Att tävla eller inte - det är frågan...

 

 

Det här är vår yngste hund. Den dag han mötte vattenspridaren och med ett litet nystan av gammtikens päls på näsan...
En verkligt god vän vi skrattar åt och med varje dag. När han plockar hylsnycklar ur husses verktygslåda, försöker flytta parasollfoten med tassarna eller bara klapprar med käften i luften. Åt ingenting.
Ja, vi ska gå med i en träningsgrupp som startar i juni men nej, vi vet inte vad vi ska träna. Det ger sig. Vill han träna spår – då gör vi det. Vill han träna sök – då gör vi det. Vill han träna rallylydnad – då gör vi det. Eller är det agility som är hans gren?
Men tävla?

Nej, det blir i så fall i mästerskapet på lokala brukshundklubben för att stärka dess ekonomi. Vi är förvisso svenskar men franska nerver har vi bägge, både matte och husse.

Vi har inte hund för att tävla. Vi har hund för att ge dem en gott liv och ge oss ett likadant.
Det innebär en massa träning på sådant som det aldrig ska tävlas i. Och inte är hundarna olyckliga för det. Och inte vi heller.
De som vill, tävlar och all heder åt dem. Vi som inte vill, avstår och skäms inte alls.
Varför skulle vi?

Johan Nilsson

TIPS TILL EN BLIVANDE UPPFÖDARE

Vill du bli framgångsrik uppfödare? Satsa på de närmaste tjugo – trettio åren och välj då för hemmamarknadens del raskatt och småhund! Renrasig småhund eller blandad, beroende på vilken betalningsstyrka hos köparen du nischar in dig på - båda kommer att gå bra. Där växer efterfrågan, särskilt från befolkningen i städerna, och befolkningen i städerna blir bara större, som vi vet. Vill du absolut hålla på med hundar med gammal god prestigestämpel, anslut dig i stället till världens största försäljningsorganisation av en ras och satsa på export av exotiskt sluttande ländryggar till den växande efterfrågan hos delar av befolkningen i Ryssland, Kina, Indien och Brasilien! De är inte så många, men de blir flera, och de har gott om pengar att kompensera sin fåtalighet med. Så exportbranschen dit är redan på gång, den har faktiskt hållit på ett tag, men det finns fortfarande utrymme för européer och nordamerikaner att exportera schäfer (och andra raser med image) till folk som har pengar att köpa för. Andra européer med gedigna hundkunskaper åker efter på tränings- och utbildningsturnéer för att sälja det som plånböcker inte kan skaffa: kunskapen om hur man hanterar en sådan hund. Berättelsen om de två praktfulla schäferfällarna som pryder golvet framför kaminen hos en förmögen kines är säkert bara en av alla skrönor som valsar runt på nätet.

Däremot är berättelsen om en gammal schäferuppfödare från kontinenten, som regelbundet åker till Ryssland och hjälper oerfarna köpare att förstå sådant som att man inte tävlingstränar en sjumånadersvalp i spår genom att bara ge den mat de gånger den klarar spåret, ingen skröna. Den är verkligheten. Det var en rätt mager unghund, om vi säger så. Han som berättade det darrade till på rösten, harklade sig och sa på knaper engelska: ”Du förstår, de gamla kunskaperna håller på att försvinna.” Han har fött upp schäfer för polis och militär i trettio år och han har alltså fått en bisyssla nu. Han hade lite blandade känslor inför den.

Det är naturligt att organisationer som grundar sin ekonomi på registreringsavgifter stavar själva ordet ”framgång” som ”antal sålda valpar.” Det är naturligt att när rasklubbarna drivs av de ”framgångsrika” uppfödarna, så händer samma sak. När går det bra för rasen? När alla säljer alla sina valpar!

Det är också lätt att begripa, att om antalet sålda valpar beror på image - ”varumärket schäfer” och annat i samma stil, som man av och till kan se på  pränt även här hemma – så måste man glorifiera och mystifiera sin ras och särprägla dess utseende av bara tusan för att sälja in den i det allmänna medvetandet. Det allmänna medvetandet bombarderas redan kontinuerligt av tusentals andra varumärken med särpräglad design, inte sant? Och den belgiske schäferkillen hade rätt, de gamla kunskaperna håller på att försvinna. Så det blir lättare att sälja tunga, övermusklade, dominansaggressiva rottisar och labbar. Image skapad i utställningsringen. Image till kostnaden av ett väl högt biologiskt pris, kan man tycka. Men när hindrades imagebranschen av biologin?

