Valptider

Från gång till gång glömmer man dessa första månader av gnagande på skor, möbler, inverntarier – ja, i princip allt som finns att gnaga på i ett hem. Nu har vi vår tredje valp hemma, kanske inget att skryta om, men många har någon gång en tredje valp. Vi har det nu.
Konstigt nog har vi totalt glömt hur förra valpen var. Den vi hade för fem och ett halvt år sedan. Vi suckar och säger: ”Men så gjorde väl inte den?” Sedan minns vi hur det egentligen var. Det gjorde den visst. Hela tiden – och i flera månader…

Som tur är har vi ju en lektant tillhanda. En pigg tioåring som ställer upp när det så krävs. Och det krävs ganska ofta, om sanningen ska fram. Ibland leker hon i uppfostringssyfte :

och ibland bara för att roa sig själv:

 

Men leker med valpen gör hon. Och roligt har de. Och vi människor ler. Så ska det vara att ha hund!

Johan Nilsson

HUNDVAKT

Säga vad man vill om engelsmännen - de kör sitt race. När man inte blir galen av deras sätt att ta sitt utställningstok på pompöst, blodigt allvar, så blir man imponerad av deras sätt att ta hundar på allvar. Har vi riksdagsgrupper i sammanträde över hundavelns och hundhållningens utvecklingen i Sverige? Icke! Men det har engelsmännen.

Minns ni APGAW-rapporten, som kom för två år sedan? APGAW är en grupp parlamentsledamöter från olika partier, som har varit igång sedan slutet av nittiotalet. Den rev upp ordentligt med damm för två år sedan efter filmen Pedigree Dogs Exposed. Professor Patrick Bateson vidtalades för en enmansutredning, professor Sheila Crispin blev ordförande för en grupp med uppgift att granska hundaveln och nu är det dags för en sammanfattning. I oktober är det samling i underhuset. Ett utskott från  DEFRA, brittiska jordbruksdepartementet, har genomgång. Vad har hänt på två år?
Engelska Kennelklubbens ordförande, Steve Dean, är inbjuden. Patrick Bateson, Sheila Crispin, ordförande för brittiska veterinärförbundet och brittiska smådjursveterinärers förbund också. De skall tala om för parlamentsledamöterna hur uppfödare och veterinärer har reagerat på signalerna från Bateson-rapporten och kennelklubben, vilka åtgärder den brittiska regeringen eventuellt behöver vidta mot uppfödare, inklusive vaplfabriker, och människor som säljer och importerar hundar, för att säkra att tikar och valpar inte far illa.

DEFRA vill också veta om det behövs bättre lagstiftning mot aggressiva hundar, om man behöver införa licens för hundägare, om man har gjort tillräckligt för att  "muskelhundar" (läs pitbull) ska ha drägliga liv och  inte vara en skräck för sin omgivning... och om DEFRA gör tillräckligt för att ge stöd till ansvarsfulla hundägare. Blir man avundsjuk?
Det vi har här i landet är Jägarförbundet, som tillhandahåller  miniskjutbana för riksdagsmän i Riksdagshuset så att de folkvalda ska få en liten inblick i deras sport... och deras önskemål.
Vakna, SBK! Det minsta vi kan nöja oss med är väl en liten agilitybana i källaren under Riddarhuset och en slank funktionär som hoppar?

Annars har jag inget annat att säga ikväll än ett tackgodegud! De backar på beslutet att utvisa ett fjortonmånaders barn och de kanske backar på att kasta ut en ensam tvååring också! Nu när någon tittar...

Bodil Carlsson

Hopp och lek

Nu - har surtanten tinat upp. Nu förstår hon att den lille nye flockmedlemmen kan vara nyttig att ha, man kan nämligen leka med honom!

Veckan har bjudit på många lekinviter från valpen men även en och annan från tanten. Och leka – det är hennes bästa gren (eller nja … hon kanske är strået vassare på att jaga orrar i skogen!) Men nu får hon hålla jämnt tempo med lillhunden som är snabb som en iller men lite klumpigare, än så länge. Och det gör hon med den äran. Hennes tio och ett halvt år är knappt märkbara när hon får upp farten i ett äkta ”colliefnatt”. Och den lille hänger på, med en och annan kullerbytta i förbifarten.
Men roligt – det har de! Det har vi som tittar på också.

