FOYLES´WAR: VINJETT

Är det lyx att hålla på med hundar, när världen ser ut som den gör?

Deckarserien Foyle´s War - polisarbete i England under andra världskriget – gick på TV för ett par år sedan. Vi lånar den som DVD på bibblan för trovärdigheten i detaljarbetet. Människorna, husen, kläderna - allt känns äkta. Matbristen och tjutet av bomberna. Vettskrämda människor som kryper ihop nere i tunnelbanan. De olika sociala dialekterna, hur folk från olika versioner av verkligheten pratar. Det handlar aldrig bara om mord.

Kriget påverkar folk. Vissa skillnader jämnas ut, andra blir tydligare. Kvinnor gör och säger saker som de inte skulle ha drömt om bara tio år tidigare. Stora hajar använder kapital och kontakter för att bli ännu rikare. Småhandlarna säljer dödas ransoneringskort och slangad bensin under disk för att bli mindre fattiga. Majoriteten biter ihop och tar en dag i taget; håller koll på grannens matransoner, gråter när grannen blir ihjälbombad och gör överlag så gott de kan. Kort sagt, folk är som de brukar vara, det är bara omständigheterna som är annorlunda.

En ung odåga prickas av hemvärnsgubbarna när han flyr med en last stulen mat ur en depå, blöder ihjäl i ett skjul och grävs hastigt ner i skogen av sina kompisar. Alltsammans utspelas på ett gods, där rika människor från London har köpt sig tryggt avstånd från bombräderna. En av dem har med sig älsklingshunden, en spaniel, som förstås hittar det nergrävda liket. Annars har de det gott. De spelar tennis och pratar affärsmöjligheter och ser rakt igenom trädgårdspojkarna. Folk i byn köar för att köpa mat. När Foyles poliser söker igenom godset uppdagar de en gömma med fina svartabörsgrejor i ett av sovrummen. Burkskinka!

Spanielns ertappade ägare försvarar sig tappert: det är bara till hunden, konstapeln, för att han ska få något som han kan äta...

Polisassistenten tappar hakan:

-Ger ni kött till en HUND???

Kvinnan skriker tillbaka. Ja, tänk att hon gör det! Ingen, ingen, bryr sig om hur djuren har det i detta jävla krig! Redan ligger åttiotusen hundar nergrävda, avlivade, gömda  i hemliga massgravar och ingen bryr sig!

Hon stormar gråtande ut med jycken i famnen. Alla andra stirrar klentroget efter den stolliga överklasstanten i sin bombfria lilla värld, där de värsta massgravarna innehåller hundar. För att de produceras i mycket större antal än det finns hem som kan ge dem mat!

Jag tror inte att hundar är en lyx. Jag tror att de har ett mycket stort värde. Men de har förlorat den plats de hade som arbetshjälp åt oss och vilken plats de ska ha i framtiden är inte självklart. När de håller på att bli väldigt många som ska fylla den där inte självklara platsen, så är det kanske dags för oss att tänka till?

Bodil Carlsson

VINJETT: PIZZAPOJKEN

Pizzapojken kallas så efter vad hans föräldrar försörjer sig på och efter vad jag förstår är det inte alla i bostadsområdet som använder tillnamnet som en komplimang. Det kan vara svårt att räkna ut vad som är sämre med att fixa familjens uppehälle och framtid som pizzabagare i ett främmande land. Jämfört med att hoppas på bättre tider efter att den senaste finanssmällen la ner de mindre lönsamma delarna av de små finmekaniska tillverkningsindustrierna här i stan. Folk råkar illa ut lite varstans.

Men hursomhelst!

Pizzapojken var en av de första ungarna på gården som vågade sig fram till Hästtjejen och schäfern. På slutet kom en liten svärm fram och klappade och gjorde high-five med hunden, men han var först.
    - När jag blir stor ska jag ha sån ... sa han en gång och tittade länge i hundens ögon.
    - När jag blir stor ska ja ha katt! sa hans lillasyster.

På bottenvåningen bor det medelålders svenska paret med katt och en blandad hundsort, schabrador kanske. Något stort. Deras dotter har också skaffat hund nu. De underhöll Hästtjejen med vad som hände när dottern och hennes hund senast var på besök.

Hunden hade fått syn på katten och slängt sig fram med öppet gap. Dottern klippte till så att den niomånaders pitbulltiken for iväg i en rak bana över golvet och lämnade ett spår av skräckkiss efter sig.

Det – sa medelåldringarna – var väl bra gjort? Och kul! Du skulle ha sett hur hon åkte iväg! Höhö...

Hästtjejen var svart i blicken, när hon berättade. Om ett halvår är den hunden gammal nog att plocka fingrarna av handen som slår. Eller vilken hand som helst, som hunden tror ska slå.
Höhö? Hehe?
Om tio år är det Pizzapojken som kommer med pitbull och väntar sig respekt?
Höhö på er själva. 

