THE REAL THING

Den som har hjärta att se eländet är välkommen att klicka på länken till Jemima Harrisons blogg här till höger. Kroatisk kennel, "tyska topplinjer": exportföretaget i Tyskland och återförsäljaren i Kroatien. Halvårsvalp som springer på bakbenen, från hasen och neråt. Äldre hund är med i kennelburen - OK, jag kan inte ge det ett bättre namn - och mot filmsnuttens slut ser ni den helt enkelt ramla omkull. Gissningsvis har den försökt resa sig på det som borde vara bakben.
"Rasens mest funktionella individer". Exakt vad har ni gjort, schäferuppfödare, för att få dem sådana? Vet ni själva?

Varför ser de ut som de gör? En kommentar säger ungefär så här. "Ett litet utvalt fåtal, som äger eller har egna intressen i de tyska topputställningslinjerna,  dominerar  schäfervärlden via rasklubben. Det som driver dem är greed (girighet). Svårare än så är det inte och ingenting verkar kunna ändra på det."
Hundvärlden pratar sällan om  anatomi och definitivt aldrig om pengar. Det ena vet man själv för lite om  och det andra vill man inte att omvärlden ska få reda på.

Det räcker så bra med vinnarbilderna.

Det är inte vinnarbilderna på glansigt papper som är hundvärlden. Det här är hundvärlden!

Hästtjejen med sin nykomna kompis, Försvarets lilla H. Klicka för att förstora och titta på hundens ansikte - och på Hästtjejens!


Bodil Carlsson

PROFETISK PROFESSOR VS EGO I RUGBYTRÖJA

 

Vissa uppgifter, sa Steve Dean i Stockholm, är det som kallas "sjukhuspassningen" i rugby – plötsligt har man en boll i famnen och fem väldigt stora killar tar sikte på en och rusar rakt på!

Häromsistens var det utställning i Storbrittannien igen. Welsh Kennel Club stod för kalaset, folk slogs om BoB och BIS och – som vanligt nu efter Cruft´s – fanns veterinär på plats. Steve Dean var också där. En tungt veckad napolitansk mastiffhane dömdes bort p g a ektropion och hårlösa, infekterade hudveck nedanför munnen, varefter helvetet självt bröt ut. Hundens delägare är nämligen rasklubbens hälsokoordinator och hon trodde inte sina öron. Döma ut hennes hund??!? När hennes hund har A-höfter! När hennes hund har testats för thyroideasjukdom! När hennes hund har hjärtundersökts!

HUR KAN DEN DÅ HA EKTROPION?

När hon är hälsoansvarig i sin rasklubb! När hon dessutom minsann har stöttat KC i hälsofrågor!

HUR VÅGAR MAN DÅ SÄGA ATT HENNES HUND HAR EKTROPION?

Damen sparade inte på krutet, när hon pratade med den undersökande veterinären, efter vad hon själv stolt meddelar pressen: ”Jag klargjorde att jag inte var någon vanlig vemsomhelst till utställare och att det här inte var en vanlig vemsomhelst till hund” - men det räckte inte den här gången, veterinären var inte alls vederbörligen imponerad, så då ringde damen upp Steve Dean och krävde att han personligen och omgående skulle inställa sig hos henne och hunden och tala veterinären till rätta.

Det gjorde inte Steve Dean. Veterinären backade inte heller. Hunden blev inte BoB. Det är rena rama katastrofen. Rasens framtid i kungariket England är beroende av att damens hund får vinna. Hennes hund är the best of the best – hon skulle aldrig ställa något annat – och om inte den duger, vad duger då?

Nu kräver damen att ärendet utreds. Hon gör stor affär av att hunden hade vunnit några veckor tidigare och då hade den minsann inte fällts för något ektropion!

Som var och en kan se av fotot i den här länken, är det omöjligt att avgöra om hunden har ektropion. Det hänger ihop med att det är omöjligt att se om det döljer sig ögon i hudvecken. "Lots of nice quality skin" * kallar den hälsokoordinerande damen detta.

Själv har hon väl lots of nice quality ego:  en värre synstörning än ektropion. Vad tänker vanliga hundägare, som läser engelsk hundpress?

Hursomhelst – jag såg eländet och fotot på hundstackarn, damens dyrgrip, och tänkte igen att den här sjuka lilla världen med alla sina rugbypersonligheter är mer än man står ut med. Tack för kaffet, hundvärld! Och så kom lunchekot. Litet reportage från USA, där fängelsedömda hjälper sig själva genom att träna assistanshundar som hjälper traumatiserade människor att hitta lite trygghet och starta om sina liv.