Johan Nilsson

KAMOUFLAGEFÄRGER

Alla läsare bes om ursäkt! Nyheter från England kommer... Men veckan har varit snärjig. Full rulle på jobbet och ett antal timmar med jobbrelaterat faktauppletande och skrivande vid sidan av och så måste de sista timmarna av soltork på gamla uthusväggar utnyttjas för de sista litrarna Falu röd, för snart kommer frosten!

Colliesarna har fungerat som stadgade rollmodeller för Försvarets lilla H, av Hästtjejen emellanåt kallad Försvarets lilla Helvete. Där gick vi hela gänget på stadspromenad och schäfervalpen - sex månader i dagarna - bligade på dem och gjorde som de gör. Här skälldes inte vid några hundmöten! O nej! Colliebusen skred fram med en värdighet som var flera storlekar större än vanligt. Lilla H kom närmare och närmare och plötsligt kom en valptunga farande ut och slickade Colliebusens mungipa... och den store och mäktige  fick ett så snällt uttryck i ögonen.
Sedan mötte vi något så litet att vi blev förundrade, både folk och hundar. En otroligt liten yorkshirterriervalp som visade sig vara sju månader! Alla tre colliesarna gick försiktigt fram och hälsade. Tikarna fick milda ansiktsuttryck och Colliebusens svans viftade sakta och lugnande. Lilla H tittade noga. Sedan fick han lägga sig ner - för att han inte i hastigheten skulle mosa den lille jämngamle - och så hälsade stor valp och väldigt liten valp vänligt på varandra. De hade nog gärna lekt, om man hade vågat ta risken, det syntes.
Varför är hundar så socialt förnuftiga och vettiga och vi så... äh, glöm det!

Hösten är här och allt är kamouflagefärger för rådjur, räv och röda collies.


Bodil Carlsson

LÅNG DAG I HÖSTLJUS

...sjunger på sista versen. Vi också. GÄSP!
Trevlig helg önskas alla och lika fint väder i morron!

Bodil Carlsson

Och solen har sin gång

Det finns ett antal gamla mer eller mindre sanna påståenden som än idag cirkulerar: ”Efter regn kommer solsken” är ett av dem. Rent metereologiskt är det sant, det är då bara en fråga om tid. Det som är lite spännande är att den metereologiska vetenskapen kan överföras till oss vars liv pågår lite mer jordnära än atmosfärens.

Till exempel kan det överföras till vår lilla flock som nu fått en ny medlem efter det jobbiga farväl vi tvingades ta av en av våra hundar för två veckor sedan. Men efter tårarna som föll likt trist höstregn dök det upp en oanad solstråle. Oväntat och plötsligt, men väldigt välkommet. Precis så som solen ibland dyker upp.

Nu börjar han bli acklimatiserad och igår var han på sin första svampletning i skogen. ”Propellersvans” vet ni kanske var det är? En svans tillhörande en hund som är så lycklig att svansen tycks rotera 360 grader vid viftning. Det visade han igår, i skogen, under svampletning. Gamla tiken var lika lycklig hon som fick springa fortare, bära tyngre pinnar och helt enkelt visa upp för den lille nye vilken formidabel dam hon är.
Ja, han var klart imponerad! Hon är hans idol! Den han vill leka med, vara med och bara vara kompis med. Om man nu ska förmänskliga hundliga uttryck. Som den människa jag är så gör jag det.

Nu har vi en solstråle till i vår flock och visst sjutton finns det ett glimrande ljus i den blekaste höstsol!

Johan Nilsson

PÅ ALLA ANDRA PLATSER

På alla andra platser där vi har bott har jag grämt mig över hösten. Slutet på alltihop, slutet på det lätta livet, slutet för allt som är vackert. På alla andra ställen har det varit som att behöva hålla andan i sju månader.   I och för sig minns jag en marsdag  första våren här - jag satt på trappan och värmde mig i tolvslagssolsken och  insåg att jag hade gjort det. Klarat mig igenom den första vintern!
Sedan dess har elledningarnas skick tagit ett skutt från femtiotal till modern tid och köksspis och kamin godkänts för vedeldning - och så har vi en luftvärmepump, som håller basvärmen uppe, så att man inte behöver stå i ytterkläderna och stoppa in tändvirket i spisen med stela fingrar efter långa hundpromenader i januari. Det underlättar, vill jag lova.