Vi ska inte ha något rasförbud i det här landet. Inte generellt och inte i bostadsområden för folk med lägre inkomster heller. Vi är redan på väg i den riktningen. Men det är inte dit vi ska! Vi ska ha licenskrav för uppfödning av hund. I det kravet ska ingå väntelista för varenda hund kraftfull nog att skada folk eller fä och utbildningskrav på köparna.

UT MED HUNDHANDLARNA! 

Bodil Carlsson 

VÄXELKURSER

En person som jag känner funderar på dobermann och fick se en annons. Personen har ett talfel och bad om lite hjälp och det här är vad jag lärde mig på några telefonsamtal.

Om en litauisk uppfödare säljer en valp till Sverige – en valp efter föräldrar med utställningsmeriter och t o m höftledsröntgen – kan han räkna med att få runt 9 000 kronor. Här har vi utställningsförbud för kuperade hundar födda efter 2008, så även om man numera kan tävla bruks med sin grova, dubbelkuperade, häftigt maffiga importvalp från kontinentala utställningslinjer, så kan man faktiskt inte, ehh... ställa ut den.

Om en svensk rasklubbsansluten uppfödare säljer valp efter föräldrar som är MH-beskrivna med bra intresse för lek och kontakt, liten kvarstående rädsla, liten aggressivitet – jo, jag kollade! Viktiga saker att veta om en stor hund! - och inte bara HD-röntgade och ögonlysta, utan också undersökta för hjärtsjukdomen DCM, för leversjukdomen CAH, för blödningssjukdomen v Willebrands sjukdom, så går valpen loss på 15 000. Och då ingår kostnaden för ett framtida MH.

Om ni skulle köpa dobbe  och ville få tag på en frisk, stabil hund – vilket skulle ni chansa på? Hur mycket betyder 6 000 när skillnaden mellan svenskt pris och litauiskt pris växlas in i veterinärkostnader?

Bortklippta kroppsdelar höjer inte försäljningspriset på collie. Vi har inte flera allvarliga sjukdomar att rutinmässigt testa för heller. Men som alla vet har vi ett alldeles för långvarigt mentalitetsproblem och ett antal uppfödare i permanentgnäll över att rasklubben väntar sig att avelsdjur väljs efter annat än namn och titlar. De tycker väldigt synd om sig. ”Våra collies är snälla och fina!”

Precis samma sak säger den vitryska collieuppfödaren från Tiotusenkronorsfrågan. Det är i själva verket det enda hon har att säga om sina hundars mentalitet och hälsa. Resten är färska utställningstitlar och gamla stamtavlenamn: det är den valuta ni får för pengarna.

Om en litauisk uppfödare är glad åt få nio svenska tusenlappar i näven, så har jag viss förståelse: den genomsnittliga månadsinkomsten i hans land är 6 000 i samma myntsort. Hur möter svenska uppfödare lågprisimporten?

Varför inte göra som den dobermannuppfödare, som jag hade i telefon? Nischa in sig på den sorts hund man vill kunna sälja med hedern i behåll till den sorts valpköpare man önskar hunden!

Bodil Carlsson

Placera om - placera rätt!

Ni kan se dem på Blocket, i dagstidningarnas annonser, på djuraffärernas anslagstavlor - omplaceringarna.
Jag hörde talas om en av alla dessa omplaceringar, en collie någonstans i Sverige.
Hunden är importerad från ett annat europeiskt land, av en svensk uppfödare, och beskrivs som lämplig för bruksarbete och bör hamna i en familj som vet vad det innebär att ha hund. Så långt verkar allt ok. Visst bör alla hundar, omplaceringar eller inte, hamna hos ägare som vet vilket ansvar hundägande innebär. Och visst är det trevligt med collies som beskrivs som lämpliga för bruksarbete.
Men det finns ett MEN…

Just den här hunden har gått en allmänlydnadskurs och där visat mindre önskade beteenden, såsom utfall mot både hundar och människor. Såvitt jag förstår har hunden av sin ägare beskrivits som dominant, medan instruktörerna på kursen hade en annan syn på saken. De såg nämligen en vek och rädd hund. Dominans och rädsla är två vitt skilda beteenden och som hundägare, och definitivt som uppfödare, gäller det att se skillnad på dessa. Dominans kan du med rätt träning i de flesta fall bemästra, medan rädsla är en helt annan sak –  den kan vara väldigt svår att få bukt med, om det ens är möjligt.

