Vill du vara helt hundra?

Det kan du aldrig bli. Inte när det gäller levande varelser. Porträttet av en hunduppfödare som väntar på den perfekta avelshunden väcker vår medkänsla. Särskilt när vi betänker, att uppfödaren kan få vänta ett bra tag till. Mindre känt och av något senare datum är porträttet av en valpköpare, som väntar på det garanterat hundraprocentigt friska, livsglada och tillgivna lilla pälsknyte som vi alla hoppas på.

 

 

Hur skall man reda ut det här dilemmat?

Det perfekta kommer aldrig och det finns inga garantier för att det bästa ens lämnar något bra. Folk har försökt i mer än hundra år av avel att få till det. Ofta enligt principen ”Para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa”. Lika ofta har de upptäckt att principen inte fungerar. Det blev inte alls som man hade hoppats.
Det blev inte ”det bästa” och ofta blev det inte ens bra.

Här är berättelsen om en uppfödare, som gjorde på annat sätt.

Hon hade en tik. Den ville hon para – men med vem? Hon läste stamtavlorna för många hundar och långt om länge hittade hon en tänkbar hane. Hon hade aldrig ens sett honom. Han såg enligt legenden inte särskilt mycket ut för världen själv, men det gjorde hans släktingar - stamtavlan var full av förnämliga utställningstitlar.
Tikägaren slog till på det, bortsåg från hur hunden själv såg ut och åkte på parningsresa. Resultatet har vi alla sett, för den alldaglige hanen var Dazzler of Dunsinane. Hans avkommor vann utställningar så till den grad, att hans gener finns i varenda europeisk collie idag.
Vad gjorde tikägaren, när hon valde en hane på hans släktingars meriter?
Jo – hon gjorde tvärtemot idén om att para det bästa med det bästa och sedan sitta och hoppas. Hon följde en heltannan princip:

I AVELN ÄR EN HUND MYCKET MERA SLÄKT MED SIN SLÄKT ÄN MED SIG SJÄLV.

Den tikägaren var den första användaren av index i collieaveln som jag känner till. Säkert skulle hon resa sig ur sin grav och protestera mot det konstiga ordet, men det var faktiskt det hon gjorde. Hon körde på snyggindex. Hon visste bara inte om det. I många år har ansvarsfulla hunduppfödare parat det bästa med det bästa och förvånats av resultatet. Ta det här med höfter!

Ingen vill ha annat än välskapta, hållbara höftleder (A och B) på sina valpar. Alla vet, vad höftledsfel kan betyda – smärta, förlorad rörlighet, förkortat liv. Så om man har några tikar i en kull att välja på, så har man valt tiken med A eller B på röntgen.
Självklart har man inte valt kullsystrarna med D! Och till den höftledsbästa tiken i kullen har man lika självklart valt en hane med A eller B och ratat hans kullbröder med C och D. Då har man ju parat det bästa med det bästa och det borde bli bra. Inte sant?
Tyvärr blev det ofta inte så. Kullen efter de två A-höfterna visade sig innehålla en A, två C, en D och en E. Varför?

AVELSDJUREN NEDÄRVER SIN SLÄKT MER ÄN DE NEDÄRVER SIG SJÄLVA.

De som sysslar med andra djur har vetat om det länge. Titta på mjölkbönderna! Det finns av naturliga skäl inga siffror på hur mycket mjölk en tjur ger. Men det har länge funnits siffror på hur mycket mjölk hans döttrar i genomsnitt ger. Så mjölkbönderna väljer att inseminera med tjuren som har högre genomsnitt – högre index – hellre än en som har lägre genomsnitt. De vill ju att nästa generation kor på gården ska mjölka mera. Håll på så i några kogenerationer och du kommer att få se det genomsnittliga antalet mjölklitrar per ko klättra uppåt. Om skillnaden mellan konkurs och fortsatt verksamhet beror på den genomsnittliga mängd mjölk som kan pressas ur en kokrake betyder detta inte ett gott läge för mjölkbönderna – och rakt inte för korna. Men det betyder, att metoden att indexvärdera avelsdjur är något att ta på allvar.

