DAGENS BEHÅLLNING

Det finns nog ingen happy end på den här historien och inte har den med collies att göra heller, egentligen. Utom kanske på ett indirekt sätt, för schäfer och collie är två raser som en gång i tiden ansågs stå sida vid sida som framstående i människors tjänst.

Men det här vill jag komma ihåg från idag: hur han såg ut, hunden som för fem veckor sedan av ovana att gå och med oklippta klor vinglade fram på minsta ojämna underlag.

Kameran hann inte med, när han for iväg i galopp för att ta upp en kastad kampleksak. Han håller på att lära sig leka. Fast det är inte så han ser det själv - han ser det som att han äntligen har fått en arbetsuppgift att utföra för en människa. Då lär han sig ord och handtecken som om han var ung. Han lyssnar med hela sig själv för att förstå.

Varför ska man sätta värde på något som kallas för "ödmjukhet", när man kan få en sådan sak som ömsesidig respekt?

Bodil Carlsson

TRANSPLANTATIONER

Inte såg den mycket ut för världen, den här slänten, de första dagarna i december. Torr, mager tallbacksjord med gråa stjälkar som stack upp ur barrlagret. Frost på väg. Några rosor av de gamla sorterna kom med i flyttlasset som en eftertanke i sista stund och där stod de med skadade rotnät i lite jord hemifrån i vattenhinkarna från stallet. De såg inte lovande ut, de heller.

Nu ser det ut så här. Jorden gömde bra rötter.

De gamla rosorna trevade sig fram, de tog tid på sig innan de kom tillbaka. Här är Blush Damascene idag. Brittisk ros med troliga anor från Mellanöstern - damascena är  "från Damaskus" - känd före 1750. Hon klarade transplantationen till tallbacken.

Det gjorde den här flickan och hennes fyra systrar också. Artonhundratalsrosen Mme Hardy, tjejen med det gröna ögat. Blekrosa i gräddfärgen när hon är på väg att slå ut och med en av de där dofterna som kan övertyga vem som helst om att paradiset faktiskt existerar, mitt framför näsan på oss.

Här har ni en annan gammal goding, som ser ut att klara en transplantation till att allt är nytt - om så bara på deltid. Inte ens fyra veckor har gått. Hunden som snubblade och trampade fel  på varje liten ojämnhet i marken börjar röra sig så att det plötsligt går att förstå varför schäfernördarna orerar om schäferns travsteg: man ser den kroppen tänja på steglängden för att ta sig uppför en slänt och ens hjärta hoppar till.

Ögonen ser större ut, därför att ansiktet är avslappnat. De ser ljusare ut, för att det svarta sticket av stress är borta. Den här hunden kan ligga på golvet i vår trånga tvättstuga och halvsova efter en morronpromenad i hettan. Jag kliver över honom. Han tittar knappt upp. Min fot stöter till en gammal lampskärm av metall som ligger på golvet i väntan på återvinningsstationen och den kasar iväg med en skräll. Han lyfter knappt på örat. Godkänd människa är godkänd och skrammel bekommer honom inte. Det är likadant med åska, och med ungar som kommer farande på skateboard från ingenstans mitt framför honom, och med småtjejer som springer fram för att klappa - "Söööt polishund!"
Möjligen skulle han bitas, om han begrep ordet söt men nu gör han inte det. Så han säger "Jaja, småglin, klappa ni då" och går vidare.

Han är ingen ödmjuk hund. Varför skulle han vara det? Han är ingen leksak. Han visar vänlig respekt mot dem han tycker om. Idag travade han lös i skogen en stund med två collietikar som han gillar, trots att gammeldamen sätter honom på plats emellanåt.. Han backar med strukna öron för henne. Men han höll koll på att hon hängde med. Jag tänkte på något som jag läste på internet, ett av alla de där visdomsorden som flyter omkring.
 "Hundar är inte hela vårt liv, men det är något med dem som gör vårt liv mera helt."

Det är en bra sak att få se de gamla sorterna rota om sig.

Bodil Carlsson