Hunden i fråga sägs ha ett "bra MH", och tja, inget alarmerande på kvarstående rädslor och skott. Men å andra sidan heller ingenting  på socialitet, nyfikenhet och leklust. Den enda fyran i protokollet finns noterad på ”Aktivitet”, dvs hunden har svårt att koppla av. Den visar i princip inget alls, vare sig det gäller lek, kontakt, jakt, rädslor. Har den stängt av, och i så fall, varför?
Ett MH med etta - trea på kvarstående rädslor respektive skott är ju inte per automatik ett lämpligt avelsdjur. Är man uppfödare som vill omplacera måste man kunna sålla bort de hundar som förvisso har godtagbara resultat på rädslor och skott, men ändå har uppenbara problem i vardagen. Det måste vara uppfödaren som först ser problemen, för det är långt ifrån ok att låta hundköparen  upptäcka dem just när de skrivit under kontraktet!

Men det mest tragiska med denna hund är att den omplacerades för att den ”inte gick ihop med flocken” (om jag förstått rätt), och till en barnfamilj... Tyvärr verkar den inte gå ihop med främmande människor och hundar heller. Sådana möten som ett hundägande innebär i princip dagligen. Vilket barnfamiljen fått erfara den hårda vägen...
Jag förstår familjen som vill omplacera igen. En sådan hund kräver oerhört mycket engagemang av sin ägare och i värsta fall går det ändå inte att skapa ett bra liv för hunden. Så nu ligger den där ute, på omplaceringarnas okända hav där ingen vet var nästa hamn finns.

Däremot förstår jag inte alls den uppfödare som importerat hunden, placerat ut den hos en barnfamilj och dessutom låtit den gå i avel. Och inte bara denna hund, ett syskon till den med sämre resultat på kvarstående rädslor, har också gått i avel!
Hur tänkte du då? är den fråga jag vill ställa denna uppfödare. Men vill jag veta svaret?

Licenskrav för hunduppfödning? Absolut!

Johan Nilsson

TACK!

Tack för kommentarerna och hälsningarna till Hästtjejen. Det värmde lite. Hon känner sig just nu som man gör, när en riktigt bra hund lämnar en: som om ena armen hade ramlat av. Som om höger hand var borta.
Det troligaste är väl att vi aldrig kommer att få reda på varifrån den tiken kom - vem som födde upp en sådan schäfer och sedan lät den vandra. Men om vi lyckas med det, återkommer vi. Världen är full med hundar som föds upp och säljs och köps och dumpas och avlivas av det ena eller andra skälet. Den här tiken är det bästa argumentet för licenskrav för hunduppfödning som jag kan tänka mig: en schäfer som många uppfödare skulle ha varit stolta över att ha sitt kennelnamn på, mycket nära att avlivas FÖR ATT hon hade de egenskaperna. Jag har ingen förståelse och inget överseende med folk som sysslar med sådana versioner av hundavel. Med eller utan reggpapper, ren- eller blandrasavel. Vad spelar det för roll? Hundar skall födas upp av uppfödare, av människor som vet vad de har i valplådan och som som lämnar dem i bra händer. Alla andra är hundsäljare och vi borde sätta stopp för den kommersen!

Det här är sista fotot av Rexie. von Stephanitz´ras och min kompis kompis. Detta är hennes rätta ansikte.
Hon var en oerhört bra hund.


Bodil Carlsson

BEYOND PRAISE

Idag dog schäfertiken. Hon kom förra sommaren med en munkorg och en knepig historia och ett uttryckslöst ansikte. Hon hade ett fult framben och en berättelse om röntgenplåtar som visade en illa lagad fraktur av gammalt datum. Hästtjejen visste från början att det där benet förr eller senare skulle bli hundens slut, om nu inte hoten och utfallen blev det som satte punkt för sista kapitlet om en oreggad schäfer.

Några veckor gick – ansiktet började bli uttrycksfullt. Munkorgen åkte in i garderoben. Några månader – hunden gick på skogspromenader i djup mjuk mossa, muskelansättningen kom på plats och hältan gick inte att se längre. Ungarna på gården sprang fram och hälsade och fick göra high five med schäfern. Hon fick umgås med andra hundar. Hon som skulle avlivas lärde sig le. Hon lärde sig leka. Hästtjejen och hunden mådde bra av varandra.

På några få dagar rasade benet ihop. I morse var det akuttid på djursjukhuset. Veterinären tittade på hunden som inte ville belasta, som inte längre hade styrsel i tassen, och skakade på huvudet. Hunden höll kvar kontakten tills hon somnade. Hästtjejen satt intill och sjöng för henne tills hon slutade andas.

Idag förlorade Hästtjejen sin hund. Men hunden förlorade inte sin människa.

Alla vi som kände de där två tillsammans är tysta ikväll. Jag tänker på generationer av människor som har haft blick för djur och på generationer av hundar, som har kunnat läsa människor, och på allt det de har åstadkommit: allt gemensamt arbete som kräver ömsesidig förståelse och ömsesidig intelligens och ömsesidig respekt.

De är glömda, för vi vet inte namnen på varken människorna eller deras hundar, men de är inte borta. Så länge det finns sådana som Hittebarn, så är de inte borta. Så Hästtjejen och Hittebarn: ni vet inte om det, men ni är fortsättningen på en lång, lång historia.