 Eller titta på hästuppfödarna! Redan för tjugo år sedan kunde man titta på ett prestationsindex för avkommorna till svenska halvblodshingstar. Vill du få en fölunge med en framtid på dressyrbanorna? Du kan välja bland hingstar med olika genomsnitt – indexvärde – på avkommorna. Där hittar vi en hingst, vars avkommor överlag är skapliga hopphästar och den går vi förbi– men här har vi en, vars fölungar överlag gör bättre ifrån sig i dressyr. Till ditt dressyrsto väljer du förstås hingsten vars avkommor i genomsnitt har den kombination av muskel och mentalitet, som skapar en dressyrhäst. Du väljer hingsten med högre indexsiffra för dressyr.

Fick du ett stoföl?

Grattis! Om tio år, när hon gör en paus i karriären, väljer du hingst åt henne. Du letar fram en gosse, vars avkommor i hans genomsnitt, i hans index, har ännu bättre dressyrprestationer än pappan till ditt sto.

Blir din nya fölunge en lysande stjärna?

Det vet vi inte. Men chanserna är goda att fölet blir en bättre tävlingshäst än sin mamma.

Tänk dig nu för ett ögonblick, att du hade gjort tvärtom. Du kommer med din hyggliga märr till en tävling. Du får se en fantastisk hingst sopa banan med konkurrenterna. När du frågar, visar det sig att han kommer ur en släkt med vanliga ridhästar för nöjesbruk. Men i den hingsten, just i den hingsten, ramlade de omrörda generna för kroppsbyggnad och sinnelag just i det befruktningsögonblicket då han blev till ihop i en kombination som blev det enastående dressyrämnet. Det enstaka enastående. Just han! Bländad av hingstens prestationer tar du ditt sto till honom.

Men, tyvärr – de där generna samlar inte ihop sig på exakt samma sätt en gång till. Så fölungen du får efter honom, och fölungarna som andra får efter honom, blir i genomsnitt – i index – vanliga, hyggliga ridhästar för nöjesbruk.

OK?

Hundar fungerar på samma sätt. Genomsnittet för en släkt – för en kull – är inte ett idiotsäkert sätt att förutsäga hur var och en av dem (och deras avkommor) blir. Men det är ett mycket säkrare sätt än att sitta och hoppas på det bästa. Ordet index betyder ”det som pekar”. Som i engelska ordet för – just det – pekfinger: index finger. I avelssammanhang pekar inte index på en individ. Det pekar på den ärftliga bakgrunden som individen kommer ur.

Hur får vi ett hum om den ärftliga bakgrunden?

Vi testar. När det gäller höftleder är testet röntgen. Och även om det kan finnas enstaka missvisande resultat är de överlag så säkra som vi behöver. Om mamma och pappa och deras släktingar alla är röntgade och det är A och B så långt ögat ser? Ja, risken att du behöver oroa dig för den valpens höftleder är så liten att du kan glömma den.
De genomsnittliga höftlederna inom rasen ger man siffran 100. Talet är bekvämt att jobba med och lätt att förstå. Din valp med sina generationer av enbart A och B bakom får kanske HD-index 108: klart bättre än snittet. Index över 100 pekar på bakgrundsgener för bra höftleder. Håll dig till det!

Hur får vi ett hum om mentala egenskaper?

Vi testar. MH testar de väsentliga saker vi alla vill se hos våra hundar – intresse för människor, nyfikenhet, oräddhet, förmåga att komma över obehagliga överraskningar och skottreaktioner. För lite av de här egenskaperna och hunden får ett mindre roligt liv. Det får även du. Alla som har behövt följa med sin collie på kvarterslånga omvägar runt platsen där ett avgasrör knallade till för två veckor sedan vet vad jag pratar om.
De genomsnittliga värdena för de testade mentala egenskaperna inom rasen ger man också siffran 100.
Och här kommer knuten! 100 för en colliekull betyder mindre oräddhet, mindre nyfikenhet, mindre förmåga att komma över obehag och mera skotträdsla än hos andra testade raser – därför att så ser genomsnittet för vår ras ut. Den genomsnittliga collien har mindre oräddhet än den genomsnittliga boxern. Den genomsnittliga
collien har mindre skottfasthet än den genomsnittliga schäfern.

Hur blev det så?

Genom en lång historia, som handlar om avelsurval.

Hur kan vi rätta till det?