Sedan kan man stå där och se hjälplöst förvånad ut, när det blir bitskador på folk eller andra hundar. Media kommer definitivt att stå där, men de kommer inte att vara hjälplöst förvånade, de kommer att gnugga händerna. För ett par år sedan var de rätt bra igång i UK, när en engelsk uppfödare hade hål i stängslet runt sin villaträdgård och två av hennes bullmastiffar smet i full frihetsyra. Tidningarna skrek ”BULLMASTIFFS ATTACK YOUNG CHILDREN!” men det är ju uppenbarligen inte sant, för resultatet blev sjukhusvård. Om två bullmastiffar verkligen angriper femåriga barn, då finns det inget  kvar av ungarna att sjukhusvårda. *

Den mesta aktiva hunden, en tvååring som var mattes framtidshopp – poängräknad till Årets Bull Mastiff samma år, vill jag minnas – avlivades omgående. Ägaren var självklart förkrossad. På hennes hemsida fanns ett foto av henne och hennes hund - ”always such a showman” - och där ser man en  ordinärt byggd, medelålders prydlig kvinna le mot kameran med en hund i snöret. Hundens huvud är i höjd med hennes höftled och hans vikt kan inte vara mycket mindre än hennes. Skillnaden är att hans vikt mest består av muskel.

Nej, det sista den kvinnan behövde var ett hål i stängslet. Men hon behövde inte en sådan hund heller!

Trettio år från idag kommer hon inte att ha laglig rätt att ha en sådan hund i en folktät förstadsmiljö. Det är min gissning. Attitydförändringarna är redan märkbara i både England och USA. Folk i städerna – och precis som här är det i städerna som folk finns! - har hellre katter, som är billigare i drift, håller sig inomhus, är ens privatsak och inte ett möjligt ämne till oro för grannar och fastighetsägare på samma vis som hundar lätt blir... och så kan de ju lämnas hemma, när annat lockar. Katter är mer livsstilsanpassade.

Unga människor har allt oftare inga stadiga jobb och alltså inga stadiga pengar att finansiera dyra, reggade  hundar med, och när de jobbar så jobbar de allt oftare oregelbundna arbetstider. Hund? Tja, något litet då, som kan lämnas till morsan, när man är på jobbet!

Jag tror, att alla rasklubbar idag har samma problem. Ingen ras kommer att sälja lika mycket som på sjuttio- och åttiotalen. Inte någonsin, om vi tittar på hemmamarknadens framtid. Inte på sikt, om vi tittar på världsmarkanden. Så vad skall rasklubbarna göra? SBK:s rasklubbar framför allt?

Förslag: börja med att fundera på varför vi definierar "FRAMGÅNG FÖR RASEN” som vi gör! Vi kanske behöver byta fokus?

Sedan blir nästa fråga den viktiga för SBK: 

                 VEM BEHÖVER VÅRA HUNDAR?

Om vi kan svara på den, så kanske den lille mannen på bilden däruppe också har en chans att få se en renrasig SBK-hund i sitt vuxenliv!

Bodil Carlsson 

* En form av gammal kunskap - respekten för vad ett storvuxet djur, inklusive hund, kan åstadkomma om det vill. Kallades förr för respekt för djuret - inte samma sak som rädsla!

DAGENS PREDIKAN: HÄFTIGHETSNISCHEN

Inte döma hunden efter håren och inte människan efter utseendet! Går man bara på utsidan, blir man snart lika korkat fördomsfull som de som tror att alla stockholmspoliser är rasister eller alla tonåringar i Husby huliganer. Så killen jag såg från tågfönstret vet jag inte mycket om, förutom att han hade med sig en av de mycket få stora renrashundar jag såg under fyra dagar i Jönköping.