Och ni är båda två beyond praise.

Bodil Carlsson

KLIPPAT OCH KLART

Fåren är klippta. Det värker

i varje muskel och vart ligament.

"Det som inte dödar oss stärker”

sa någon, som aldrig har spänt

all sin kraft mot en storvuxen tackas

under bulnande åskvärmesky.

Sen ska ullberget rensas och packas...

Men var fårkropp är skimrande ny

och isteet ute på farstun var baske mig gudasänt!

Helgens pekoral. Hittills okänt versmått. Njut! Tänk på att det inte är ni som klipper!

(Stort, varmt tack till Hästtjejen för skickliga händer.) 

Bodil Carlsson

KOM I VÄGEN!

Ursäkta dröjsmålet med fortsättningen på Tiotusenkronorsfrågan, för det finns verkligen en att återkomma till... Fårklippning, gräsklippning och annat kom emellan. Man måste hinna njuta också, de där alldeles för få och korta stunderna då det inte duggade, illblåste eller kändes som frostvarning. Enda goda med det hela är väl att all blomning liksom har hejdats i flykten. Lönn och körsbär finns kvar, päronträdet är fullt utslaget och lyser, häggmispelhäcken håller fortfarande kvar allt sitt vita och häggen har precis börjat. Det sorgliga är bara att dånandet av humlor och vildbin nästan inte hörs alls denna vår - för kallt och för blåsigt för småfolket.

Bodil Carlsson

TIOTUSENKRONORSFRÅGAN

GLAMOUR TUR OCH RETUR

Vad har den fallande vitryska genomsnittsinkomsten med internationella konferenser att skaffa? Jo, det här.

En person som jag känner går i valpköpartankar. Rasen är inte collie, utan en mera storvuxen ras av bruks- och vakttyp – en som hon har haft i många, många år. Senaste hunden har blivit till åren och det börjar kännas som att det är dags att tänka på smått.

Den här kvinnan tävlar inte. Hon ställer ut lite grann ibland, för skojs skull mest; vinner hennes hund, blir hon jätteglad för att den uppskattas. Annars gäller långpromenader.

Hur som helst har den här kvinnan hittat en uppfödare! Via nätet – i Vitryssland. Det är nog en seriös uppfödare, tänker hon sig, för han reser runt i olika länder och ställer ut. En valp skulle kosta max tiotusen i svenska pengar. Här hemma kostar den mellan tolv och fjorton, så mellanskillnaden täcker flygtransporten.

Vad får hon för sina pengar? Det kan hon inte veta. Föräldradjuren har utställningsvinster, men om hälsa och höfter och temperament vet hon inte ett skvatt. Där måste hon lita på vad uppfödaren säger. Ren chansning?

Visst. Precis lika mycket chansning som att köpa motsvarande valp på hemmaplan med utställningstitlar i stamtavlan som enda info. Lika mycket chansning som att köpa valp från en HD-belastad ras om bara föräldrarna är röntgade.Lika mycket chansning som att köpa från uppfödare som MH-beskrev föräldrarna men struntade i resulatet!

Skillnaden är väl att chansningen här hemma kostar några tusenlappar mer.

På nätets meny av vitryska uppfödare hittade jag ingen som skulle kunna vara hennes. Men jag hittade collies. Som dessa.

De är lika vitryska som min katt från Djurens Vänner i Skövde och lika hälsodeklarerade. Kennelns enda ”hälsoupplysning för veterinärer, uppfödare och ägare” är en lista på över 30 olika preparat, som man ska se upp med. Hjärtmediciner, tuberkulosmediciner, cellgifter och antibiotika blandat med vanliga maskmedel. Ingen förklaring till varför, men det ser kunnigt ut och vem bryr sig? Det finns titlar! Hundarnas ögon är lika chickt slitsformade som på vinnarna från de gamla vanliga engelska prestigekennlarna, varifrån deras farfarsmor och mormorsfar exporterades till Vitryssland: Brilyn, Pelido, Lynaire, Sandiacre... Som sagt, det finns titlar. Många. VÄLKOMMEN TILLSKÖNHETENS, GLÄDJENS, GLAMOURENS OCH HÄLSANS VÄRLD! hälsar kenneln.

Välkommen till en chans att få in en genomsnittslön gånger flera i västvaluta, kära hundvänner.

Bodil Carlsson

BLÅBÄRSSOPPA

Inte vet jag vad jag tänkte på, när jag anmälde mig till workshopen doghealth i Upplands-Väsby helgen efter nästa, men anmälde mig gjorde jag iallafall. Jo – eftersom workshopen avslutar en veckas internationell konferens i Visby om genetik hos hundar och katter, tänkte jag nog lite vagt att här blir det vansinnigt intressanta föreläsningar.  Nya upptäckter, ny kunskap att lyssna på!