 Bodil Carlsson

DAMEN I DAMMEN

I bottenplanet på tjugovåningshotellet utanför Upplands-Väsby fanns en konstgjord skog och inne i den fanns en  konstgjord damm. Mitt i dammen satt en dam.

Hon hade en anslående färgteckning, mörk på ena kroppshalvan och ljus på den andra och i det grunda vattnet runt henne sam klumpiga, bjärtfärgade små fiskar med långa fenor. På andra sidan om muren som avgränsar den lilla, lilla dammen satt allvarligt konfererande personer. Om damen såg lite trött ut, så hade hon anledning. Hon har sett nog med tok.

Hon är husdjursavelns gudinna.

HUR, frågade Steve Dean apropå användningen av gentester, SKALL VI KUNNA ÖVERBRYGGA DEN ENORMA KUNSKAPSKLYFTAN MELLAN FOLK SOM AKTIVT SYSSLAR MED TILLÄMPAD GENETIK UTAN ATT VETA OM DET– fast ordet han använde var ”uppfödare” - OCH DE SOM VET?

Det här är svaret från en av grupperna, illustrerat med en bullterrier som nog gärna hade velat att de som sysslar med att framställa den också hade vetat lite om genetik:

ANVÄND POPULATIONSGENETIKER SOM RÅDGIVARE ÅT RASKLUBBARNA!

Det är orimligt att uppfödare, för att inte tala om valpköpare, ska kunna känna på sig när något är ett enstaka genetiskt eller fosterutvecklingsmässigt missöde – och när det är en uppseglande fara för en ras. Det är orimligt att begära att uppfödare skall veta när det är meningslöst eller t o m farligt för en ras att använda gentester och när det tvärtom är mycket bra eller nödvändigt att testa.

Men det är inte orimligt att vänta sig att de ska lyssna. Det är inte orimligt att vänta på att det ska bli slut med hemlighållande och rykten och mer eller mindre ogrundat skvallrande om konkurrenternas uppfödning.  Om varje rasklubb hade en populationsgenetiker – flera klubbar kan ju dela på en! - och öppna hälsoregister skulle den medtagna damen i dammen kunna räta på sig och se lite gladare ut.

Bodil Carlsson

SVÄRDMANS SAMMANHANG

Håkan Svärdman har rätt i att citat inte skall läsas ur sitt sammanhang. Här är sammanhanget.

Jag börjar med att lägga ut länkarna, där han säger vad han säger. Först den här intervjun i Stockholm City i maj 2011 http://city.se/hannes/2011/05/09/vip-kortet-ger-dig-snabbare-vard/ :

Två unga killar, en med privat sjukförsäkringskort och en som klarar sig utan. Killen med kortet är glad att slippa allmänläkare, som verkar direkt farliga. Tror han.

Och Håkan Svärdman säger i det sammanhanget: ”Man vill tillhöra det utvalda gänget som har kortet och tillgång till den arenan.” Vården är ”en ny livsstilsmarkör”.

I bloggen Trygghetsspanarna http://trygghetsspanarna.folksamblogg.se/2011/05/23/varumarkesdesignad-vard-kan-oka-efterfragan-pa-privata-sjukvardsforsakringar/ lägger han ut texten. Eftersom offentlig vård faktiskt fungerar och eftersom det enda som de privata VIP-korten hittills erbjuder är snabbare vård, så väcker privata sjukförsäkringar inte tillräckligt med habegär. Träffa specialistläkare samma dag du blir krasslig! Samma vecka! lockar försäkringarna. Men det räcker inte för att booma sales på det som Svärdman och hans kollegor säljer. Ingen pröjsar väl upp mot 10 000 extra per år ur egen ficka för att få samma sak som alla andra får?

Nä. Så då får man nischa in sig lite.

”För att få fart på försäljningen krävs att försäkringspaketet innehåller ett varumärkesdesignat vårderbjudande, som ger exklusiv entré till en klinik som kunden efterfrågar”.

Smaka på den meningen!

Och medan ni funderar över eftersmaken, låt mig berätta om två gamla kunder. Den ene dök upp helt oväntat på den alldeles vanliga, icke-privata vårdcentral där jag en gång i tiden var ST-läkare. Han tog sig in för egen maskin innan han damp i backen – en hårt arbetande kille på 39 år, som inte ens rökte, som inte hade varit särskilt sjuk tidigare och inte begrep varför det var som att en stor sten hade hamnat inne i bröstkorgen och varför han kände sådan dödsångest.

