Som förväntat har Svenska Collieklubbens förslag till SKK om registreringsförbud mot kullar med index under 100 väckt motstånd från ett och annat håll. I meningsutbytet på nätsajterna förekommer godbitar om "s k sjukpensionärer" och deras oförmåga att spendera pengar och tid på sina hundar... Vad det kan ha med saken att göra är inte lätt att förstå, men det framgick att den uppfödaren har man inget för att man vill köpa valp från, om man är bidragsfuskare.
För att inte ännu fler av ren uppgivenhet skall sluta följa colliesajterna skyndar jag mig att lägga till: det fanns också invändningar, som handlade om hundar.
Till exempel tillkännagav en uppfödare, som inte verkade förtjust i rasklubbens förslag, att hon för sin del hade sett "många" hundar med "bra MI" som var både ohanterliga och golvrädda och som dessutom bet domare. Den uppfödaren har ett stående erbjudande från Collievänner att komma med ett inlägg, som i klartext och med namns nämnande berättar vilka dessa hundar - och förstås deras uppfödare - kan vara. Det enda kravet för publicering är att varenda uppgift går att verifiera.
Hittills har vi inte sett till någon sådan text. Men medan vi spänt väntar, ber jag att få leverera några lämpliga illustrationer av ohanterlighet. Det är inte världens mest proffessionella foton, men jag har gjort så gott jag kunde. De visar i all anspråkslöshet en vanlig dag i en vanlig hunds liv. N/O 112 såg ut så här, när vi ger oss av för att hälsa på en sjuk anhörig i förmiddags.
Hunden levde sitt första år på en gård på landet. Sedan flyttade vi till stan. Asfalt, trafik, hooverboards, smällare, mängder av människor (varav många mycket hundrädda) och andra hundar (varav många mycket mötesosäkra små) blev vardagens komponenter i stället för tystnaden och gräset och skogen och viltet. Vi lever i en annan värld nu.
Till exempel tillkännagav en uppfödare, som inte verkade förtjust i rasklubbens förslag, att hon för sin del hade sett "många" hundar med "bra MI" som var både ohanterliga och golvrädda och som dessutom bet domare. Den uppfödaren har ett stående erbjudande från Collievänner att komma med ett inlägg, som i klartext och med namns nämnande berättar vilka dessa hundar - och förstås deras uppfödare - kan vara. Det enda kravet för publicering är att varenda uppgift går att verifiera.
Hittills har vi inte sett till någon sådan text. Men medan vi spänt väntar, ber jag att få leverera några lämpliga illustrationer av ohanterlighet. Det är inte världens mest proffessionella foton, men jag har gjort så gott jag kunde. De visar i all anspråkslöshet en vanlig dag i en vanlig hunds liv. N/O 112 såg ut så här, när vi ger oss av för att hälsa på en sjuk anhörig i förmiddags.
Hunden levde sitt första år på en gård på landet. Sedan flyttade vi till stan. Asfalt, trafik, hooverboards, smällare, mängder av människor (varav många mycket hundrädda) och andra hundar (varav många mycket mötesosäkra små) blev vardagens komponenter i stället för tystnaden och gräset och skogen och viltet. Vi lever i en annan värld nu.
Vi promenerar tjugo minuter upp till vårt betongcentrum som vanligt. Vi får vänta en kvart på bussen. Det är också vanligt. Så här ser det ut, när en ohanterlig hund väntar på en buss.
Så här ser det sedan ut, medan den ohanterliga åker med bussen.
Och på detta viset blir det, när matte har släppt kopplet inne på Resecentrum och hunden helt ohanterligt vankar efter.
Vi tar hissen två våningar upp och kommer ut i gångtuben över spåren. Tågen rör sig under oss och ungar springer förbi. Så här ser det ut, när man gör en inkallning i en gångtub. Tjejen som städar undkom oskadd, men det kan ju ha berott på att hon inte var domare.
Sedan går vi ner i gångtubens andra ända, nerför tre våningar rätt hala marmortrappor. Hunden skulle nog föredra att ta hissen, men matte blir lite störd av sin höjdrädsla inne i denna sjunkande glasbur där man ser hur långt ner man har till marken... Så vi går. Hon går själv - matte håller hellre i trappräcket än i kopplet.
Därefter följer en promenad genom en park, där vi möter den vanliga argt varningsskällande lilla hunden med sin hyssjande matte - nej, N/O 112 lämnade inga blodspår efter sig den här gången heller - och till sist är vi inne genom de stora automatiska dörrarna till sjukhemmet och dess blänkande, hala stengolv, mindre slitet och mera polerat än Resecentrums. På fotot sitter hunden ner. Annars drar hon för att komma fram till nästa hiss, som ska ta oss till den hon vill träffa.
Och inne på avdelningen, efter återseendeskall och vilda nospussar - som möts av leenden från andra patienter - somnar hon en stund på golvet.
Vi tar samma väg och samma varma buss hem. När vi hoppar av, börjar hunden dra i kopplet igen. Den här gången har hon bråttom till en annan uppskattad bekantskap. Den rumänska kvinnan framför vårt lokala Hemköp älskar hundar, så de sista tio metrarna får hunden springa lös fram till henne. Irina har lärt sig orden "Ligg, Bessie!" på svenska. De umgås med varandra, medan jag är inne och handlar middagsmaten. Då känner jag mig trygg också, för utom i rent nödfall skall inte ens N/O 112 lämnas ensam utanför en butik där många rör sig. Senast det hände, låg två småtjejer med mellanösternbakgrund på knä intill hunden, när jag kom ut igen. De strök så lyckliga över hennes päls och bara log mot varandra för att de hade vågat närma sig ett så stort och imponerande djur - men jodå, det finns andra sorters ungar och en och annan pitbull att tänka på också i den här världen, som vi lever i nu.
Så vet ni, arga uppfödare? Det här är N/O 112 och det är vad jag behöver för att kunna ha med mig min hund på saker som måste göras. Och ungefär så här ser världen ut för de flesta av oss idag. Det blir vardagsmiljön för de flesta av era valpar. Så börja föda upp hundar som kan navigera den!
Bodil Carlsson