Alla dagarna hade vi klart, kyligt vårväder. Alla dagarna var promenaddagar, för så är det när man är i sällskap med en väldigt liten en i barnvagn och hans trötta mamma. Vi promenerade i centrum, vi promenerade tvärs genom stan till ett större köpcentrum längs en asfaltslinga full av unga joggare som pratade i mobilen medan de sprang eller stannade för att fota sig själva medan de flämtade. Alla hade smartphone, ingen hade hund. Någon joggade med sulky där en fastspänd sovande unge fridfullt dunsade upp och ner, någon stretchade i ryggläge på marken med sprattlande armar och ben och vi fick väja för brädåkarna. Så promenerade vi förstås i den backiga stadsparken bland lekställningar, sandlådor och en avdelning för mindre djurmodeller för stadsbarn att titta på: getter, får, två istadigt blängande shettisar på en inhägnad plätt. Och så hundar, förstås. På helgen var de plötsligt många. Var de hade varit vid samma tid dagarna före har jag ingen aning om, men på lördagen var de på plats i full styrka och kunde beskådas.

Majoriteten var små. De flesta var blandraser. De flesta ägarna var fyrtioplussare. Inte många var unga. Av alla ägarna såg jag två som gjorde något tillsammans med sin hund.

Om jag var SKK, vilket av detta skulle oroa mest inför framtiden?

På en prydlig gräsmatta utanför ett flervåningshus busade en man i sextioårsåldern med sin hund. De hade riktigt roligt ihop. Först tyckte jag att hunden var en spinkig sheltie med kort päls, men det var förstås fel. Ingen sheltie har en sådan svans.

- Papillon och chihuahua, hälften av varje! sa ägaren och log stolt ner mot sin tik. Hon log tillbaka med blicken på minibollen i hans hand. I en av backarna i stadsparken mötte vi en man i fyrtioårsåldern med kopplet fäst i en storvuxen gosse, som jag först trodde var en leonberger med vass blick. Han tittade misstänksamt på tanten som tilltalade hans husse.
• Inte alls, sa den mannen, det är newfoundland, schäfer och labb!
• O nej, sa en kvinna i femtioårsåldern om sin hund, han har ingen cocker i sig! Han är cavalier king charles och mops! Hälften av varje!

En mindre vanlig syn i parken var kvinnan som gick nerför backen med hela tre renraser i släptåg: en sheltie, en mops, och en Jack Russell. De mötte en dam i sextioårsåldern på väg uppför branten med en tungviktarhane. Han kan ha varit en landseer, men lika gärna resultatet av ett möte mellan något stort svart och något stort vitt, som nuffe och maremmano. Jag kom inte åt att fråga, jag hade händerna fulla med att få undan barnvagnen från hundslagsmålet som var på väg, när JRT-hanen hade hotat och förolämpat tungviktaren tillräckligt. Den store tände till och vände om för att gå efter terriern.

Hans andfådda matte hade inte en suck mot hans muskler, men tackminskapare! Hon var bossen i den flocken och när hon sa Sitt! så satt tungviktaren. Motvilligt och med mord i blicken, men han satt. Jag svängde in barnvagnen på asfalten igen i kölvattnet på de tre musketörerna. Sheltien vågade inte annat än fortsätta stirra rakt fram och trippa på med låg svans. Mopsen kunde ju inte göra mycket åt sin svans, men lättade på trycket med ett kaxigt skall, när han var utom räckhåll. JRT:n släpades ursinnig med på hasorna. Tre situationsmedvetna renrasiga hundbakar i miniatyr och en alldeles omedveten ryggtavla försvann nerför slänten och det blev inga rubriker i Jönköpingsposten om OPROVOCERAT ANFALL AV JÄTTEHUND den gången.

Hursomhelst kom dagen då det var dags att ta tåget hem. Mitt i stan, i ett vimmel av folk, tränade någon lydnad med en ung aussie - och hur glad blev jag inte att få se en av collieraserna fullständigt lysa med det som våra hundar gör bäst! Inget koppel och inga stora gester hos ägaren, men med den ögonkontakten behövdes det inte. Man hade kunnat släppa barnbarnet till fots mitt emellan dem.