Det begrep vi, så fort EKG-remsan rasslade ur maskinen. Så medan vi pysslade med syrgas och fria venvägar och morfin och småprat och till och med låtsades att vi var på gång med en kopp kaffe åt honom, vad som helst för att få honom lugnare, tassade en sköterska ut och ringde efter blåljusen. Vi bad speciellt att de skulle slå av sirenen innan de var framme – den här kunden var redan tillräckligt rädd.

Sedan kom ambulansen med sina specialutbildade sjuksköterskor och sin specialutrustning och medikamenter och defibrillator och rubbet och hämtade honom till ett alldeles vanligt, icke-privat svenskt sjukhus där man inte bara räddade livhanken på killen med den stora bakväggsinfarkten. Man utredde anledningar till att han råkade ut för den, man satte honom på förebyggande medicinering, man utbildade honom och hans anhöriga också, och man följde förstås upp honom efter utskrivningen.

Och det enda VIP-kort han behövde var det han hade med sig när han stapplade in. Han bodde i ett land med en mycket väl fungerande gemensamt finansierad sjukvård. Allt han fick hade han redan betalt för. Vad skulle en privat sjukförsäkring haft att tillägga, Svärdman?
En minimalistiskt designad EKG-apparat?
Förgyllning på ambulansen?

Den andra kunden fanns i Canada. Hon representerade en patientförening för manodepressiva människor. Hon hade verkligen haft en exklusiv livsstilsmarkör en gång i tiden–  den privata sjukförsäkring, som hennes högutbildade mans arbetsgivare betalde merparten av. När hon började få märkliga kast mellan extrem upprymdhet och självmordsbenägen depression fick hon ett fint, varumärkesdesignat vårderbjudande: hon fick gå till en privatpraktiserande psykolog, som lät henne berätta sina barndomsupplevelser. Inte för att det gjorde henne bättre, men exklusivt var det ju. Så länge det varade, för självklart var arbetsgivarens åtagande tidsbegränsat och det var tyvärr makens tålamod också. Slut på försäkringserbjudandet och slut på relationen!

Gudskelov – sa hon, när hon berättade sin historia – tvingades hon därmed till ett sånt där icke-privat lågstatussjukhus, ni vet, där det bara bjuds de billigaste medicinerna...

...och den här gången var den billiga medicinen litium, som gjorde henne frisk igen. Punkt. End of story. Woman back on track!

Ingen av de här två kallade sig någonsin  kund och ingen av dem hade klagomål på sjukvårdsinrättningens inredningsstil. Ingen av dem behövde en privat sjukförsäkring för att få fungerande vård på ögonblicket eller långsiktigt. Det behöver inte den unge allmänläkarrädde stockholmaren heller; det han däremot kan behöva, som ensam småföretagare, är en försäkring som täcker inkomstbortfallet i hans företag, om han skulle bli allvarligt eller långvarigt sjuk. Där skulle faktiskt finnas ett stort behov, för många egenföretagare ligger risigt till i det avseendet.  Men konstigt nog tror jag inte att Svärdmans företag erbjuder något sådant?

 Där privata sjukvårdsförsäkringar finns ÖKAR de konsumtionen av sjukvård – de medför inte alls nödvändigtvis mer kompetent sjukvård, bara dyrare sjukvård för samhället. Och ingen summa som någon privatperson (förutom kanske Bill Gates) kan hosta upp täcker mer än en mycket mycket liten bråkdel av kostnaderna för utrustningen och medicinerna och människorna som har kunskaperna att använda dem.

10 000 per år, som Svärdman talar om, räcker inte långt på IVA. 10 000 räcker ingenstans, när det handlar om allvarlig sjukdom. Det är faktiskt så, att  allt de räcker till är en liten behaglig känsla av utvaldhet.

Och det är precis det som är Svärdmans sammanhang.

Bodil Carlsson

KVÄLLENS ROS

... går till en gammal kämpe. Hon är inte riktigt säker på när hon ska vara på benen igen, men det beror kanske på att inte ens hon själv har klart för sig hur envis hon är. Pepparrotsblad i förgrunden och  stormhatt bakom passar precis till henne:  det sunda förnuftets köksträdgård pryds ibland av en och annan giftighet.  
Så till Gun, som inte gillar orättvisa och inte har tålamod med pretentioner och som födde upp bra collies:

                                  BRA GJORT! OCH UPP IGEN!


Bodil Carlsson

HUNDARNA I UPPLANDS-VÄSBY 1)

Upplands-Väsby ligger där tågen slutar gå och är nog ett någorlunda typiskt utsnitt av Stadssverige. En lessam station - en sån där man inte gärna hade gått ensam i mörker genom tunnlarna och trapporna. En sliten Pressbyrå med adjungerad hamburgerförsäljning, en jättebussplats och ett litet fruktstånd där folk som ser ut att vara från Mellanöstern håller på att packa ihop efter dagens försäljning.

