Igår fattade SKK:s Avelskommitté sitt beslut om eventuellt registreringförbud för colliekullar med förväntat MI under 100 för nyfikenhet och oräddhet. Vilket beslutet blev, vet vi inte. Inte ens de närmast sörjande får den vetskapen förrän protokollet är utskrivet och justerat. Själv är jag förstås nyfiken på om SKK var orädda nog för att fatta det enda vettiga beslutet. Omöjligt är det inte, för saker förändras: i England har en av överhusets lorder, tillika miljöminister, hällt skopor av ovett över celebriteter som visar upp sig med sina extremkortnosade hundar. Man ska inte hålla sig med deformerade djur, sa lorden. Som rent av antydde att detta var en sak som självaste regeringen skulle vilja lägga sig i. Andningshandikappade lustigheter är inte vad hundar skall vara. Gulliga nervvrak är inte heller vad de ska vara, så låt oss hoppas att Avelskommittén följer lordens exempel och lägger sig i. Men i väntan på besked, låt er underhållas av detta.
Häromdagen provocerade min tvåårige dotterson min hund rätt ordentligt och resultatet blev inte vackert. Det borde jag väl inte vara glad för?
Men det är just vad jag är. Glad och nöjd. Den unge mannen har, som det ser ut nu, befriat mig från ett långt grubbel och kanske rentav på sikt befriat hunden från ett bekymmer.
Födoämnesallergi hos hund har blivit en vanlig diagnos, som åtgärdas med säckar av dyrt veterinärt specialfoder. En misstänksam själ funderar. Varför så vanligt? En enda gång för längesen hade jag en hund, som började må dåligt periodvis. Han kräktes, han hade diarréer och han gick ner i vikt tills revbenen stod som staketspjälor under pälsen. Inte begrep jag något och inte visste veterinären vad det kunde vara för fel. Tioöringen ramlade ner den dagen då det slog mig, att hunden fick problem varenda gång vi tränade för tävling och att belöningsgodiset var det enda han åt som innehöll fisk. Byte till fiskfritt foder gav frisk hund. Han behövde bara gödas upp lite... Så det var en lättlöst gåta, som skapade en mystradition hemma. I tjugofem år ingick det i familjetraditionen att samtliga hundar bjöds på några skivor hushållsost till frukost och några skivor till sen kvällsmat. I tur och ordning efter ålder och rang har de fått sin 28-procentiga hushållsost och tackat med lyft tass för godbiten.
Annars har jag haft friska hundar. Svårt skotträdda har några av dem varit – rasens förbannelse, som nu kanske äntligen kan börja åtgärdas om SKK fattar rätt beslut - men fysiskt friska fram tills ålderdomens krämpor tog dem. Inte har det lagts ner mycket tid på att fundera över diagnoser här.
Men för två år sen var det dags.
Min kärnfriska, kavata ungtik kräktes. Först bara ibland, sedan allt oftare och till sist varenda morgon. Att bli väckt vid femsnåret av en smaskande, dreglande, stressad hund som ska på dörrn och ut i ett huj är ingen höjdare, inte ens om alternativet är ett sovrum som stinker magsaft. Inte att ha en hund som frenetiskt äter gräs på varenda promenad heller. I tur och ordning prövades det vanliga – först mat mycket, mycket sent och mycket, mycket tidigt; sedan Andapsin, som lägger sig som ett skyddande gelé runt magsäcken och skapar en barriär mot sur magsaft; sedan Losec, som stänger av bildningen av magsyra i stort sett helt. Inget gjorde minsta skillnad. På misstanke – veterinärens misstanke – om stressutlöst beteende prövades Nozinan till natten. Det gjorde skillnad på så sätt, att kräkningarna började någon timma senare, annars var det likadant. Hunden började tugga och slicka på höger framtass tass, alltid samma tass. Till sist var hon verkligen stressad också. Allt som brukade dra igång henne, saker som cyklister som forsade förbi i grupp och inbjöd till vallning, eller bilar som kom axande bakifrån, drog igång henne på tok för mycket; men orken att springa avtog. Hunden blev trött. Hon vankade efter mig som en orkeslös medelålders krake och livet var inte roligt längre.
På stora djursjukhuset blev hunden gastroskoperad och de femton biopsierna från slemhinnan i magsäck och tunntarm visade kraftig, djupgående inflammation. Vita blodkroppar av olika sorter svärmade därinne. Mordiska T-lymfocyter belägrade slemhinnan. B-lymfocyterna, immunförsvarets ammunitionsfabriker, ställde upp i klungor för att hjälpa till. Det fanns bara inte jättemånga eosinofiler, specialisterna på parasitangrepp. Inte heller fanns det sårbildning. Eller någon slemhinnebild som vid autoimmun gastrit hos oss. Veterinären sa: ”Hon är födoämnesallergisk!” och vi åkte hem med en säck Hypoallergenic och ett recept på prednisolon.
Första tidens prednisolondos var hög och effekten var som den brukar vara: i klassen för mirakel och välsignelser. På knappt två dygn var alla symptom försvunna. Kräkningarna och rapningarna, grästuggandet och tasstuggandet – alltsammans borta! Man kunde titta på hunden och känna att det fanns ett lugn därinne. Man kunde dra igång henne i lek och se henne njuta av att öka farten och springa igen. Inom en vecka var hon samma hund som förr. Livet var kul igen.
Bortsett från kortisonbiverkningarna, förstås. De tog lite längre tid på sig, men de kom.Törst, stora kissmängder, viktuppgång och dålig kondis. Kortison i högdos är ett trolleri, men som alla andra trollerier kostar det. På lång sikt kostar det hälsan.
Alltså åkte kortisondosen ner, medan allergifodret stod kvar som enda diet. Och det har gått sådär. I ett och ett halvt år har det bara gått sådär. Och varför? Om detta var en födoämnesallergi och inget annat, varför räckte inte det hydrolyserade specialfodret? Varför måste det till kortison också?
Bodil Carlsson