Nu är det redan kav mörkt på sista hundkissningen och det krävs ficklampa för att ta sig ner och natta hästarna. Det är lite mer omständligt allting, fast inte dystert. Allt är liksom bara vackert på annat sätt. Färgerna ändrar sig och får en vanlig kvällsrunda längs åkrarna att se ut som de där sekvenserna i amerikanska filmer, ni vet, där halmstubben och molnen är så laddade med drama att man förstår att  nu närsomhelst landar utomjordingarna. Eller så rider den huvudlösa ryttaren  på sin spökhäst ut från det ihåliga trädet. Eller så!

Ingenting sådant sker här. Huvudlös får man vara själv - omgivningen reagerar inte, vilket kanske beror på att det inträffar så ofta. Som när liten liten tant blårusar för att drapera stor stor presenning över stor stege på var sida om  omsorgsfullt målad ännu otorr dörr och alldeles för sent upptäcker de uppspelta hundarna som klämmer ihop sig under presenningen, helt förtjusta över detta nya sätt att gömma sig för smattrande regnskur... och sedan får ligga på knä i en halvtimma och lyfta colliehårstrå efter colliehårstrå med pincett ur den fina blanksvarta dyra lackfärgsytan...tja! Som sagt, huvudlösa tanten är det vanligaste spöket häromkring. Det är andra saker som är sagan.
 Varje skog är Fangorn forest.

Bodil Carlsson

Minnets mekanismer

 

Jag sitter vid min dator, vid den hörnsektion som byggts upp för detta ändamål. Och när jag sträcker ut min hand bakom mig så är det något som fattas: En hundnos. För den nosen har sniffat färdigt.
En av våra två har fått resa vidare, in i det stora okända.

När jag lämnar min uppbyggda hörnsektion så sneglar jag fortfarande åt vänster i nästa rum. Det var där han sov halva natten. Innan han kom upp till övervåningen och oss. Nu fattas han på både på över- och undervåning.

 

 

Jag föreställer mig att mitt mänskliga hjärta har ett antal rum och att han finns i ett av dem. Kanske trängs han med människor och djur som jag hållit av. Då får han göra det, för jag tror faktiskt att alla ryms där.

Men jag saknar hans suckar av välbehag då han smet in i vårt sovrum för att sova en stund till efter morgonrundan. Och hans lika högljudda suckar efter en aktiv dag med oss. 
Men han har sitt rum i mig – och där kommer han att stanna så länge mitt hjärta tänker klappa.
Minnets mekanismer kommer att se till att det blir så. Det är jag mycket tacksam för.

 

Johan Nilsson

HUNDFILOSOFI: MER ÄN SÅ ÄR FÖR MYCKET!

Johan klagar över sin strandsatta – eller sjösatta? - tik, som inte kunde förmå sig att simma till räddningen. Ha! Han skall vara tacksam att det var tonåringen, som gyttjade ner sig. Tonåringen duschade förmodligen frivilligt sedan.

Det gör inte hundar.

Detta är det närmaste  en badglad collie jag har sett. Hästtjejen, däremot, har motsatt problem. Hon har förstått att det där med Försvarets Lilla H, det var bara båg. Hunden är falskreggad! Rätt namn är Marinens Lilla H. Ubåtsdivisionen.

Det har med vissa djupa dypölar att göra.

Hursomhelst började dagen med sol och blåst, så skördetröskorna vaknade tidigt och runtom föll vedkaparnas rytmiska tjut in. Man kan lita på skördetröskor: när de ryter igång är regnfria timmar att vänta. Färgburkarna på golvet i brygghuset studsade av instängda demoner, som absolut skulle ut.

Det är svårt att säga hur gamla dörrarna är. Sjuttio år? Bräderna är olika breda, beslagen är handgjorda – troligen här på gården, där det som är kök nu var smedja för längesen – och bara vissa spikar är såpass nya att de är fabriksgjorda. Träet är så torrt att det dricker färg. Längst ner är det åtgånget av fukt och ålder. Han som gjorde dörrarna och beslagen och spikarna ligger i jorden sedan några år tillbaka, han var etthundratvå år när han dog och en bra bit över nittio försökte han fortfarande smita från hemmet inne i Hjo och vandra hit ut. Hans dörrar kan vara värda lite färg. Det den mannen gjorde, gjorde han bra.