Det blir det säkert – i Visby. I Upplands-Väsby är det som sagt workshop, så där förväntas man prata också. Jag drog ut deltagarlistan och drabbades av akut ågren.

Vad ska jag bidra med i det sällskapet?

143 deltagare plus ett blåbär. Vem som är blåbäret får ni räkna ut själva, men bland deltagarna finner man ett antal inte alldeles obekanta namn. Som Steve Dean, engelska KC:s ordförande; personer från FCI; representanter från OFA:s ledning; SKK:s ordförande resp vd; and so on and so forth. Gudskelov kommer Per Arvelius från SCK:s Projektet också!

Första tanken var ju att omedelbart utnyttja sin rätt att överlåta deltagarplatsen på någon annan. Den tanken är inte helt borta, måste jag ärligt säga. Så vill någon insatt människa från SCK eller annan SBK-klubb diskutera hur man selekterar för beteende i hundaveln - mentala egenskaper, kort sagt - med  folk från respektive tyska, danska, norska och estniska kennelklubben plus vår egen och dessutom Erik Wilson från FHTE, så är jag  inte omöjlig. Detta är den viktigaste workshopen i mina ögon och den som har något väsentligt att säga har större rätt till en plats.  

I väntan på eventuella inkommande förslag rensar jag rabatterna och förbereder en liten presentation av arbetsgrupperna och deras deltagare.

Och så tänker jag på att den genomsnittlig månadsinkomsten  i Vitryssland sägs ligga på 400 dollar. Det är en i sammanhanget inte oväsentlig sak.

 

Bodil Carlsson

Puppy love

Ibland så stämmer allt.
Valpen på bilden låter sig varsamt hållas av den lille pojken som är så gränslöst lycklig. Hans ansiktsuttryck säger allt – denna ska vi ha!
Det var förvisso bestämt redan innan men glädjen var ju bara större när vi såg pojkens leende och valpens förtjusning. De här två kommer att ha en härlig tid tillsammans!

Idag är pojken sjutton år och valpen är inte längre valp, utan en dam som bär sina tio år med grace. Och med en aldrig sinande lust att hämta pinnar varhelst hon finner dem.
De där två har upplevt en massa saker tillsammans och är bästa vänner sedan den dag då bilden togs.
Just så ska väl hundägandet vara: lustfyllt och givande för både hund och människa. Eller hur?

Johan Nilsson

UR SJÄLENS MÖRKER

                     Efter några fattiga solblänk har duggregnet återvänt.

                          Teet har redan kallnat och godiset är slut.

                           Kattfan skriker på trappan. När jag öppnar och tittar ut

                           svär jag över regnet. Det är inte mycket bevänt

                           med lördagskvällen. Det duggar på Housmans argument.

Eftersom Collievänner alltid har som mål att leverera unika upplevelser till läsarna, 

publiceras härmed världshistoriens värsta versmått. Varför skulle jag lida ensam? Kylskåpskallt är det också...

 Trevlig helg med bättre väder önskas alla!

Bodil Carlsson

PS: OK, jag erkänner! Jag är bara avundsjuk. Hittade en forskningsrapport som jag hade velat läsa tidigare - eller ännu hellre ha skrivit själv, om jag hade kunnat, vilket jag inte kan - och där den oförskämt begåvade personen dessutom hittar på en titel med ett flyt som från Shakespeare: The Left Amygdala Knows Fear. Förstör lördagskvällen för vem som helst ju!

ATTER OFRISERAD

”Traditionellt har vi följt de personliga rekommendationernas väg hellre än den formaliserade utbildningens. Båda sätten har en del som talar för sig och en del som talar emot. Men i ett klimat där personlighet ibland verkar betyda mer än  lång lärotid eller bevisade resultat blir det allt svårare att rättfärdiga det personliga mentorskapet som metod för att mäta individens lämplighet som domare. Det verkat ibland som att det inte är vad personen kan utan vem personen känner som avgör om domaruppdragen ska flyta in…/…/ ”
Vad är detta? Sheila Atter igen. Den här gången om hur engelska domare blir domare.Hela artikeln kan ni läsa själva i Dog Worlds nätupplaga. Atter är långt ifrån nöjd med hur det går till idag. Så vad, frågar hon, är lösningen?

UTBILDNING!