Ett stort ICA och den vanliga husblandningen. Lägre flerfamiljshus med snygga fasader och HSB:s logga. Högre flerfamiljshus utan. Hukande radhus – de ser små ut från bussfönstret, hoptryckta i regnet, men eftersom de ligger där de ligger kostar de förmodligen några hoplånade mille.

Konferenshotellet är något helt annat. Det ligger för sig sex kilometer bort ihop med ett turkiskt bad, ett gym och ett mindre ICA. Där skaffar man tepåsar och färdigsallad, när man baxnat över hotellets kvällsfikapriser. Sedan sitter man på sin gungiga dubbelsäng arton våningar upp och tittar ut på ösregn och barrskogshorisonter genom fönster som garanterat inte går att öppna. Eller duschar länge i vatten som aldrig blir kallt. Förutom det finns inget annat att göra än att lyssna och prata med folk.

Det var hur exotiskt som helst.

På hotellet den helgen fanns alltså runt etthundrafemtio personer, som mer eller mindre proffessionellt sysslar med hundar. Stamboksförda, renrasiga hundar: 392 stamböcker för 392 enkelriktade genetiska filer. Och ni vet – en del av de där 392 har färdats rätt så länge nerför sin fil vid det här laget. Inte så få har ändrat stajl på chassit under resans gång: inte frivilligt och inte – räknat i antal generationer – särskilt gradvis, utan grundligt och fort och därför att ett fåtal individuella hundar har föredragits och använts och återanvänts så till den grad att en i hel ras med samma gener väljer man fram ytterligare en eller två som slår igenom mer och mer. Titta på shar pei! Eller gör som Göran Bodegård – titta på boxerns huvud.

Eller titta inuti colliens! I vår workshop frågade en person: Men de där uppfödarna hade väl aldrig för avsikt att ställa till det så med mentaliteten?

Så jag sa:

- Nej, självklart inte! They did it brilliantly, because they had no idea of what they were doing.

 Och på det viset skiljer de sig ju inte ett dugg från uppfödare inom andra raser.

Hur – frågade Göran Bodegård – skapar man ett gemensamt entydigt språk av respekt för skadorna av överdriven, ensidig exteriöravel?

Det fanns flera mycket bra frågor på konferensen i Stockholm. 

Bodil Carlsson 

UT UR DIMMAN?

Det finns dagar då man inte önskar något annat än att bo där man bor och göra det man gör. Och så finns andra dagar.

Det här är en annan dag. Ihållande ösregn. En promenadvägrande hund och två uttråkade, rastlösa. En katt dystert hoprullad på soffan och två fetslöa fästingar hittade på golvet.

Oändligt med material att sortera: i huvudet, i pärm, på bokmärkeslistan. En dimma av termer och fakta – påstådda fakta – som när man närmar sig ser ut så här.

Man vet inte vad det är för skepnader som gömmer sig bakom ordmolnen. Ibland är det såklart obvious – titta på det här!

”På den vanliga vårdcentralen tänker man: Herregud, är det här DDR? Efterfrågan kommer att öka på att få gå till exempelvis en minimalistisk ljus och fräsch verksamhet.” 


Vem sa så? Ska man tro Kommunalarbetaren 2011, så var det Håkan Svärdman på Folksam. Och vafför säger han på detta viset?

Han kränger privata sjukförsäkringar till folk som vill betala för att slippa trängas med DDR-boskapen på de gamla vanliga vårdcentralerna.

Så just den skepnaden var inte så svår att urskilja. Brackor är sig lika i alla sammanhang –  samma koppling mellan pengar och lusten att vara lite förmer. Samma kontur: säljer exklusivitet med hjälp av skitsnack och köper sig positioner för pengarna. Just den här gossen titulerar sig ”välfärdsanalytiker”.

Det är lätt att hålla med Kommunalarbetaren, som påpekar att för tio år sedan hade man (kanske) fått höra sådant tugg från en ungmoderat på fyllan.

Tiderna förändras.

Nu är det faktiskt fortfarande på det viset, att den välfärd som välfärdsanalytiker Svärdström skulle ha råd att köpa för helt och hållet egna pengar är alldeles oerhört minimalistisk – typ ett paket Alvedon på ICA - och att alternativet som han försörjer sig på att sälja är finansierat med DDR-boskapens pengar.

Det finns inget privat kapital som kan klara eller ha intresse av att investera de enorma mängder av pengar och kunskaper och erfarenhet och personal som behövs för att bedriva modern sjukvård. Därför existerar ingen privat vård. Det Folksams pojke pratar om är skattefinansierade fräscha privata vinster via vårdföretagen och skattefinansierad segregation.