Och så hoppade jag på tåget och såg ut över Vätterns södra strand, över joggarrundan där vi hade kryssat fram bland löparna, ungarna och brädåkarna. Det var gott om folk den här fina eftermiddagen också. En av dem var en kille i tjugoårsåldern, djupt inne i egna tankar inuti huvjackan. Lös en bit framför honom gick något vackert och välmusklat och garanterat renrasigt, en rottis i brett halsband med nitar. För allt jag vet kan hon ha varit lika avspänd som hon såg ut, rent av reggad och med ett par generationer av betryggande MH bakom sig. Man kan inte döma hunden efter halsbandet och inte människan efter huvjackan. Han som lommade efter rottisen är kanske nästa Sven Järverud. Vem vet?
 Han behöver vara nästa Sven Järverud, om det är så han brukar ha sin hund. Det vet man!

Snälla rasklubbar, snälla SKK! Och alldeles särskilt – snälla SBK! Ni kan inte ha som huvudmål att era uppfödare ska få sälja så många valpar som möjligt, för den saken gör blandisuppfödarna och Blocket lika bra. De håller på att konkurrera ut er i häftighetsnischen. Men ni kan fortfarande satsa på friska, stabila hundar för köpare som kvalificerar sig för dem!

Bodil Carlsson

PS: Sven Järverud, legendarisk rottiskille och hundmänniska, som lade ner sitt långa yrkesliv på att förstå hundar och ta fram civiliserade former för träning av brukshundar. Honour!

EN BRA DAG

Idag var en bra dag, kanske beroende på mycket vila. Inga längre promenader för den gamla tiken att  tvinga sig med på av pliktkänsla och lojalitet mot sin flock. 
Veterinären ringde: proverna ser skapliga ut. Ingen njursvikt, inga tecken till leverskada utom ett lätt förhöjt ALP, som inte behöver betyda så mycket. Inga infektionstecken trots en livstid i fästingparadiset och säkert några hundra bett under årens lopp. Trolig diagnos: diskbråck mellan sjunde ländkotan och korsbenet och  kanske en liten förslitning i vänster höftled. Ont! Överenskommelse: pröva smärtlindring begränsad tid, recept skickat!
Går det bra, så går det bra och vi får behålla henne åtminstone över denna sommaren.

Så medan hon vilade i närheten av mig, rensade jag trädgårdsgången från rosskott och en balsaminvariant, som sker så skir och oskyldig ut men som kan ta över ett slagfält på några år, om den inte hejdas. Och så tänkte jag på en sak, som hände oss i vintras.
Vi var ute i snödjupet i skogskanten, på en timmerväg i en slänt. Där står en klunga smågranar och slyträd tätt runt en ung björk på kanske femton år med sex-sju centimeters tjocklek i stammen - ett tätt snår, som vi har gått förbi hundratals gånger.
Den här gången stannade tikarna upp. De vädrade. De sökte av med nosen och till sist pekade de med näsan rakt mot snåret. Därinne!
Och så avancerade de långsamt  fram. På ett par meters håll stannade de igen och blev liksom till en enda hund fördelad på två kroppar. Spegelbilder av varandra med svansarna  upp, huvudena  ner, bogarna spända. Den som finns därinne är respektingivande.
Och så vände de blicken och såg mig rakt i ögonen.  Om du säger det, så går vi in. Ska vi?

Den som gömde sig därinne var så låg i manken att ingenting syntes ovanför de små granplantorna, men tung nog  att börja böja en sjucentimeters björkstam vid roten. Den som sov middag därinne grymtade mot oss.
Vi gick. Tikarnas svansar sjönk  till normalläge först en bra bit bort, men de var ljudlösa hela tiden på vägen mot och bort ifrån snåret. Collies skäller, när de har anledning. När det allvar, då är de tysta.
Det är snart tjugosex år sedan den första hunden fick mig att förstå hur mycket av världen omkring mig jag hade missat.  Om lilltiken blir ensam med oss människor, så hoppas jag att hon skulle reda upp det till slut. Hon har ju oss, hon är tvåspråkig. Hon är en del av vi.
Men jag inser att jag inte vet hur jag skulle reda upp att vara utan hund.


Bodil Carlsson

TVÅ GAMLA TIKAR

Förra våren var de tre. Nu är de bara två. Två gamla tikar.  Den tredje fattas, han kommer nog alltid att att fattas. När slutar man sakna en hund?
När man tror att man är på väg att förlora nästa.