Svaret måste vara formaliserad – alltså planerad, systematisk – utbildning. Stämningen inom utställningsvärlden har blivit så defensiv och misstänksam att om äldre uppfödare erbjuder sig att lära upp blivande domare genom att diskutera hundar med dem utanför ringsammanhangen, så skulle de troligen bara dra på sig misstanken att försöka indoktrinera nykomlingarna till  att föredra just den sortens hund som gamlingarna demonstrerar… Så – vad göra? Vi har alltid varit stolta över våra raspecialistdomare här i England, men är det så här vi ska fortsätta?
"Det märks att i de lander där utställare sällan är domare och där domaruppdraget ses som något som är svårt att kombinera med rollen som uppfödare och utställare, är domarna mycket bättre utbildade än de engelska domarna. De har bra förståelse för anatomi, verkar kunna greppa nyanserna i rastypen, och verkar mycket mer beredda att prata med utställarna om sina beslut. Kanske det hänger ihop med att när man skriver en kritik på varje hund, så koncentrerar man sig bättre än om man bara placerar dem i ordningsföljd? ”

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svag punkt i mitt hjärta för Sheila Atter. Säga vad man vill om henne, men hon talar rakt upp och ner om vad hon ser och vad hon tänker om det. Självklart skall inte uppfödare  döma samma ras som de själva föder upp - vilken annan ras som helst, men inte den egna!

Bodil Carlsson

SPÖKE MÖTER QUICKFIX

Inte på tjugo år har jag vandrat runt i centrala Göteborg och bara sett mig om. Nu har jag gjort det och förstår hur det måste kännas att vara ett spöke.

Jag växte upp i den stan – i gamla Landala, utedassens och fotogenförsäljarnas vrå av världen. Jag började första klass i Landalaskolan, där alla vi ungar föstes ner i källarens badkar varje lördag – till och med de som bodde på de fina granngatorna och hade badrum hemma skrubbades i varmvatten och skarptvål en gång i veckan, vare sig det behövdes eller inte, för att vi som behövde bada inte också skulle behöva skämmas. Jag kämpade mig hem från Dicksonska Folkbiblioteket långt nere i Haga med min pappas bag fullpackad med låneböcker. Någon gång fick jag be en vuxen om hjälp uppför sista backen och det hände att någon sa att en flicka inte behövde läsa så mycket; men det hände aldrig att någon gick förbi utan att svara.

Jag växte upp i den stan och den finns inte kvar längre. Var är de slitna fasaderna? Husen är kvar, men de är annorlunda. Var är de slitna kläderna? De flyttade ut. En massa pengar  flyttade in.

Hotell Eggers ligger på plats. Det såg lite halvsjaskigt ut förr om åren; när min mamma tyckte att jag var gammal nog att anförtros sådan kunskap, antydde hon att handelsresande herrar tog in där med mycket tillfälliga dambekanta. Nu lyser puts och fasad vita som hajtänder. Posthusets mjukslipade trappsteg är kvar, men de slits av andra skosulor: ombyggnad pågår under den internationella hotellkedjans äganderättsskyltar. Centrala Göteborg är en skog av varumärken.

Östra Nordstan är full av mobilbutiker. Som om det inte räckte springer mobilförsäljare från konkurrerande bolag efter en – ja, varför öda pengar på butikshyra och golvutrymme, när man kan klara sig undan med att hyra fötterna och snacket?

Försäljarnas fotarbete är imponerande. Folk rör sig överlag fort förbi varandra, det är bara tiggarna som sitter och ligger stilla. I denna snabbrörliga mängd människor sticker tiggarna ut med sin mörkklädda orörlighet. Det är deras logga. McDonalds säljer enkla burgare för tio spänn och kör löpande ljusreklam om att deras kaffe är regnskogscertifierat. Det tar en stund innan det går upp för mig att de vänder sig till två olika grupper av köpare.

Av nyfikenhet tar jag en sväng in på ett av de nya apoteken. Den dominerande, centralt placerade hyllväggen är ett uppbåd av formgiven pastelltonad plast, olika höljen med i stort sett samma emulsion av fett i vatten med parfym: hudlotioner från femhundra kronor litern och uppåt. Hälsokosthyllorna intill har skyltar där det står LIV – på engelska, självklart, för att trolla bort töntfaktorn – och  LIV kan man köpa i form av trippelprotein för att bygga sin muskelmassa och Q10 för att bättra på sin hjärna.

Där står spöket från det förflutna med sina gamla idéer om vederhäftighet och biologiska grundkunskaper och tänker att folk som går på det där, till dom priserna, behöver så mycket Q10 att det borde bli mängdrabatt. Behöver Q10 intravenöst! Men ni vet hur det är att vara spöke: ingen kan höra en. Så tjejerna med pastellfräscha butiksrockar och tandblekta leenden fortsätter fladdra välkomnande runt och fråga om man vill ha hjälp.

       - Vad är det där? frågar spöket dumt framför djurhyllan och pekar på D.A.P. Tjejen i  pastellfärgat ler ännu mer och förklarade att det gör hundar lugna, om de till exempel inte tyckte om att vara ensamma.

Jo, det var receptfritt, för produkten var ju liksom inget hormon eller så. Utan man kunde spreja hunden med produkten. Produkten fanns också som en aerosoldosa som man anslöt till väggurtaget, så stod dosan där och pyste ut sitt lugn över hunden. Som det står i annonsen på nätet – tjugofyra timmar om dygnet. Om man vill.