Hundarna är änglar, när de ser att man har att göra. Troget ligger de och växlar från solgass till skuggan under buskarna och har kommit ifrån alltsammans med bara en slinga vit linolja i Eviga Mammans päls och en droppe halvblank svart oljefärg på Colliebusens framtass. Matte ser värre ut. Det vart lite brått ett tag, när molnen såg ut att förebåda åska.

Men det kom inget regn idag, så skördetröskorna hade rätt. Dörrarna blev klara.

Hästarna forsar i galopp in på gårdsplan i kvällningen och söker av gräset under äppleträden. Och mitt i allt har hundarna vänligt umgåtts med grannens papillon, markerat grävlingsgrytet i skogen som tydligen har fått en färsk inflyttning, ägnat sig åt improviserad platsliggning i grupp medan andra grannens aningen osäkra unga schäferkille spatserade förbi på promenad och på det hela taget - som vanligt - godmodigt funnit sig i människors märkliga påhitt. Typ att stå uppflugen på stege djupt koncentrerad på enformiga handrörelser i ett par timmar.

För att nu inte snacka om högljutt och lyckligt sjungande i duschen efteråt. De accepterar att leva ihop med oss ändå, hur knäppa vi än är. 

Till Johans tik, slutligen, skickar våra kompisar följande instruktion om rätta bruket av pölar:

Varav  dagens rubrik!

Bodil Carlsson

Att höra till

Jag skrev i tidigare inlägg om vår nya hobby – geocaching. Blir bara mer och mer biten av denna folkrörelse som får sina utövare att upptäcka mer av sin hembygd.
Ett vägnät i en Norrlandsskog kan breda ut sig miltals och just i ett sådant vägnät skulle vi hitta den dagens cache. Dagen var som en sensommardag ska vara – lagom varm, solig och helt underbar. Hundarna var förväntansfulla, ny plats, nya lukter och hela flocken samlad. Till och med tonåringen var med, fast kanske mest för att övningsköra på vägen dit. Det skulle dock visa sig att hans närvaro skulle spela stor roll för den dramatik som utspelade sig under denna skattletning.

Hörnån, så heter ån där vi var, ringlar sig som en serpentin och är på sina ställen lite svår att komma in på livet. Den kantas av branta nipor  vilket gör det svårt att nå vattnet. Vår skattletning ledde oss ganska brant nedför, mot ån, och när skatten var funnen skulle tiken ”bara kolla en grej”. Det är hennes standardsvar när hon plötsligt blir döv och för en kort stund försvinner. Vi var inte så oroliga först för hon kommer alltid tillbaka. Men vi ville lämna branten och gå tillbaka mot bilen. Tiken ropades in men ingen kom. Vi ropade igen och hörde då något som jag trodde var tranors skrik. Men det var inga tranor där. Det var tiken som skrek och det var ett närmast hjärtskärande skrik.

 

 

Alarm! Hunden var i fara!  Jag och tonåringen störtade ned för branten så fort vi kunde utan att tappa fotfästet. Nere vid åkanten ser vi en djupt olycklig hund som rasat ner i ån. Stående på en platå av dy och oförmögen att ta sig därifrån utan att simma. Om hon nu tänkte så långt…
Tonåringen var samlad. Lämnade sin mobiltelefon till mig och klädde raskt av sig för att gå ner i ån. Jag spanade efter lämpliga ställen att ta sig upp och såg ett bara några meter från där tiken stod. Vägledde tonåringen som inte fick med sig tiken. Hon stod blickstilla och vägrade röra sig. Jag föreslog då att han skulle lyfta upp henne till en liten avsats strax ovanför, vilket han gjorde. Tiken var överlycklig och skyndade sig fram till mig för att kasta sig ner i blåbärsriset och rulla runt. Hon såg ut som en svartfotsindian, i alla fall så som jag föreställer mig en sådan…

Flocken är viktig. Det vet vår tik även om hon gärna bara ”ska kolla en grej”. Nu hamnade hon i ett läge där hon förstod att vi var på väg bort – och hon kunde inte följa med. De skriken kommer jag att minnas länge. Samt hennes stora lycka när hon åter var på fast mark och tillsammans med sin flock igen. De har ju den där känslan för flocken, colliehundarna. Det är en av anledningarna till varför jag tycker så mycket om rasen.

 

Johan Nilsson