - ”om
informationen görs enkel”. Pilotprojektet med mentalindex, däremot
- oj oj! Där är det risk för både ovälkomna regler och snack på
sociala medier om vad som är bra uppfödning och vad som inte är
det och det vill vi ju inte ha, förstås. Hur skulle det bli om
valpköparna får ta del av varandras erfarenheter? Om producenterna
måste tänka över sina val?
Jag
vet ärligt talat inte varför Maritha Östlund-Holmsten skriver ett
ledarinlägg som närmast ogiltigförklarar innehållet i resten av
tidningen. Men jag tror att en ledtråd ligger i slutklämmen. MÖH
vill att ”den nya makteliten inom hundvärlden, d v s
bland annat en del av veterinärkåren” - och kanske rentav
delar av SKK också? - ska sluta upp med att prata om vad de
ser. Då kan ju den gamla makteliten fortsätta göra som den vill.
Men
hur gick det nu med sheltiehanen? Jotack, det blir operation. En dyr
operation med lång konvalescenstid. Den nya makteliten, i skepnad av
en specialist i ortopedi, måste rätta till en urhoppad böjsena, en
sak som är såpass vanlig i rasen att den har gett namn åt
problemet. Sheltiehäl, kallas det. Det visste ägaren redan, för
hon sökte på nätet. Jag hittade en enda artikel om bakgrunden, där
slutsatsen var att det måste rör sig om en recessiv gen. Numera
finns många artiklar om hur snävt avelsurval och
exteriörprioritering samlar riskgener inom en ras. 2019 kan vi
vanliga hundägare hitta informationen, oavsett vad den gamla
makteliten inom hundvärlden tycker. Det här numret av Hundsport
Special postar jag tillbaka till
veterinärmottagningen. SKK borde ha gjort samma sak med
ledarinlägget, för tiden har sprungit förbi både innehållet och
tonläget i den drapan.
Bodil Carlsson