Nu är det en aning svårt att få fram exakt vad produkten innehåller, förutom den brandfarliga och slemhinneirriterande bärarvätskan 2-propanol. Men för min del tror jag att det rör sig om det gamla goda däggdjurshormonet oxytocin. Lugnande, relationsbekräftande, välbehagsskapande oxytocin: den vänliga beröringens hormon. En gudagåva för den som måste hantera en rädd eller aggressiv hund i en trängd situation.

Såld utan frågor till vilken användning som helst. Det enda man behöver är pengar.

Bodil Carlsson

BRA, SKK! MEN...

SKK:s Hans Rosenberg kommenterar en undersökning som visar att en av 6 hundägare promenerar sina hundar mindre än 30 minuter om dagen. "De borde kanske skaffa mjukishund eller akvarium i stället", säger Rosenberg.
Förvisso borde de det! Akvarier blir jättebra! Särskilt som svenska akvariegrossister tidigare i år frivilligt kom överens om att inte ställa upp på att köpa in de mest förvrängda fiskfysionomierna - jätteglosögon som bara kan se uppåt, enorma fenslöjor och annat - från de sydostasiatiska storodlarna som levererar till branschen. Handelsorganisationen tyckte inte att det var försvarligt att göra sådana affärer.
Så ur djurskyddssynpunkt - när det gäller att sätta ner foten mot extremaveln -  ligger SKK  steget efter akvariegrossisterna. Men annars - bravo! Äntligen! Det kan inte vara  hundorganisationernas mål att det ska säljas så mycket valp som möjligt.
Ska renrasaveln överleva, får den nog rikta in sig på att bestämma sig för att nischa in både sin produkt och sin marknad. Vad tror ni om friska, stabila hundar med vissa förväntade egenskaper till förberedda hem?
Att fortsätta med alltmera exteriört särpräglade utställningsraser håller inte: den marknaden är på väg ut ur bilden. Folk köper minst lika gärna blandras numera. Att sikta in sig på "bekväma hundar", som inte kräver särskilt mycket och inte har några speciella egenskaper att ta hänsyn till - faktiskt helst så lite egenskaper som möjligt -  är också dödfött i längden. Den marknaden finns: det är samma målgrupp som för mjukishundar. Men varför ska den marknaden försörjas av renrasuppfödare?



Bodil Carlsson

MÄNNISKOSPÅR

Problemet med att vara ung var att det för det mesta fanns en massa månad kvar i slutet av pengarna. Problemet med att vara gammal är att det finns så mycket jobb kvar i slutet av orken. Betraktad genom glömskans förskönande lins var ungdomens vånda att föredra. Dock är det icke som att man kan välja: man får ta skeden i vacker hand och kämpa på. Vill ni ha ett gott råd, så förmera inte ert jobb! Låt aldrig hundratals stora och små grenar ligga kvar på marken, medan ni fortsätter klippa ur rosenhäcken!

Om ni inte omedelbart krattar upp rubbet kommer ni att få se era långhåriga kompisar besvärat skreva fram med frågande uppsyn. Katten som lägger sig på er mage i den efterlängtade nattvilans ljuva bädd kommer att trycka små små borsttaggar rakt genom det tunna tyget i er pyjamas. I stället för att sova gott kommer ni att tillbringa intrikata stunder med glasögon, sax och bra belysning sent på nattkröken.

Kort sagt, det har varit en del att stå i här och rätt mycket att fundera på under klippsessionerna.

Hästtjejen och jag har lagt spår i vildsvinsmarker och förbluffats en gång till över hundnosars kapacitet. Ett par äktenskapsanbud har också kommit in – det finns folk som tycker att en kull schollievalpar skulle sitta fint. Pengar skulle vi också kunna tjäna! Hästtjejen och jag har räknat på det. Eftersom Colliebusen är en impulsiv kille med en del social osäkerhet och schäfertiken är en hund med mycket stor skärpa och de förstås är helt obesläktade kom vi fram till att en rimlig förväntan skulle vara åtta - nio valpar med blandad osäkerhet och försvarsberedskap på femmans växel.

Vi känner inte nio personer som vi ogillar tillräckligt mycket för att pracka på hundar med den egenskapskombinationen. Möjligen skulle vi gå in på förslaget om världen stod och ropade efter fler hundar och bra spårare. Men det gör den ju inte. Det är  inte så det är.

von Stephanitz påstås ha sagt att hans sista och största dröm var att rasklubben skulle svara för att hans hundar förblev arbetande. Döden avbröt honom väl mitt i meningen, för den sista viktiga halvan blev aldrig sagd:

OCH SE TILL ATT DET FINNS TILLRÄCKLIGT MED BRA HÄNDER ATT SÄTTA DEM I OCKSÅ!