Så vi gick avskedspromenaden igår kväll, när luften var så tät av vattenånga efter allt regn att de vilda körsbärsträdens toppar var suddiga i diset. Och vi åkte till veterinären idag fullt införstådda med att bara ha en hund med hem... om inte veterinären hade något annat förslag.
Veterinären sa: "Vi har dem ju bara till låns."
Hon är tio och ett halvt år. Allt liv tar slut. Men det ska vara värt att ha medan det pågår.


Veterinären hade ett förslag: provtagning och smärtlindring. I morron ringer hon om provsvaren. Och kanske kommer hon att säga att det är något av det som inte går att göra mycket åt, kanske säger hon att med de provsvaren vågar man sig inte på någon medicin - eller så säger hon att det ser inte så tokigt ut, vi prövar med medicinering. Vi får se.
Det är bara oväntat att man kan bli så glad för att ha någon med sig hem igen och att det känns så bra att se två gamla tikar ligga där i snöfallet av körsbärsblom på marken i stället för en ensam.


Bodil Carlsson

ONCE AGAIN - ETT FÖRTYDLIGANDE

På förekommen anledning - någon hörde av sig med en fråga: inlägget från igår är inte en ledare ur Hundsport från sommaren 2011.
Det är den ledare jag hade velat se i Hundsport tidigare än sommaren 2011 och om och om igen därefter.

Texten handlar inte om Svenska Collieklubben idag, utom på så vis att bokstäverna SKK på flera ställen kan bytas mot SCK.
ALLA hundorganisationer har ett gemensamt problem idag. Deras guldålder var igår! Hur ska vi göra för att inte vår ras (och de flesta andra rena raser) blir en generationsfråga och går in i glömskan samtidigt med oss? Hur ska vi bära oss åt för att  klubbarnas och specialklubbarnas och kennelklubbarnas organisationer inte ska upplevas som lika långt borta från verkligheten  som  de politiska partiernas glesnande  byråkratskaror, som slåss om sina positioner och sina ökande eller minskande väljarprocent medan samhället omkring dem förändras utan att de verkar se det? Folk rycker på axlarna åt dem och de märker det inte. Folk rycker på axlarna åt renrasaveln också och de som märker det är de som försöker sälja valpar.

Collieklubben i Sverige bildades för drygt fyrtio år sedan. De flesta andra av de traditionella raserna har klubbar, som antingen bildades eller hade sin glansperiod då, under en period när fler och fler människor fick råd att skaffa hund, en "rasren" hund. En märkesvara.  Det såldes en otrolig massa hund under de här åren - collie var uppe i 1 500 registreringar per år och schäfer har, som vi vet, sålt och  fortsatt att sälja i flera tusen. Nu faller de båda två, år efter år, här och i andra länder, som vi också vet.
Det är inte så konstigt om rasklubbarnas uppfödare har en klar uppfattning om vad en framgångsrik styrelse gör: den ska vända siffrorna uppåt igen! Vi ska få ha det som vi hade det då!

Det finns två svårigheter med den tanken. För det första är den omöjlig att genomföra. Det går helt enkelt inte för alla de traditionella rasklubbarna att få tillbaka sina reggsiffror till ett toppvärde från välståndsökningens år. Det kommer inte att finnas tillräckligt med köpare till så många hundar en gång till. IGÅR kommer aldrig tillbaka.
För det andra - och det är en mycket viktigare sak att tänka på -  måste de som  svarar för de renavlade raserna också börja svara på grundfrågorna. Om valpköpare frågar (och det gör de allt oftare!) "Varför ska jag välja en renrasig hund?" så kommer de inte att köpa svar som betyder "För att vi vill sälja den!"
Det behövs mycket bättre svar än så redan idag.

Ibland behöver man börja med en bra fråga för att komma fram till ett bra svar. Det här är ett förslag tilll en bra fråga till varje rasklubb:

Vilka hundar vill vi sälja till vilka hem? 

När vi har ett ungefärligt svar på den frågan och är ense om saken, då kan vi börja fundera på hur många sådana hem det rimligen kan finnas varje år att erbjuda den sortens collie som vi vill se.


Bodil Carlsson

ONCE AGAIN!

TÄNK OM NÅGON HADE SAGT... 