Så, kära läsare! Det har hänt väldigt mycket med landet som vi bor i under de tio år som jag har gått med näsan i växtligheten härute på vischan och tänkt på hundavel. Det kan vara dags att börja tänka på annat och det här är nog inte rätt plats att göra det på. Ett eller två inlägg om konferensen i Stockholm är på ingång och sedan får vi se.

Ibland är det riktigt vackert, det som kommer fram ur dimman.

Andra gånger är det inte det. Men det ursäktar inte att man låter bli att ha koll.

Annars kan man gå och bli överkörd helt oförhappandes av det ena eller andra med bred front och snyggt chassi, ni vet.

Bodil Carlsson

ANSIKTSUTTRYCK

Det här är ögonblicket då en mycket liten människa för första gången möter hund och förstår att han ser ett ansikte. Eviga Mamman är inriktad på att visa den lilla människans mor hur pålitlig och ofarlig hon är.

Det här är ögonblicket då Lilltiken inte kan hålla sig längre. Hon bara måste resa på sig! Öronen bakåtstrukna, ögonen lysande av välvilja, kroppen  krumbuktande när hon närmar sig -  ingen ska ta fel på hennes avsikter. Det är också ögonblicket innan en mycket liten människa får sin snoriga näsa renslickad.

 Det är något märkligt i relationen mellan hundar och människor. Det tog tikarna några minuter att klassa den lille som värdefull flockmedlem, en  människovalp, som man måste visa omhändertagande. Det tog den lilla människan något längre tid att inse att det han först trodde var otäcka rörliga högljudda föremål..  faktiskt var en sorts personer, med riktiga ansikten som man skrattar mot.
Vi har utvecklats ihop under lång, lång tid. Finns ingen annan förklaring till de här två ögonblicken.


Trevlig fortsättning på helgen ni också!

Bodil Carlsson

Geocaching

Det har funnits några år nu, Geocaching, och till slut landade idén med detta även hos oss. En sökning på den stora sökmotorn gav grunderna och registreringen på den officiella sidan var snabbt avklarad.
Geocaching går ut på att, med givna GPS-koordinater, finna platser där någon lämnat en sak att hitta.
Oftast en liten, eller lite större, förseglad plastburk med en bit papper som alla lyckosamma sökare ska notera sitt namn på. Det är lite som att spela äverntyrsspel på datorn, vilket jag gjort i många år. Nu finns en möjlighet att spela samma sak, fast i 3D, virtual reality, eller vilket uttryck man nu föredrar.

I tre dagar i följd har vår flock ägnat sig åt Geocaching, och med viss framgång minsann. En cache per dag är facit hittills. Mer imponerande kanske antalet timmar/dag är ändå. Eller, ja, första dagen tog vi en enkel sak, det tog nog bara tjugo minuter, utan hundar. Men dag två ägnade vi tre och en halv timme åt ganska svårforcerad terräng med en hel del bergsklättring och en svårfunnen grotta, där ”skatten” fanns.
Och idag, dryga två timmar på ett fd kalhygge, med lite bergsklättring, men en solklar slutpunkt.
Det här är riktigt roligt! Vi har massvis av cacher i vår närhet och varje kväll funderar vi över vilka vi ska ta kommande dagar. Hundarna ska vara med förstås. Annars är det ingen vits för oss. Just idag var vädergudarna mindre blida och så här kan en hund som geocachar se ut:

Men de älskar detta! Bilden ovan kanske tyder på något annat men det skyller vi på regnet som han inte gillar. Gårdagens tre och en halv timme var han så nöjd och gamla tiken likaså. Vi hade med fika till oss och hundarna och efter en liten paus var alla redo att klättra vidare på det berg som aldrig verkade ta slut. Men vi kom till slut upp på toppen och fick se vår hemby i ett annat perspektiv.

Det finns så mycket man kan göra tillsammans med sin hund. Vi har nog gjort det mesta men nu njuter vi av timslånga utflykter till ställen vi aldrig tänkt på, och där hundarna bara får vara hundar.
Det är mer än gott nog.

Johan Nilsson

SENSOMMARFYND

Ibland stöter man på något oväntat och riktigt läckert. Som hallon, när man trodde att det aldrig skulle bli några. Eller som det här:

Fråga: Varför kallar produktivitetsnissarna sina managementidoler för gurus?
Svar: De kan inte stava till charlatan!

Fritt efter boken Masters of Management, som borde vara obligatorisk läsning för varenda vårdpolitiker.


Bodil Carlsson