Hundarna följer i våra spår. Lika lite som vi själva kan de separeras ut från samhället som de delar med oss. Göteborgsposten hade stort uppslag i veckan om demonstrerande föräldrar och barn i stadsdelen Majorna-Linné, bebodd av folk med skaplig genomsnittsinkomst och genomsnittlig utbildningsnivå och skapliga förväntningar på livet. De protesterade mot att skolornas standard sjunker i området, mot att barngrupperna är för stora, mot att barn med särskilda hjälpbehov inte får tillräckligt med stöd och tidningen håller med: skolan får inte bomma sin uppgift att kompensera för att livet kan vara orättvist mot oss i starten!

Skolorna i nordöstra förorterna har bommat den uppgiften i trettio år utan att några ledarinlägg höjt rösten. Ungarna där organiseras inte i demonstrationer för bättre chanser åt alla. De tar den chans de ser att komma åt lite cash och lite cred.

Var någonstans – i Sverige, England eller USA - föder man upp kamphundar?

Bodil Carlsson

FÖRSTA MAJ: TRUMMORNA

Husets samlade nyckelförråd skramlade tidigt i morse iväg till Göteborg i en tankspridd mans jackficka och därmed var saken avgjord: långt trädgårdspyssel och korta hundpromenader är vad det blir idag. Inte ens här vågar man längre lämna huset olåst i timmar för att gå i förstamajtåget i Hjo. Den lilla tappra skaran får klara sig utan oss.

Förvisso fordras trädgårdsarbete. Gudvarelov var det försommarvarmt också, så hundarna hade ovanligt lite emot att dåsa timmavis i skuggan. Men futtigt känns det!

Förstamajtåg är häftiga. Om man viskar lite hets till hundarna, stramar de upp sig och marscherar bringa vid bringa med resta svansar medan flaggorna fladdrar framför oss och trummorna stampar takten.

Tanken bakom flaggorna och trummorna är hemskt gammal, men fortfarande alldeles ny. Sjävklar har den aldrig varit, tvärtom har den haft mycket emot sig under tidernas gång. Riddarhärar och fängelser och gula fackföreningar och polisuppbåd om vartannat, beroende på tid och plats. Lik förbaskat sticker den fram näsan igen och igen. When Adam delved and Eve span, who was then a nobleman?

Genusvetarna får kasta om namnen om de måste, men detta är engelskt fjortonhundratal och så ropades det i bondeupproren av folk som bara kände ordet hen som namnet på rikemansmat. De hade lärt sig att andra hade kött på bordet och bättre liv, när de själva var hungriga och hunsade - och att det där hängde ihop.

BOOM!

Vi är alla av samma värde! Vi är värda lika respekt! Vi har samma rätt till mat och kunskap! Vi har samma rätt till vård! Samma rätt till ett drägligt liv, samma rätt att tala, samma rätt att tänka, samma rätt att förstå världen.

Så säger trummorna. BOOM!

Enkla tankar? De är inte genomförda ens här, där de har dominerat den officiella politiska scenen i sjuttio år. De är definitivt inte ens påbörjade för stora delar av världsbefolkningen. Det låssas vi för det mesta inte om: så invant att vi inte ser.Vi rycker på axlarna och tänker på något annat, men det borde vi inte göra. Där de här tankarna någorlunda genomfördes, blev samhället fredligt. Utan dem blir det något annat.

Jag vågar inte ge mig av hemifrån med olåst dörr längre. Halvrostiga bilar kör omkring här ute i fridfullheten, en spejare och en liten lastbil med en smidig liten vinsch. Där ingen är hemma lastas åkgräsklippare och elcyklar och datorer snabbt ombord och försvinner. Förmodligen österut. Det är svårt att se ansiktena bakom de smutsiga bilrutorna, men jag tror inte att de har svårt att se oss.

På hastigt besök i Göteborgs uppklädda, nymejkade centrum mötte jag efterhängsna organiserade tiggare, från sydöstra hörnet av Europa, mitt bland stimmen av efterhängsna mobilförsäljare. Lapplisan som kom gående sa att när organisatören inte får fullsatt på transporten med unga tjejer, så kastar man in ett par äldre handikappade också – visst, de drar in mindre pengar, men lastbilen är ju redan fixad och det kostar inget extra för ett par till. Ingen kom gående för att säga att de unga mobilsäljande killarna – från nordöstra förorterna, skulle jag gissa - inte kunde hitta några andra jobb. Två helsvenska killar strax ovanför gymnasieåldern pratade om sitt träningsprogram – magpass igår, axelpass idag och så ryggpass i morron – och strök sig över sitt stajlade tonade hår, medan de drack energidryck: precis som i teve-reklamen. Faktum är att de är tevereklamen, men det fattar de inte. De hade bokstavligen inte en loggafri pryl på kroppen. Från skorna och uppåt var rubbet varumärken: DET HÄR HAR KOSTAT.

Killarna ser förstås inte tiggarna eller mobilsäljarna. Men tiggarna och mobilsäljarna ser dem.

BOOM!

Bodil Carlsson