Det här inlägget publicerades i juni 2011 apropå en ledare i SKK:s Hundsport med vackra ord om  "våra rashundar" och mycket litet om vilken framtid vi kan hoppas på för dem. Det är INTE i första hand publicerat igen som ett inlägg i en diskussion om Svenska Collieklubben,  utom på så sätt att jag tror att detta är vad alla hundorganisationer borde tänka på. Det man ser i de större städerna med den yngre befolkningen idag är troligen just framtiden för "våra rashundar"... Så frågan är inte "Hur ska vi kunna sälja fler valpkullar 2014?" utan "Hur många hundar finns det utrymme för 2034 och hur motiverar vi att vår ras finns kvar då?"

"Det enda vi vet om framtiden är att den blir annorlunda än nuet. Den är på väg mot oss i hög hastighet och vi kan, som en känd politiker sa, inte möta den med svansen före. Vi kan inte stå och titta på det som har varit och tänka oss, att de goda tiderna ska fortsätta för evigt. SKK vill uppmuntra sina medlemmar att tänka långsiktigt. Vad kan vi göra för att de stamboksförda hundarna ska finnas med och finnas för många också framöver? Vad kan vi göra för att så många som möjligt ska förstå nyttan och glädjen med att ha hund?
Vi kan värna om våra rasers hälsa och egenskaper och göra vad vi kan för att de skall hamna i rätta händer!

Tidiga generationer av "rashundsuppfödare" agerade utifrån sin tids tänkesätt. De såg inget fel i mycket små ursprungsstammar och inte heller med upprepad nära släktskapsavel eller med utbredd användning av enstaka individer i aveln. Idag vet vi helt enkelt bättre och måste rätta till felen, för de kom som ettt brev på posten: sakta men säkert. SKK arbetar för att raser och hundar skall få vara friska. Därför vill vi ha hälsodeklaration av avelsdjur och öppen redovisning av resultaten. Vi accepterar inte heller exteriöra överdrifter som är ärftliga och som är till nackdel eller skada för våra djur. Vi vill ha öppen diskussion i de här frågorna. Kunskap är till för alla!

SKK är på det klara med att den stora ökningen av hundar i många länder - särskilt ökningen av stora och kraftfulla hundar - med återkommande inslag i media om hundattacker mot människor och djur kan innebära en framtida risk för rätten att ha hund. Vi är övertygade om att detta kan bli aktuellt även i Sverige, t ex i form av ett rasförbud. Vi tror inte att det skulle vara en bra eller ens fungerande väg att gå, men den kan komma att tvingas på oss. SKK:s satsning på MH/BPH är i första hand en hjälp för våra uppfödare och valpköpare, men visar också allmänhet och politiker att vi ser problemet. Vi behöver få dem att se oss som en del av lösningen!

Vi tror också, att hundhållning och hundavel i framtiden kanske kommer att ha andra betingelser än de som vi har vant oss vid. I takt med att efterfrågan på mat och konkurrensen om jordbruksmark ökar i stora delar av världen kan matpriserna förväntas stiga kraftigt. Vi ser troligen redan början till detta idag. Vi måste vara beredda på att om priset på spannmål och kött rusar i höjden under den kommande tjugoårsperioden - vilket ekonomerna redan flaggar för - så kommer det att medföra förändringar i vårt sätt att leva. Det gäller även hundhållning och särskilt kanske de stora, energikrävande raserna. Det växande antalet hundar, inte minst i städerna, gör att det kan komma att växa fram ett ifrågasättande från allmänhet och politiker när det gäller befarad risk för smitta från hund till människa och kanske också när det gäller hundars s k ekologiska avtryck. Idag sprids även i svenska media uppgifter om att en storvuxen hund innebär lika stor belastning på vår miljö som en SUV. Det här är tänkesätt, som känns ovana för oss idag, men som mycket väl kan dyka upp i morgon. Enda tänkbara svaret är att visa att våra hundar på olika sätt gör skäl för sig. Hundar behövs! SKK tänker komma med det svaret och göra det högt och tydligt.