Genom att använda oss av index. Både när man som uppfödareplanerar en parning och ännu mera när vi valpköpare väljer valp. Det är som i exemplet med hingsten – enastående betyder ju står ensam och den där hanhunden, som gjorde ett så fantastiskt MH, står kanske ensam i sin släkt med sitt resultat.
Det han nedärver till sina valpar kommer att likna hans släkt mer än det liknar honom och samma sak gäller tiken. ”Stjärnan i kullen” lyser, men inte längre än sin egen livstid. Genetiskt är han eller hon mer ett tomtebloss än en stjärna.
Så den enastående hanhunden får kanske, när man väger ihop hans MH-resultat med hans släktingars MH-resultat, indexsiffran 90 för de viktiga mentala egenskaperna. Fingret pekar på den bakgrund som han kommer ur. Det är också den bakgrund, som han kommer att föra vidare till de flesta av sina valpar.

Titta i stället efter kullen med två föräldrar med sådana resultat på båda sidor att den väntade kullens index blir över 100. Där pekar fingret på något bra – något återkommande, ihållande bra - i den ärftliga bakgrunden. Alla vill ha en glad, framåt hund och alla chansar, när vi avlar eller köper hund. Det finns aldrig några garantier för levande varelser. Man kan aldrig vara helt hundra. Men det finns bättre och sämre chanser.

Så vill du maxa dina chanser – håll dig till index över 100 för mentala egenskaper!

 

Bodil Carlsson

Meningen med att spåra

Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat i skogen med att träna våra hundar i spårandets konst. Men det är många timmar och under fjorton års tid. Av de fyra collies vi hittills haft har alla fått träna spår, och uppletande. Det känns lite som att ge hunden en slags ”ursprunglig” uppgift, för visst har spårandet och sökandet (letandet) tillhört hundens uppgifter sedan väldigt lång tid tillbaka. Det var kanske där människan först förstod hur användbar hunden kunde vara för dem – tack vare sitt fantastiska luktsinne.

Egenskaperna att följa ett spår, hitta ett föremål eller en person är viktiga egenskaper. Och egenskaper vi ska vara oerhört rädda om. Ni vet själva vilken nytta samhället idag har av narkotikahundar, bombhundar, räddningshundar osv. Människan skulle göra sig själv en enorm otjänst om hundavel kom att handla om att producera lättsamma sällskapshundar, anpassade för ett liv i storstan.
Jag säger inte att det är så.
Jag säger inte heller att det är på väg dit.
Jag säger att jag tror att risken finns.
Det kanske blev mer märkbart när mer eller mindre kända kvinnor började stoppa ner en liten hund i handväskan när de skulle på shoppingtur.

Meningen med att hundar kan spåra och söka och meningen med alla timmar i skogen kan belysas med ett exempel från vardagen:
I veckan var jag ute i svampskogen med våra två collies. Den som letar svamp vet att man inte rör sig i ett logiskt mönster under letandet. Man gör avstickare både hit och dit och exakt hur man traskat omkring skulle vara intressant att se. Förmodligen finns alla tänkbara rörelsemönster där: triangel, cirkel, kvadrat osv. Hur som helst så går man dit där man tror att svampen finns och precis så gjorde jag. Hundkopplen hade jag i min trasiga jackficka, för det brukar gå bra, hundarna var lösa. (Jag var vid detta tillfälle lyckligt ovetande om att det dagen innan siktats björn bara någon kilometer från där vi var…)

Svampen hittade jag och där någonstans tog upptäckarglädjen över… fina , stora kantareller!
Och där någonstans - föll kopplen ur min ficka.
På väg mot bilen var jag nöjd med skörden, hundarna var lite vanligt skogstokiga och roade sig med lekar av olika slag. En reflexrörelse mot jackfickan och jag kunde konstatera att kopplen inte var där. Nähä… och var är de då? Jag mobiliserade de bästa näsor som fanns, nämligen hundarnas. ”Var är kopplen?” Den äldsta hunden verkade förstå att vi hade ett problem. Vi vände alla om och han började metodiskt följa mina irrvägar, i alla fall såvitt jag själv kom ihåg dem… Efter en stund var han framme vid något som fångade hans intresse. Jag såg på hans hållning och beteende att han hittat något. Just det, han hade hittat kopplen!

Johan Nilsson