Till sist ett ord till alla. SKK är en medlemsorganisation, inte en myndighet. Vi kan inte förbjuda folk att vara emot kvalitetskrav eller att trakassera meningsmotståndare. Vi kanske inte tycker om när hundavel bedrivs på ett sådant sätt att ögonveterinärer i förtvivlan ringer TV, men vi har ingen laglig makt att förbjuda annat än det som lagen förbjuder. SKK kan erbjuda uppfödare och valpköpare kunskaper, som inte fanns tillgängliga förr - men vi kan inte tvinga någon att ta dem till sig. SKK kan ålägga rasklubbar att ta fram åtgärdsprogram för aveln, som på sikt kommer att förbättra våra hundars hälsa och stabilitet, men vi kan inte tvinga alla att förstå dem eller att följa dem.
Vi vill påminna om, att vi som första nationella kennelorganisation tog fram offentliga hälsoregister med möjlighet att se och beräkna inavelsgrader. Men det är ändå ni medlemmar, uppfödare likaväl som valpköpare, som måste lära er att använda dem, om de skall komma till nytta.
SKK tog fram RAS, men det är ni medlemmar - valpköpare likaväl som uppfödare - som måste trycka på så att RAS följs. SKK tog fram reglerna för särskild domaruppmärksamhet på exteriöra överdrifter, men det är SKK:s medlemmar, som måste agera för att orden ska bli verklighet. Domare måste våga vägra döma fram en rädd eller agressiv hund eller en med exteriöra överdrifter och ni andra måste våga påtala om det ändå sker. Varifrån ska annars förändringen komma?
Vi vill gärna se en livlig, öppen debatt i hundfrågor, så länge den håller sig inom gränsen för vad som är tryckbart. Men det är ni medlemmar, som måste ta upp den! Sitter ni tysta av rädsla för påhopp, då får ni de hundorganisatoner ni förtjänar. Men det får inte hundarna! Det våra hundar förtjänar är folk som säger vad de ser och som tål en diskussion om det.

Kort sagt, det kanske finns skäl att klaga på SKK ibland. Men det finns mycket att vara stolt över också. Vi som jobbar på SKK har ibland intrycket att det arbete vi lägger ner uppskattas mera utomlands än på hemmaplan. Men med tanke på RAS, Avelsdata och Hunddata, med tanke på Smällarprojektet och på de forskningsprojekt som SKK deltar i... handen på hjärtat, uppfödare och hundägare!
Vilken kennelklubb hade ni hellre velat vara med i?"

Bodil Carlsson

Om snö, bollar, fåglar och andra föremål

Nu är den borta sedan ett par veckor, den där snön. Den som begraver leksaker under alltför många månader eftersom ingen kommer ihåg att plocka undan dem innan det stora snöfallet kommer. Desto roligare blir det när snön försvinner. Som att träffa gamla bekanta:

Se där, bollen med hål i som jag lekte med som barn. Den minns jag så väl!

 

 

Den lille valpen är nu en yngling på elva månader. Han har börjat sin spårträning och med den äran. Snabb, intresserad och villig att plocka upp apporterna. Det känns bara bra eftersom spår är det jag själv tycker är roligast att göra med hunden. Ok, uppletande är nog lika roligt. Och från uppletande till Sök är ganska kort väg, eller hur? Kanske ska pröva på det vid tillfälle.
Tror nog att vi kunna sysselsätta den här jycken också, till ömsesidig belåtenhet.

En sak som är roligt att se är hans vilja att plocka upp föremål av alla de slag. Inga klagomål på material eller konsistens här. Allt kan man ta i munnen. Det kan ju bli vissa bieffekter av detta men det får vi handskas med då det uppstår... Just nu är det bara positivt med en hund som har föremålsintresse.
Ett föremål som är mer intressant än andra är faktiskt fågel: orre, tjäder, gräsand och liknande. När vi träffar på dessa i skogen blir den lille söte collien något av en vildsint jägare. Det är inte bara tre gräsänder som flyttat från byn efter att ha blivit utskällda och jagade. Jag misstänker att det är några till… Å andra sidan visade hans mentalindex att han kunde bli en schysst jakthund, som collie betraktad. Och det är ju som sådan vi måste betrakta honom.
Nåja, han blir döv en kort stund men sedan åter hörande. Det där kan vi träna på. Att inte jaga alla fina fåglar, alltså.

Nu njuter han lika mycket av att bada i alla diken. Det får han göra. Att blöta fötterna har ingen hund dött av, såvitt jag vet.
Och nu njuter jag mest av att sommaren kom idag.

 

Johan Nilsson